This is it. Nu är det slut. Jag ska ta en paus från bloggandet – på obestämd tid. 
Tusen tack alla ni som lämnat roliga kommentarer och alla ni som orkat läsa min blogg!
Jag kanske kommer tillbaka i en eller annan form, så titta in på min sambos blogg emellanåt, är jag riktigt snäll kanske hon kommer att länka till mig den dagen det blir aktuellt…
Jag vill inte vara långrandig… så… tack för kaffet!

Helgen förlöpte som planerat. Fast med en helluva bonus! Fredan bestod som bekant av både mat och dryck. Och då menar jag inte en halv special med pucko. Med andra ord var jag lite trött på lördan.
Men då. Då händer det där som bara inträffar i vilda fantasier.
Min sambo och lilla Molly sticker till landet och är borta till söndag eftermiddag!
Lyckan var fullständig och total.
Missförstå rätt: En småbarnspappa är aldrig gladare när han faktiskt får slippa sin kära familj.

Hur förklarar man för en 1.5 åring att man inte kan äta chips till middag två dagar i rad? Nu är det ju så att ingen har tid att laga någon mat, och Molly totaldissade pyttipannan trots att den var dränkt i ketchup. Stress! Om två timmar har vi ett bord på en italiensk restaurang på Söder. Men först måste vi lämna Molly hos morfar på Odenplan. Stress!
Men snart. En hel kväll i frihet.
Först italiensk mat. Sen drinkar. Multipla drinkar.
Hoppas morfar inte kommer allt för tidigt imorn.

Vilket väder! Är det nu vi skördar frukterna av växthuseffekten, eller har det helt enkelt bara varit en skithöst som gjort att man blir så jäkla förvånad över att få se lite sol?
För övrigt har det varit en ganska ospännande dag. Jag har städat. Och blivit försenad med matlagningen. Jag matar ett hysteriskt barn med nachos.

Barn rör på sig. Konstant. Jag bränner kalorier bara genom att titta på Molly. Känns det som. Verkligheten är en annan. Jag tränar som ett frustande, pustande, svettigt vilddjur som tuggar fradga. Allt för att slippa bada i vassen nästa sommar. Men det händer inte så jäkla mycket. Jag minns när jag var tjugi-nånting. Då kunde jag gå ner fem pannor på beställning.
I princip.
- Acceptera att du är tretti plus, alla andra trettioåringar har också lite mage, sa en kompis i dag.
Hon sa att jag borde njuta av livet. Men jag vill inte njuta mer – jag vill bara bli smal.

För övrigt: Köpte bovete i dag. Verkar äckligt. Som sagt.

Jag har blivit ett förortsmonster. Ständigt klädd i mjukisbrallor. Förut kunde jag inte gå ner till ICA utan att vara nyduschad och iklädd jeans. Nu befinner jag mig i fritt fall. Adidasbrallorna är på jämt. Oavsett situation.
Men min sambo fick nog i söndags. Hon tvingade mig att ha jeans.
Jag gick med på det tillslut – vi skulle ju trots allt få middagsgäster.
En kompis jag lunchade med undrade om jag hade på mig förortskamouflage. Men det är inte kamouflage.
Jag har blivit så förort att jag kallar vårt centrum för “stan”.

Förskolan är hård. Då menar jag San Quentin-hård. Molly har redan varit i slagsmål. I fredags kom hon hem med ett bitmärke som vilken tandläkare som helst hade accepterat som ett fullgott tandkort.
Omständigheterna runt bråket är oklara – vilket fallet ofta är när det gäller fängelsebråk. Vare sig Molly eller det andra barnet ville säga vad det handlade om.
Men jag gissar att Molly är top dog. Hon trivs så bra på dagis att hon grät när vi skulle gå hem.

1.5 års kontroll på BVC. Sköterskan lägger en filt över en nalle för att kolla om Molly hittar den. Det gör hon. That´s kids stuff. Molly är smartare än så. Hon har kommit på ett sätt att hamstra kakor. Först tigger hon en kaka. En stund senare låtsas hon att hon ätit upp den. Då tigger hon en ny kaka. I själva verket gömmer hon kakorna.
Det finns en brist i hennes system. Under min laptop är inget bra gömställe för kakor.

Jag har köpt en cykelhjälm!
Puhhh…. var det därför jag klickade in mig på den här bloggen? För att läsa om en dude som köper en cykelhjälm!? Nu har denna blogg nått ett nytt lågvattenmärke…
Vänta kära läsare… jag ska förklara!
Jag är som bekant inte en riktig stockholmare. Jag är inflyttad lantis. Och på landet har folk inte cykelhjälm. Där skrattar folk fortfarande åt cykelhjälmar.
Det säkraste sättet att upptäcka en lantis i Stockholm är att spana på cyklister. Ser du en cyklist utan hjälm – då kan du vara säker på att det är en lantis.
Men nu har jag tagit det sista steget. Jag har acklimatiserat mig – det tog tolv år. Nu är jag en äkta stockholmare.
Jag cyklar med hjälm. Det känns nästan lite högtidligt.

Jag har varit inne på det här tidigare. Småbarnsföräldrar är storkonsumenter av mobiltelefoner. Vi har massor av småbarnsdödade mobiler som ligger och dräller i lådorna. (Jag vet, vi är slarviga)
För tillfället har vi en varsin nittitalstelefon. Min sambo har en Nokia. Jag har en Ericsson T39m.
Något som fick en vän till oss att utbrista i förtjusning:
- Åhhhh! Ni har såna där vintagetelefoner!
Det kallas att vara ofrivilligt trendig.

Trendig lur.