Käraste dagbok!

Jag har inte svikit dig, bara inte hunnit med mitt liv. Bim har halsfluss. Det är lika lätt för en nordkorean att ta sig till Sydkorea som att få en tid hos vårdcentralernas jourmottagning. Då jag själv haft 20 halsflusser och då jag har 5 barn KAN jag alla typiska symtom. Det spelar ingen roll om härliga Gullefia på Sjukvårdsupplysningen försöker hitta en lucka i min berättelse om Bims fruktansvärda halsplågor som piskade henne i över 2 dygn.

Gullefia: Är hon förkyld?

Jag: Nej. Hon har halsfluss.

Gullefia: Har hon ont i kroppen?

Jag: Nej, hon har halsfluss.

Gullefia: Har hon mycket HÖG feber?

Jag: Nej. Mellan 38-39. Man har oftast inte över 40 vid halsfluss. Vet inte du det, Gullefia?

Gullefia: Fnys! Men hon kan äta?

Jag: Självklart inte. Knappt dricka heller.

Gullefia: Ja…suck…Det är ju många som söker nu.

Jag: Det skiter väl jag fullständigt i! Hon ska ha en tid NU!

Bim fick en tid en timma och 25 minuter senare. Det var tomt på vårdcentralen. Hon hade givetvis halsfluss och så högt CRP (över 200) att hon är tvungen att komma tillbaka på onsdag för nya prover så att infektionen gett vika.

Mellan dotterns halsflussanfall försökte vi gratulera vår vän Johanna på 30-årsdagen. Hon hade ställt till med en orientalisk afton. Meze, sitta på golvet plus att alla skulle vara utklädda.

Käraste dagbok!

Valet var enkelt. Jag skulle vara en välbärgad israelit från 100 före Kristus. Jag gick stenhårt in för outfiten. Dock fuskade jag. Kalott började man med på medeltiden. Men, men whattafuck! Jag skulle vara sträng och mäktig.

Hustrun var en arameisk prinsessa.

Tyvärr hade inte uthyraren någon kippa. Så vad gör då en bra karl? Han syr en egen. Jag slet sönder en av mina t-shirts och lade en tjock men mjuk metalltråd som bas i en ring. Därefter sydde jag runt med nål och tråd. Dubbeltråd och allt. Vill ni ha mönsterbeskrivning skickar jag gärna i skala 1000:1 dvs är den 20 centimeter får ni ett mönster på 20 000 centimeter dvs, igen på 200 meter. Lycka till!

Maten var fantastisk och umgänget fenomenal. Då festen även var full av araber, pakistanska taxichaufförer, indier, palestinier, maharadjor, beduiner, assyrier, turkar, kurder och till och med en ortodox judisk man från Tel Aviv så var denna afton ett praktexempel på fredlig samexistens på liten yta. Min stränghet försvann snabbt och ersattes av fromhet.

Fromheten försvann ånyo under söndagen då jag kom att tänka på artikeln i Sydsvenska Dagbladet att hatbrotten mot judar i Malmö har ökat markant den sista tiden. Min stränghet har nu återvänt och jag tog beslutet att solidariskt bära min nytillverkade kippa precis när jag vill i vilka sammanhang som helst. För att hedra Himlen, visst MEN också för att värna vår demokrati, religions och yttrandefrihet. Och skulle någon ens våga peta på mig kommer jag se till att personen ifråga aldrig mer kommer att peta någonstans.

Men käraste dagbok!

Jag är ju en mild, snäll och underbar liten svensk som aldrig bråkar…

På fredag börjar Sörens och min signeringstur. Ja, vi fuskade lite i Hallsberg i går. Nej, vi åkte inte tåg dit. 4-6 Sthlm. Kära hustrun hade varit oerhört vänlig och köpt ett litet resekit till mig.

Reiseset fur Frauen….

…..tack…..älskling….mycket..

Jag tolkar gåvan på olika sätt.

1. Hustrun tycker jag är som en kvinna vilket också betygsätter mig som man. Tack.

2. Hustrun tycker jag borde BLI mer som kvinna för att experimentera med sin egen sexualitet.

3. Hustrun är säker på att jag kommer att ha damsällskap på varje hotellrum under turnén och vill vara service minded och skickar med ett litet set till mina ladies.

4. Hustrun är som vanligt förvirrad och fnissande säger hihi men du kan ju alltid ta bort den där sminkborttagningen om du vill. Hihi. Oj, förlåt. Det kanske fanns för män. Hihi?

Hihi?

Käraste dagbok!

Tiden är inte Anders vän just nu. Men snart… Snart…kanske…

Tills dess

Puss på er!

Käraste dagbok!

En demon drog genom min kropp för en tid sen. Bitterpitten! Jag har aldrig haft honom inom mig. Det var trevligt. Ungefär som att bli påsatt skulle jag kunna tänka mig. Dock kan det bli tjatigt att bli påkliven 24/7 så jag jag fördrev honom, alltså demonen Bitterpitten. Då när öppningen var uppenbar in mot min själ passade en annan demon på att besätta mig. Husmoder Anders. Hon är kvar ännu. Husmoder Anders gjorde 3 kg kalops i går kväll till klockan 24.00. Min kalops är himmelsk. Den lärde jag mig faktiskt av fru X. Det var väl det enda. Mohohohohohä! Nej, då! Nej, då! Det verkar tydligen finnas lite Bitterpitt kvar i mig. Dagen innan tillagade jag stekt lax och Stilla Havs haj med hemmagjord tzaziki och egenhändigt komponerad citrussmör. Två dagar innan det kycklingfiléer inlindade i bacon och äpplen på form i ugnen med gräddwhiskysås. Ja, ni hör! Däremellan tvättar husmoder Anders lite kläder, leker med sina söner, går på bio med sina döttrar, går upp i brygga med hustrun, gör lite kvitton och javisst ja! Jag har ju ett arbete också! Nä men!!!! Va?? Jag skriver Bert! Jag planerar kring romanen. Jag har hemliga samtal med artister inom musikvärlden. Jag har beställt böcker till skick till er som vann brilltävlingen . Jag ska gå in på den där sidan (Tack, Ninnibeth) och lägga in det som ni kan hämta det jag läste in till er ALLA. Javisst, ja! Husmoder Anders inser att det är jul alldeles strax. Hoppsan! Har hon köpt några klappar? Nä. Ska hon? Ja. När då? Vet inte? Förslag? Nån? INGET snusk! Okej.. lite. Bara till hustrun. I mitt gamla liv köpte jag en gång en dildo till min före detta svärmor. Undrar om det är därför hon är min före detta nu? Tjejerna var kanske runt 10 år när de fick se mormor öppna en julklapp med en fristående snopp i. Fantastiskt!

Hustrun har julpyntat Moses rum. Se så vackert…

Husmoder Anders har även haft ekonomisk möte med sin revisor, sin bankdirektör och sin ekonomichef. Efter mötet kunde hon skratta hela vägen till banken…

NOT.

Husmor Anders funderar nu på om hon inte skulle starta en ny hemsida med en webcam och utnyttja det faktum att hon är en läcker kvinna som tål att ses på och som många manliga as gärna betalar en slant för. Sen inser husmoder Anders att hon bara är en demon i en äldre, halvfet, manlig författares lekamen och vars kropp ingen vill betala för. Jo, kanske organhandlare i Kina. Hm.. Jag undrar vilken del jag kan sälja? Vänster hjärnhalva har jag ingen så det funkar inte. Hjärtat? Nej. Det har jag ju inte heller. Levern? Hahahahahahahaha! Jo, tjena. Ja, då får det väl bli en njure. Shit! Vad bra! Barn, barn! Julen är räddad! Ni får julklappar i år också!! Barn, barn! Pappa ska bara åka till Kina en stund lite grann.

Äh! Vad är pengar? Jag lever på kärlek. Och så har jag ju mina barnisar!

Prinsriddarhjältentjejtjusaren Moses

Skådespelarstudentskan Bim

Den gymnasiemodellarbetande Moa

Ätaren Mille Mus

OCH tv och filmskaparen Kricke som inte kan vara med på bild. Han sover. ZZZZZ!

Nä! Ser man på! Grabben har visst vaknat och hans kumpan Thomas också! Minsann!

Nej. Nu måste husmoder Anders sluta. Hon ska göra frukost och dona och pyssla i köket och beställa resan till Kina.

Puss på er!

Käraste dagbok!

O la la!

I dag är jag fin och harmonisk. O! Lite söt liksom ! Gullig.

Jag ska prata om de små. De knubbeklädda som är runt oss. Jag talar icke om elaka små dvärgar  eller om farsans hund som pissar inne så fort man släpper in honom i huset. Senaste gången ställde han sig och urinerade på min skjorta som jag hängt över en stol.

Herre!

Hör min bön!

Låt mig få dräpa! En enda gång utan påföljd. Okej. Du kan få göra mig lite fulare. Men skit samma. Bara jag får låta en liten hårig tusseruss somna in lite hastigt.  Amen!

O, jag höll så när på att glömma min blida mildhet. Min förlåtande kärleksgest som skola vifta över jorden.

Min far kan inte komma hem till oss på jul. 1. Vi kan inte ha hans lilla gullepluttesnulle pissandes på varannan meter i vårt hus. Fridfull jul! 2. Jag tyckte vi kunde lämna honom hos hundpensionatet tre dagar och två nätter så han kan bo hos oss och ha mysig jul. Hans lille gossepossefjosse har ju varit där förut och trivs utmärkt. Men nej, tyvärr. Hemskt att lämna Nuttetutterutte där under julen. Jaha. Men då så.

En annan liten fjussemusselusse, dock ej fars.

Jag talar om barnen. En del vill liksom göra likhetstecken mellan djur och barn. Mm. Vi säger så. Jag får sätta mig ner i min oerhörda skönhet. Mm! Så!

Den dagen vi tar våra barn till veterinären när de blir för gamla DÅ kanske jag kan hålla med. Eller när vi låter Siri 3 springa ut och pinka mot lyktstolpen eller när vi tränar upp Charlie, 5 år för att hugga suspekta typer i benet, då kanske. Barn är barn. Djur är djur! Jag vet! Det är svårt. Men sant. En gammal granne jag hade på nittiotalet sa att hon bara gav sin lilla svarta toypudel 8 glutenfria makaroner och 2 frikadeller om dagen så att den lilla voffseloffsen inte skulle ärva mattes glutenintolerans.

- Jo. Det förstås, sa jag. Sånt händer.

Hon sa mycket. Bland annat att min hanhund hade lärt hennes pudel att skälla.

- Jo, det förstås, sa jag igen.

Hon sa även att Kricke, med flit, rörde upp en massa damm från grusvägen med sin farliga cykel, som lade sig på hennes staket så att hon fick astma.

Då så jag inget. Jag hämtade min Toyota-buss och gjorde några burnouts utanför hennes hus. Jag undrar om hon fick astma?

Alltså o la la! Jag undrar det bara ömsint och godhjärtat.

Barn ska man samarbeta med. Hundar ska lyda. Den som tror att barn är som en hund, uppfostringsbar utan att ifrågasätta, som lyder ens minsta vink utan en egen åsikt, eget värde eller utrymme för eget tänkande , borde få en liten julklapp av STRÄNGTOMTEN! Ho ho!

Exempel. Ett barn som kissar på sig skriker man knappast åt att LYD! NÄR DU ÄR PISSNÖDIG! GÅ PÅ TOALETTEN! FY DIG! FY DIG!

Då är det verkligen strängtomteläge. Om en hund kissar inne så kanske det inte direkt är rätt väg att gå att sätta på en kopp té och diskutera med den lilla voffseploffsen.

- Ja, du Karo! Nu har du pinkat inne igen. Mm, hur tycker du det känns? Finns det någonting som vi skulle kunna jobba på i vår kommunikation som gör att vi kan undvika såna här situationer i framtiiiiiiden??? (lägger huvudet på sned)

Karo svarar inte. Karo är upptagen att urinera sönder mattan igen. Barn är barn. Djur är djur. Sedan finns det folk som kanske mest av allt i hela världen önskar sig ett barn men inte kan få och använder ett djur som ersättning. Sånt förstår jag absolut rent psykologiskt. Även de som inte vill ha barn men gärna en katt eller så, så förstår jag det också. Absolut. Men de blir inte mer barn eller mänskligare för det. Djur är djur. Djuren har väl också känslor. Ja, jo! Djuren har väl mänskors känslor. Nix. Eller de har ju tillit, trofasthet, flocktänket, skyddstänket, mysfaktor, vill bli kelade och ompysslade. Mänskliga? Nej. Många romantiserar djurens värld.

- Åååå, om vi levde som djuren i harmoni med naturen då skulle allt vara såååå mycket bättre.

Mmm.. Jag känner nu att jag faktiskt måste lägga ut en ny liten sötpluttebild på mig.

Såååå sweeeeetie!

Nå. Jo. jag tycker verkligen vi borde leva som djuren i harmoni med naturen. Det första vi ska göra är då att slå ihjäl alla handikappade och svaga i samhället. I djurens värld finns inget utrymme för svaghet. Bara de starka överlever. Sen tänkte jag åtminstone göra som kaninhanarna gör. Bita ihjäl mina ungar så att fru Jacobsson blir brunstig igen. Eller varför inte som gorillahannen. Alfahannen. Han som knullar på varenda hona i flocken och tvingar de andra hannarna att leva som munkar. Hm.. Vem ska jag börja med? Här i min flock! Någon frivillig? Sååå ett med naturen. Eller varför inte som rävhonan som pinkar på sina barn för att de ska få samma doft. Hoppas inte hustrun lockas av det. Mille och Moses skulle inte passa i urinstank. Eller hu! Det kanske blir som spindlarna. Efter att fru Jacobsson lockat mig till förlustelser så äter hon helt sonika upp mig.

Moi? Mjuka fina moi?

Käraste dagbok!

Barn är barn och bör behandlas med respekt och kärlek. Djur är djur och bör behandlas med respekt och kärlek. Jag har haft sååå många djur. Jag älskar djur. Jag har haft hundar, katter,minigrisar, marsvin, kaniner, undulater, nymfparakiter, sköldpaddor, fiskar, grodor, papegoja och säkert fler som jag har förträngt. Jag har även 5 barn. Jag försäkrar er. Jag har aldrig tagit miste på vem som är vem.

Nej. Nu ska jag väcka Millemannen och Moses. Vi ska gå kvällspromenaden. Jag undrar vem av dem som ska ha strypkopplet och vem som ska ha löplinan? Hm. Bara de inte smiter in till grannarna och skiter på deras gräsmatta igen. Det blir ju så pinsamt.

Puss på er!

Käraste dagbok!
I dag har måndagen PLUS november PLUS regnet PLUS flera dagar till lön drabbat mig. PLUS min mage som säckade ihop efter lördagens öl och whiskymässa. Jag drack endast 1 whisky (halväcklig) och 1 rom (superunderbar) o en del öl. Ganska lugnt men jag tror min mage bör avstå alkohol. Kanske forever?
Så hädanefter blir det så här:

I morgon återgår Anders Dagbok till sitt kåserande. Jag tänkte ägna avsevärda dagar åt Mittens Rike, dvs barnen! Har man 5 barn mellan 26 år och 5 månader är det ett stort och härligt rike.
Då mitt humör är uselt (manlig pms?) har jag valt den bästa av kvällsaktiviteter. Jag och döttrarna ska gå på katastroffilm – 2012. Jorden går under! YES! Vilken dröm! Inga måndagar, ingen november, ingen kapsejsad mage och ingen tom plånbok! Med dagens sinnelag kommer undergångsfilmen inte alls bli en förskräcklig och sorglig upplevelse. No no! Den kommer ju bli rena rama feelgoodrullen.

Tjo ho! L.A. åker ner i Stilla Havet!

Jag försöker få balans i livet. Jag har obalans inom vissa områden! Men, men snart så!

Käraste dagbok!
Nu måste jag träna inför biografbesöket. Jag ska öva på att hosta irriterande, få ljudliga sms, sitta och kommentera och förklara allt som händer som om samtliga besökare utom jag är gravt utvecklingsstörda samt smaska högljutt med popcorn i munnen.
Jag håller på att jobba på en ny outfit! Den är okej men jag ska nog spola mina mammas gosse-brillor!

Puss på er!

Käraste dagbok och kära bloggisar!

Veckan har nått sitt slut. Jag har visat er en annan del av Anders. Alla era fantastiska reaktioner har verkligen betytt massor för mig. Jag kan inte skriva det tillräckligt många gånger. Ni ska få ett sista smakprov. Det är kapitel 5. Det som i handlingen kommer direkt efter kapitel 1:s kollaps. De tre kapitlen mellan dvs 2-4 handlar om Gads barndom. Jag har håller på med en slutversion, nr 5 och då kan kapitel tillkomma, omskrivningar göras och ordning och disposition ändras. Jag jobbar på att få ut romanen så snart som möjligt. Skulle den komma till sommaren eller september förstår jag att ni kommer att stånka och stöna. Jag jobbar på ett alternativ så att NI mina bloggisar möjligtvis kan få läsa den i någon form tidigare. Jag är ju en ganska fiffig farbror!

KAPITEL 5 2002

Ljuden från gatan utanför sprängde sig obarmhärtigt in i hans omtumlade huvud. Letade sig in i örongången för att förstärka den molande värken i öron, käke, tänder, hals och tinningar. Hela näsan var uppblåst med en vätskefylld kudde för att täppa till blodflödet. De tre dagarnas bränningar hade varit verkningslösa. Han hade flödat oavbrutet. Han hade aldrig någonsin tidigare druckit den mängd av sitt eget blod förut. Han hatade det. Den röda kulören. Vampyrers porlande föda. Den söta tunga smaken av hans eget liv.

En bilist hade hittat honom. Han låg i dikeskanten i röd sörja. Medvetslös. Han hade andats korta andetag, nästan febriga och hans ögon innanför locken syntes laddade med elektricitet.

Gad Gustaf Grecke hade befunnit sig i det yttersta svarta. Det alltings ingenting som varken är vaket eller sovande tillstånd. Medvetet eller medvetslöst. Levande eller för all del död. Lik en larv som spunnit in sig i sin egen puppa, låg han ihoprullad i fosterställning. Inte kontaktbar.

Nu tre dygn efteråt, totalt närvarande och med en visshet att hans liv inte kunde fortgå på det här självutplånande sättet. Nästa blödning skulle kunna drabba honom i hjärnan. Den reservgud han krönt sig själv till att vara för snart 14 år sedan hade tärt honom, förvandlat honom från Sydprinsen av livets lustfylldhet till den avgrundsman med uppumpad näsa med blödande ögon som hålögt stirrade på honom i sjukhussalens spegel ovanför handfatet. Den styrka av glans och energi var slagen i tusen och åter tusen spillror, dränkta i stress, otrohet och falskhet. Hans hustrus sjukdomar kom en efter en. Sammanväxningarna i buken. De läckande tarmarna, det förvirrade sinnet, drabbad av smärtor och mediciner samt neurologiska bortfall på grund av albuminbrist. Den äkta maken transformerades. Till den äkta sjuksköterskan, vårdgivaren och reservguden. Genom sin hustrus sjukdomar levde han. Som ett virus kring hennes bräckliga tillstånd bet han sig fast. Han hade för länge sedan resignerat. Minst 2 av döttrarna sov nu varje natt inne i dubbelsängen hos sin mor. Han själv hade flytt in till något av gästrummen, där han genom hemliga sms, sökande efter liv i yttre cyberrymden och zappandet mellan porrkanaler, försökte upprätthålla någon form av manlighet. Letandet efter bekräftelse drogade honom. Han, som i tidernas gryning var starkare än urberget låg nu som ett offer av sina egna livsval i en minutiöst bäddad landstingssäng. På samma sjukhus som hustrun men på en helt annan avdelning.

Så

I all denna becksvarta ödslighet kom hon. För 5 år sedan. Uppseglande på en av passagens chattar. Som Elle. Bara som Elle. Elle från Helsingborg.

Hon fångade in hans intresse nästan omedelbart. Elle. Kanske var det för hennes namn. Det var vackert, franskt, feminint och en smula romantiskt.

Han skickade ett meddelande till henne.

- Ibland undrar man varför man sitter här i denna låtsasvärld.

I detta virrvarr där alla skrev till alla verkade det som hon inte märkt hans kommentar. När han således var nära att ge upp, logga ut och försöka stå ut med den vardagliga samvaron på Olaigatan fick han ett privat meddelande.

- Nej, egentligen borde man logga ut och vara i den riktiga världen.

- Bra idé, svarade han. Vi ses kanske. Hej hej.

Därefter försvann han från chatten. Han fylldes av tillfredsställelse. Han visste att nästa gång han loggade in och hon fanns där skulle det inte dröja förrän hon tog kontakt. Han höll sig borta från internet i 24 timmar. I hans tankar, under detta dygn, sjöng ett enda namn. Ett fullständigt okänt men besynnerligt fascinerande. Elle. Elle från Helsingborg.

Gad Gustaf Grecke ringde på klockan. Syster Anna kom. Hon bar ett brunt och ett blått öga. Han blev konfunderad vid varje tillfälle han konverserade henne. Skulle han möta hennes blick i det bruna? Eller i det blå?

- Ja, hej elefantmannen kallar, sa han nasalt med sin slang hängande ut från näsborren.

Hon log.

- Vad kan jag hjälpa herrn med, då?

- Jag håller på att sprängas inifrån. Skallen, tänderna, halsen och öronen. Jag värker sönder.

Hon tittade på sin klocka.

- Du ska få en ketoganinjektion.

- Intramuskulärt?

- Nej, du får det i droppnålen. Jag tar bort den och sprutar in smärtstillande.

- Tack vad snällt. Jag lovar att ge dig en injektion när du får en störtblödning i näsan och behöver pumpa upp huvudet med en vattenkudde.

- Ja, vad snällt. Då blir vi kvitt.

- Jo.

Han lutade huvudet mot kudden. Det var viktigt att ligga så still som möjligt. Att inte vara för varm, det hindrade blodets koagulation. Därför vädrades det i rummet. Högsommarvärmen hade inte infunnit sig ännu. Svala vindpustar drog in över mannen.

Syster Anna var snabbt tillbaka med medicinen. Hon skruvade omsorgsfullt bort droppnålen och tillförde sprutan med den välgörande smärtstillande drogen. Han kände hur det syntetiska morfinet spred sig från porten på handen, genom vener och artärer runt blodomlopp och sinnen. Värmen spred sig utmed ketoganets väg. Där det varma kom, kom även välbehaget. En harmoni baserat på morfinets verkningar. Han hade sällan känt sig så väl till mods.

- Hur länge har du jobbat här, Anna?

Han kände hur oerhört intresserad han blev av hela sjuksköterskans liv. Som om hon nästan var en del av hans familj. Familj. Detta underbara ord. Detta underbara och fruktansvärda ord. Tillstånd. Hans familj. Ett tillstånd av förtvivlat kaos.

- 8 år.

- Förlåt?

- 8 år. Jag har jobbat här i åtta år.

Gad nickade hårt. Hans gummisnabel närapå snärtade honom över ansiktet. Han tittade på hennes vänstra hand. Det glimrade från fingret.

- Gift?

- Javisst. Också i 8 år. Du då?

- Jo. Gift sedan 13 år. 5 döttrar.

- Oj! 5 döttrar! Ja, själv nöjer jag mig med två pojkar.

- Jag älskar barn. Hans hjärta tryckte hårt mot bröstkorgen. Jag skulle kunna ha 10 stycken.

- Vad säger din fru om det?

- Min fru, ja.

Han lutade sig bakåt. Ylande läten hördes långt inuti honom. Att älska varandra i nöd och lust.

- Man får fördela sin avkomma på olika mödrar, skrattade han.

- Jaså? Hur många då?

- Tre.

- Tre?

- Jag började tidigt. När får jag nästa knarkspruta?

Hon log. Tittade en tyst stund på honom. Hon drog helt plötsligt håret bakom öronen. Några sekunders vilande i varandras ögon.

- Du får var fjärde timme, du fembarnspappan.

- Mm, sa han. Då blir det fest igen.

- Du är ju knäpp.

Hon skakade roat på huvudet när hon lämnade honom ensam med ketoganrus och utväxten ur hans näsa.

Inloggning 2. Chatrum Amore.

www.passagen.se

29 september 1997. Kl 00.17

Elle.

Elle HBG.

Namnet lyste på skärmen. Han ignorerade det. Han visste exakt vad han gjorde. När man loggade in kunde alla se vem som anlänt.

Han läste alla andras konversationer. Sökandet efter reaktioner. Letandet efter själsfränder eller kåta nätkombattanter. Ett utbyte av ord. Fraser, fjäsk och känslor.

Då

- Smyger du?

Det var Elle. Privat förstås.

Han svarade snabbt.

- Nej. Iakttar.

- All meningslös konversation?

- Alla desperata människor.

- Vem är du Gad? Ett nick förstås.

Hans kropp genomfors av värmande strömmar. Fingerspetsarna kändes plötsligt elektriska mot tangenterna.

- Nej. Jag heter faktiskt så.

- Då är du här i ärliga avsikter.

- Finns det såna? Varför är jag det?

- För mitt nick är inte heller något nick. Jag heter Elle.

- Aha. Mm. Helsingborg alltså.

- Du?

- Örebro.

- Slottet mitt i stan.

- Ramlösa Brunn. Öresundsbåtar.

- Vad vi kan om varandras städer. Ärligt. Varför är du inne på chatten Amore? Du Gad med ärliga avsikter.

- Där åkte jag dit. Nyfiken, kanske. Flykten från verkligheten. Du, då, Elle med lika ärliga avsikter.

- Kanske söker efter min prins.

Han skrattade till framför skärmen.

- Aj, då. Jag är nog grodan i den sagan i så fall.

Grodor kan också vara ganska charmiga. Tror du på sagorna?

Han visste inte hur han skulle svara. Trodde han överhuvudtaget på det som kallades för verkligheten? Han fick huvudvärk.

- Jag återkommer, skrev han till Elle.

Gad Gustaf Grecke reste sig från sin kontorsstol, lämnade arbetsrummet och smög in till Miriams rum. Hon var docksöt även när hon sov. Hon hade som vanligt sparkat av sig täcket. Med mjuka rörelser bäddade han in henne för att inte väcka dottern. Han kunde inte låta bli att kyssa hennes panna.

Därefter in till Feline. Vilda Feline av berg och skogar. Hon låg med fötterna på huvudkudden. Han kom genast att tänka på Pippi Långstrump. Han stod tyst en stund och följde hennes andetag i bröstkorgen. Han vågade inte röra henne, lättväckt som hon var. Det kunde sluta med att sexåringen satt och klippte pappersdockor i köket klockan ett på natten.

Han gick in sovrummet bredvid. Estrid. Hon snarkade av körteln i näsan. Hon låg bland gosedjur och filtar i en obestämd barnklump. Henne kunde han lyfta upp och till och med köra in ett finger i sidan på utan att hon skulle reagera. Totalt insomnad.

Han suckade. Minnen for över honom. Avlägsna nykyssta underbara och fasansfulla. 34 år. En man mitt i livet. En reservgud med tveklös makt, inflytande och beskyddande vingar, frätta av tid och tårar. Miriam, Feline, Estrid. Kaka och Emma.

Och Hustrun

Ekorrögat.

Stöpt av sina sjukdomars smärtor. Levd genom sin självuppfyllande profetia om livets orättvisor. Offrad av sin egen offerroll.

Hustrun

Han återvände till datorn. Loggade in.

Hon fanns kvar.

Elle. Som att hon hade väntat på honom. Varför då?

- Tillbaka nu?

Hon hade uppenbarligen väntat. På honom.

- Jag var tvungen att kolla till tjejerna.

- Hur många barn har du?

- Alltför få, skrev han snabbt.

- Har du två?

- Nej.

- Tre? Det är verkligen inte få. Lol.

- Jag har faktiskt 5 döttrar.

- Va? Wow! 5 barn! Men. Jaha. Hur gammal är du egentligen? 75? Hi.

- 34. Blev pappa ganska tidigt. Min näst äldsta bor hos sin mamma. Och hos mig minst varannan helg och i veckorna också.

- Men vänta. Näst äldsta?

- Ja.

- Hur många mammor är inblandade egentligen?

- Tre.

- Oj. Bor du med någon av dem?

- Nummer 3. Som jag har de tre yngsta med.

- Du gillar barn.

- Ja. Har aldrig haft några syskon. Du då?

- Två. En lillasyster och en storasyster.

- Hehe. Jag menar inte syskon. Barn?

- Inga. Jag hinner väl. Tids nog.

- Du, Elle?

- Ja, Gad?

- Varför chattar vi med varandra?

Han kände av sin huvudvärk igen.

- För att vi tror på sagorna kanske? föreslog hon.

- Gör vi?

- Jag pratar med dig, en 34-årig fembarnsfar och jag har inte flytt min väg än 

- Jag vet. Jag är farlig.

- Man verkar bli gravid i ditt sällskap, åtminstone 

- Svårt genom nätet.

- Varför tror du vi chattar med varandra? frågade hon.

Hans ord kom automatiskt. Som om de väntat sedan tidernas början för att förlösas på den sterila skärmen. Som om de var inskurna i hans blod.

- Det kanske är vårt öde. Att vi ska råkas.

Det dröjde en stund innan hon svarade. Han blev ängslig. Han visste inte varför. Det här var besynnerligt. Hela denna nya kontakt var så naturlig men ändå förunderligt besynnerlig. Hon svarade honom.

- Ja, det här är nog vårt öde. För varför återkommer jag hela tiden till dig, Gad? Varför väcker du min nyfikenhet? Varför intresserar du mig? Du är 34 år, förmodligen gift och har 5 barn. Och bor 50 mil härifrån. Så ödet. Ödet Gad. Du kanske är en groda eller grodprins eller prinsen som väntar på kyssen för att bryta sin förbannelse. Jag har suttit på chatten alla timmar av min vakna tid för att du skulle dyka upp igen. Jag förstår inte varför. Vem eller vilka drar i trådarna?

- Ibland händer allt. Ibland hoppar man från flygplanet utan att veta om man har en fallskärm.

- Jag tycker om att flyga.

- Jag älskar att hoppa. Men jag hatar fallskärmar, skrev han snabbt tillbaka.

- Märkligt är det i alla fall. Vet du hur gammal jag är, förresten?

Han hade inte ens tänkt tanken.

- Ingen aning. Du kan vara 30, 40, 50, 60 eller 120.

- Vill du veta?

- Tja. Visst.

- Jag är, Gad från Örebro, 19 år.

Hans hjärta slog hårt. 19 år. 19 år.

- Oj.

- Fortfarande tonåring, alltså, fembarnspappan.

Han kände hur yrsel spred sig genom kroppen. Metallsmak kom i munnen. Hur kunde det vara möjligt? 19 år.

- Du, förlåt. Vi behöver verkligen inte hålla på att skriva till varandra. Jag är ingen gubbsjuk pervers typ. Jag har all respekt om du vill avsluta detta.

- Vem har sagt att jag vill det? Du är ju mitt öde.

Han ryckte till. Han måste ha somnat till slut av ketoganets styrka. Nu hade smärtan återkommit. Tandvärk, halsflussvärk, öronvärk, sprängande näsa, bihålor och molande huvudvärk.

Han kände hur det droppade i hans näsa. Någonstans ville blodet ta vägen. Han visste att en del av det rann ner till magen och han hade mer än en gång upplevt hur det röda letat sig ut från kroppen genom ögonen.

Han hade inte orkat med besök. Han hade pratat både med faster Adrienne och Kaka i telefonen. De var utom sig av oro. Han hade lugnat dem och bett dem skärpa sig.

- Jag är odödlig, var hans svar när de nästan gråtigt frågat honom om han skulle bli frisk.

Alla hans barn skulle komma. Inte denna kväll. Kanske i morgon.

Och Elle av Skåne hade försökt nå honom på mobilen. Då han inte kunnat svara hade han smugit under täcket och lyckats skicka iväg fyra långa sms om vad som hänt. Hon hade varit utom sig av oro. Han hade försökt känna av hennes kärlek genom dessa förbannade ord på telefonskärmen. Det som brände in i hans iris var inte kärleksförklaringarna eller nervositeten över hans tillstånd. Det var den sista meningen.

“Min älskling. Jag undrar hur du nu ska kunna fixa med en ny lägenhet när du ligger där?”

Så förutsägbart och sällsamt går vi ensamma andar in i varandras utlagda fällor

Förväntan

Förtröstan

Förtvivlade rop

Ingenting kan rädda oss från attackerna

På den spröda skira kärleken

Ingen ser sin älskades innersta önskan

Allt blir till slut vardag och bräckliga timmar i vanmakt

Det finns inga levande sagor kvar

Om de någonsin har funnits

Han hörde motorljudet från gräsmattan precis nedanför fönstret. Han förstod det inte. Men han rös till där han låg. Obehaget växte. Avlägsna tankar ville tränga sig igenom år av skyddande murar, byggda av stenars välde. Detta ljud från vrålande gräsklippare. Han reste sig upp. Tog tag i sin droppställning och tvingade sig bort till fönstret. Med hård rörelse slog han till.

Både fönster och tankar stängdes.

Käraste dagbok!

Snart beger sig den här ynglingen bort till Conventum Arena i Örebro och går på Öl och Whiskymässan tillsammans med svärfar och kompisen Fanda. Kl 17 anländer herr Olsson och herr Gustafsson. Vi ska endast rent vetenskapligt prova x antal stycken sorter av bryggt och destillerat. Givetvis spottar vi ut whiskyn. Givetvis! Det skulle aldrig falla mig in att svälja. Men HERREGUD! Det är ju alkohol vi pratar om. Livsfara! Jag besökte även samma lokalitet förr året. Jag nödgades ta en taxi till bostaden 22.23. Jag förnekar att det har med alkoholförbrukningen att skaffa. Som jag skrev. Jag spottade och spottade hela kvällen. Det måste ha varit den där korven jag åt. Förmodligen dåligt tillagad. Jag blev alldeles snurrig av den förbaskade charkuterisaken! Någon form av tarmbakterie måste ha kommit in i min kropp. Men sån tur var lär man sig av sina misstag- Jag tänker inte äta en enda korv i år.

Moses blev sur och skulle följa med sin far på whiskyprovning!

- Tyvärr, sa jag. Du är för liten!

- JAG ÄR INTE FÖR LITEN! JAG ÄR STOREBROR!

Ja. Hur möter man detta? Jag gjorde som alla pedagogiska och ansvarsfulla föräldrar gör. Jag lät honom få smaka. Han fick prova på att ha en egen liten whiskymässa i hemmet. Jag ställde fram en Grant och hällde lite i en äggkopp.

- Okej, Moses! Doppa fingret i whiskyn och smaka. OM du tycker att det är gott så får du följa med.

Moses sken upp och skulle smaka!

Jag visste att han skulle spotta och fräsa och så skulle diskussionen vara över.

Och den lymmeln tyckte det smakade gott! WHATTAFUCK!!!!! Hur skulle jag göra nu? Han ville doppa fingret igen och igen och igen.

Givetvis sa jag stopp och funderade på hur jag skulle ta mig ur denna fälla.

- Jo, sa jag och kom på det listiga. På mässan måste man faktiskt dricka med munnen. Man får inte peta i whiskyn med fingrarna.

- Hurra! sa Moses. Jag får dricka whisky!

Han jublade när jag förde äggkoppen med de få dropparna i mot hans mun. Sen jublade han inte något mer.

- Jag ska aldrig mer dricka whisky! tjöt han.

- Nej, sa hans moder. Det är ju bara gamla pappor som dricker sånt.

Jag gav hustrun onda ögat några sekunder. Jag VET att jag är ettusen tre hundra år äldre än hon, den lilla fjortisen! Jag VET det! Hon behöver inte påminna mig

Jag ska ändra strategi på provsmakningen. Jag tänker inte spotta i år. Jag tänker bälja!

Puss på er!

PS. I morgon någon gång lovar jag att lägga upp ett nytt kapitel från ALLA MINA ANDETAG BÄR DITT NAMN!

Tack alla underbara för era kommentarer! De betyder OERHÖRT MYCKET för mig och jag känner att jag jobbat i motgång en längre tid så nu spritter det inom mig igen. Jag pussar er!

KAPITEL 1 2002

Han vaknade först av dem.

Som han alltid gjorde. Han såg henne. Hon var ett med sängen och lakanen var tvinnade runt hennes nakna kropp. Det vilda håret flöt över kuddens silke. Rummets svalka dansade över hud och fingrar. Läppars suktande och åter suktande efter det söta i hennes njutnings skål bar hans ögons blickar. Han kröp intill igen. Lade sin hud mot henne. Smög med armarna runt hennes nakenhet. Fingrarna porlade som vitt vin över hennes mage ner mot hennes blomma. Kvinnans vin. Han lät sig väl smaka. Så de älskade. Med vidfritt öppet fönster bland junis gula rapsfält. I sommarens nordskånska tunga. Inom Bränneslyckans tegelskydd, i kakaorummets skugga förenades de.

Och när de skänkt varandra änglarnas nektar föll hon utmattad ur hans famn med en litet belåtet ljud. Hon somnade igen.

Han placerade sig vid fotändan av sängen och betraktade henne. När hans ögon betraktade någonting stillsamt och vackert, sällsamt och rogivande kom en sträng av mörk azur över hans synfält. Oceandroppad iris. Hans ansikte var som en mjuk spegling av henne. Av hennes bekräftande av honom. Många hade de varit. Kvinnorna som lockat. Som obönhörligen kommit nära gång på gång. Men ingen, förutom en, hade fått träda in i hans andes innersta kammare.

Gad Gustaf Grecke 39 år, älskade sin Elle. Som han älskade henne. Trots det vansinne som härskade inom honom. De fem stenarnas kungarike. Trots den galenskap som red hans vardag. Hans verklighet. Hans börda av ofullkomlighet.Allt detta saknade betydelse. När han såg henne. Hans Elle. Hans vilda fröken Vanilj.

Honungsblomma av Nyhamnsläge.

Han rörde hennes vad som stack fram från allt tyg. Han hade aldrig mött en mjukare hud. Aldrig kysst mjukare läppar. Och aldrig älskat någon som varit så vis, så erfaret vis. Han stod mitt i livet. Han hade färdats längre än de flesta. Han hade stått i helvetet och piskats av barndomens största demoner. Nedhuggen med knivar av kött, doppade i sekret från skammens drycker. Fått sin oskuldsfulla mun besudlad av Djävulen. Men genom blod och genom eld hade han återuppstått. Ren och underbar och fullständigt iskall och byggd av styrka. Det högg i honom av smärtan från dessa vidriga minnen. De kom tillbaka. Varför?

Han hade ju henne. Hennes kärlek läkte och stred mot skuggorna. De inre och de yttre mitt i det skrikande livet. Det räckte med att hon lade sin hand på hans rygg så helade hon honom. Tog bort hans tvivel. Avlägsnade blodet från hans blickar. Älskade honom.

Elle älskade sin Gad.

Deras saga var vacker. Sorglig, vacker och fullständigt självklar. Det fanns ingen annan väg annat än den framåt. När hon fick vila hos honom var hon trygg och ren. All annan tid var smutsen alltid nära. I sitt sovande tillstånd sträckte hon ut sin arm mot där han brukade finnas. En besviken mun blev resultatet. Tom säng.

Varför översköljdes han just i detta nu av det förgångnas vettlösa symfoni?

Varför?

Han visst varför. Utanför kärleken väntade vanmakten. Den vardagliga vanmakten. Den tärande känslan av otillräcklighet. Allt det tomma inom honom. Allt det tysta som dväljdes under stenars tyranni.

Men här var han nu. Med sin älskade.

Han log. Tankar for genom hans banor. Han tänkte på bröllopet. Det högtidligaste av dem alla.

Det var under majsol och majregn. Någonting blått, någonting nytt och lånat. Någonting fått.

- Tager du Gad Gustaf Grecke…

Luft…

- henne…

Puls…

- till din äkta maka…

Djup andning…

- och att älska henne i nöd och lust…

Bortom kroppen…

- tills döden skiljer er åt?

Det finns ingen död…

- Gad?

Den blåa blicken tittade hastigt upp. Förvirring.

- Ja?

- Tills döden skiljer er åt?

- Ja.

Läckande ögon…

- Tager du…

Saltpärlor…

- Gad Gustaf Grecke…

Faller längs hud…

- till din äkta make…

Varför gråter vi? Är vi inte lyckliga?

- och att älska honom i nöd och lust…

Mättnad…

- tills döden skiljer er åt?

Hennes stämma var klar och säker. Inte förvirrad och utlämnad som hans.

- Ja!

- Härmed förklarar jag er man och hustru.

Och de kysstes.

I nöd och lust tills döden skulle skilja dem åt.

Han lämnade sängen. Det tornade upp svarta moln uppe på himlens oskyldiga matta. Frisk försommarvind attackerade hans ansikte. Värdinnan kanske kunde sätta på en brasa i den stora salongen om det blev oväder. Oavsett värmen och ljuset. De kunde krypa ihop under en filt och låtsas att hösten hade kommit. Och fnittrandes dricka te och simulera älskog till övriga gästers fasa eller fascination. Hon kunde bjuda på pastasallad med mozzarella, pesto, pinje och färsk basilika. Och sedan kunde de gå in till deras kakaorum igen och smaka av varandra. Spela Fields of Gold på datorn om och om igen. Han gick fram till mobiltelefonen. Inget sms. Inga missade samtal. Det var lugnt. Stilla. Vinden tilltog.

Han önskade sig regn så han fick dofta på den våta tegelväggen som den gången, för oändliga dagar sedan, då hon fyllde 22 år. Hur han väntat på henne nere på gårdsplanen. Hon skulle få skjuts av sin mor. Han hade stått med näsan mot teglet i duggregnet. Det var då i höstvinden de både bestämt sig att kärleken skulle få ljuda över dem. Få leda dem.

Och i kakaorummet fick hon hans dikt. Som skulle visa på slutet för tvekans tid. Som skulle en gång för alla ta bort tvivlet hos dem som alltid tvivlat.

Och hon fyllde 22 år.

Det var i smekfull höst. Bland guld i träden. Under nordskånska solen.

Hon var av vanilj och drömmar. Hennes hår föll som förtvivlad vind över huden. I ögonen bodde vildhet och när hjärtat sjöng lyssnade även de som för länge sedan skurit av sig sina öron.

Hon blev 22.

Hon var luftens dotter.

Och änglarna vävde sina kärleksnät. Visade henne vägarna. En gick inåt. En gick utåt. En gick med. En gick bortom.

Vid varje stig fanns de. Kandidaterna. Lystna med kärlek, viskande om livet, vackra som bländverk, sensuella i sin skepnad.

Hon var älskad.

Stigarna var upplysta av färger. Himlens purpur och havets blånad. De var enkla att beträda. Mjuka med klara linjer.

Bara på den fjärde vägen växte snåren byggda av taggar. Bortom. Dit var det svårt att komma. Vidöppna djup övervanns med bräckliga broar. Trampade hon på fel bräda rasade språnget.

På vägen bortom bodde bara en.

Det var han. Som kysste ord. Han som sa att han levde bland stenar.

Han som fanns i glaskupor och som i sina dagar ideligen försökte knacka hål och spränga kupa för kupa. Hinder efter hinder.

Så de fyra vägarna hade hon att gå. Inåt, utåt, med, bortom.

Och det syntes enklast att välja någon av de färgbeströdda stigarna. Inte den med hullingar och bråda bottenlösa hål. Dessutom så var den som kysste orden instängd. I allt glas.

Men för mannen bortom var hennes val att välja antingen inåt, utåt eller med, någonting som han visste han skulle uppleva. För bor man bortom tänker man även bortom, förstår även bortom och älskar även bortom.

Och gick hon inåt, utåt eller med fortsatte han att krossa glaskupolerna tills sista sprickan vunnit, sista hindret rämnat och han kunde bygga broarna över djupen starka och taggarna klippte han av.

Och medan hon med vildhet i ögonen och med hår av förtvivlade vindar över den vaniljkyssta huden gick inåt, utåt och med tänkte hon hela tiden på bortom.

Sen kom den dagen

Då han var fri från glas. Minsta splitter förtvinat. När stigen bortom var inlindad i vita liljors sken och i avgrunden växte mynta och olivlundar viskade om Himlen.

Mannen hittade genvägar till inåt, utåt och med.

Från stigen bortom.

För kommer man därifrån tänker man, hittar man och älskar bortom. Oavsett om det är inåt, utåt eller med man går.

Och hon gick

Och hon hittade

Och hon älskade

Även hon

Bortom

Och mannen kunde bli 1000 år

Och om han vid sina tre sista dagar av sitt niohundranittionionde år fick se henne komma med vanilj och drömmar vid vildhonungens tid på vägen bortom så skulle det vara tillräckligt för honom. Allt skulle vara värt denna stund. Han kunde leva i 999 år i tysthet i glaskuporna. Bara för dessa 3 dagars skull.

För bor man längs stigen bortom

Älskar man även bortom

- Kom.

Elles nordskånska röst var full av vädjan.

- Kom och berätta någonting. Och vandra lite med dina fingrar över min rygg.

- Det är slut på alla berättelser.

Han fann hennes vita boxershorts vid ena täcket. Han slängde dem på henne.

- Men åh, Gad! Jag längtar efter din röst och efter dina fingrar.

- Du längtar bara efter att bli uppassad, sa han och skrattade till.

- Din retis. Sätter du på skivan igen, då?

- Snart kommer vi bli förvandlade till Sting, båda två. Du lite mer snygg. Jag en fulare variant av honom.

Hon lipade och log.

- Sophie, då? Sing and dance. Spår 3.

- Kom nu kavajflickan. Jag tänkte vi skulle åka bort till Mölle och äta.

- Men ska vi inte göra pastan?

Han satte sig vid henne. Hon suckade belåtet och vände genast sin nakenhet mot honom.

- Killa mig på ryggen.

Han smekte lite längs ryggraden och landade med sin hand på ena skinkan för att i cirklar närma sig den mjuka sluttningen ner mot stjärten.

- Där finns inte ryggen.

- Jo, du har en otroligt lång rygg. Den sträcker sig till och med över dina vackra bröst.

Hon vände sig om så han skulle kunna se.

Hon betraktade honom med varm ömsinthet.

- Jag älskar dig, Elle.

- Jag älskar dig, Gad Gustaf Grecke.

- Gör du?

- Ja. Jag älskar dig verkligen. Det har jag gjort sen jag var 19.

- Gamla kvinna, skrattade han.

Då ringde hans mobiltelefon.

- Helvete! Åh!

- Men strunta i att svara?

- Det kan ju vara någon av ungarna!

- Mm, just det. Bäst du tar det.

Det var faster Adrienne.

- Hej. Du borde nog komma hem.

- Va? Vad nu då?

- Hon har tappat protein igen. Albuminet är det nere under 17.

En mening. En enda mening så kom han tillbaka till allting.

- Okej. Jag ska bara skjutsa in Elle till Helsingborg.

- Jag kan ta bussen.

- Hon kan ta bussen.

- Vad snällt. Hälsa henne.

- Jag ska hälsa från Adrienne.

- Hälsa tillbaka.

- Hon är inte flyttad från avdelningen?

- Nej. Hon är kvar på medicin.

De såg varandra. Bådas så förut lyckliga ögon var målade i sorgsamma nyanser. Även fast de satt nära varandra bar de redan saknad inom sig. Det fanns aldrig något slut. Deras gömslen och reträtter krympte. Det räckte inte till.

- Ja, hej, Vi ses ikväll.

Han ville formulera sig. Slänga ut den förbannade mobilen genom fönstret och aldrig mer någonsin svara. Barrikadera sig här med henne. Leva i kärleksvinden. Smaka på rapsfältens gulnad och varje morgon vakna med kvinnan som sammanbitet under tystnad hade börjat klä på sig.

- Åk du. Jag checkar ut. Pappa kanske kan komma ut hit. Jag tror jag sover i Höganäs i kväll, då.

- Vad ska jag säga? Jag älskar dig, Elle.

- Vad bra, sa hon tyst.

- Men vad ska jag göra? Säg. Följ med då. Följ med till Örebro och så hoppar vi tillsammans. Oavsett hur allt blir. Barnen förstår. De ser ju hur jag har det. Hur vi har det hemma! Kom, fröken Vanilj. Lämna Skåne med mig.

Hennes hår levde åt alla håll. Hennes underbara läppar som vanligtvis var öppna, runda och fylliga var nu sammanpressade.

- Nej, åk nu, Gad Gustaf Grecke! Åk hem och ta hand om din sjuka hustru. Ni lovade varandra i nöd och lust. Och nu är det väl nöd om nåt.

Han mindes inte om han kysste henne farväl. Fokus låg redan långt upp i landet. Han såg bara en glimt av henne i fönstret inne i kakaorummet. Hon hade dragit tillbaka sina hårtestar och kanske uppmärksammade han en vinkning eller möjligtvis en slängkyss. Eller inte. Just nu kvittade det.

Han måste hem.

Eller dit hem borde vara. Han hade varit vilsen i så många år. Så tärd och plågad av de fem stenar som grodde i hans mage. De eviga stenarna. Men genom Elle hade kärleken, hoppet och någonting meningsfullt börjat spira inom honom. Genom henne förstod han att det liv som han vant sig vid och resignerat inför inte behövde vara det eviga, det bestående.

Som i en trance körde han mil på mil upp genom Sverige. Han kände för varje bygd han passerade hur hans puls ökade i venerna. Hans förödande stress hade nu återkommit efter 2 dagars flykt till Skåne. Blundade han svajade det mörka framför honom. Tänkte han för hårt sprang huvudvärk fram och torterade hans tinningar till galenskap. Han hade redan druckit två muggar med treo för att motverka smärtan.

Det var strax norr om Askersund som det kom.

Någonting började rinna ur hans näsa.

- Vad äcklig jag är, sa han tyst. Börja rinna en massa snor så där bara!

Han slängde en blick i backspegeln. Det var inte snor. Det var blod.

- Vad i helvete?

Det kom ur båda näsborrarna. Först nästan värdigt sipprande. Strax därefter forsade den röda vätskan ur honom. Hans vita skjorta exploderade i allt blod. Han styrde genast in mot vägrenen. Det ville inte sluta. Han slet av sig sin skjorta, där han satt och tryckte upp den mot näsan. Då fylldes hans ögon med tårar. Tårar av tjockt blod.

Det var det sista han mindes av bilen.

Sedan

Bortom förnuftets andetag

Kände han hur någon kom tätt intill hans öra och som viskade med en röst från urminnes tider, en röst nu vävd av Himlens trådar.

- Min älskade grisgroda. Mamma är här hos dig nu. Allt kommer att ordna sig.

Klockan 17.34

16 juni 2002

förlorade Gad Gustaf Grecke all kontakt med omvärlden.

SLUT

Hur många anser att BLÅ TIMMEN infaller redan klockan 22.00 i afton? Dvs om cirka 45 minuter? Räck upp en…ja, vad ni vill! I så fall kan jag trycka på PUBLICERA!
Svar önskas till Romantiskt Lejon – 63.

OBS! Mycket gammal bild…..

Jag var yngre, mer råttfärg och 8 kilo plus….

Jag vet! Klart jag skyller ifrån mig! Men jag kan ju inte skylla på photoshop. Den ska ju förbättra…

Okej!

Jag upprepar den viktiga frågan: Anser ni att BLÅ TIMMEN infaller redan klockan 22.00 i afton?

Puss på er!

ÄLSKADE BLOGGISAR!

I natt vaknar blå timmen igen och stärkt av er vågar jag nu släppa Kapitel 1 från min kommande roman Alla mina andetag bär ditt namn.

Så som den är nu (och även prologen) behöver inte bli slutversion i minsta detalj. Det ni får läsa kommer direkt från min dator. En RAW version. Utan skyddsnät.

I natt kommer jag tillbaka. Smyger fram mina ord. Lägger ut känslohavet. Resan kan börja.

Puss på er!

Lusten att upptäcka.

Lusten att vara i alltet.

Nyfikenheten tänds tidigt. På Millemannen redan efter 5 dagar.

Ha en underbar torsdag!