Käraste dagbok!

Jag lovar härmed att från denna oerhörda stund tillkämpa mig ett uppstramande vad gäller uppdateringen av denna blogg!

Inga undanflykter gäller nu längre. Endast kall stål i form av ord, ord och muntra familjära beskrivningar hur landet ligger för fembarnspappan och enhustrusmaken. Efter en avslutad pensionärsträff  i London för hustrun (se morgondagens blogg) och med två svårt sjuka barnisar att ta hand om för fadern och deras storasystrar var hr Jacobsson nödd och tvungen att ta sin tillflykt till Malmö för rekreation, kontemplation och reflektion. Det första han reflekterade över var att han i detta stora hav av hotellrum, började sakna familjen omedelbums. Oavsett Millemannens feber, kruppiga hosta och hustruns beskrivning av det vilda Londonlivet, som bestod av 5 pyjamasklädda och tedrickande flickor i en lägenhet och det farligaste och mest spännande de företog sig var att leta upp gamla pojkvänner på fejjan (se morgondagens blogg igen) och fnissa igen. Nej! Inte ens det fick hr Jacobsson att känna lättnad över det 50 mil långa avståndet. Han ställde sig och fetgrinade mitt i hans strykande av herrskjortor, Eylan Golans smekande mellanösterntoner från datorn och betraktande av sina ack så ådernätangripna men vackra lår. Till och med hunden tjöt jag efter.

Det är någonting med våra kära husdjur som är magiskt. En av mina bloggisar miste ju sin lilla gnagare för en tid sen och först tänkte jag HERREGUD! Skärp er, människor! Men strax därefter blev jag rörd till tårar, mild i min blick och snöt mig i tangentbordet.

Jag har haft husdjur. Hundar, katter, marsvin, kaniner, papegoja, ödlor, nattliga skräcködlor,  nymfparakiter, fiskar, undulater och grisar. Min finaste gris hette Otto. Dert sägs att han var en minigris. Han var allt annat än mini. Han blev skitstor. Till slut blev herr Otto för fet att hans bakben helt enkelt brakade ihop. Han led av selenbrist och muskelbrist och behövde en spruta i rumpan för att återfå sina ben.

Det här är berättelsen om när jag var ute och finåkte med ett svin

Otto hade ju blivit överfet och satt på diet. När det så i kalla januari var dags för det obligatoriska återbesöket för patienten och en förnyad seleninjektion fanns det två alternativ att beakta. Alternativ 1 bestod i att lura ut en veterinär och övertyga honom att ge min gris en vitaminspruta och inte en slaktmask. Alternativ 2 bestod i att slänga in grisen i bilen och köra honom till Djursjukhuset för lite omild behandling i julskinkan.

Jag chansade på alternativ 1 och ringde runt. Här är resultatet:

Fyra av tio veterinärer trodde bestämt att jag ville ha en gris slaktad.

Tre av tio veterinärer trodde bestämt att jag var full.

Två av tio veterinärer trodde bestämt att det var grisen som ringde.

En av tio veterinärer trodde bestämt att det var om fru X jag pratade om.

Jag tvingades välja alternativ 2.

Då den stora bussen var ockuperad av fru X i huset fanns således bara den lilla fjanten till japanare att tillgå. En bur i kofferten med en överfet gris i var otänkbart. Återstod bara att sätta Otto bredvid mig på passagerarsätet. Ungefär som grabbarna på guttetur. För säkerhets skull lade jag en svart sopsäck på stolen ifall Otto efter några kilometer skulle bli påmind om att han egentligen var en gris och inte en överviktig farbror som var ute på en liten söndagstur med brorsonen.

Det var en tämligen enkel historia att sätta Otto i bilen. Han var ju lam i bakbenen av fetman. Det var svårt för honom att rymma medels hasning i grisbacken. Den tämligen enkla historien fick ett tvärt slut då jag hade satt uslingen bredvid mig i bilen. Fanskapet fick för sig att bli gris. Han sket där han satt. I passagerarsätet. Dessutom var han värdelös på att sikta. Han lade av en salva mot mig och inte rakt ner på den svarta sopsäcken som planerat. Jag fick åka nedvevat en och en halv mil till Djursjukhuset. Otto bekom det inget. Men jag grundlade en stadig kronisk prostatainflammation för all framtid.

Fördelen med att grisen var lam i bakbenen var att han inte kunde springa omkring som ett svin inne i bilen under färden utan han satt tämligen stilla på sin plastsäck och på sina naturbehov. Dock välte han vid varje kurva vilket ledde till att vid varje vänstersväng fick jag 20 kilo gris över mig. Skulle jag enbart köra åt höger skulle jag ju bara få åka i en totalt meningslös cirkel med en lam gris. Jag var helt enkelt tvungen att spänna fast säkerhetsbältet på Otto. Nu var vi helt lagliga. Jag visste att grisen inte hade några som helst kontanta medel sparade utan att det var jag som skulle få stå för böterna vid en eventuell poliskontroll. Därför kändes det dubbelt bra med säkerhetsbälte på det bantande djuret.

Och där satt vi på vår trevliga tur och finåkte. Jag bakom ratten och grisen som kartläsare. Nedvevade rutor i 20 graders sträng kyla och gristräck på kläderna. Underligt att ingen liftade.

Färden till Djursjukhuset förlöpte som den borde. Inga intermezzon inträffade. Det enda uppseendeväckande var när vi stannade för rött och ställde oss jämsides med länsbussen. Flertalet passagerare tittade ned i den lilla japanaren och tyckte att det var så skojigt med en hund i framsätet. Det dröjde bara några sekunder tills den första käften öppnades på vid gavel av skräck och förvåning då det uppenbarades att hunden inte var en hund utan gris. Med säkerhetsbälte. När hela bussen stirrat färdigt stack jag ut huvudet och skrek att min hustru visserligen var ful men att hon hade mycket pengar på banken.

På sjukhuset slapp jag och Otto sitta i väntrummet tillsammans med de andra patienterna. Vi fick åka till baksidan och en veterinär kom ut med sprutteluttan gav min vän en injektion av första klassens selen. Han fick sin nödvändiga medicin.

Vad jag fick?

En räkning och kronisk prostatainflammation.

PUUUUUUUUUUUUUUUSS PÅ ER!!!!!!!

Inlägget skapades den Onsdag, Januari 20th, 2010 kl. 8:55 under Djur, Familj, Svin. Du kan följa kommentarer till inlägget via RSS 2.0 flödet. Du kan skriva en kommentar, eller skicka en trackback från din egen sajt.