KAPITEL 1 2002

Han vaknade först av dem.

Som han alltid gjorde. Han såg henne. Hon var ett med sängen och lakanen var tvinnade runt hennes nakna kropp. Det vilda håret flöt över kuddens silke. Rummets svalka dansade över hud och fingrar. Läppars suktande och åter suktande efter det söta i hennes njutnings skål bar hans ögons blickar. Han kröp intill igen. Lade sin hud mot henne. Smög med armarna runt hennes nakenhet. Fingrarna porlade som vitt vin över hennes mage ner mot hennes blomma. Kvinnans vin. Han lät sig väl smaka. Så de älskade. Med vidfritt öppet fönster bland junis gula rapsfält. I sommarens nordskånska tunga. Inom Bränneslyckans tegelskydd, i kakaorummets skugga förenades de.

Och när de skänkt varandra änglarnas nektar föll hon utmattad ur hans famn med en litet belåtet ljud. Hon somnade igen.

Han placerade sig vid fotändan av sängen och betraktade henne. När hans ögon betraktade någonting stillsamt och vackert, sällsamt och rogivande kom en sträng av mörk azur över hans synfält. Oceandroppad iris. Hans ansikte var som en mjuk spegling av henne. Av hennes bekräftande av honom. Många hade de varit. Kvinnorna som lockat. Som obönhörligen kommit nära gång på gång. Men ingen, förutom en, hade fått träda in i hans andes innersta kammare.

Gad Gustaf Grecke 39 år, älskade sin Elle. Som han älskade henne. Trots det vansinne som härskade inom honom. De fem stenarnas kungarike. Trots den galenskap som red hans vardag. Hans verklighet. Hans börda av ofullkomlighet.Allt detta saknade betydelse. När han såg henne. Hans Elle. Hans vilda fröken Vanilj.

Honungsblomma av Nyhamnsläge.

Han rörde hennes vad som stack fram från allt tyg. Han hade aldrig mött en mjukare hud. Aldrig kysst mjukare läppar. Och aldrig älskat någon som varit så vis, så erfaret vis. Han stod mitt i livet. Han hade färdats längre än de flesta. Han hade stått i helvetet och piskats av barndomens största demoner. Nedhuggen med knivar av kött, doppade i sekret från skammens drycker. Fått sin oskuldsfulla mun besudlad av Djävulen. Men genom blod och genom eld hade han återuppstått. Ren och underbar och fullständigt iskall och byggd av styrka. Det högg i honom av smärtan från dessa vidriga minnen. De kom tillbaka. Varför?

Han hade ju henne. Hennes kärlek läkte och stred mot skuggorna. De inre och de yttre mitt i det skrikande livet. Det räckte med att hon lade sin hand på hans rygg så helade hon honom. Tog bort hans tvivel. Avlägsnade blodet från hans blickar. Älskade honom.

Elle älskade sin Gad.

Deras saga var vacker. Sorglig, vacker och fullständigt självklar. Det fanns ingen annan väg annat än den framåt. När hon fick vila hos honom var hon trygg och ren. All annan tid var smutsen alltid nära. I sitt sovande tillstånd sträckte hon ut sin arm mot där han brukade finnas. En besviken mun blev resultatet. Tom säng.

Varför översköljdes han just i detta nu av det förgångnas vettlösa symfoni?

Varför?

Han visst varför. Utanför kärleken väntade vanmakten. Den vardagliga vanmakten. Den tärande känslan av otillräcklighet. Allt det tomma inom honom. Allt det tysta som dväljdes under stenars tyranni.

Men här var han nu. Med sin älskade.

Han log. Tankar for genom hans banor. Han tänkte på bröllopet. Det högtidligaste av dem alla.

Det var under majsol och majregn. Någonting blått, någonting nytt och lånat. Någonting fått.

- Tager du Gad Gustaf Grecke…

Luft…

- henne…

Puls…

- till din äkta maka…

Djup andning…

- och att älska henne i nöd och lust…

Bortom kroppen…

- tills döden skiljer er åt?

Det finns ingen död…

- Gad?

Den blåa blicken tittade hastigt upp. Förvirring.

- Ja?

- Tills döden skiljer er åt?

- Ja.

Läckande ögon…

- Tager du…

Saltpärlor…

- Gad Gustaf Grecke…

Faller längs hud…

- till din äkta make…

Varför gråter vi? Är vi inte lyckliga?

- och att älska honom i nöd och lust…

Mättnad…

- tills döden skiljer er åt?

Hennes stämma var klar och säker. Inte förvirrad och utlämnad som hans.

- Ja!

- Härmed förklarar jag er man och hustru.

Och de kysstes.

I nöd och lust tills döden skulle skilja dem åt.

Han lämnade sängen. Det tornade upp svarta moln uppe på himlens oskyldiga matta. Frisk försommarvind attackerade hans ansikte. Värdinnan kanske kunde sätta på en brasa i den stora salongen om det blev oväder. Oavsett värmen och ljuset. De kunde krypa ihop under en filt och låtsas att hösten hade kommit. Och fnittrandes dricka te och simulera älskog till övriga gästers fasa eller fascination. Hon kunde bjuda på pastasallad med mozzarella, pesto, pinje och färsk basilika. Och sedan kunde de gå in till deras kakaorum igen och smaka av varandra. Spela Fields of Gold på datorn om och om igen. Han gick fram till mobiltelefonen. Inget sms. Inga missade samtal. Det var lugnt. Stilla. Vinden tilltog.

Han önskade sig regn så han fick dofta på den våta tegelväggen som den gången, för oändliga dagar sedan, då hon fyllde 22 år. Hur han väntat på henne nere på gårdsplanen. Hon skulle få skjuts av sin mor. Han hade stått med näsan mot teglet i duggregnet. Det var då i höstvinden de både bestämt sig att kärleken skulle få ljuda över dem. Få leda dem.

Och i kakaorummet fick hon hans dikt. Som skulle visa på slutet för tvekans tid. Som skulle en gång för alla ta bort tvivlet hos dem som alltid tvivlat.

Och hon fyllde 22 år.

Det var i smekfull höst. Bland guld i träden. Under nordskånska solen.

Hon var av vanilj och drömmar. Hennes hår föll som förtvivlad vind över huden. I ögonen bodde vildhet och när hjärtat sjöng lyssnade även de som för länge sedan skurit av sig sina öron.

Hon blev 22.

Hon var luftens dotter.

Och änglarna vävde sina kärleksnät. Visade henne vägarna. En gick inåt. En gick utåt. En gick med. En gick bortom.

Vid varje stig fanns de. Kandidaterna. Lystna med kärlek, viskande om livet, vackra som bländverk, sensuella i sin skepnad.

Hon var älskad.

Stigarna var upplysta av färger. Himlens purpur och havets blånad. De var enkla att beträda. Mjuka med klara linjer.

Bara på den fjärde vägen växte snåren byggda av taggar. Bortom. Dit var det svårt att komma. Vidöppna djup övervanns med bräckliga broar. Trampade hon på fel bräda rasade språnget.

På vägen bortom bodde bara en.

Det var han. Som kysste ord. Han som sa att han levde bland stenar.

Han som fanns i glaskupor och som i sina dagar ideligen försökte knacka hål och spränga kupa för kupa. Hinder efter hinder.

Så de fyra vägarna hade hon att gå. Inåt, utåt, med, bortom.

Och det syntes enklast att välja någon av de färgbeströdda stigarna. Inte den med hullingar och bråda bottenlösa hål. Dessutom så var den som kysste orden instängd. I allt glas.

Men för mannen bortom var hennes val att välja antingen inåt, utåt eller med, någonting som han visste han skulle uppleva. För bor man bortom tänker man även bortom, förstår även bortom och älskar även bortom.

Och gick hon inåt, utåt eller med fortsatte han att krossa glaskupolerna tills sista sprickan vunnit, sista hindret rämnat och han kunde bygga broarna över djupen starka och taggarna klippte han av.

Och medan hon med vildhet i ögonen och med hår av förtvivlade vindar över den vaniljkyssta huden gick inåt, utåt och med tänkte hon hela tiden på bortom.

Sen kom den dagen

Då han var fri från glas. Minsta splitter förtvinat. När stigen bortom var inlindad i vita liljors sken och i avgrunden växte mynta och olivlundar viskade om Himlen.

Mannen hittade genvägar till inåt, utåt och med.

Från stigen bortom.

För kommer man därifrån tänker man, hittar man och älskar bortom. Oavsett om det är inåt, utåt eller med man går.

Och hon gick

Och hon hittade

Och hon älskade

Även hon

Bortom

Och mannen kunde bli 1000 år

Och om han vid sina tre sista dagar av sitt niohundranittionionde år fick se henne komma med vanilj och drömmar vid vildhonungens tid på vägen bortom så skulle det vara tillräckligt för honom. Allt skulle vara värt denna stund. Han kunde leva i 999 år i tysthet i glaskuporna. Bara för dessa 3 dagars skull.

För bor man längs stigen bortom

Älskar man även bortom

- Kom.

Elles nordskånska röst var full av vädjan.

- Kom och berätta någonting. Och vandra lite med dina fingrar över min rygg.

- Det är slut på alla berättelser.

Han fann hennes vita boxershorts vid ena täcket. Han slängde dem på henne.

- Men åh, Gad! Jag längtar efter din röst och efter dina fingrar.

- Du längtar bara efter att bli uppassad, sa han och skrattade till.

- Din retis. Sätter du på skivan igen, då?

- Snart kommer vi bli förvandlade till Sting, båda två. Du lite mer snygg. Jag en fulare variant av honom.

Hon lipade och log.

- Sophie, då? Sing and dance. Spår 3.

- Kom nu kavajflickan. Jag tänkte vi skulle åka bort till Mölle och äta.

- Men ska vi inte göra pastan?

Han satte sig vid henne. Hon suckade belåtet och vände genast sin nakenhet mot honom.

- Killa mig på ryggen.

Han smekte lite längs ryggraden och landade med sin hand på ena skinkan för att i cirklar närma sig den mjuka sluttningen ner mot stjärten.

- Där finns inte ryggen.

- Jo, du har en otroligt lång rygg. Den sträcker sig till och med över dina vackra bröst.

Hon vände sig om så han skulle kunna se.

Hon betraktade honom med varm ömsinthet.

- Jag älskar dig, Elle.

- Jag älskar dig, Gad Gustaf Grecke.

- Gör du?

- Ja. Jag älskar dig verkligen. Det har jag gjort sen jag var 19.

- Gamla kvinna, skrattade han.

Då ringde hans mobiltelefon.

- Helvete! Åh!

- Men strunta i att svara?

- Det kan ju vara någon av ungarna!

- Mm, just det. Bäst du tar det.

Det var faster Adrienne.

- Hej. Du borde nog komma hem.

- Va? Vad nu då?

- Hon har tappat protein igen. Albuminet är det nere under 17.

En mening. En enda mening så kom han tillbaka till allting.

- Okej. Jag ska bara skjutsa in Elle till Helsingborg.

- Jag kan ta bussen.

- Hon kan ta bussen.

- Vad snällt. Hälsa henne.

- Jag ska hälsa från Adrienne.

- Hälsa tillbaka.

- Hon är inte flyttad från avdelningen?

- Nej. Hon är kvar på medicin.

De såg varandra. Bådas så förut lyckliga ögon var målade i sorgsamma nyanser. Även fast de satt nära varandra bar de redan saknad inom sig. Det fanns aldrig något slut. Deras gömslen och reträtter krympte. Det räckte inte till.

- Ja, hej, Vi ses ikväll.

Han ville formulera sig. Slänga ut den förbannade mobilen genom fönstret och aldrig mer någonsin svara. Barrikadera sig här med henne. Leva i kärleksvinden. Smaka på rapsfältens gulnad och varje morgon vakna med kvinnan som sammanbitet under tystnad hade börjat klä på sig.

- Åk du. Jag checkar ut. Pappa kanske kan komma ut hit. Jag tror jag sover i Höganäs i kväll, då.

- Vad ska jag säga? Jag älskar dig, Elle.

- Vad bra, sa hon tyst.

- Men vad ska jag göra? Säg. Följ med då. Följ med till Örebro och så hoppar vi tillsammans. Oavsett hur allt blir. Barnen förstår. De ser ju hur jag har det. Hur vi har det hemma! Kom, fröken Vanilj. Lämna Skåne med mig.

Hennes hår levde åt alla håll. Hennes underbara läppar som vanligtvis var öppna, runda och fylliga var nu sammanpressade.

- Nej, åk nu, Gad Gustaf Grecke! Åk hem och ta hand om din sjuka hustru. Ni lovade varandra i nöd och lust. Och nu är det väl nöd om nåt.

Han mindes inte om han kysste henne farväl. Fokus låg redan långt upp i landet. Han såg bara en glimt av henne i fönstret inne i kakaorummet. Hon hade dragit tillbaka sina hårtestar och kanske uppmärksammade han en vinkning eller möjligtvis en slängkyss. Eller inte. Just nu kvittade det.

Han måste hem.

Eller dit hem borde vara. Han hade varit vilsen i så många år. Så tärd och plågad av de fem stenar som grodde i hans mage. De eviga stenarna. Men genom Elle hade kärleken, hoppet och någonting meningsfullt börjat spira inom honom. Genom henne förstod han att det liv som han vant sig vid och resignerat inför inte behövde vara det eviga, det bestående.

Som i en trance körde han mil på mil upp genom Sverige. Han kände för varje bygd han passerade hur hans puls ökade i venerna. Hans förödande stress hade nu återkommit efter 2 dagars flykt till Skåne. Blundade han svajade det mörka framför honom. Tänkte han för hårt sprang huvudvärk fram och torterade hans tinningar till galenskap. Han hade redan druckit två muggar med treo för att motverka smärtan.

Det var strax norr om Askersund som det kom.

Någonting började rinna ur hans näsa.

- Vad äcklig jag är, sa han tyst. Börja rinna en massa snor så där bara!

Han slängde en blick i backspegeln. Det var inte snor. Det var blod.

- Vad i helvete?

Det kom ur båda näsborrarna. Först nästan värdigt sipprande. Strax därefter forsade den röda vätskan ur honom. Hans vita skjorta exploderade i allt blod. Han styrde genast in mot vägrenen. Det ville inte sluta. Han slet av sig sin skjorta, där han satt och tryckte upp den mot näsan. Då fylldes hans ögon med tårar. Tårar av tjockt blod.

Det var det sista han mindes av bilen.

Sedan

Bortom förnuftets andetag

Kände han hur någon kom tätt intill hans öra och som viskade med en röst från urminnes tider, en röst nu vävd av Himlens trådar.

- Min älskade grisgroda. Mamma är här hos dig nu. Allt kommer att ordna sig.

Klockan 17.34

16 juni 2002

förlorade Gad Gustaf Grecke all kontakt med omvärlden.

SLUT

Inlägget skapades den Torsdag, November 19th, 2009 kl. 23:01 under Första delen - Grisgrodan. Du kan följa kommentarer till inlägget via RSS 2.0 flödet. Du kan skriva en kommentar, eller skicka en trackback från din egen sajt.