Käraste dagbok!

Efter att äntligen levererat två kraftigt försenade böcker, ordnandet av usel ekonomi och redovisning och EFTER besiktningen av herr Jacobsson är det dags att skaka orgasmiskt liv i denna blogg.

Jag tackar ALLT OM BARN för tålamodet

MEN framför allt er, mina kära bloggissar.

Då bloggen kräver muskler ligger jag nu i fysisk hårdträning.

Jag pumpar med samtliga muskler. Jag menar samtliga.

Jag har gått i humorskola och lärdom hos Moses.

- Det var två ketchupflaskor som gick över en väg. Då blev den ena överkörd.Då sa den andra. Men det där var ju onödigt. Vi är ju redan ketchup. Var den rolig, pappa?

- Det var den bästa jag hört.

Jag har utmanat ALLA mina fobier! Ankfobin var lättast. Se de blodtörstiga bestarna i Falun!

Jag har utsatt mig för den hårdaste av alla psykiska, nedbrytande samt hårda tester. Jag har umgåtts med mina bröder Henke och Chrilla SAMTIDIGT PÅ SAMMA GÅNG PÅ SAMMA DAG!!!

Se bestarna:

Jag har förkovrat mig i särdeles viktiga områden som denna blogg kräver. Alla viktiga tester hitta man som alla vet på expressen.se!

Vad vet du om det kvinnliga könsorganet?

Antal frågor: 8

Antal rätt: 8

SÅ

Mina damer och några herrar!!!

Let´s köra!

Puss på er!

Käraste dagbok!

Sommaren närmar sig med stormsteg. Snart är det oundvikliga här. Man ska visa vinterns och julens svulstiga leverne. Ve oss! Ve oss!

Jag har tagit det hårda beslutet att helt införskaffa en ny sexy look. Jag har tagit hjälp av en av vår tids största modeorakel. Eller var det modespektakel han sa. Han heter Leif S G Olsson. Hm.

Så käraste dagbok! Vilken stil ska bli min nya heta??

50-tals nörden a la svendom?

Fatso – the american way of eating?

Sören Olsson 1986?

Margaret Thatcher 1982?

I en annan del av Köping 2010?

Intellektuella vampen – 1999

Vilka fantastiska möjligheter!

Tack modeorakel Olsson….tror jag…

Puss på er!

Käraste dagbok!

Efter tre hårda manusdagar i Malmö skumpar jag nu på snabbt på X:et.

Här menas X:et ett tåg och icke någonting annat. Så här ser vår långfilm ut nu. Titta och njut:

Nu blev ni nyfnis, va?

Att bo på hotell utan familj kan oftast innebära enormt sväljande av alkohol i oproportionerliga mängder. Jag kan härmed meddela att jag endast sög i mig 7 stycken öl under vistelsen. Vad har hänt med Jacobsson?  Har han…

….börjat knarkat istället för att dricka?

Nä…

Har han….

…mött Jesus som många andra och blivit from?

Nej, nej!

Har han…

skaffat ny natthobby och blivit seriemördare och helt enkelt inte har tid att festa?

Nej, nej, nej!

Alla fel!

Herr Jacobsson har ju jobbat flitigt, kreativt och mästerligt tillsammans med Hr Olsson och Hr Holm för att skapa den skojigaste långfilmen ever. Premiär 2011!

Käraste dagbok!

För exakt en vecka sedan åkte hustrun på tjejweekend till London! Tjoho! Wild life without tråking husband and bråking kids. Klackarna i taket – tjejerna ska riva hela haket! Eller åtminstone kvarterspuben! Tjo! Ho! Ho ho?? Bidde det så? Nä. Tjejgänget från gymnasiet bor i 4 olika länder och kanske ses 5 gånger per år. Den mesta av tiden gick åt till pyjamasmys, fnitter och samtal. Ja, det var vad hustrun sa i alla fall. Klart det är sanning. Sen tyckte jag det var urskojsigt, det där kondomskämtet som hennes väninnor utsatte min hustru för. Hi hi! Vad kul! När hon packade upp ramlade det ut ett trepack XL engelskt fabrikat med två uppbrutna förpackningar. Tihi! Det var jättekul, tjejer! Min hustru blev otroligt röd i ansiktet och stammade. Åh, vad härligt med såna oskyldiga resor och små kondomskämt. Hihi.

Själv var jag hemma och tog hand om två skitsjuka killar tillsammans med döttrarna. Vi hade en rättvis arbetsfördelning.

De fick leka med boysen.

Och jag kunde jobba hårt ett tag.

Efter tre dagars sömnlöshet var det således dags att  emigrera till Malmö en tid för att påbörja manusarbetet med vår oerhört skojsiga film. Se så skojsigt mina kamrater hade när vi arbetade flitigt:

Till min fasa erhöll jag strax innan avgång ett telefonsamtal från hustrun där hon meddelade att jag glömt min necessär.

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!

Så fort tåget stannat i Malmö rusade jag hysteriskt in på HM och rafsade åt mig behövliga produkter. Jag fick tag i allt jag behövde. Manligt doftande bodylotion passande för en mogen gentleman som jag.

Men sedan ville jag lyxa till det lite på mitt hotellrum med ett skönt bad. I receptionen berättade de att de haft lite rörarbeten under dagen men att allt nu var fullständigt återställt med vattenkvalitet och allt och att jag inte skulle märka någon skillnad med någonting.

Så mysigt med ett bad.

Mmmmm….

Nu efter två komma fem dygns hårt arbete ska det bli fröjdefullt att komma hem. I morgon vankas nya äventyr. Jag ska till en sjuksyster som ska sticka mig, väga mig, håna min vikt, sticka mig igen och har jag tur så fistar hon lite mysigt också för att förbereda doktorns kommande prostataprov om två veckor. Tjo ho!

Puss på er!

Käraste dagbok!

Jag lovar härmed att från denna oerhörda stund tillkämpa mig ett uppstramande vad gäller uppdateringen av denna blogg!

Inga undanflykter gäller nu längre. Endast kall stål i form av ord, ord och muntra familjära beskrivningar hur landet ligger för fembarnspappan och enhustrusmaken. Efter en avslutad pensionärsträff  i London för hustrun (se morgondagens blogg) och med två svårt sjuka barnisar att ta hand om för fadern och deras storasystrar var hr Jacobsson nödd och tvungen att ta sin tillflykt till Malmö för rekreation, kontemplation och reflektion. Det första han reflekterade över var att han i detta stora hav av hotellrum, började sakna familjen omedelbums. Oavsett Millemannens feber, kruppiga hosta och hustruns beskrivning av det vilda Londonlivet, som bestod av 5 pyjamasklädda och tedrickande flickor i en lägenhet och det farligaste och mest spännande de företog sig var att leta upp gamla pojkvänner på fejjan (se morgondagens blogg igen) och fnissa igen. Nej! Inte ens det fick hr Jacobsson att känna lättnad över det 50 mil långa avståndet. Han ställde sig och fetgrinade mitt i hans strykande av herrskjortor, Eylan Golans smekande mellanösterntoner från datorn och betraktande av sina ack så ådernätangripna men vackra lår. Till och med hunden tjöt jag efter.

Det är någonting med våra kära husdjur som är magiskt. En av mina bloggisar miste ju sin lilla gnagare för en tid sen och först tänkte jag HERREGUD! Skärp er, människor! Men strax därefter blev jag rörd till tårar, mild i min blick och snöt mig i tangentbordet.

Jag har haft husdjur. Hundar, katter, marsvin, kaniner, papegoja, ödlor, nattliga skräcködlor,  nymfparakiter, fiskar, undulater och grisar. Min finaste gris hette Otto. Dert sägs att han var en minigris. Han var allt annat än mini. Han blev skitstor. Till slut blev herr Otto för fet att hans bakben helt enkelt brakade ihop. Han led av selenbrist och muskelbrist och behövde en spruta i rumpan för att återfå sina ben.

Det här är berättelsen om när jag var ute och finåkte med ett svin

Otto hade ju blivit överfet och satt på diet. När det så i kalla januari var dags för det obligatoriska återbesöket för patienten och en förnyad seleninjektion fanns det två alternativ att beakta. Alternativ 1 bestod i att lura ut en veterinär och övertyga honom att ge min gris en vitaminspruta och inte en slaktmask. Alternativ 2 bestod i att slänga in grisen i bilen och köra honom till Djursjukhuset för lite omild behandling i julskinkan.

Jag chansade på alternativ 1 och ringde runt. Här är resultatet:

Fyra av tio veterinärer trodde bestämt att jag ville ha en gris slaktad.

Tre av tio veterinärer trodde bestämt att jag var full.

Två av tio veterinärer trodde bestämt att det var grisen som ringde.

En av tio veterinärer trodde bestämt att det var om fru X jag pratade om.

Jag tvingades välja alternativ 2.

Då den stora bussen var ockuperad av fru X i huset fanns således bara den lilla fjanten till japanare att tillgå. En bur i kofferten med en överfet gris i var otänkbart. Återstod bara att sätta Otto bredvid mig på passagerarsätet. Ungefär som grabbarna på guttetur. För säkerhets skull lade jag en svart sopsäck på stolen ifall Otto efter några kilometer skulle bli påmind om att han egentligen var en gris och inte en överviktig farbror som var ute på en liten söndagstur med brorsonen.

Det var en tämligen enkel historia att sätta Otto i bilen. Han var ju lam i bakbenen av fetman. Det var svårt för honom att rymma medels hasning i grisbacken. Den tämligen enkla historien fick ett tvärt slut då jag hade satt uslingen bredvid mig i bilen. Fanskapet fick för sig att bli gris. Han sket där han satt. I passagerarsätet. Dessutom var han värdelös på att sikta. Han lade av en salva mot mig och inte rakt ner på den svarta sopsäcken som planerat. Jag fick åka nedvevat en och en halv mil till Djursjukhuset. Otto bekom det inget. Men jag grundlade en stadig kronisk prostatainflammation för all framtid.

Fördelen med att grisen var lam i bakbenen var att han inte kunde springa omkring som ett svin inne i bilen under färden utan han satt tämligen stilla på sin plastsäck och på sina naturbehov. Dock välte han vid varje kurva vilket ledde till att vid varje vänstersväng fick jag 20 kilo gris över mig. Skulle jag enbart köra åt höger skulle jag ju bara få åka i en totalt meningslös cirkel med en lam gris. Jag var helt enkelt tvungen att spänna fast säkerhetsbältet på Otto. Nu var vi helt lagliga. Jag visste att grisen inte hade några som helst kontanta medel sparade utan att det var jag som skulle få stå för böterna vid en eventuell poliskontroll. Därför kändes det dubbelt bra med säkerhetsbälte på det bantande djuret.

Och där satt vi på vår trevliga tur och finåkte. Jag bakom ratten och grisen som kartläsare. Nedvevade rutor i 20 graders sträng kyla och gristräck på kläderna. Underligt att ingen liftade.

Färden till Djursjukhuset förlöpte som den borde. Inga intermezzon inträffade. Det enda uppseendeväckande var när vi stannade för rött och ställde oss jämsides med länsbussen. Flertalet passagerare tittade ned i den lilla japanaren och tyckte att det var så skojigt med en hund i framsätet. Det dröjde bara några sekunder tills den första käften öppnades på vid gavel av skräck och förvåning då det uppenbarades att hunden inte var en hund utan gris. Med säkerhetsbälte. När hela bussen stirrat färdigt stack jag ut huvudet och skrek att min hustru visserligen var ful men att hon hade mycket pengar på banken.

På sjukhuset slapp jag och Otto sitta i väntrummet tillsammans med de andra patienterna. Vi fick åka till baksidan och en veterinär kom ut med sprutteluttan gav min vän en injektion av första klassens selen. Han fick sin nödvändiga medicin.

Vad jag fick?

En räkning och kronisk prostatainflammation.

PUUUUUUUUUUUUUUUSS PÅ ER!!!!!!!

Och hatet mot vintern växte.

Men det var det enda som växte på honom då kölden klådde hans kropp blå.

Käraste dagbok!

Jag undrar vem som tryckte på “Nästa dimensionsknappen” och slungade mig till ett parallellt universum där man anser att vädret är milt när det är 7 MINUS grader.

I dag har det varit 7 MINUS och alla ser glada och lyckliga ut. Folk slänger av sig jackorna, pulsar omkring i snön med sina färgglada sport-BH:ar och grannen tar fram gräsklipparen och oljar upp den. Själv står jag på insidan av mitt köksfönster och spottar och fräser och önskar att det vita och fantastiska utanför kan dra åt helvete!

Jag undrar en sak!

När faen startar den där globala uppvärmningen egentligen? Nåt tips hur man ska påskynda den? Gasa extra? Fisa extra? Äta mycket nötkött? Skänka en gammal blyad bil till varje fattig afrikan? Det utlovades MINST 5 grader varmare i snitt på jorden inom snar framtid. Göteborg, Stockholm och andra kuststäder kommer kanske bli lite blöta men vi i Örebro kommer må gott i värmen. Sade de. Experterna. Jaha. Här lovas det minsann! Och vi jublar över 7 MINUS.

Helgen hos Jacobssons var ganska ordinär. FÖRUTOM fredagen som var ytterst speciell. Den femte dagen är familjedagar som obligatoriskt avslutas med föräldramys. Det är LAG på det! Men ICKE ICKE! Kära hustrun tog sin mor och mormor åkte till vår lilla söta huvudstad för lite shopping. På en fredag! Som alla småbarnföräldrar vet är det ju på denna dag man ska ha lite skön bolibompasex mellan varven. Visst. Med vem?

Vad gör då en gräsänklingspappa med periodvis gladlynt mellanbralla? Porrsurfar? Ringer sina älskarinnor? Nej, nej! Han gör som de flesta föräldralediga mammor. Förtränger sina ystra lustar och är en god förälder istället.  Så gjorde även hr Jacobsson med fantastiskt resultat. Han lyckades definitivt glömma bort att pellevink mycket väl visste om vilken veckodag det var.

Han lärde sin yngsta son hur man dödar med ett svärd. Tyvärr gick bilden ej att ladda men det var den här gossen:

Han lärde sin mellanson att hans Turtles egentligen är sköldpaddor, vilket fick gossen att tillreda en mustig soppa av actionhjältarna.

Han tog försiktigt ner julen och kände sig mild.

Moses: Pappa. Varför sågar du i julgranen? Är ni inte kompisar?

Jag: Vadå? Jag och din mamma?? (ertappat)

Moses: Nä. Du och julgranen.

Han gick ut i den 22 gradiga kylan i trädgården och vecklade ut pillevink och kylde av honom i snön.

Han gick ut en stund med grabbarna och skulle göra en fin snölykta. Den blev jättefin med gravljus och allt.

Fadern tog sin små killar och sa:

- Ibland är det fint och bra att tänka på döden.

- Mm, sa Moses.

- Blägg, sa Millemannen.

- Döden befriar oss från ondska och..lust.

- Jag fryser, sa Moses.

Han försökte förkovra sig för att förädla sin eviga själ.

Till slut andades han ut och insåg att NU NU snart skulle han få se Let´s Dance. Hurra! Bildrutan skulle fyllas med vackra kroppar, flärd, lyx och sinnliga blickar.

Bildrutan:

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!! Förbannade jävla kyla!

Problem med min antenn?? Ja, det kan du hoppa upp och klappa dig på!

Hr Jacobsson sövde snabbt gossarna och tog slutligen fram sin bästa leksak och lekte en stund innan sömnen befriade honom från all smärta.

Puss på er!

MEN! då han icke kunde sova pga kinesen Kung Tung Pung gick han upp och beslutade sig för att starta sin nya hälsosamma GI och viktväktarstil. Redan så där med detsamma. Strongt och fokuserat!

Käraste dagbok!

Se bildbevis:

Och:

Hej då! Kom inte tillbaka!

Käraste dagbok!

Ibland får fru Jacobsson IKEA-rycket.

Fru: Vi måste till IKEA.

Jag: Jaha? Vad behöver vi?

Fru: Behöver och behöver…tja värmeljus, glödlampor, du vet. IKEA-saker.

Jag: Eee?? Njae..

Fru: Korven kostar fem kronor.

Jag: Jag är inte hungrig.

Fru: Moses vill hoppa i bollhavet.

Jag: Jag kan ta fram några studsbollar.

Fru: VI SKA TILL IKEA NUUUUU!

Vi åkte till IKEA. Vi anlände kl 18.50. Bollhavet stängde 19.00. Jag visste att Moses skulle få ett psykbryt men Ikea-gossen släppte in honom i tio minuter. Tack! Du räddade hustrun heliga IKEA-timme.

Jag älskar ihopsättandet av IKEA-möbler . Jag kan sitta och titta på i flera timmar när hustrun försöker hitta logiken i en ritning. Sista gången jag företog en montering var när Kricke fyllde 10, dvs för 17 år sen och jag skulle överraska gossebarnet med en fantastisk ny och vuxen kontorsstol. Han skulle vakna på morgonen och upptäcka den underbara stolen, tindra och säga FAR, FAR! Ni är så händig! Jag översköljs av imponerande känslor för Eder!

De imponerande känslorna infann sig aldrig då Kricke vaknade och det första hans ögon fastnade på var någon slags snurrande tingest med en slak metallpitt som ryggstöd. Jag hade insett under nattens skruvande att man var tvungen att ha tre händer för att kunna montera stoljäveln! Jag lovar. Jag gjorde inget fel! Det var IKEA! Det finns ett helt neutral liten låt på Youtube om just detta. Bara skriv in Jävla Ikea så är allt klart sen.

Lycka till!

Är det någon mer än jag som vill döda vintern?

Detta var i förrgår.

Käraste dagbok!

Jag heter Anders. Kylan är min fiende. Kylan biter sig in i min själ, vrider om min prostata, orsakar eksem över kroppen och ser till att samtliga fingrar spricker, pungen krymper till en blå vindruva och jag drabbas av en akut fulperiod, kantad av ett galopperande chokladberoende efter helgernas frosseri.

Nu skola hr Jacobsson bli skön igen. Han skola börja en rening från julens fetmaattack. Han skola börja med att slänga sin BH (den rödsvarta) och låta sina mansbröst svinga fritt i luften. Sedan skola han tvinga sig till gymmet. Han skola titta sig i spegeln och betrakta sin lekamen i fritt fall. Han skola lägga sin pittamoj på bastuaggregatet, blunda och låtsas som att han steker sitt underliv vid Röda Havets bränningar. Genom gnäll blir ingenting bättre men genom vansinne blir allt ytterst mycket skojigare!

SE SÅ SKOJ HAN HAR!!

PUSS PÅ ER!

Käraste bloggisar!

Tack för underbara kommentarer! Jag brukade ju svara alla under hela hösten och jag kommer att återuppta den fiiiina traditionen igen.

Jag ber om ursäkt men lördagens lektyr i denna blogg är ännu ett kapitel från min kommande roman “Alla mina andetag bär ditt namn”. Gad Gustaf Grecke ligger ju på sjukhus och blöder ur näsan. Blödningarna verkar inte kunna ge med sig. I detta kapitel har hans faster och dennas livskamrat Marie-Louise kommit på besök. Det är 2002.

Jag önskar er alla en god lördag, en fin helg och förhoppningsvis en liten trevlig lässtund. Så ta en kaffekopp. Eller en kopp te och varsågod börja.

Puss på er!

UTDRAG UR ALLA MINA ANDETAG BÄR DITT NAMN

2002

- Han sover.

Den välbekanta rösten. Den trygga klangen. Läkningen av hans skam. Blodet som blev hans räddning och elden som födde honom återigen. Och rösten som varit hans stråk in i trygghet och fabricerad normalitet, smekte hans intill medvetslöshet omtöcknade sinne.

- I helvete heller, mumlade han. Jag är vaken.

Han tvingade upp sina ögonlock. Siluetter av några vid sängkanten. Hans slang som hängde likt en tentakel ur näsborren måste ha gett ett bisarrt intryck på de båda damerna. Faster Adrienne och Marie-Louise.

Han vinkade åt dem i luften. De fnissade.

- Snygg slang.

Marie-Louise drog sitt hår bakåt. Det hade blivit grått. Gad älskade henne. Hon bar balsam i sin kärlek till hans faster och till honom. Trygg. Stadig på jorden. Med fötter ständigt i Medelpad och med blickar av fors och granskog var hon en given kontrast och ett komplement till fasterns himmelska anarki.

- Doktorn funderar på en ny kudde.

Marie-Louise höll om hans fot som stack upp under den gula landstingsfilten.

- Vad bra, sa han. Den är ju lite hård för nacken.

- Dummer, sa hon och log. I näsan. Som trycker på bättre mot kärlen.

- Jag längtar redan, mumlade han. Ökat tryck är ökad värk i hela skallen och då pumpar de in Ketogan. Jippie! Fest igen!

Han försökte resa huvudet. Faster var snabbt framme och stötte upp hans nacke.

- Jag är gammal nu.

- O, ja, min älskling, sa Adrienne. Du är 39 år. Dags att ta ner skylten.

- Ta ner skylten? Vilka moderna uttryck du använder, suckade Marie-Louise och gav sin älskade en varm blick.

- Hitta på något bättre du, då!

- Tja. Hon ryckte på axlarna. Kila vidare.

Adrienne och Gad tittade tysta på varandra i samförstånd. Strax därefter brast de ut i skratt.

- Kila vidare! tjoade Adrienne.

Marie-Louise försökte se ytterst sträng ut men även hon insåg humorn.

- Två gamla nuckor slår sina nuckhuvuden ihop!

Adrienne knackade i sin hustrus tinning försiktigt och kärleksfullt.

Gad slutade att skratta. Någonting hände. Det hade brustit igen i näsan. Strid ström av det röda letade sig mellan rör och plast.

- Ring på klockan! Gad!

Adrienne slängde sig mot den röda fyrkanten.

- Äh, skit samma! Jag kan förblöda.

Marie-Louise flämtade till. Gad Gustaf Greckes ögon svämmades över av röda fält. Livets innersta komponenter flödade ur honom.

Du sköne

Reservgud av dagligt

Kefa

Klippa för dem

som tillhör dig

som förvridet tillbeder dig

Ska du gå nu?

och lämna din hjord?

28 november 1997.

Gad Gustaf Grecke väntade.

Efter månader av telefon och mailkontakt. Efter timmar på olika chatforum skulle det oundvikliga ske.

Mötet.

- Kom upp till Stockholm när jag arbetar en helg, föreslog han.

Hon hade först flämtat till. Hennes nordskånska ton mjuknade. Klang mot hans klang. Samstämt.

- Det kommer bli vår vackraste dag någonsin, hade hon sagt.

Han höll ett krampaktigt tag runt sin mobiltelefon. Sagan fortsatte verkligen. Han hade gått i märkligt rus under hela hösten. Alla hans göromål, den vardagliga pulsen, de uppoffrade timmarna och leken med döttrarna bar hennes spår. Allt som kunde förnimmas Elle, denna fröken Vanilj av Nyhamnsläge sög han åt sig som tvättsvampar i en hink. Såg han en kvinna med lika mycket vildhet i håret kunde han le åt henne och oftast blev han återgäldad. Belönad för sin längtan. Varhelst han befann sig sökte han identifikation av henne. Talade någon skånska rann varm lava genom hans ådror.

Gad Gustaf Grecke var förälskad. Reservguden visade. Blottade sig. Tillät sig bli svag. Endast en hade lyckats före Elle Lemper. Charlotte. Kakas mor. När han för tusentals dagar sen fallit och fått känna sig levande och mänsklig blev han som sagt vek. Den här gången var det likadant. Som den gode diktator han ändå var på Olaigatan och navet i allas liv, såg han som sin uppgift att ha den totala kontrollen av allt. Inte nu, dock.

Genom hustruns sjukdomstillstånd och abnorma krav på makens uppmärksamhet och genom hans närvaro som fembarnsfar samt framgången som skribent, textförfattare och föreläsare begränsade han sin sömn till max fyra timmar per dygn. Han arbetade på natten då han på dagen betjänade sin lagvigda och var hemma med barnen. Det var även på natten som hans hemlighet med henne fortgick. Dessa snabba tangenttryck mellan Örebro och Helsingborg. Trånad. Längtan. Magisk väntan.

Så

pulserande ska vi ändå mötas

Med mina ögon kyssta i dina

Med ord som ska landa

i varandras mun

Så kom

Kom och ge mig tillgång till det lysande du skyddar i dina händer

Gad väntade på sin Elle.

Stockholms centralstation. Spår 17.

Frost i luft svepte runt honom. Decemberberedda människor sprang runt honom i novembers slut. På väg bort. Verkligen på väg bort, Gad Grecke. Men inte du. Du väntar.

Det var försenat i 12 minuter. Han räknade sekunderna. Lät sig irriteras över SJ. Förbannade deras oförmåga att förutse slump. Förbannade till slut allt. Hans liv, hans hustru, hans vekhet som drog in över honom när han äktade henne.

Så

såg han det blåa loket i fronten som en diffus punkt av ljus sötma. Strålkastare som sökte upp hans iris. Azurbeklädda blickar in i starkt sken.

Gad Gustaf Grecke skulle äntligen få famna sin Elle. Hon 19. Han 34. Aldrig närmade han sig skulden. Aldrig någonsin infann sig den molande känslan av skyldighet. Alla tvivel på hennes ungdom hade hon själv bevisat för honom att det var just bara en siffra. Hennes visdom var gammal och mognaden fäste sig i hans förutfattade föreställningar om unga kvinnors kapacitet. Han hade fallit och han skulle falla igen, igen och igen.

Tåget stannade med en suck. Utandning. Svävande förväntan.

Låt min mun landa in din nu, du fria fågel av Skåne.

Han tryckte sina händer mot magen. Tyngden av hans eviga stenar, märktes knappt. Folk skyndade sig av. Högtalarröst.

Tåg 167 från Köpenhamn har inkommit på Spår 17.

Av de hundratals som klev av existerade inga i hans synfält. Endast hon. Hon som kom med allt hår levande och vackert som örnar bakom henne. Som sökte med de grå ögonen och som såg honom. Rakt in i Gad Gustaf Grecke. Mjuka linjer i ansiktet. Ögonlock som omslöt de vakna ögonen. Munnen som talat till honom 50 mil ifrån, så ohyggligt nära, i en lur. Den munnen av sötma och silverord log nu åt honom. De fylliga läpparna han smekt i nattliga tankar av förlamande ensamhet, även med kroppen hustrun bredvid sig, de läpparna log nu åt honom.

Så du fembarnsfader!

Släpp nu din garde. Låt dina vingar kyssa luften!

Gad Gustaf Grecke kände sig för första gången, sedan han lämnat blodslågornas tid och trätt in i den himmelska världen med Charlotte, uppfylld, sann och förälskad.

Elle Lemper skyndade på sina steg. Hon bar en kraftig kavaj. Brun med ett skräp som slängde än hit, än dit. Hon stannade inte av på farten utan med full kraft sprang hon in i hans öppna famn.

Gad och Elle. En enda kropp. Kött i kött. Ande som kysser ande. Tusen år av väntan var över.

- Min Gud, sa han in mot henne. Du doftar verkligen underbart.

- Du också, viskade hon. Nu känner jag dig på riktigt.

De stod tysta och höll hårt. All längtan hade nått fram.

Han lyfte hennes haka med sina darrande händer.

De möttes med blickarna. Han svalde och hindrade sig från att kyssa henne.

- Det är du. Du, du, du är här, Elle. Hos mig.

- Du finns på riktigt, Gad Gustaf Grecke. Vi är tillsammans. Du och jag.

Hennes ord blev förlösande. Gad slöt henne åter tätt intill sig. Hans armar darrade runt hennes liv. Hans ögon blev irriterande blöta.

Alltings Fader, Reservguden Grecke, Stenbäraren, öppnade stora hål i sitt hjärta för att släppa in henne. För att själv kunna svepas med. Ut i det porlande, starka, bländande och livsfarliga. Han struntade totalt i att han inte fick, borde eller kunde. Han kysste henne mitt på perrongen. Han blev nästan yr av hennes läppars mjukhet. Aldrig någonsin hade han varit i närheten av sådan njutning när hon besvarade honom. 15 år i tid. 40 mil i avstånd. Allt borta av detta ögonblick av innerlighet.

Sårbar

du man av stenar

får du tillåtelse av existensen

till din plötsliga sårbarhet

eller leker du med din strupe

med sylvass kniv

då du vet hur enkelt eggen kan tränga djupt in i din själ och hur smidigt den kan sarga ditt kött

Hon var hans fågelunge. Hon sökte skydd mot kylan intill hans kraft. Han lade armen om henne, tog hennes väska och kände hur fullkomligt närvarande han var. Senaste gången var när Kaka föddes. När han höll dotterns kropp mot sin. Hjälplös. Beroende. Hur han viskade till henne att han aldrig skulle låta någon ta henne ifrån honom. Han ville så gärna säga det nu också. Med Elle Lemper vid sin sida. Han kunde inte. Ord kan försvinna in i mörker och skugga. När man minst anar. Gad Gustaf Grecke fick inte fram ett ord. Han kunde bara ta emot allt det hon strålade mot honom. De gick under tystnad till taxikön.

Kylan löstes upp i snöblandat regn. Flingor, hårda och blöta, piskade dem.

- Oj, sa hon.

Det var det enda. Inget annat.

- Vad oj? sa han med ett leende.

- Jag kommer med Skåneväder. Hoppas du tycker om mig lite i alla fall. Annars får jag väl ta vändande tåg.

De möttes i ögonen. Hur var det möjligt att han kunde spegla sig i henne? Kunde verkligen tre månaders mailande, chattande och samtalande i telefonen bundit samman dem, så intill själen, vilande? Kunde de på denna korta tid kommit in i varandra med hjärtat utsliten från bröstet, blottande allt de tidigare gjort och sagt i sin livsbana? Var detta överhuvudtaget verkligt eller hade de skapat ett konstruerat universum, där de kunde fabricera allt det gemensamma?

Hon betraktade honom rakt upp i ansiktet, på 5 centimeters avstånd. Hon blev närapå vindögd.

- Jag vet! Visst känns det overkligt, sa hon glatt.

Gad nickade. Hon tog bort en tes från ögonen.

- Jag kammar mig väl inte alltid precis, fnissade hon till.

Inte jag heller. Senast var det på mitt bröllop. 8 år sen.

Hon avlägsnade handsken från hans vänstra hand. Hon smekte sakta hans vigselring.

- Ta inte av den snälla. Jag menar, nu här i Stockholm.

Han skakade på huvudet.

- Varför skulle jag? Jag är ju gift med henne.

- Bra, sa hon. Det är bra.

Hon försökte trä på lammnappan igen. Innanfodret trycktes ihop och hon fick endast in tre av hans fingrar.

- Hoppsan, sa hon och strök håret bakom örat. Jag tror minsann ringen vägrar gå hem igen. Jag ångrade mig. Släng bort den.

Hon fnissade till och gav honom en mjuk blick. Han skakade på huvudet. Roat och uppgivet och tryckte in handen i handsken.

Och taxin kom. Omslingrande utan att ens förnimma omvärlden tog de plats.

- Foresta, Lidingö.

Gad Gustaf Grecke gav taxichauffören en vänlig blick. Identitetskortet avslöjade hans ursprung.

”Selman Kamal”

- Drus? frågade han.

Chauffören tittade förvånat och synnerligen imponerat i backspegeln.

- Ha! Ja, det stämmer. Hur du visste det?

- Ditt namn. Varifrån? Libanon?

- Ja, stämmer! Jag är hedrad! Har du varit där?

Gad Gustaf Grecke drog ett andetag.

- I regionen. Många gånger.

Drusen ville fortsätta samtala men han märkte tydligt att kunden hade avslutat konversationen.

Taxifärd under tystnad.

Kvällsljus. Ljudet av Stockholm. 1997.

- Får man somna i en taxi? sa Elle tyst och lutade sitt huvud mot hans bröstkorg.

Värmen från henne. Febrigt. Han strök hennes kind. Hon var här. Vid hans andning. Vid hans hjärta. Nu. Just i detta nu.

Efter betalning och undersökande blickar från chauffören stod de således ensamma på planen utanför entrén till det legendariska Beatleshotellet. Blöt snö föll tungt över dem. Blick på blick. Innerlighet och närvaro gick som elektricitet runt mannen och den unga kvinnan. Gad Gustaf Grecke kände sig helt plötsligt osäker. Vad höll han på med? Nitton år. Var han inte en förbannad gris? En falsk Messias som kom med löften om gyllene dagar och som skulle suga ut hennes ungdom, hennes skira gestalt och hennes väsens oskuld.

- Fan, muttrade han tyst.

Vaniljflickan tittade upp mot honom. Hon log lugnt och såg hans tvivel. Hon tog tag i hans läppar som fick formen av en näbb. Hon kysste honom.

- Hej! Jag heter Elle Lemper! Vi känner varandra fantastiskt mycket utan att ens ha träffats. Det här är någonting som vi väntat på hela hösten. Det här! Nu! Så kom, Gad. Kom och visa mig äntligen vem du är. På riktigt.

Så då gjorde han det under novemberhimlens sista falnande nätter.

TO BE CONTINUED…

Käraste dagbok!

Och käraste bloggisar!

Det är icke lätt att vara människa!

Kanske inte för mig som egentligen är av gudomlig art. Vänta! Det är vi ju alla. Vi är alla sprungna ur samma kärlekshav och vi ska all dit igen efter mission completed. När jag började blogga här hade jag ingen aning om att jag i mitten av november skulle drabbas av ett gigantiskt energitapp av ofantliga mått och som skulle i princip vara till för några dagar sedan. Orsaken? Anledningarna? Dessa vet jag. Men inte ni. Pilutta er! Jag har ju i mer än en månad haft dåligt samvete för er, kära bloggisar!  Och Lotta påminde mig om det jag lovat – att jag skulle fixa något hörbart till er i bilen. Och det ska jag!! Jag spelade in 4 av de bästa blogginläggen från i höstas i en studio enkom för att ni skulle kunna tanka hem det och lyssna på och njuuuuuuta av mig maximalt. Jag provade olika metoder men filerna var för tunga bla bla bla bla och när teknikpaniken drabbar Anders plus ett energiadjöss då försvinner sånt booooooort!

Nu är jag tillbaka! Jag återkommer om det ovanstående.

En hederlig blogg måste ju ha årets bästa och årets sämsta och allt sånt härligt. Anders dagbok är inget undantag. Vi kör på en gång:

Årets sämsta jävla unkna julklapp: Dansmattan. Se bild på hur instruktionerna till hur man ska dansa ser ut (målgrupp barn):

4 coola lite hårda snubbar vid en bar står lakoniskt och slött och tittar på en tjej i kortkort som dansar förföriskt för dem alla, de steg, barnen ska lära sig. FY FAN! Vilken bild av det manliga och kvinnliga. Bilden ger mig endast en enda mening i huvudet: En halvtimme innan gruppvåldtäkten. Jag kräks!

Årets citatmaskin: Moses Vladislav Rudolf Barton Jacobsson.

Följ Moses en dag och därefter har du en hel bok.

Modern: Nu Moses under jullovet så ska du ju inte vara hos Ann-Britt. (dagmamman)

Moses: Nej, jag har ju fått sparken.

Årets nykomling: Mille Josef Anders Jacobsson.

Mille vinner även priset för Årets Matvrak, Årets Bajsare och 2000-talets gladaste individ.

Årets kalsong: Dem som Moses designade åt mig till Fars Dag.

Nej! Jag har inte stoppat nåt i brallan! Skärp er! Det är en helt ordinär vanlig lite medelsvensk, grå men ack så levande pittamoj som bor därinne.

Årets dikt: Den jag fick av Moa Maria Cecilia Jacobsson på Fars Dag!

Jag grinar fortfarande när jag läser den.

Årets kvinnliga skådespelerska: Bim Kristina Margareta Jacobsson!

Bim får även priset för Årets Pluggare.

Årets Knark: Choklad!

Ååååååå!!! Att jag INTE kan låta bli!!! Grrrrrrr!

Årets sexattribut: Strängkepsen!

Alltså flickor! Jag är fortfarande förundrad över varför kombinationen strängkeps – halvnaken halvsliten halvrund barnboksförfattare – snusk – humor – självdistans kan få igång er så…. Det undrade fru Jacobsson också så hon var tvungen att prova.

Men då det inte pirrade någonstans i henne så gjorde hon det som hon länge funderat på och vinner då priset för:

Årets mord: På Strängkepsen.

Snyft.. RIP….Sörjd av många, dock ej av fru Jacobsson men som i sin tur med strängkepsen på fick många…kvinnors hjärtan att brinna och andning bli tung. I Säter bland annat vilket leder in på nästa kategori.

Årets sex: Tjejsexandet!

Gud vad jag vill vara lesbisk ibland…

Årets Överlevare: Fru Jacobsson!

För att hon stått ut ännu ett år med sin personlighetsstörde, adhd-drabbade make.

Årets hetaste singel: Lars Kristofer Jacobsson Bernhardtz!

Kom igen Liza! Han är fortfarande ledig! Först till quarn!!

Årets bästa beskrivning på Anders: Livsanarkist! Myntat av Herr Olsson.

“Om någon säger till dig att så här är det så ska du bevisa motsatsen och gör det även om du tycker likadant som personen” = Livsanarkist

Årets dryck: Kaffe.

Jag dricker minst 5 koppar per dag. Givetvis INTE rättvisemärkt eller ekologiskt. Nej. Jag tror det blir sämre smak om kaffebönderna ska ha en massa extra pengar. Slöa liksom. Omotiverade. Alldeles för mätta.

Årets gullis som blev en bitterpitt som blev en gullis igen: Eder Anders.

Som önskar eder alla ett gott nytt år, släta lår och naturligt hår.

Nyårspuss!

Nyårslöfte? Absolut! Jag ska bli en snällare människa. Speciellt mot en person: Han heter Jan Anders Jacobsson.

Käraste dagbok!

December sa svisch! Nu äro vi på branten till det nya härliga decenniet. Där skola vi bli vackrare, smalare, mer framgångsrika, våra barns acne ska mirakulöst ploppa bort, våra bebisar ska sluta kolika sig och bajsa bredvid blöjan, våra partners skola transformeras till sex machines som bara vill, vill, omättligt vill, våra föräldrar ska ta fram det undangömda arvet från farfar och mormor och säga varsågod barn, de här tio miljonerna är dina vi har förvaltat dem åt dig och alla vi kan gå tillbaka till pantbanken och köpa tillbaka guldringen från gymnasiet och ringa banken och be dem sätta sig på en slak banan och skicka inbetalningskortet på samtliga lån och våra chefer skola ringa milda i rösten och tårögt deklarera att vi fått löneförhöjning med 324 procent, tre extra semesterveckor och fritt kaffe i lunchrummet.

Detta är januaris början som skola inträda i våra sinnen. Fria från decembers mardrömsnätter med budgeterande julklappsinköp, akuta sms-lån, magkatarrsblues på grund av ALLT som ska hinnas innan jul. För vi vet ju inte om det finns något liv EFTERÅT.

Decembers stress där alla ska höras av och sms:en blir uppkörda i mitt prostatadrabbade underred, alla mail som juckar mot mina ögon på mailen, facebookande farmvillesterrorister som jagat mig till döds. Vill du tillåta den här applikationen? Nej, det vill jag fan inte! Vill du gå med i gruppen: Vi som tycker att kungen borde olla Lars Ohlys panna offentligt? Nej, det vill jag inte. Stödjer du gruppen: Vi som inte tycker att barn borde ha det dåligt. Nej, den stödjer jag inte. Jag anser att barn borde ha det extremt överjävligt, speciellt i dessa fridfulla juletider. Alla dessa missbrukarbarn. Vi stödjer er på Facebook, förstår ni. Vi har tryckt JA på en knapp! Så nu kan vi öppna julsnapsen med gott och rent samvete medan ni häller ut fars sprit och får en liten julig örfil av en full mor. God Jul!

December. Alla pratar om kärlek. Kärlek. Omtanke. Kärlek. Men alla är så stressade, så inåtskrikande mot sina egna navlar att ingen har tid, ingen ork, ingen lust att ens knulla lite. Vi kan kanske planera in ett litet pipp på fredag? Är du inte klok? Då ska vi ju göra Janssons, slå in paket med blanka snören och köpa en ihjälplågad gris. Ja, vi kanske hinner ta in granen också. Ja. Lägga sockerbitar i vattnet. Står den rakt? nej. Nu då? Nej. Står den rakt nu? Nej, men jag vet annat som står rakt.

December! Fuck U!

Januari. Välkommen!

Puss på er!

Käraste dagbok!

Först största kramen till Susjos och Ljusets krigarinna!

You know why!

Sen.

Vem FANKEN drogade ner mig i början av förra veckan och väckte upp mig nyss på ett tåg till Göttlaböööööööörg för 3 dagars signering? Jag ska pressa kusin Vitamin strax.

Det sägs att vi både har varit i Karlstad, Karlskoga, Västerås, Eskilstuna och Örebro. Jag har ingen aning! Det sägs även att Sören träffade en söt pepparkakagosse. Jag har ingen aaaaaaning!

Och att jag herr Jacobsson träffade på fröken Tomte. Men jag har ingen aaaaaning!

Och att herr Olsson inhandlade mystiska saker. Men jag har ingen aaaaaning?

Och att vi ätit exakt efter kostcirkeln under hela signeringsturnén. Och det kommer jag faktiskt ihåg.

Och att min julklapp från hustru och släkt helt plötsligt satt på min näsa upptäckte jag nyss här på tåget och det hade jag iiiiiingen aaaaaning om.

Men EN sak har jag definitivt massor av aningar om!

Att jag saknat er alla!!!!

PUSS på er!