Jag känner mig inte gammal. Absolut inte. Tvärtom. Men jag måste medge att det känns fantastiskt skönt att fly till landet under valborg. Alternativet skulle vara att sitta i lägenheten och höra berusade ungdomsgäng vråla i horisonten. Och inte skulle man kunna gå ut heller. Då skulle man väl bli knivskuren.
Det slog mig häromdagen: När började man bli rädd för ungdomsgäng? Och när slutade man ha koll på subkulturerna?
Jag till min sambo häromkvällen när vi tittar på JC reklam på tv:
- Ser ungdomar ut sådär nuförtiden… vad har de på sig? Vad försöker de föreställa?
Jag har väl redan fastnat i min generations mode. No way in hell att jag tar på mig ett par röda jeans med ett gult plastbälte.

Vi letar efter en ny bil. Men det har inte riktigt funnits tid över. Under tiden har vi ingen bil alls – och är totalt handikappade. Nu finns det ju de som påstår att det går lika bra med buss och tunnelbana. Det måste vara människor som har 48 timmar per dygn att spela med. Eller så har de inget liv.
Ett par vänner till mig planerade att sälja sin bil när de väntade barn. Jag förbjöd dem att göra det. Nu är de mig evigt tacksamma. Och låter mig låna deras bil hur mycket jag vill.
Kom ihåg barnfamiljer, än en gång: Tillsammans med våra Volvo kombis står vi starka!

Övrigt: Min dotter sitter och målar mig på ryggen med en tuschpenna. Men det är ok. Hon får rita av Sixtinska kapellet så länge hon håller sig lugn.

Jisses vad sjuk jag har varit i helgen. Måste ha varit ett riktigt über-virus det där.
Ett sånt där virus som gör att man tappar livsviljan totalt. Man vill bara att hela skiten ska ta slut. Men i dag mår jag bra. Lite tagen sådär, men jag känner mig frisk nog för att försöka träna lite försiktigt i eftermiddag.
Katten som försvann förra söndagen stod och jamade, eller snarare skrek, utanför porten när vi kom hem från landet i går. Han hade ungefär 20 fästingar och var hyfsat hungrig men mådde bra i övrigt.
På onsdag drar vi till landet igen.
Med andra ord: Det här är en måndag jag definitivt kan leva med.

Familjelivet måste planeras in i minsta detalj för att få vardagen att fungera. Men det finns någonting som effektivt sätter stopp för den mest begåvade organisatören.
Barnvirus – de mest smittsamma mikroorganismerna på den här planeten.
Varje gång min dotter träffar ett barn som går på dagis slutar det med att jag blir dödssjuk. När min dotter börjar på dagis i höst kommer det väl att sluta med att jag knallar runt i morgonrock, flipflops och en droppställning.
Min dotter gillar inte att jag är sjuk – hon blir uttråkad när jag sitter i soffan som ett vrak. En spillra av mitt vanliga jag. Trots att snoret står som en fontän ur hennes näsa verkar hon vara lika pigg som vanligt. Jag däremot skulle vilja bli hämtad av ett läkarteam.
*Host*
Trevlig helg.
*Snörvel*

Det blev ingen casting i dag. Lillan hade feber i natt. Och jag har blivit smittad. Vi hänger mest i tv soffan och degar. *Snörvel*
Jag sitter och kollar på “Tillbaka till Aidensfield” och lillan läser Byggare Bob-böcker. Så tyvärr – dagens inlägg blev inte så spännande som jag hade hoppats på. Och jag får fortfarande sväva i ovisshet om min dotter faktiskt är, vilket jag misstänker, mycket sötare än andra barn.

Alla tycker att just deras barn är gulligast i världen. Naturligtvis är det inte så i verkligheten. Det finns fula barn. Sorry. Jag vet att det är fel att säga så. Men en del barn ser rent ut sagt förskräckliga ut. Som små cirkusfreaks. (Alla mina kompisars, bekantas, släktingars och arbetskamraters barn är däremot supergulliga)
Iallafall. I morgon får jag reda på sanningen om min dotter. Är hon gullig på riktigt?
Hon ska på casting för reklam. Då får man det svart på vitt. Får hon inte jobbet är hon inte gullig. Punkt.

Vår ena katt är borta. Det blev väl för mycket mediciner för hans del. Först avmaskning. Sen blev han dålig i ögat och fick dels en salva, och dels ögondroppar som gjorde att han tuggade fradga. Jag kollade bipacksedeln. Vanliga symptom: Hallucinationer och upphetsning.
Hursomhelst. Han sprang ut i söndags morse och har inte synts till sedan dess. Vår andra kisse Otto försvann tre månader förra året. Men han är å andra sidan snäppet tuffare än lilla Heinz. Min sambo säger att hon känner att han är död. Det känner jag också. Det gör jag varje gång de springer bort.
Det är nu man vill ha en gps-sändare på djuren. Jag har kollat runt lite på nätet, men det verkar inte finnas något i kattstorlek. Det finns ju någon slags “piper-när-man-är-i-närheten-manick”. Väldigt oldschool agentpryl. Men jag är skeptisk. Fågel, fisk eller mitt emellan. Fast det man ska hitta flyttar på sig hela tiden. Låter som ett effektivt sätt att bli vansinnig på.

I går ville jag att min dotter redan kunde börja på dagis. Och att jag skulle fortsätta vara föräldraledig. Men det strider tydligen mot reglerna. Ingen lucka i systemet som jag först trodde alltså.
Jag förstår att kapitalstarka människor skaffar barnflicka. Vi andra, dödliga, tar till mormor. Hon hämtade upp vår dotter så att vi kunde storstäda. Jag tror att jag tvättade femtio kilo kläder. Det blev riktigt fint hemma. Men jag har en känsla av att allt kommer att se ut som ett bombnedslag redan i eftermiddag.
Nej, i slutet av veckan flyr vi till landet några dagar. Hemma kommer man inte undan. Det är alltid en miljon saker som står på tur för att bli fixade.
Vänta…. ha ha, detta är fantastiskt! Medan jag suttit och skrivit det här har min dotter somnat i soffan. Jag går och lägger mig igen… gonatt!

Min sambo är ledig i dag. Eller hur man nu ska säga. Hon har barnansvaret i dag så att jag kan vara ledig – på riktigt.
Överhuvudtaget kommer det här vara första helgen på länge utan särskilda projekt. Enligt en undersökning jag läst om är det inte våra jobb som gör oss utbrända – det är vår fritid. För egen del känner jag att det kan vara läge att tagga ner lite. Det är inte så jäkla bråttom att fixa lägenheten. Eller bilen. Faktiskt.
En annan sak som gör att jag kan pusta ut lite extra – vi fick dagisplatsen! En av de fyra åtråvärda platserna gick till oss. Fantastiskt. Jag slipper att hämta min dotter på ett dagis i Södertälje.
Nästa vecka ska vi ställa henne i skolkö. Det kanske kan tyckas vara löjligt tidigt – men jag tänker inte stå med skägget i brevlådan när det är dags att packa skolväskan.

I dag hade min dotter en lunchdejt med en 6 månader yngre kamrat. Det blev inte så mycket leka. Min dotter försökte desperat lyfta sin nya kamrat med ett tag runt halsen. “Upp, upp!”
När inte det fungerade började hon klappa honom på huvudet.
Tja, det var lunchdejten i sammandrag. Förhoppningsvis blir det lite mer action när alla hennes små vänner har lärt sig att gå.
Då kommer hon att vara the leader of the pack:
- Ja här står blomkrukorna. De flesta blommorna är redan demolerade, men det finns gott om jord att kasta runt. Eller äta.
- Katterna är kul. Få tag i svansen. Sen är det bara att kasta sig över dem.
- Kattlådan är grym. Full med knaprigt god kattsand. Det är bara att ta hur mycket ni vill.
- Kattmaten är skitkul att flytta över till vattenskålen. Blir lättare att tugga.
- Här är pappersinsamlingen. Jag brukar sprida ut den över hela köket. Ni får vara med om ni vill. Eller så sprider ni ut kastrullerna som står i skåpet mitt emot. Det gör jag varje morgon.
- Hittar ni en krita så är det bara att rita på de nya tapeterna. Om ni hinner. Pappa verkar inte gilla när man gör det.
- Förresten, är det någon som är sugen på att fightas om den här leksaken?
Det var någonstans i det här läget en smart person uppfann lekparken. Jag röstar för ett postumt Nobelpris.