Käraste dagbok och kära bloggisar!

Veckan har nått sitt slut. Jag har visat er en annan del av Anders. Alla era fantastiska reaktioner har verkligen betytt massor för mig. Jag kan inte skriva det tillräckligt många gånger. Ni ska få ett sista smakprov. Det är kapitel 5. Det som i handlingen kommer direkt efter kapitel 1:s kollaps. De tre kapitlen mellan dvs 2-4 handlar om Gads barndom. Jag har håller på med en slutversion, nr 5 och då kan kapitel tillkomma, omskrivningar göras och ordning och disposition ändras. Jag jobbar på att få ut romanen så snart som möjligt. Skulle den komma till sommaren eller september förstår jag att ni kommer att stånka och stöna. Jag jobbar på ett alternativ så att NI mina bloggisar möjligtvis kan få läsa den i någon form tidigare. Jag är ju en ganska fiffig farbror!

KAPITEL 5 2002

Ljuden från gatan utanför sprängde sig obarmhärtigt in i hans omtumlade huvud. Letade sig in i örongången för att förstärka den molande värken i öron, käke, tänder, hals och tinningar. Hela näsan var uppblåst med en vätskefylld kudde för att täppa till blodflödet. De tre dagarnas bränningar hade varit verkningslösa. Han hade flödat oavbrutet. Han hade aldrig någonsin tidigare druckit den mängd av sitt eget blod förut. Han hatade det. Den röda kulören. Vampyrers porlande föda. Den söta tunga smaken av hans eget liv.

En bilist hade hittat honom. Han låg i dikeskanten i röd sörja. Medvetslös. Han hade andats korta andetag, nästan febriga och hans ögon innanför locken syntes laddade med elektricitet.

Gad Gustaf Grecke hade befunnit sig i det yttersta svarta. Det alltings ingenting som varken är vaket eller sovande tillstånd. Medvetet eller medvetslöst. Levande eller för all del död. Lik en larv som spunnit in sig i sin egen puppa, låg han ihoprullad i fosterställning. Inte kontaktbar.

Nu tre dygn efteråt, totalt närvarande och med en visshet att hans liv inte kunde fortgå på det här självutplånande sättet. Nästa blödning skulle kunna drabba honom i hjärnan. Den reservgud han krönt sig själv till att vara för snart 14 år sedan hade tärt honom, förvandlat honom från Sydprinsen av livets lustfylldhet till den avgrundsman med uppumpad näsa med blödande ögon som hålögt stirrade på honom i sjukhussalens spegel ovanför handfatet. Den styrka av glans och energi var slagen i tusen och åter tusen spillror, dränkta i stress, otrohet och falskhet. Hans hustrus sjukdomar kom en efter en. Sammanväxningarna i buken. De läckande tarmarna, det förvirrade sinnet, drabbad av smärtor och mediciner samt neurologiska bortfall på grund av albuminbrist. Den äkta maken transformerades. Till den äkta sjuksköterskan, vårdgivaren och reservguden. Genom sin hustrus sjukdomar levde han. Som ett virus kring hennes bräckliga tillstånd bet han sig fast. Han hade för länge sedan resignerat. Minst 2 av döttrarna sov nu varje natt inne i dubbelsängen hos sin mor. Han själv hade flytt in till något av gästrummen, där han genom hemliga sms, sökande efter liv i yttre cyberrymden och zappandet mellan porrkanaler, försökte upprätthålla någon form av manlighet. Letandet efter bekräftelse drogade honom. Han, som i tidernas gryning var starkare än urberget låg nu som ett offer av sina egna livsval i en minutiöst bäddad landstingssäng. På samma sjukhus som hustrun men på en helt annan avdelning.

Så

I all denna becksvarta ödslighet kom hon. För 5 år sedan. Uppseglande på en av passagens chattar. Som Elle. Bara som Elle. Elle från Helsingborg.

Hon fångade in hans intresse nästan omedelbart. Elle. Kanske var det för hennes namn. Det var vackert, franskt, feminint och en smula romantiskt.

Han skickade ett meddelande till henne.

- Ibland undrar man varför man sitter här i denna låtsasvärld.

I detta virrvarr där alla skrev till alla verkade det som hon inte märkt hans kommentar. När han således var nära att ge upp, logga ut och försöka stå ut med den vardagliga samvaron på Olaigatan fick han ett privat meddelande.

- Nej, egentligen borde man logga ut och vara i den riktiga världen.

- Bra idé, svarade han. Vi ses kanske. Hej hej.

Därefter försvann han från chatten. Han fylldes av tillfredsställelse. Han visste att nästa gång han loggade in och hon fanns där skulle det inte dröja förrän hon tog kontakt. Han höll sig borta från internet i 24 timmar. I hans tankar, under detta dygn, sjöng ett enda namn. Ett fullständigt okänt men besynnerligt fascinerande. Elle. Elle från Helsingborg.

Gad Gustaf Grecke ringde på klockan. Syster Anna kom. Hon bar ett brunt och ett blått öga. Han blev konfunderad vid varje tillfälle han konverserade henne. Skulle han möta hennes blick i det bruna? Eller i det blå?

- Ja, hej elefantmannen kallar, sa han nasalt med sin slang hängande ut från näsborren.

Hon log.

- Vad kan jag hjälpa herrn med, då?

- Jag håller på att sprängas inifrån. Skallen, tänderna, halsen och öronen. Jag värker sönder.

Hon tittade på sin klocka.

- Du ska få en ketoganinjektion.

- Intramuskulärt?

- Nej, du får det i droppnålen. Jag tar bort den och sprutar in smärtstillande.

- Tack vad snällt. Jag lovar att ge dig en injektion när du får en störtblödning i näsan och behöver pumpa upp huvudet med en vattenkudde.

- Ja, vad snällt. Då blir vi kvitt.

- Jo.

Han lutade huvudet mot kudden. Det var viktigt att ligga så still som möjligt. Att inte vara för varm, det hindrade blodets koagulation. Därför vädrades det i rummet. Högsommarvärmen hade inte infunnit sig ännu. Svala vindpustar drog in över mannen.

Syster Anna var snabbt tillbaka med medicinen. Hon skruvade omsorgsfullt bort droppnålen och tillförde sprutan med den välgörande smärtstillande drogen. Han kände hur det syntetiska morfinet spred sig från porten på handen, genom vener och artärer runt blodomlopp och sinnen. Värmen spred sig utmed ketoganets väg. Där det varma kom, kom även välbehaget. En harmoni baserat på morfinets verkningar. Han hade sällan känt sig så väl till mods.

- Hur länge har du jobbat här, Anna?

Han kände hur oerhört intresserad han blev av hela sjuksköterskans liv. Som om hon nästan var en del av hans familj. Familj. Detta underbara ord. Detta underbara och fruktansvärda ord. Tillstånd. Hans familj. Ett tillstånd av förtvivlat kaos.

- 8 år.

- Förlåt?

- 8 år. Jag har jobbat här i åtta år.

Gad nickade hårt. Hans gummisnabel närapå snärtade honom över ansiktet. Han tittade på hennes vänstra hand. Det glimrade från fingret.

- Gift?

- Javisst. Också i 8 år. Du då?

- Jo. Gift sedan 13 år. 5 döttrar.

- Oj! 5 döttrar! Ja, själv nöjer jag mig med två pojkar.

- Jag älskar barn. Hans hjärta tryckte hårt mot bröstkorgen. Jag skulle kunna ha 10 stycken.

- Vad säger din fru om det?

- Min fru, ja.

Han lutade sig bakåt. Ylande läten hördes långt inuti honom. Att älska varandra i nöd och lust.

- Man får fördela sin avkomma på olika mödrar, skrattade han.

- Jaså? Hur många då?

- Tre.

- Tre?

- Jag började tidigt. När får jag nästa knarkspruta?

Hon log. Tittade en tyst stund på honom. Hon drog helt plötsligt håret bakom öronen. Några sekunders vilande i varandras ögon.

- Du får var fjärde timme, du fembarnspappan.

- Mm, sa han. Då blir det fest igen.

- Du är ju knäpp.

Hon skakade roat på huvudet när hon lämnade honom ensam med ketoganrus och utväxten ur hans näsa.

Inloggning 2. Chatrum Amore.

www.passagen.se

29 september 1997. Kl 00.17

Elle.

Elle HBG.

Namnet lyste på skärmen. Han ignorerade det. Han visste exakt vad han gjorde. När man loggade in kunde alla se vem som anlänt.

Han läste alla andras konversationer. Sökandet efter reaktioner. Letandet efter själsfränder eller kåta nätkombattanter. Ett utbyte av ord. Fraser, fjäsk och känslor.

Då

- Smyger du?

Det var Elle. Privat förstås.

Han svarade snabbt.

- Nej. Iakttar.

- All meningslös konversation?

- Alla desperata människor.

- Vem är du Gad? Ett nick förstås.

Hans kropp genomfors av värmande strömmar. Fingerspetsarna kändes plötsligt elektriska mot tangenterna.

- Nej. Jag heter faktiskt så.

- Då är du här i ärliga avsikter.

- Finns det såna? Varför är jag det?

- För mitt nick är inte heller något nick. Jag heter Elle.

- Aha. Mm. Helsingborg alltså.

- Du?

- Örebro.

- Slottet mitt i stan.

- Ramlösa Brunn. Öresundsbåtar.

- Vad vi kan om varandras städer. Ärligt. Varför är du inne på chatten Amore? Du Gad med ärliga avsikter.

- Där åkte jag dit. Nyfiken, kanske. Flykten från verkligheten. Du, då, Elle med lika ärliga avsikter.

- Kanske söker efter min prins.

Han skrattade till framför skärmen.

- Aj, då. Jag är nog grodan i den sagan i så fall.

Grodor kan också vara ganska charmiga. Tror du på sagorna?

Han visste inte hur han skulle svara. Trodde han överhuvudtaget på det som kallades för verkligheten? Han fick huvudvärk.

- Jag återkommer, skrev han till Elle.

Gad Gustaf Grecke reste sig från sin kontorsstol, lämnade arbetsrummet och smög in till Miriams rum. Hon var docksöt även när hon sov. Hon hade som vanligt sparkat av sig täcket. Med mjuka rörelser bäddade han in henne för att inte väcka dottern. Han kunde inte låta bli att kyssa hennes panna.

Därefter in till Feline. Vilda Feline av berg och skogar. Hon låg med fötterna på huvudkudden. Han kom genast att tänka på Pippi Långstrump. Han stod tyst en stund och följde hennes andetag i bröstkorgen. Han vågade inte röra henne, lättväckt som hon var. Det kunde sluta med att sexåringen satt och klippte pappersdockor i köket klockan ett på natten.

Han gick in sovrummet bredvid. Estrid. Hon snarkade av körteln i näsan. Hon låg bland gosedjur och filtar i en obestämd barnklump. Henne kunde han lyfta upp och till och med köra in ett finger i sidan på utan att hon skulle reagera. Totalt insomnad.

Han suckade. Minnen for över honom. Avlägsna nykyssta underbara och fasansfulla. 34 år. En man mitt i livet. En reservgud med tveklös makt, inflytande och beskyddande vingar, frätta av tid och tårar. Miriam, Feline, Estrid. Kaka och Emma.

Och Hustrun

Ekorrögat.

Stöpt av sina sjukdomars smärtor. Levd genom sin självuppfyllande profetia om livets orättvisor. Offrad av sin egen offerroll.

Hustrun

Han återvände till datorn. Loggade in.

Hon fanns kvar.

Elle. Som att hon hade väntat på honom. Varför då?

- Tillbaka nu?

Hon hade uppenbarligen väntat. På honom.

- Jag var tvungen att kolla till tjejerna.

- Hur många barn har du?

- Alltför få, skrev han snabbt.

- Har du två?

- Nej.

- Tre? Det är verkligen inte få. Lol.

- Jag har faktiskt 5 döttrar.

- Va? Wow! 5 barn! Men. Jaha. Hur gammal är du egentligen? 75? Hi.

- 34. Blev pappa ganska tidigt. Min näst äldsta bor hos sin mamma. Och hos mig minst varannan helg och i veckorna också.

- Men vänta. Näst äldsta?

- Ja.

- Hur många mammor är inblandade egentligen?

- Tre.

- Oj. Bor du med någon av dem?

- Nummer 3. Som jag har de tre yngsta med.

- Du gillar barn.

- Ja. Har aldrig haft några syskon. Du då?

- Två. En lillasyster och en storasyster.

- Hehe. Jag menar inte syskon. Barn?

- Inga. Jag hinner väl. Tids nog.

- Du, Elle?

- Ja, Gad?

- Varför chattar vi med varandra?

Han kände av sin huvudvärk igen.

- För att vi tror på sagorna kanske? föreslog hon.

- Gör vi?

- Jag pratar med dig, en 34-årig fembarnsfar och jag har inte flytt min väg än 

- Jag vet. Jag är farlig.

- Man verkar bli gravid i ditt sällskap, åtminstone 

- Svårt genom nätet.

- Varför tror du vi chattar med varandra? frågade hon.

Hans ord kom automatiskt. Som om de väntat sedan tidernas början för att förlösas på den sterila skärmen. Som om de var inskurna i hans blod.

- Det kanske är vårt öde. Att vi ska råkas.

Det dröjde en stund innan hon svarade. Han blev ängslig. Han visste inte varför. Det här var besynnerligt. Hela denna nya kontakt var så naturlig men ändå förunderligt besynnerlig. Hon svarade honom.

- Ja, det här är nog vårt öde. För varför återkommer jag hela tiden till dig, Gad? Varför väcker du min nyfikenhet? Varför intresserar du mig? Du är 34 år, förmodligen gift och har 5 barn. Och bor 50 mil härifrån. Så ödet. Ödet Gad. Du kanske är en groda eller grodprins eller prinsen som väntar på kyssen för att bryta sin förbannelse. Jag har suttit på chatten alla timmar av min vakna tid för att du skulle dyka upp igen. Jag förstår inte varför. Vem eller vilka drar i trådarna?

- Ibland händer allt. Ibland hoppar man från flygplanet utan att veta om man har en fallskärm.

- Jag tycker om att flyga.

- Jag älskar att hoppa. Men jag hatar fallskärmar, skrev han snabbt tillbaka.

- Märkligt är det i alla fall. Vet du hur gammal jag är, förresten?

Han hade inte ens tänkt tanken.

- Ingen aning. Du kan vara 30, 40, 50, 60 eller 120.

- Vill du veta?

- Tja. Visst.

- Jag är, Gad från Örebro, 19 år.

Hans hjärta slog hårt. 19 år. 19 år.

- Oj.

- Fortfarande tonåring, alltså, fembarnspappan.

Han kände hur yrsel spred sig genom kroppen. Metallsmak kom i munnen. Hur kunde det vara möjligt? 19 år.

- Du, förlåt. Vi behöver verkligen inte hålla på att skriva till varandra. Jag är ingen gubbsjuk pervers typ. Jag har all respekt om du vill avsluta detta.

- Vem har sagt att jag vill det? Du är ju mitt öde.

Han ryckte till. Han måste ha somnat till slut av ketoganets styrka. Nu hade smärtan återkommit. Tandvärk, halsflussvärk, öronvärk, sprängande näsa, bihålor och molande huvudvärk.

Han kände hur det droppade i hans näsa. Någonstans ville blodet ta vägen. Han visste att en del av det rann ner till magen och han hade mer än en gång upplevt hur det röda letat sig ut från kroppen genom ögonen.

Han hade inte orkat med besök. Han hade pratat både med faster Adrienne och Kaka i telefonen. De var utom sig av oro. Han hade lugnat dem och bett dem skärpa sig.

- Jag är odödlig, var hans svar när de nästan gråtigt frågat honom om han skulle bli frisk.

Alla hans barn skulle komma. Inte denna kväll. Kanske i morgon.

Och Elle av Skåne hade försökt nå honom på mobilen. Då han inte kunnat svara hade han smugit under täcket och lyckats skicka iväg fyra långa sms om vad som hänt. Hon hade varit utom sig av oro. Han hade försökt känna av hennes kärlek genom dessa förbannade ord på telefonskärmen. Det som brände in i hans iris var inte kärleksförklaringarna eller nervositeten över hans tillstånd. Det var den sista meningen.

“Min älskling. Jag undrar hur du nu ska kunna fixa med en ny lägenhet när du ligger där?”

Så förutsägbart och sällsamt går vi ensamma andar in i varandras utlagda fällor

Förväntan

Förtröstan

Förtvivlade rop

Ingenting kan rädda oss från attackerna

På den spröda skira kärleken

Ingen ser sin älskades innersta önskan

Allt blir till slut vardag och bräckliga timmar i vanmakt

Det finns inga levande sagor kvar

Om de någonsin har funnits

Han hörde motorljudet från gräsmattan precis nedanför fönstret. Han förstod det inte. Men han rös till där han låg. Obehaget växte. Avlägsna tankar ville tränga sig igenom år av skyddande murar, byggda av stenars välde. Detta ljud från vrålande gräsklippare. Han reste sig upp. Tog tag i sin droppställning och tvingade sig bort till fönstret. Med hård rörelse slog han till.

Både fönster och tankar stängdes.

Inlägget skapades den Söndag, November 22nd, 2009 kl. 20:46 under Första delen - Grisgrodan. Du kan följa kommentarer till inlägget via RSS 2.0 flödet. Du kan skriva en kommentar, eller skicka en trackback från din egen sajt.