Tydligen är det så att många män aldrig tvättar. Det är frun/sambon/flickvännen som sköter den biten. Det tycks finnas en allmän uppfattning om att det är alldeles för komplicerat för män att kunna tvätta kläder på rätt sätt. Detta utnyttjas såklart av lata manspersoner som glatt går med på att deras intelligens inte räcker till för att tolka tvättlappen i plagget.
Men nu finns inga ursäkter längre. Välkomna till trötta farsans tvättskola för män:

1. Fråga vilka grejjer som ska köras med “handtvätt”. Tvätta separat.
2. Det är inte så noga med färger hit och dit. Sortera i tre högar – typ vitt, typ svart, och en hög med det som blir över.
3. Kör rubbet i 60 grader.
4. Klart.

Det här är inte det “politiskt korrekta” sättet att tvätta. Men det fungerar. Naturligtvis talar du om för din fru/sambo/flickvän att du sorterar rött, blått, vitt, svart, och följer tvättanvisningarna i plagget till punkt och pricka. Då får du en extra guldstjärna alldeles gratis.

 Ps. Jag har även upptäckt att allt – utom möjligen ylletröjor – går att torka på högsta temperaturen i torktumlaren.

Vi diskuterade katterna i går. Otto, den stora katten, dominerar sin stackars bror Heinz totalt. När Otto var på ett tremånaders äventyr på egen hand i våras (Otto hittades senare i Tyresö, två mil bort, tillsammans med ungefär 300 fästingar i pälsen) blommade Heinz upp. Han blev en helt ny katt. Det var som om han hade vunnit en miljon. Hade han varit hund hade han viftat loss sin svans. Jag funderade nästan på att skaffa en cylinderhatt och en käpp med en jättediamantknopp åt honom.  Men nu är Otto tillbaka. Och Heinz är sitt gamla deppiga jag igen. Han traskar med sänkt huvud, trycker sig mot golvet och ser ut att gråta floder inombords.
Vi funderar på att hitta ett nytt hem åt Otto. Och vi måste göra det snart, innan vår dotter blir fäst vid honom. Det är ingen hit att fimpa familjens husdjur när barnen blir större. Nu eller aldrig alltså. Blir Otto kvar väntar ytterligare 15 ångestfyllda år för Heinz.

Alla föräldrar är stolta över sina barn. Många griper varje möjlighet att tala om hur duktig just deras bebis är. Ibland kan man tro att alla bebisar kommer från planeten Krypton.
Förälder 1: Han är ju så stark lillen. Jag förstår inte hur en så liten människa kan ha sån styrka.
Förälder 2: Jo, jag vet. Det är ju likadant med min. Han satt i mitt knä häromdan vid köksbordet, tog spjärn med sina små fossingar och flyttade hela bordet!
Förälder 1: Ha ha, ja det är ju så gulligt. Så gör min också. Vi har ett köksbord i massiv ek.
Förälder 2: Häromdan drog lillen barnvagnen genom hela hallen, fantastiskt, han går lite själv redan faktiskt. Tidig rackare!
Förälder 1: Jaha, är han också tidig? Precis som våran då. När vi kom hem från semestern hann vi inte vända ryggen till förrän han hade burit in resväskorna.

Jag är tröttare än vanligt idag. Min dotter vägrar sova – det är nåt knas. Kanske tänder. Kanske någonting annat. Som bekant kan bebisar inte tala om vad som är problemet. Natten i övrigt har bestått i att släppa in och ut katter som trummar på balkongfönstret med tassarna. Jag skulle ha på mig en piccolomössa om det inte var för att de dricksade så dåligt.

Vi diskuterade öppna förskolan häromdan. Min sambo sa att kyrkans, en tunnelbanestation bort, var bättre än den som ligger hos oss. Fikat var bättre. Men framförallt var sångstunderna bättre. Hurdå bättre, undrar jag. Vad är det som är bättre? Roligare handrörelser till imse vimse spindel? Jag fattar inte det där.
Att sitta med vilt främmande vuxna och göra handrörelser till babysånger…. åååååhhhh, det verkar jobbigt! Sen alla föräldrar vars barn redan känner min dotter – som man nu tvingas att bekanta sig med. Vilka är dom? Min sambo är erkänt bättre att hantera såna situationer. Tänk om jag gör fel handrörelser?
En mamma till en annan på kristna öppna förskolan: “Såg du den där pappan förut? Guuuud så pinsamt! Han gjorde ju rörelserna på helt fel ställen… jag trodde att jag skulle dööööö!”
Jag får helt enkelt stå hemma framför spegeln och öva babysångernas handrörelser så jag inte gör bort mig totalt när det är dags.

Ibland fantiserar jag om att få byta hjärna – med våra katter. Vad pågår i deras valnötssmå hjärnor? Finns det en enda klar tanke, eller är det bara ett kaos av impulser? En av katterna, Heinz, lärde sig tidigt att trumma med tassarna på balkongrutan när han ska in och ut. Det tog Otto mer än ett år att fatta. Nu är det ett konstant trummande hemma.
In, ut – nej det var för kallt – in igen – nej jag ville nog ut, jaha ska du åxå ut nu Otto, men kom in då Heinz, STÅ INTE BARA DÄR! Jag blir galen.
Men vissa saker har blivit bättre. De käkar inte upp krukväxterna längre. Det tar min dotter hand om.

När dottern tar sina första steg, var är pappa då? Jo på en bar vid Stureplan där han festar tillsammans med sina arbetskamrater. Det känns skamligt. Och dålig timing – det är enklare att knäppa av en polaroid av en sibirisk tiger än att få se mig hänga på trendiga barer vid Sveriges mest hatade och älskade vattenhål.
Som tur var fick jag en repris imorse. Tricket är att, i det här fallet, locka med en ovanligt ful prydnad från okänt decennium. Medan skrutten är totalt fokuserad på spröt och stålkulor börjar fötterna stappla fram. GA! BA! GA GA!
Helt galet. Lite drygt tie månader gammal – vi kanske borde skaffa en sån där babyhjälm.

Min dotter har varit ganska liten i maten. Men som det ofta är med småbarn så hoppar de plötsligt till i utvecklingen.
I går eftermiddag kom ytterligare ett sånt där giganthopp. Hon var omättlig. En hel barnmatsburk spaghetti med tomatsås, en macka, ett halvt päron, en halv burk fruktpuré + diverse matrester som hamnat på köksgolvet. (Vi kallar det för att hon städar)
Men fortfarande var hon inte nöjd. Mellan vrålen hade jag lyckats röra ihop en Carbonara, och det blev inte tyst förrän hon fick en näve att smaska på. Efter maten sträckte hon sig efter snusdosan. Men då satte jag ner foten.
- Börja aldrig med tobak gumman, det kan utvecklas till ett livslångt beroende, varnade jag henne.
Hon sög i sig en flaska välling istället.

Det sägs att det både är roligare och lättare att vara förälder ju äldre barnet blir – helt sant. Nu har min dotter börjat peka på saker och säger antingen GA! (oftast), och ibland BA! När jag öppnar kylen säger hon BA! Vad gäller det mesta förutom kylen heter det GA! Jag blir inte klok på vad det betyder. För övrigt har hon blivit vanvettigt intresserad av att klättra upp på saker – men det är fortfarande lite lurigare att komma ner annat än med huvet före. Det rullar på skulle man kunna säga.
Snart börjar föräldraledigheten och jag känner att jag har total koll. Jag tänkte bjuda på en massa bra pappatips om hur man bär sig åt i besvärliga situationer. Vi kan börja med hur man gör med omaka par strumpor efter att man har tvättat: Släng ner dem i tvättkorgen igen, och problemet är löst!
Syns inte – finns inte, är något man är tvungen att anamma som förälder för att få saker och ting att gå ihop tror jag.

Vi hade vår första barnfria helg i helgen. Morfar hämtade vår dotter på lördag eftermiddag, och lämnade henne på söndag eftermiddag. Helt sjukt underbart – borde det ju rimligen vara. Men när lillan stirrade ut – helt perplex -genom morfars bilruta medan vi vinkade adjö – då kändes det allt annat än skönt. Föräldragenen kickade in. Från och med nu kommer du alltid vara orolig för ditt barn – genen. Men visst var det skönt att gå på middag, utan att bebis välter krukor, spiller vin, kräks och bajsar. Och efter lite glögg och annan dryck till maten var lillan snart glömd. Och det här med att kunna sova ut dagen efter…. sweet!
Men det var inte så fantastiskt som jag hade väntat mig. Bäst var trots allt när morfar lämnade tillbaka skrutten. Shit vad töntig jag har blivit.