Käraste dagbok!

Livet går vidare i Örebro. Örebro och Örebro. Jag minns överhuvudtaget inte att jag lämnat stan på flera år.  Enligt rykten har jag setts flåsa omkring inne i en enorm arena i Göteborg och hängt vid baren på Gothia med ansiktet i en starköl 24/7. Inget kan vara mer inkorrekt än detta. Jag har två bröder. Chrilla och Henke. Det måste ha varit någon av dem som sprungit omkring med en Andersmask från 1986.

Anders anno 1986 var en härlig syn. Stora, svarta idiotglasögon, ett uppumpat huvud med hamsterkinder, halsflusshals, nästan tresiffrig vikt och håret som Joey Tempest fast utan både Joey och Tempest, då. En uppsvälld Karlskogapojke i sina sämsta år som ständigt var olyckligt kär. Trots det lyckades han ändå få lite kärlek mellan mars och augusti det året. Flickan som förbarmade sig över Närkes Quasimodo under nästan ett halvår hette Märit och blev Anders allra första riktiga förhållande och flickvän. Hon var så riktig att Anders tillverkade en knapp med texten JAG ÄLSKAR MÄRIT på. Jag förmodar det var ett slags inre manifest, ett slags mantra, en besvärjelse  som gossen varje dag försökte övertyga sig om att detta verkligen var sant. Att skönheten älskade odjuret.

Men snipp snapp snut så var den sagan slut. Hösten 1986 spelades begravningsmusik i 23-åringens öron. Inte ens fortsatta framgångar med Sune som spred sig audiellt i Sverige via alla lokalradiostationer hjälpte. Inte ens den nya Berts Dagbok i Radio Örebro heller. Inte kusinernas kommande hit Hej hej hemskt mycket hej. Kulmen på misären inföll nyårsafton 1986. Det var tre par som firade nyår tillsammans i kusinernas etagelägenhet. Sören och hans tjej, Fredrik och hans tjej och Anders och hans kuk.

- Ska vi duka fem eller sex tallrikar?

- Nej, ta 5, du. Kuken håller diet.

- Inte ens ett glas champagne?

- Nej tack! Nej tack! Här är det torrlagt.

Tjoho!  Jippie! Gott Nytt År!

Då Anders bodde på etaget med egen balkong, likt Quasimodo uppe i klocktornet, gick han ut 01,25 och ställde sig i den frusna duvskiten. Han hade bestämt sig.

- Jaha. Jan Anders Jacobsson. Det var det, det. Trevlig resa!

Precis när den 23-årige unge författaren lyfte benet för att lägga upp det mot balkongräcket för att sätta sig på det för maximal flygupplevelse inträffade miraklet som kanske räddade hans fortsatta leverne. Det var som en osynlig kraft grep tag i hela hans kropp. Det vill säga författaren blev akut skitnödig. Fort i helvete! Ner och in i badrummet mitt i natten. Under seansen var det som om tankarna på suicide pruttades ur honom. I mörkret två timmar in på det nya året bestämde sig således tjockskallen att aldrig någonsin mer komma på tanken att dra sig själv i det så kallade fördärvet, såvida fördärvet inte handlade om sex, drugs och rocken roll.

I jubileumsboken Sune 25 år – det bästa av det värsta – finns en bild på Anders anno 1987 tre månader efter incidenten. Förändringen från beskrivningen av Anders anno 1986 i inläggets början var….NOLL. Han var lika tjock, eländig och miserabel som tidigare. Det fanns dock en stor skillnad. Förut kunde han någorlunda anonym få vara Quasimodo, lokalt i Örebro men denna bild slogs upp i Expressen den 8 mars när han och kusinen erövrade en plats på Svensktoppen. Hej hej hemskt mycket hej!

Av hänsyn till känsliga läsare har bilden medvetet gjorts suddig, då bloggägaren icke på något sätt vill orsaka nervskador eller massdöd bland befolkningen. Ej heller bidraga till den globala miljödestruktionen genom att förevisa bilden helt öppet och utan skyddsåtgärder.

- Nej, nej, hemskt mycket nej! skrek Anders när han fick syn på sig själv i rikstidningen. Här fattade gossen ett beslut. Han måste genomföra en TOTAL SUPER FETTMEGA ALL OVER MAKE OVER!

Vilket också skedde. På 3 månader tappade hr Jacobsson 28 kilo. Hans fulperiod var över. Eller…

Käraste dagbok!

All tid har sin tid. Nu älskar jag Anders anno 1986 och vill givetvis inte ha honom ogjord. Nu kan han dessutom medverka till försörjningen genom att visa upp sig i jubileumsboken.

Och som snälla kusin Sören sa på mässan när vi bläddrade i nämnda bok.

- Vilket scoop! NU har jag äntligen hittat första fallet av svininfluensan!

Puss på er!

Käraste dagbok!

Jag har klivit ur min bokmässebubbla. Jag är nu hemma och har redan kommit bort från min starquality vardag med Camilla Läckberg, Anna Maria Espinosa, Jonas Karlsson, Herman Lindqvist, Jonas Gardell, Peter Lemarc , Tompa Ledin, Tompa Bodström, Micke Nyqvist, Anna Jansson, Sörpa Olsson, Björn Hellberg, Andreas Karlsson och 5 tusen andra från kändisdjungeln.

Jag har redan hunnit med att plocka fram kvällsmat, läsa godnattissaga för Moses, pussat hustrun några gånger, hämtat Spike och fått hans håriga och förmodligen giftiga rumpa i ansiktet, slängt gammal mat i kylskåpet och luktat på fingrarna efter det och fått kväljningar och dränkt in tummetott och slickepott och resten av gänget med tvättsprit och råkat spritsat in en mängd i munnen och faktiskt, det var helt okej smak. Jag kan konstatera att jag behöver en vit månad då jag till och med uppskattar smaken av alkogel. Vad blir nästa steg? T-röd i yoghurten?

Jag har under dessa fem dagar haft olidligt dåligt samvete av att misssköta min blogg och svara på kommentarer. Ordningen är nu återställd. Från och med i morgon är det allvar.

Det finns vissa risker med att bo borta på hotell i fem nätter.

Risk 1: Frukosten. Hur vanligt är det att man vräker i sig mögelost, bacon, äggröra, jordnötssmör och prinskorv ? Jag känner mig numera som Elvis P strax innan hans fetmaartade dödsfall.

Risk 2: Barnen utvecklas så oerhört fort i bebisåldern så på fem ynka dagar har exempelvis Millemannen lärt sig att skicka egna mms. Se nedan:

Hej pappa!

Jag är en glad kille och har precis avnjutit en stadig måltid. Min storebror hugger ved med deda (morfar på tjeckiska). Mamma vågar inte titta ut. Hon säger hon går ut först när hon ser en arm flyga omkring av sig självt utanför fönstret. Moses och mamma hittade på en saga förut om Kuckelimuck-Indianen. Moses sa fel och sa Tuttelimutt. Mamma gapskrattade och Moses blev arg. Hur går det för dig pappa? Visst är jag klok för min ålder? Pussar. Oss.

Även Moses har givetvis lärt sig mms:a:

Moses: Det här är ett riktigt bra ställe för kvinnor.

Mamma: Jaha! Varför då?

Moses: Restaurangen är ju rosa.

Puss och kärlek.

Käraste dagboken!

Jag undrar hur Moses tänkte då? Rosa är ju hans egen favoritfärg och enligt mina uppgifter och empiriska erfarenheter är Moses alltjämt en gosse. Icke en kvinna.

Även lilla frun har lärt sig att skicka sms under min Göteborgsvistelse. Jag vet inte i vilket tillstånd hon sände det.

“Eftersom öronen och näsan aldrig slutar att växa så är det bra att killarna ärvt din näsa. Öronen kan man ju kamma över Men tänk då hur jag kommer se ut som gammal…Tur att din syn förmodligen kommer att bli sämre i takt med min växande näsa :-* . Älskar dig.”

Jag förstår inte vad hon menar.

Jag tycker Anticimex verkligen har legat av sig. Det kryllade av skadedjur på mässan som angrep utan förvarning.

Sören ler helt ovetandes om i vilken livsfarlig situation han befinner sig…

Tack alla mässbesökare, bloggisar, läsare, lyssnare, tittare, kusin Sören, Moa och Bim, Kobbe, lilla frun som tog hand om killarna, svärmor, svärfar, Bati och framför allt ANNA ANKA som icke gjorde allt för avancerade flirtförsök, när vi satt och småblängde på varandra på Peacock. Det skulle bli oerhört svårt att fortsätta författarkarriären med att heta ANDERS ANKA.

Som en kamrat berättade om en kvinna, Ann, som gifte sig med en herr Alering. Hon tog hans efternamn. Varför är höjt i dunkel. Men förmodligen har vi med Sveriges roligaste kvinna att göra. Snart på en standup scen nära dig; Ann Alering!

Puss på er!

Käraste dagbok!

Bokmässan i Göteborg är intensiv, svettig, varm, het och uuuuuuuuunderbaaaaaaaar!!!

Men så jobbig. Vi hinner absolut ingenting annat än just att arbeta, arbeta, arbeta, arbeta och arbeta.

Se bild:

Det är oerhört roligt att döttrarna kom igår.

De är kulturellt intresserade och på kvällarna ligger Moa och Bim tillsammans med tremänningen Lova och har en läsecirkel, diskuterar böcker och gör listor på viktiga citat ur olika klassiker. De går absolut inte utanför dörren och springer till författarbaren på Park och minglar hårt bland kända författare.

Se bild:

Skulle de MOT förmodan ha varit på Park igår så var det verkligen inte någon av dem, speciellt inte Bim, som sexuellt trakasserade Martin Wow Wow Yeah Yeah Svensson med att nypa honom i stjärten två gånger för att därefter stå och skrikskratta och peka på sin totalt ovetande oskyldiga fader. Men då de endast bryr sig om läsecirkeln sysslingarna har på hotellrummet så har som sagt detta inte hänt. Puh. Tur.

Moses gråter efter sin pappa och vill att han ska komma hem.

- Ja-a-a-a-ag vill du-u-u-u-u-u ska komma heeeeeeeeem, pappa!

- Men jag kommer på söndag. Ska jag ta med mig en massa nya bra böcker och sagor på cd?

- Ja, det blir bra. Hej då!

Hustrun säger att Moses verkligen håller sig lugn. Jag undrar hur hon bär sig åt. Hon måste ha en oerhörd god hand med vår son. Jag förmodar det handlar om moderlig ömmande kärlek som får Moses lugn och harmonisk.

Nej, nu ska jag duscha och gå iväg på ett…jobb. Det är någon slags konferensanläggning som vi har fått en inbjudan ifrån. Peacock på Avenyn heter det.

Det är någon föreläsning och enklare förtäring med mineralvatten, icke för hårda bubblor och en liten kopp grön te. Njutning!

Kulturella, intellektuella och arbetsamma pussar!

Som ni vet är jag ju på bokmässan i Götet och pratar böcker med Sören. Årets skörd är:

1. Bert och ryska invasionen

2. Sune i Grekland

3. Håkan Bråkan – Fiskarnas befriare

4. De Onödiga – De andra

5. Galna Gatan – Det är som det är

6. Sune 25 år.

Alltså, alltså blir mitt bloggande lidande, även mina svar och även min tid att besöka er!

MEN jag återkommer i morgon med ett spännande äventyr som innehåller allt intimt ni förmodligen inte vill veta om mig. Men som sagt. Jag TVINGAR er att ta del av mig.

Ha en nu en fin torsdagskväll så skriver jag om allt naket som mässan har att erbjuda.

Puss på er!

Eder eviga Anders

Käraste dagbok!

Ända sedan i går morse har mina tankar kretsat kring någonting som alltid varit och alltid är och alltid kommer att vara aktuellt. Kvinnans bröst. Barm. Tuttar. Tuttisar. Behag. Pattar. Bröööön.

Många kvinnor har den märkliga föreställningen att vi män endast föredrar kvinnor med stora bröst. Tillåt mig hånskriva!

Den 13 juli skrev jag mitt allra första blogginlägg på min gamla blogg. Om just tuttisar med anledning av att hustrun ammade hårt och genom det var fyllig och välfylld i de övre behagen.

Jag citerar mig själv:

“Som man kan jag säga att kvinnobröst intresserar mig föga. Jag har så gott som nollvision angående behagens storlek, utseende och hållning. Bröst är bröst är bröst. De kan vara stora, små, fasta, hängande, använda, outnyttjade, plastinpackade, naturliga, bruna, vita, röda, gula, svarta, randiga eller bara ja, bröst. Det är inte brösten som gör kvinnan.”

De vackraste brösten är de som bärs av kvinnor som är stolta över dem. De vackraste tuttisarna är de som en man eller en kvinna rör, smeker och kysser med kärlek. De finaste brösten är de som ett barn dricker ur, tröstas vid och som sprutar hej vilt överallt när man minst anar, gärna rakt i ansiktet på partnern om han eller hon nyfiket lägger näsan allt för nära vid amning.

Jag älskar kvinnor för att de är kvinnor. Inte för att de har bröst. Jag älskar inte heller kvinnor för att de har sni… jo, fan det gör jag ju, delvis.

Käraste dagbok!

Att jag överhuvudtaget får för mig att börja fundera över kvinnobröst har sina förklaringar.

1: Hustruns Dollybröst åker ju fram titt som tätt och Millenmannen klunkar varannan timme nattetid. Jag kan icke undgå att höra smasket. Då jag föreslår att jag kan ge honom en flaska ersättning är det som det kvinnliga moderliga urförsvaret slår ut och frun ryter med mörk demonisk röt.

- NEEEEEEEJ!

- Jag tänkte du kunde få sova över ett pass?

- NEEEEEEEJ!

Därefter blir hon blid och konstaterar att jag faktiskt gör det av kärlek och inte av konkurrensmöjlighet. Att Millemannen enbart ska le och skratta åt pappan. En kall flaska kan inte slå ett par varma Dollybröst. Jo, det ena. Mille avskyr fröken Höger. Alltså högra bröstet. Jag titulerar fru Jacobssons bröst som fröken Höger och fröken Vänster. De borde rimligtvis vara av honkön och förmodligen hur ogifta som helst. Mille avskyr fröken Höger. Det spelar ingen som helst roll att både kvalitet och kvantitet är likartad som fröken Vänsters. Hustruns teori är att bebisar vill ligga vid det bröst som ligger närmast hjärtat och därmed maximeras tryggheten. Min teori är att Millemannen helt enkelt är kommunist. Jag känner mig redan som Karl-Bertil Jonssons fryntliga fader. Att minsta sonen föredrar det ena bröstet har, enligt hustrun, orsakat vissa anatomiska särdrag hos henne. Detta leder till punkt 2 varför jag började yra om kvinnobröst i går morse.

2. Moses hade stoppat in hushållspapper i sin pyjamaströja för att utforska känslan av att inneha två stycken tuttisar. Hans moder, som satt och ammade lillebror, flinade och sa humoristiskt och skämtsamt att de såg lite olika stora ut. Hihi!

- Ja, sa Moses och gick malligt omkring med sina nya bröst. Jag ser ut som du nu, mamma.

Här skulle nog vissa kvinnor genast räckt över den ammande bebisen till fadern med en flaska ersättning och väsa:

- Varsågod! Nu är det din tur att föda upp det här monstret!

Sådan är inte Millemannens och Moses moder. Nej. Hon började skratta och funderade genast om det inte reste runt någon form av modern performance föreställning i närheten som behövde ha ett nyare och roligare freak än den senaste  tråkiga skäggiga damen. Kvinnan med ett bröst stort som en potatissäck och ett bröst litet som ett brysselkål.

Bröst är således humor. Detta tar mig till punkt 3 varför jag fantiserade om kvinnliga behag i går morse.

3. En närstående till mig, som inte vill figurera i min blogg, vi kan kort och gott kalla henne Den Ovilliga Släktingen Som Inte Vill Figurera I Anders Blogg, förkortat till DOSSIVFIAB, hon berättade en historia om bröst. Ni har SÄKERT hört den. Jag hade inte gjort det.

Två bebisar skulle käka på sina morsor. Den ena mammans bröst var stora, tunga och välfyllda. Hennes bebis, däremot, tunn och tanig. Den andra mammans bröst var hängande, urdruckna och såg ganska tomma ut. Hennes bebis, däremot, var välfylld, knubbig och tjock. Det var matdags och mammorna lade sina barn intill bröstet. Då vänder sig den tjocka bebisen om, som ligger vid de små och urdruckna tuttarna, till den spinkiga bebisen, som ligger vid de stora och välfyllda tuttarna och säger strängt:

- Kan du nu kanske äntligen försöka komma ihåg , Lasse, att du ska SUGA och inte BLÅSA.

Jag vet…..Usel… men den lät mycket skojigare i mina öron när DOSSIVFIAB berättade den för några dagar sedan.

Då jag befinner mig i ordvitsarnas huvudstad Götttlabööööööörg så blir jag yster, härlig och inspirerad att jag kom på en alldeles egen vits nyss som jag tänkte dra. För balansens skull tar jag ju ett snoppskämt, då.

Jag borde dra en om Kålle, Ada och Osborn men jag tillverkar ett Sören och Anders skämt istället för att ära bokmässan. Att den fyller 25 år OCH att Sune fyller 25 år OCH att jag och kusinen varit med vartenda år i 25 år! Tjo ho! Varsågoda. En helt ny vits a la Göööööttlaaaböööörg:

Det var Sören och Anders som satt och läste i Guinness Rekordbok. Plötsligt utbrast Sören:

- Vad kul det skulle vara om man kunde slå något rekord så man kom med.

Anders sa ingenting men gick hem och funderade. Veckan efter träffades de igen.

- Nu är jag med i Guinness  Rekordbok, sa Anders.

- Va? sa Sören förvånat. Hur gjorde du då?

- Jag tog av mig byxorna och kalsongerna och visade, sa Anders.

- Shit! utbrast Sören imponerat. Har du världens största kuk?

- Nej, nej, sa Anders malligt. Men jag har världens största klitoris.

Nu ska jag duscha och tvätta kropp, hår och klittan.

Puss på er!

Käraste dagbok!

Idag kände jag Jultomten och hans glöggiga andedräkt några centimeter från mitt ansikte. Efter frukosten sa Moses:

- Pappa. Jag är sååå sugen på att lyssna på Vi komma vi komma från pepparkakeland.

- Absolut, sa jag. Det brukar de flesta vara i september.

Jag hittade låten på Spotify. Jag förstod att Moses var oerhört sugen på både jul och pepparkaksvisan så jag satte genast på den.

- Vi komma, vi komma, började jag.

- Och nu ska du ta fram pepparkakorna, avbröt fyraåringen.

- Förlåt, va? Vadå?

- Ja men, jag blir ju så sugen på pepparkakor när jag lyssnar på pepparkaksvisan, sa Moses och sträckte ut sin lilla giriga barnhand. Man ska ju äta pepparkakor, då.

Jag hade gått i fällan. Sonen var endast kaksugen och inte ett dugg julsugen.

Det var däremot hustrun som kom nerrusande till köket med Millemannen i högsta hugg på armen. Hennes ögon var obehagligt uppspärrade och de nästan tindrade.

- Mera, väste hon. Mera julsånger.

Jag och Moses tittade på varandra.

Sen tvingades jag och sonen dansa Små Grodorna, Tipp Tapp, Karusellen och Nu är det jul igen runt hela bottenvåningen. Hustrun satte Mille i babysittern så hon kunde koncentrera sig på ringleken.

- Och barnvagnen ska vara med och dansa!! tjoade hustrun och greppade tag i den och körde den i full fart framför sig. Som människa har man oftast inga problem att ta sig igenom dörrposter. Vare sig om man går eller dansar.  Det är så att så att säga bara att gå eller dansa igenom den. Det är när man är en trehjulig tysk barnvagn som problemen uppstår. Den första  passagen vid posten mellan vardagsrum och hall förlöpte normalt. Det var den andra, den mellan vardagsrum och kök som , återigen, problem uppstod. Den trehjuliga barnvagnen ville inte anpassa sin storlek efter den faktiska bredden på dörrposten, vilket ledde till tvärstopp i ringdansen, vilket ledde till att den första dansaren av mänsklig art, dvs hustrun flög över barnvagnen, vilket ledde till att den flygande frun fick finna sig att landa över leksaksspisen,  vilket ledde till att jag och Moses kände oss nödda att trycka fram passande musik till dramat på Spotify, gärna inom julmusikgenren. Vi fastnade för Hej Tomtegubbar. Speciellt frasen En liten tid vi leva här med mycket möda och stort besvär.

Det var med mycket möda och stort besvär som hustrun kunde krångla sig ur leksaksspis, porslin och kastruller.

Jag kom osökt att tänka på avsnitt 23 från Sunes Jul när Karin fastnar i Håkans mammafälla.

- Pappa. Kan jag få en pepparkaka till? sa Moses.

- Du kan få hela burken, sa jag.

Jul, jul, paketinslagna jul.

Jag har funderat varför jag, antimaterialisten, lyckats i två äktenskap, med den stora bedriften att gifta mig med en julfanatiker!

Eller rättare sagt julKLAPPSfanatiker.

Självklart tycker jag att barnen ska ha en massa klappar och öppna och vara nyfikna på i flera veckor och gå fram och klämma och fundera.

- Vad kan det vara i det HÄÄÄÄÄÄÄR paketet???

Så rart när barnen gör det. Så intressant att fruarna gör det.

Alla ska köpa presenter till alla.

- Jag tänkte vi kunde köpa den där fina prydnadskudden till min kusins före detta mans nuvarande svärmor.

- Ja, självklart.

- Jag tänkte vi kunde köpa den där pysselboken för 299 kronor till min före detta arbetskamrats äldsta dotters fadderbarn i Ghana.

- Ja, visst.

Inför varje jul sedan 1994 har jag gjort upp med släkt och hustru att I ÅR köper vi bara kanske EN present var till de vuxna och resten till barnen!  I 15 år. Detta innefattar två fruar och två släkter. Lyssnar någon? Nej. Hur känns det, då?

Det känns faktiskt UNDERBART!

Jag är visserligen anti-materialist men jag ÄÄÄÄÄLSKAAAAAR julen!! OCH JULKLAPPAR!!

Några snygga skjortor, ett par fina anteckningsböcker, en liten resa, lite massage, lite upplevelser?

Ja, tack! Ja, tack! Ja, tack! Ja, tack! Ja, ja, ja, jaaaaaa.

Käraste dagbok!

Jag vet att det låter aningens orgasmliknande. Och det är det också.

Se pappa tindra med ögon två – när tomtemor kommer med stövlar på.

Jag är också duktig på att spara på minnen. Lappar, teckningar och saker som barnen sagt har jag skrivit upp en del och satt in i en pärm.

Bland annat har jag en lapp där Moa, 19, tränade på att skriva. Det var den 16 november 1997. Hon hade gömt pappret i sin låda.

Hon försökte lära sig att stava till sina allra första snuskiga ord.

KNLÄ

samt

KNLÄA

Vilket osökt leder in till en annan handskriven lapp. Ett köpebevis från oktober 1989 då jag och fru X köpte vår första hund. Hunden Moses faktiskt. Han var en blandras mellan hund och kåtbock. Han satte på allt som inte gick att äta, förutom människor. Han tyckte väl vi var vedervärdigt fula.

Han lyckades göra tiken Skrållan på tjocken (som resulterade i två valpar) innan vi bestämde oss för att nej nu ryker pungen.

Och det gjorde den. Jag hade noll dåligt samvete. Jag kände ingen manlig solidaritet överhuvudtaget utan andades ut och kände hur lugnet skulle återkomma till hemmet efter en period av hejdlöst pippande när tiken löpte.

Direkt efter ingreppet hämtade jag hem hunden. Han stapplade in lite stelt och groggy. Han tittade upp på mig med sina stora och bruna ögon. Jag svalde lite och kände mig kanske aningens elak. Därefter skyndade sig den nykastrerade hunden Moses in i Krickes rum och satte på den stora nallen. Rakt upp och ner. Jag kände hur iskylan drog igenom mig. Jag ringde veterinären.

- Ni har gjort fel! Han juckar ändå! gormade jag.

- Alltså, sa veterinären. Vi har ju inte lobotomerat honom. Det sitter väl för mycket i huvudet redan.

Jippie! Vilken smash! Jag hade gett Moses ett härligt liv. Genom att ta bort hans kulor och genom att han ville göra det ändå, hade jag gett honom världens bästa preventivmedel.

Och som han fick ligga.

Jag och Fru X beslutade oss för att skaffa ytterligare tikar efter Skrållan. 4 till.

Varför Fru X ville ha så många vet jag inte. Jag hade i alla fall en dold agenda. Om jag skaffar tik efter tik, som kåthunden, sätter på, borde det rimligtvis sluta med att han helt enkelt knullar ihjäl sig, så slipper jag en flåsande galning med en halv meters tunga som springer omkring i mitt hem.

Hunden Moses blev 14 år.

Vad kan man dra för slutsats av det då?

Jo, för att få ett långt liv ska man ha många partners, kastrera sig och KNLÄ så mycket man bara kan.

Lycka till!

och

Puss på er!

PS. Jag förstår inte hur Kricke lyckats hitta farsans gamla ungdomsbrillor. Var hittade han dem?

Käraste Dagbok!

Flera intressanta händelser har ramlat in och ut i mitt liv denna helg. Saker som jag aldrig upplevt förut har jag nu upplevt.

Jag har

bakat en plommonkaka av något slag???

Alla damerna som kom på besök berömde mig och sa det var en utsökt fruktpaj och att kärnorna inte alls var särskilt hårdsmälta.

Jag har

äntligen hittat ett användningsområde för de gamla bananerna i fruktskålen som ingen vill äta upp.

Jag har

äntligen hittat Moses försvunna tvillingbror! Vi tog med honom hem givetvis. Han är ju trots allt också min son. Allt är underbart, förutom att han måste vara extremt blyg då han icke sagt ett enda ord sen han kom innanför dörren. Inte ens tackat för kvällsmaten som han för övrigt inte ens åt upp.

Jag har konstaterat vad mina vispar på elvispen säger när jag kör dem i vita bunken och gör vaniljvisp.

- Ungern! Ungern! Ungern! Ungern!

Jag har

insett att när jag inte ler på kort ser jag visserligen inte så tjockskallad ut men jag ser ut som en grinig jävel.

Tjockskalle eller surgubbe… Hm..

Och nu fick vi nya plommon av grannarna.

Jaha.

Då blir det en fruktpaj till då…

Puss på er!

Käraste dagbok!

Vanligtvis om lördagarna brukar familjen samlas och äta någonting vackert och nyttigt när aftonen inträder. Hösten utanför får mor och far att tätt kura ihop sig och ha mysigt och varmt.

Det var förr i tiden, det. Förra veckan och så. I dag glor jag ensamt och hålögt rakt in i köksväggen och funderar på hur det skulle vara att slå ihjäl sig själv med kokböcker. Det borde gå ganska snabbt då de flesta av dem har en ansenlig volym.

Hustrun fyller år i dag. Hip hip hurra! Hurra? Hurr…a??? Hallå??? Ho ho???

Ibland krockar verkligheten med verkligheten med verkligheten med verkligheten.

Verklighet 1: Hustrun fyller 33. Vi firade henne i morse och i går kväll för att inte krocka med verklighet 2.

Verklighet 2: Vår vän fyller 50 och har stort kalas. Vi är alla bjudna men det krockade dessvärre med verklighet 3.

Verklighet 3: Mille blir superledsen i större sammanhang. Ju högre ljudvolym och större alkoholprocent ju fler tårar får han. Verklighet 3 blandas med verklighet 4.

Verklighet 4: Spädbarn ingår i riskgruppen för svininfluensan och bör således icke vistas bland fyllesvin.

Verklighet 1,2,3 samt 4 ger slutsumman verklighet 5.

Verklighet 5: Jan Anders Jacobsson sitter och glor in i köksväggen.

Jag framförde mina klagomål inför hustrun innan hon, läcker till från topp till tå skulle avlägsna sig från sin mammalediga fängelsehåla.

- Åka iväg på sin egen födelsedag. Jag som ordnat värsta överraskningen.

- Vadå, min söta gnällspik?

- Jag skulle ha en fantastisk överraskningsparad för dig och ärat dig på bemärkelsedagen.

- Så trevligt, sa frun avmätt.

- Jag skulle erbjuda dig en helkroppsmassage med uppvärmda oljor under paraden.

- Minsann.

- Och satt ögonbindel på dig och slagit in mig själv i presentpapper, helt naken. Och säga: Nu får du titta!

- Oj, vad jag missar…

- Och själva snoppamentet skulle haft en liten krage med fluga och varit uppiffad med vacker cellofan.

Hustrun kommenterade inte det sista. Hon hade gått.

Så sitter jag här då mol allena.

Ja, Mille är ju hemma också. Men han är ju så makalöst liten. Han räknas inte.

Så alldeles ensam.

Ja, visst. Moses är ju hemma också. Men han sover och är hur tråkig som helst. Jag förstår inte varför han nödvändigtvis måste uppföra sig så barnsligt hela tiden. Somna halv nio. Hur moget är det?

Så alldeles ensam.

Ja, visst. Moa är hemma. Nittonåringen. Men hon var ute igår och svirade och beter sig helt frånvarande förutom när hon gör sallad till middagen eller matar Mille eller byter på honom eller plockar undan i köket.

Så alldeles ensam.

Ja, visst. Bim är hemma. Men hon är Buffynarkoman och glor på varenda avsnitt och totalt asocial. Hon är så asocial att hon steker biff, leker med Mille och Moses, söver Mille och plockar undan i köket.

Så alldeles ensam.

Jag ber Bim ringa efter Malek, pojkvännen, så jag har någon att reta.

Han kommer. Jag försöker med det uttjatade muslimskämtet.

- Vill du ha skinka eller salami på smörgåsen?

Ingen skrattar. Inte jag heller. Jag kör en ny variant när vi väl ska äta tjejernas goda festmiddag.

- Ge inget till Malek. Han fastar, ju, Ha ha ha ha ha?

Ingen skrattar. Inte jag heller. Malek fastar inte. Aldrig gjort det.

Vi diskuterar en dokumentär om prostituerade kvinnor och män. Malek är nyklippt. Rakad. Han är snygg men det låtsas jag inte om.

- Jag skulle vilja vara gigolo i USA, säger Malek.

- Javisst, säger jag. Blinda amerikaner blir ju också kåta.

Bim bryter ihop. Hon säger att Malek är ägd av hennes pappa. Jag förstår inte. Vad jag vet har jag aldrig betalat för att få hem honom till oss.

Man betalar inte för Malek. Han är värd sin vikt i guld i alla fall.

Jag lämnar ungdomarna och sitter ensam i köket på min hustrus födelsedag. Jag tänker på kokböckerna igen.

Hustrun ringer och säger att hennes bröder vill gå ut och festa lite med mig när de kommer från 50-års kalaset.

- Nej, nej. Ska jag gå ut ensam på krogen på din födelsedag? Aldrig! Aldrig!  Nej!

- Du får för mig, min älskling, säger hustrun mjukt. Nu har ju jag varit ute.

- När sticker vi? frågar jag.

Lördags afton i gräsänklingens tecken får ett abrupt slut.

Att man aldrig får tycka synd om sig själv.

Och få vara ensam och miserabel.

Damn!

Så snart bär det av!

Bort från hem och böcker…

Böcker?

Mitt yrke således.

Min författarnerv fick en glädjechock på Willys häromkvällen när jag och Moa handlade där. De sålde böcker till extrapris. Jättefint initiativ av Willys som verkar för språkutveckling och läsintresse i vårt land. De hade skyltat utomordentligt dessutom.

Jag ryser av välbehag..

Puss på er!

Käraste dagbok!

Att leva med familjen Jacobsson betyder att varje morgon är unik. Allt det som är vardaglig rutin för normalt funktionella familjer är för min samling av individer någonting märkligt, mytiskt och ouppnåeligt. Ty varje morgon är unik.

I torsdagsmorse var morgonen kanske lite mer unikt än unikt. Jag vaknade med fel hustru.

Att vakna med fel hustru kan vara orsakad av tre ting.

1. Man vill det. Det vill säga. Man har haft begär till sin nästas hustru. Jag skulle då ha rullat hatt och klämt majonästub med fru Follenius i 39:an. Skulle inte troooooo det!

2. Man vill det inte MEN man har blivit olustigt drogad av grannfrun kvällen innan under bridgekvällen och som bundit fast en och tvingat en till elak sex toute la nuit!

3. Man har ingen aning om att man ska vakna med fel hustru då man var ett hundra procent säker på att man lade sig med den rätta men att hon under natten transformerats till en ANNAN kvinna.

Jag drabbades av alternativ nummer 3. Det första som hustrun gjorde var att med bred Hallsbergsdialekt (södra Närke) halvskrika:

- Eller huuuuuuur!

Jag tittade stumt på henne.

- Förlåt?

- Eller huuuuuuur!

Moses kom rusande från sitt rum med lycklig min. Mitt inre drabbades av ödslighet.

- Hurra! Är det du Clownen Klara?

- Eller huuuuuuur? Clownen Klara hurra! Eller huuur?

Moses skrattade lyckligt. Jag skrattade en stund av artighet.

- Nej, jag går ner och gör frukost, försökte jag.

- Eller huuuuuur! vrålade kvinnan i mitt öra så att stigbygeln snurrade runt sin egen axel en stund.

För den oinvigde krävs ett klargörande angående denna Clownen Klara. Hon är en existerande clown, hemmahörande i Hallsberg och heter Tina Ruth. På Tysslingedagen i maj hade hon performance i ett litet tält på en gård. Jag, hustrun och Moses löste biljett. Vi var cirka 20 personer i det minimala tältet. Av alla barnen som såg föreställningen var det jag som skrattade mest. Jag fick till och med komma upp. Clownen Klara frågade mig om jag ville ha en puss på kinden. Jag accepterade erbjudandet då denna Tina Ruth var formidabel och fantastisk som clown. Jag skulle blunda. Jag blundade. Då vred hon på mitt ovetande huvud och så gav hon mig en blöt puss på munnen. Alla jublade. Även min hustru. Clownen Klara ville pussas igen. Här kom jag till ett vägskäl. Antingen började jag hångla loss ordentligt eller så lugnade jag mina nerver och satte mig ner. Jag satte mig ner.

- Men Andeeeers. Jag vill pussas mer. Eller huuuuuuur!

Jag fruktar att min hustru som intygade att hon bara tyckte det var ofantligt humoristiskt egentligen ville placera en tjeckisk jaktkniv i ryggen på Clownen Klara. Varför skola hon annars alltid ta hennes gestalt i besittning och till och med dela säng med den sexuellt utnyttjade författaren?

Således var jag hela morgonen gift med Clownen Klara. Således var Moses hela morgonen son till Clownen Klara. Han skrattade oavbrutet i en timme. Jag också. Snabbt och okontrollerat som man gör minuterna innan hysteriskt anfall eller nervkollaps.

Clownen Klara var sååå busig. Hon snöt sig i Moses ärm. Hon försökte skåla med Moses limpa.

- Nää. Eller hur? Inget klirr? Eller hur?

När Moses ätit upp sin yoghurt ville Clownen Klara använda den som hatt. Eller som burk för urinprov.

- Eller hur?

Clownen Klara pekade på Moses smörgås med kalkonpålägg.

- Eller hur! Kalkon! Varför ligger du där för, kalkon? Du ser inte frisk ut, eller hur? Kalkonpuss! Puss! Eller hur?

Moses skrattade så han kiknade. Clownen Klara ville hjälpa Moses att äta lite. Hon stoppade in smörgåsen i munnen tugga efter tugga.

- Eller hur – tugga ur! Det rimmar! tjoade Clownen Klara.

Moses skrattade.

- Klockan sju – kuckelikuuuk..

Tiden avstannade. Allt blev stilla.

- Det rimmar inte, sa jag tomt.

Clownen Klara tappade abrupt sin show och tomatfärgen spred sig i ansiktet. Av magisk magi och en kuckelikuckande kuk återvände min försvunna hustru från det okända.

- Nej, nej! Det blev fel. Fel.Oj, oj! Var kom det där sista K:et ifrån??

Jag hade inget svar. Under nästkommande tolv minuterna var Clownen Klara försvunnen men hon återkom för en sista terroriserande stund innan jag lyckades fly hals över huvudet med den skrattande sonen.

Vår kaotiska morgon passerade obemärkt förbi. Trodde vi.

- Var är hans frukt, inneskor och ombyteskläder? frågade dagmamman Ann-Britt.

- Fråga Clownen Klara, sa jag.

- Va? Vem är det? frågade Ann-Britt.

- Eller huuuuur? svarade jag.

Jag och Clownen Klara. Se hur naturligt och avspänt jag ler….eller huuuuuur?

Moses hade under dagen uppdraget att ta med sig Jesus kalsonger hem från kyrkis.

Det kan ha varit Guds straff, då dagmamman ringde tidig eftermiddag och sa att det hänt en liten olycka och att Moses behövde en ny och torr kalsong samt en dito byxa.

- Oj, sa jag. Men vad har han på sig nu, då? sa jag.

- Han vägrade låna sina kamraters extrakläder.

- Jaha?

- och han kan ju inte sitta naken.

- Nä, och?

- Ja, han sitter här med min gubbes kalsonger.

- Förlåt?

- Ja, han har Lennarts kalsipper på sig.

- Jo, det är ju klart.

- Han tyckte de var snyggast.

Käraste dagbok!

Jag hoppas Clownen Klara håller sig borta ett tag nu och att hon tar över någon annans kvinnas själ än min hustrus.

Upprepas det alltför många gånger kommer jag kanske ta skada. Det kan bli lite smärtsamt när lusten faller på och vi vill ha lite kucklamuu framåt aftonen och jag säger sensuellt:

- Älskling. Jag vill mysa lite.

Och till svars får jag på bredaste Hallsbergsdialekt:

- Eller huuuuuuur?

Jag kan bli underlig i mina lustar. Mina sexuella preferenser kommer enkom endast kunna härröras till clowner.

Om någon således i framtiden råkar besöka McDonalds och se en farbror i 46-års åldern som står och juckar som en hund mot McDonaldspajasen så var inte rädda. Det är bara jag.

Om någon ser en halvfet, blek medelålders man ligga framför en kiosk och som försöker bedriva en het 69 med GB-gubben, så var inte rädda.

Det är bara jag.

Puss på er!

Käraste dagbok!

Jag måste härmed nedteckna diverse citat, från för mig oerhört kända personer, det vill säga mina barn. Dels för en närmare presentation för eventuella nya bloggläsare som icke funnit mig tidigare på blogger.com under sommaren. I och för sig varför skulle någon ha letat efter mig? Möjligtvis Kronofogden eller Myndigheten för Faderskapstester. MfF. Dels för att dessa citat inte ska falla i glömska. Först vill jag delge er lite vuxet mansgnäll i form av en söndersågad hals med vit tunga och svullna mandlar.

Gnäll, gnäll. Då jag skulle ha en fantastisk arbetsdag med Sören lägger jag till två extra. Gnäll. Gnäll.

Så.

Då Herren och Moder Gud givit mig 5 barnisar på olika sätt har jag under tjugotalet år omgivits av intressanta oneliners. Mina vackra damer och söta herrar. Varsågoda!

Lars Kristofer, alias Kricke, 26 år.

När gossen var 6 kom han inrusandes från lekplatsen precis utanför radhuset och skrek.

-Mamma! Mamma! De bögar i sandlådan!

Jag och fru X tittade på varandra.

- Va? Vilka då? sa jag.

- Mina kompisar! hojtade Kricke.

- Men vad gör de om de bögar? frågade fru X och tittade oroligt på sin son.

- De doppar snoppen i sanden!!!

- Jaha, men det har väl inte du gjort, va? sa jag.

Kricke skakade ivrigt på huvudet. Nej, nej, nej.

- Vad kan hända då? undrade han med stirrig blick.

- Då, sa hans moder och spände ögonen i honom. Då tappar man snoppen!

Sexåringen försvann snabbt ut. Vi såg genom hallfönstret hur Kricke snabbt drog ner byxa och kalsong för att kontrollera status.

Moa Maria Cecilia, 19 år.

Moa hade ofta bråttom när hon skulle förflytta sig mellan punkt A och B. Speciellt i trappor hade och har hon fortfarande en onormal böjelse för språngmarsch. När hon var runt 5 hade fru X tröttnat på springet och sa:

- Håller du på och springer i trappan hela tiden kommer du att ramla och slå dig. Du får faktiskt skylla dig själv.

- Mm, sa Moa och sprang vidare.

Givetvis dröjde det inte länge förrän lilla dottern drumlade och slog sig i nämnda trapp, pga kvicka steg. Både jag och fru X åsåg det hela. Moa reste sig snabbt upp och tittade med blängande blick på sina föräldrar. Vi förstod att hon hade uppenbar smärta. Till slut under en stunds gloende tystnad väser hon mellan sina sammanbitna läppar:

- Ska jag skylla mig själv eller får jag ha ont?

Hon fick ha ont.

Bim Kristina Margareta 17 år.

Bims citat skulle kunna fylla en hel blogg. Denna händelse inträffade när hon var inte ens två år fyllda och skulle sätta in rör i öronen. Strax innan operationer erhöll hon, som brukligt är, en stesolid i rumpan för att bli lugn. Hon blev visserligen lugn men också oerhört pratsam. När hon berättat inför en fullsatt sjukhussal om en pinknödig anka med träben kommer då doktorn in. Doktorn var bördig från Sydamerika. Han var mörk och skäggig överallt, både på kinder och haka. Dessutom vällde det fram en enorm svart sydamerikansk djungel från läkarens bröstkorg. Den stesoliddrogade Bim fick stora ögon och pekade på örondoktorn och sa:

- Vovve!

Jag och Fru X skrattade stelt, skyldigt och försökte släta över det hela. Doktorn låtsades inte höra.

- Va? Nä, nej, var då? Här får inga hundar vara. He he? På ett sjukhus? Kära nån!

Bim tittade på oss och fnissade. Doktorn log åt henne. Bim pekade ånyo på den all over hairy doktorn och sa:

- Nä, skoja. Inte vovve! Apa!

Jag och Fru X var 100 % säkra på att Bim skulle återkomma från rörinsättning utan öron eller också med dittransplanterade elefantdito.

Moses Vladislav Rudolf, 4 år.

Liksom storasyster Bim skulle en hel blogg kunna fyllas med berömda Mosescitat. Detta inträffade i måndags. Jag tyckte att gossen skulle få ta del av vårt rika klassiska kulturutbud. När jag och kära hustrun hämtat honom hos dagmamman satte jag på lite vacker Bach i bilen. Han lyssnade andäktigt. Jag kände hur min son blev kulturell och spirituell av det fantastiska han fick höra. Helt plötsligt säger han:

- Vem är det som har dött egentligen?

Varken jag eller hustrun hade något svar. Vi slog av Bach och satte på Hajarna istället. Pappahaj och mammahaj. Moses är helt säker på att de sjunger:

- De åt en kropp, dudu dududedu!

följt av:

- De åt en snopp, dudu dududedu!

Mille Josef Anders, 3, 5 månader.

Min yngsta lilla kokosnöt fullkomligt vräker ur sig saftiga oneliners och humoristiska citat. Här är ett:

- Mbbblllfflllggeeeeflll..

Jag vet. Men det låter roligare när han säger det…

Mina barn!

Eder far vill tacka er för att jag får vara med på er livsresa! Utan er inget liv. Utan er ingen glädje. Utan er ingen kärlek, ingen mening, inget hopp.

Jag älskar er!

Avslutningsvis det färskaste citatet från barnmyllan.

Klockan 07.23. Huset.

Moses är på kyrkans barntimme varje torsdag. På lördag fyller lilla frun 33 år. Moses har länge funderat på present. Nu tidigare på morgonen böjer han sig fram mot mig och viskar hemligt:

- Pappa. Jag vet vad jag ska ge till mamma nu.

- Vad bra! Vad då?

- Jesus kalsonger.

- Eeee, jaha?

- Jag tar med mig dem hem i dag från kyrkis, Bra, va, pappa?

- Mm. Jätte…bra…

Puss på er!