Ok. En flashback till. Sen får det vara bra.

Vi var på utflykt i stan med klassen. Lärarinnan bodde i en stor lyxig villa mitt i stan, hennes man hade ett ämbete av det högre slaget. Vi skulle äta lunch hemma i hennes trädgård. Varmkorv med bröd stod på menyn. En var.

Jisses vad hungrig jag var. Redan som mycket litet barn klarade jag att trycka i mig en hel plåt hemgjord pizza. En kokt med bröd var bara en aptitretare. Ett fåtal korvar simmade runt i grytan, och jag tog en till.

Naturligtvis drog lärarinnan mig åt sidan.

- Tänk om alla skulle göra som du!

Jag fick förklarat för mig att det var orättvist mot de andra barnen som fick nöja sig med en korv.

Sensmoral: Det är bättre att korvarna kastas i soporna istället för att ett vrålhungrigt barn får äta sig mätt. Rättvisa och solidaritet står över allt sunt förnuft. Hade däremot ett annat barn uppmärksammat min hunger och gett bort sin egen korv hade det varit helt ok – till och med berömvärt.

Kom ihåg barn: Aldrig åt dig själv, bara åt andra! Och – tänk om alla gjorde som du. Du ska göra som alla andra.

Trodde du att du hade ältat klart din barndom? Trodde du att du har lämnat alla trauman från klassrum och skolgårdar bakom dig? Vänta tills du får barn. Då skickas du obönhörligen tillbaka till lågstadiet. Att få barn resulterar i en flashbackorgie. En oönskad sådan – i alla fall för min egen del. Och nej – jag hade ingen fruktansvärd barndom. Inte heller den bästa. Den var bara jobbig. Samt att jag av naturen var ett vemodigt barn.

Har redan funderat på hur det ska bli när min dotter ska börja skolan om några år. Om skolan är likadan som den var för 25 år sedan – när jag började första klass, vill jag inte att min dotter ska gå i skolan – överhuvudtaget.

Jag har ett särskilt klart minne från andra klass, som illustrerar tidens anda 1983. Min lärarinna hade näbbstövlar, ullkofta, var i trettiårsåldern och gillade att sjunga solidaritetsvisor. Gärna Wiehe.Det var roliga timmen. En timme då vi barn fick släppa loss vår kreativitet och göra något roligt tillsammans. Någon hade med sig en påse lego. Det var tävling – vem kan bygga det högsta legotornet på kortast tid. Eftersom jag var van legobyggare och begåvad med en utvecklad motorik, vann jag legotävlingen.
- Hurra, jag är bäst! Utbrast jag.
Lärarinnan med ullkoftan höll för näsan.
- Det luktar illa här, sa hon med grötmyndig röst samtidigt som hon blickade ut i klassrummet.
De andra barnen följde hennes exempel och höll för näsan.
- Blä blä blä, ropade de i kör.

Jag fattade ingenting.

- Skryt luktar illa, förtydligade den solidaritetsälskande lärarinnan.
Jodå. Man fick tidigt lära sig att egna prestationer var värdelösa. Om man inte utförde något för andra, det vill säga alla utom sig själv.
Att vara stolt över sig själv – ja det luktade ju illa.
Jag tyckte redan då att det var korkat. Jag tycker samma sak fortfarande. Inte vara för bra, inte sticka ut, göra som alla andra. Det fick jag lära mig i den lilla värmländska skolan.
Men jag förstår fortfarande inte att en åttaårig grabb inte kunde få vara stolt över att vinna en legobyggartävling.
Och jag blir mörkrädd när jag tänker på att min gamla lärarinna förmodligen inte har gått i pension.
- Blä blä blä, du luktar illa, skulle jag säga om jag träffade henne. Ärligt.

Ha inga illusioner. Småbarnslivet är pisstråkigt, verkligen. Visst, underbart och allt det där förstås – men likförbannat så tråkigt att klockorna stannar.

Jobb måndag till fredag. Hem på kvällen. Leka med barnet. Lägga barnet. Se på tv. Sen är man i regel för trött för att göra någonting alls.

Finns det då inget man kan göra för att göra livet lite mer spännande? Jo det finns det faktiskt. Jag söker spänning genom att bli tråkigare än någonsin. Den här månadens spännande utmaning: Hur snål kan jag bli?

Jag har börjat föra en detaljerad bok över alla mina utgifter. Varje snusdosa och varje paket fiskpinnar redovisas noggrant i min lilla kassabok. Hur tråkigt är inte det? Jag har börjat med lunchlåda – varje dag. Tänk vad jag kan spara! Jag har slutat att fika – jag träffar mina vänner online istället.

Jepp. När man söker spänning genom att bli tråkig – då vet man att man befinner sig i småbarnsträsket. Nu ska jag ta mig en kopp kaffe i automaten. Det är gratis.

Sport. Idrott. Motion. Det är viktigt. Våra barn blir bara fetare och fetare. Näringsfysiologer kostrådgivare och sportprofiler talar oroligt om en fetmaepidemi. Barnen måsta idrotta deklareras det i panik.

Min dotter är sju månader gammal. Vi har redan diskuterat en lämplig idrott för henne. Fotboll verkar vara billigt och bra.

Plötsligt fick jag en flashback från barndomen. Jag, åtta år gammal, spelade i ett värmländskt bottenlag. Tränaren trodde att vi var Manchester United. Jag var värdelös – sämst i det värmländska bottenlaget och fick därmed sitta på bänken. Efter matcherna gick vi igenom vad som hade gått snett. Tränaren hade videofilmat. Spolade fram och tillbaka. Där satt jag – vid sidan av planen och frös. Samma år lade jag av med allt vad idrott hette.

Min gamla fotbollstränare är död idag. Han kan inte läsa det här, men det har ingen betydelse – andra har tagit hans plats.  Jag tror att det finns hundratals fotbollstränare därute som gör exakt samma sak än idag. Skrämmer bort ungarna från idrotten. Tro fan att kidsen lider av fetma.

Jag tror att min dotter ska få börja med orientering istället – det verkar snällt och helylle.

Och inte en enda jävel med videokamera står bakom buskarna.

Jag vill bli biodynamisk. Som förälder vill jag bli ett föredöme. Äta nyttigt, träna och återvinna. Det kanske är det här som är den stora ”omställningen” bland nyblivna föräldrar? Det räcker inte med att ta ansvar för ett barn, man måste också ta mer ansvar för sig själv.

Jag erkänner – jag är helt värdelös på samtliga punkter jag räknade upp. Jag tränar inte. Jag har ätit fiskpinnar med hamburgerdressing två dagar i rad och jag slänger plåtburkar, glas och tidningar rätt ner i soporna. Jag är källsorteringens antikrist. Och jag är min egen kropps värsta fiende.

Men jag vill att min dotter ska bli annorlunda. Då är det bara acceptera att jag måste ändra mig – bli en god samhällsmedborgare som tänker miljösmart och motionerar regelbundet.

Fy tusan vad jobbigt.

Så  fort jag får mitt träningskort till gymmet bredvid jobbet, ska jag boka tid hos en personlig tränare. Jag lovar.

Men jag börjar med att diska kattmatsburkarna hemma och lägga dem i återvinningen – fem meter utanför porten. Då får jag en liten promenad också.