Käraste dagbok!
Mitt liv som tjejtjusare står på topp. Vart jag mig än i bloggen vänder blir jag smekt av kvinnohänder. Amen!
Hur hände detta? Jag funderar på min tävling. Av 129 kommentarer till bågarna var 6 av dem män, varav en av dem min lillebror. Har jag utvecklat denna blogg till en kvinnoblogg? Har ni? Har vi? Utesluter jag undermedvetet er män? Anser jag, utan att egentligen veta det, att det bara kan finnas en enda tupp i hönsgården? Är jag ett lejon som lejon ska vara? Självupptagna? Flirtiga? Eldiga? Egofixerade? Vill alltid stå i centrum och beundras av alla? Självklart!
Varför är mina läsare mest kvinnor? Idéer? Någon? Kan det vara så att det jag skriver om är en stor bidragande orsak? Barn, sex, familjeliv, humor och vardag som ska pusslas ihop? Jag har INGEN aning. Så idéer? Någon? Imse? Sanna? Malla? Jessica?
Fru Jacobsson sa i går, efter att ha läst andras bloggar, att de minsann inte får såna kommentarer som jag brukar få.
- Ee, jaha??
- Nej, de får minsann inte puss och kram och kärlek och sånt.
- Nähä? Får jag det?
- Ja, dina kvinnliga bloggare är ju som kära i dig.
Jag förnekade det å det bestämdaste. Ni är ju inte kära i mig. O, nej! O, nej! O, nej! Ni är ju bara vrålhorny. Så där lite till vardags. Men det är okej. Min kropp tillhör folket. Min kropp och snopp. Jag ska simma med mina befintliga organ över Gula Floden och visa folket att allt tillhör den stora massan. Jag upplyste hustrun att egentligen är det ju henne, mina flickor på bloggen, är intresserade av.
- Alla säger huru vacker Ni är, Fru Jacobsson! utbrast jag.
- Äh, sa hon. Artighet.
- O, nej! O, nej! Denna blogg dryper av bisexualitet! Alla får med alla! Men alla får mest med mig. Fast de vill med dig, ety Ni äro så vacker, Jacobssonskan! Med mig vill de enkom pippa med av barmhärtighet och medlidande. Se! Se kvinnors oemotsagda godhet! Men med Er? Oh, la laaaaa!
Jag har ju givetvis alltid varit en mycket vacker och omtyckt man. Jag föddes som ett strålande exemplar. Se:
Perfekt passform på huvudsvål och öron. Passar till både bowlingklot och propeller på arméstridshelikopter. Då gossen visade färdighet inom intelligens, kreativitet samt social kompetens, föll han icke in i den folkhemsmysiga tvångssteriliseringen och således har propellerpojken spridit sin säd vidare långt in i framtiden. Se:
Se:
Snart förstod jag att jag hade en fantastisk dragningskraft hos det motsatta könet. Först var jag tvungen att ta reda på vilket som var det motsatta, då mitt eget, lyste med sin frånvaro under många år, pga minimal kroppsyta. Frankt talat: Jag hade fan ingen aning om jag hade pitt eller mutta förrän jag fick mitt första ståfräs. Detta skedde helt ofrivilligt vid 7 års ålder. Då förstod jag att JAHA!!! är det en SÅN jag har! NOG om det!
Min sköna uppenbarelse stack flickhjärtan i brand. Även en källare i Lidköping stack min sköna uppenbarelse också i brand, då jag och två käcka kamrater skulle elda upp skräp i cykelrummet och råkade bränna ner en hel basement på ett hyreshus. Kvarnegårdsgatan 21A, Lidköping. 1968. Jag var iskall. När jag insåg att varenda cykel tagit eld gjorde jag det enda rätta som man ska göra i dylika krissituationer. Jag knallade upp två meter ovanför branden och satte mig lugnt i köket och åt kalops med min familj.
- Men det låter som brandbilar som stannar utanför oss, sa far.
- Ja, minsann, sa mor.
- Jag vill titta! sa bror.
- Inte jag, sa jag. Brandbilar är bara röda. Räck mig rödbetorna, mor!
- Hm, sa far. Vet du nåt om det här?
- Nej, sa jag. Huru skola jag kunna?
- Vad konstigt varmt det är under fötterna! utbrast far.
- Ja, minsann, sa mor.
- Äh, sa jag. Det är väl golvvärme.
- Jag tror du ljuger! sa far.
- Far är rar, sa jag. Mor ror kor.
Min karriär som tjejtjusare startade i Lidköping med Anette. Hon var ett huvud länge än jag. Då hon vill idka pusseri tog hon mig helt sonika i öronen och ledde in mig i buskarna under balkongen.
I Karlskoga var jag Don Juan numero uno. Min guldålder varade mellan 7 och 12 år.
Sen kom puberteten…
Och näsan växte. Och näsan växte. Och näsan växte. Och min syn försämrades så det blev glasögon på till 100%. Och det allmänna PLOPPET uppstod en vårdag 1976. Det allmänna PLOPPET spred sig för varje dag. PLOPP. PLOPP. PLOPP. Till slut hade mitt ansikte förvandlats till ett enda megaPLOPP! Med ett oändligt antal acne. Endera dagen såg jag ut som en Blue Cheese. Andra dagen som en Vesuvio med extra allt. Den tredje dagen uppstånden från de PLOPPANDE.
Mentalt var jag alltjämt kvar i min guldålder. Jag tjusade på som om inget hade hänt.
Jag förstod verkligen inte signalerna.
När jag och kusin Sören tillsammans med ett gäng tjejer skulle umgås i ett allmänt samkväm lekte vi charader. Men först gjorde vi egna hamburgare med ketchup, dressing, lök och allt! Jag var dödligt kär i Anna. Anna var dödligt ointresserad av mig. Jag förstod inte varför. Jag var ju Don Juan. Mitt mål var att under kvällen få upp hennes vackra ögon på mig. Jag skulle satsa på att vara den bästa charadutövaren. Det fanns olika högar med kort som vi skulle dra när vi lekte. En hög var sportstjärnor – ointressant! En hög var popstjärnor – ointressant. En hög var filmstjärnor – ointressant. En hög var serietidningshjältar – JAAAAAAAA!
Jag skulle dra en superhjälte ur högen som jag skulle föreställa och på så vis få Anna på fall. Jag hoppades på Stålmannen, Spindelmannen, Tarzan, Läderlappen eller Fantomen. Anna skulle smälta inför min hjältemodiga charad. Jag tittade på henne. Hon tittade. Hon log artigt. Jag viftade med mina ögonbryn. Hon viftade ingenting. Jag tog mitt kort. Mitt hjältekort! Stålmannen? Tarzan? Spindelmannen? Läderlappen? Fantomen? Ja? Ja? Ja? Ja?
Jag fick:
Lille Skutt???? Hur faaan imponerar man med Lille Skutt? Vart tog hjältarna vägen? H-E!!! Jag fick dra ett kort från en ny hög. Vad Lille Skutt skulle göra. Jag läste:
DANSA HULA-HULA
Mission: Jag skulle föreställa Lille Skutt som dansar hula-hula och få Anna att bli kär i mig.
Action: Jag funderade en kort sekund och ville minnas att jag någonstans läst att kvinnor icke endast ser till det yttre utan lika ofta bejakar mannens inre kvaliteter, såsom humor. Aha!! Jag kunde göra Lille Skutt så otroligt rolig att alla skrattade, speciellt Anna. Sen var det bara att i princip gå fram och sparka igång hånglet!
Jag drog fram mina framtänder och satte upp händerna som öron och började jucka. Det gav resultat. Alla började fnissa. ÄVEN ANNA! Jag kände mig så oerhört framgångsrik! Tjejtjusarmästaren var tillbaka!! Anna på fall! Hurra! Jag ville givetvis utöka min Lille Skutt-imitation till fulländan och började hoppa fånigt och lustigt. Skratten ökade. Hopp! Hopp! Det som även också tyvärr ökade var mina gaser i magen. Då jag tidigare under aftonen ätit hamburgare MED lök började oro sprida sig i mina tarmtrakter. Det tänkte jag inte på. Nej! Nej! För Anna, min hjärtas kärlek, skrattade faktiskt. Och minsann! Slängde hon inte iväg en liten slängkyss? Hopp! Hopp! Lyckan var fullständig. Jag närmade mig henne för att visa att föreställningen egentligen enkom var för henne. Jag vände mig om och viftade på rumpan i maximal hastighet. Och hopp igen! Då fick mina lökgaser i magen tyvärr nog. De ville bort! Och bort for de!
- PANG!!!
Jan Anders Jacobsson alias Lille Skutt drog av Karlskogas genom tidernas största brakare! Rakt i ögat på mitt hjärtas dam Anna! Eller rättare sagt kanske mitt fjärtas dam. Lille Skutt blev Lille Prutt. Lökdoften spred sig som en vätebomb i rummet. Ynglingen Anders dog.
Denna lilla fadäs (som jag kanske nämnt tidigare i min sommarblogg?) fick mig icke att tappa modet på kärleken och flickorna. Jag hade ju Anna på kroken.
Nästa raggningstillfälle var när jag och Allansson och Gordon träffade tre vackra flickor utanför Ekebyskolan i Karlskoga. Det var en magisk kväll. Sensommar och alla möjligheter i livet låg framför oss. Flickorna var så fina. Vi skrattade ihop. Ha ha ha ha! De skrattade åt mina skämt. Jag var ju en sån oerhörd charmör. Sjuan hade precis börjat. Nästan dagligen pratade jag och Allansson om hångel och om det skulle vara värt att hugga av sig ett finger bara för att få knulla för första gången. Allansson sa nej efter viss tveksam. Jag sa ja utan tveksamhet. Ekebyflickorna var 3. Vi var 3. Det måste vara ödesbestämt. Jag och grabbarna enades om vem som skulle få vem. Vi var rörande överens. Snart 3 par. 3 lyckliga unga par med hångel och sexdebut bakom hörnet. Tjo ho! När kvällen led mot sitt slut fick flickorna Gordons telefonnummer. De lovade ringa klockan 4 så vi kunde hitta på någonting mysigt. Mysigt = Tungkyssar. Vi fick varsin kram. Jag blev så ivrig att mina brillor hamnade lite på sned. Jag drog ett snabbt skämt. Tjejerna fnissade. Jag var kung av humor och charm.
Dagen efter satt tre handsvettiga gossar framför Gordons backelit med snurrskiva. Klockan sniglade sig fram mot 16.00! 15.58. Min tanke ägnade sig åt kyssteknik. Skulle man fladdra snabbt eller långsamt? Hårt eller mjukt? 15:59. Är man för ung för att förlova sig när man är 13? 15:59:50. Om tio sekunder har jag en tjej.
16:00. RING! Gordon svarade. Han sken upp. Det var tjejerna. Jag och Allansson gjorde tummen upp. Seger! Gordon pratade till en början ganska mycket. Hans ordsvada minskade dock efter varje minut. Till slut sa han ganska tyst och kort.
- Hej då!
Han lade på! Hela jag var fylld av förväntan. Hurra! Hurra!
- Vad sa de? När ska vi komma?
Gordon ryckte på axlarna.
-Äh, sa han.
- Va? Vadå? Vad sa de? frågade jag ivrigt.
- Jo, vi kunde komma, sa Gordon.
- Yes! sa jag och Allansson.
- De sa att vi skulle komma. Men sen sa de också en annan sak.
- Vad?
- Ta inte med den där fula med glasögon.
Den där fula med glasögon. Det var jag.
Puss på er!
