Käraste dagbok!

Någon har förgiftat mig. Mig och Moses. I tisdags då jag söt och laddad skulle sätta mig för att författa ett särdeles underbart inlägg om papparollens sexuella dragningskraft kände jag hur min kropp började bli allt annat än sexuellt tilldragande. Jag började darra. Energin pyste bort. Jag fick en kroppshållning à la Quasimodo och min gång liknade helt plötsligt en spermies rörelser på väg mot ägget.

Whatta???

Jag och Millemannen skulle leka någon timme då hustrun skulle bege sig flera hundra meter bort till dagmamman för att hämta hem Moses. Jag höll skenet uppe och vi vinkade adjö till modern.

Så fort hon gått fick jag det manliga sjukbreaket. Dvs man vet som man att när någonting bryter ut så är det dödligt. Jag var så nära att sätta mig och uppdatera mitt testamente med tårfyllda ögon men då jag märkte hur min kropp kokade tog jag Millemannen och svepte in oss i en filt och satte oss framför teven.

- Vad vill du se? frågade jag min åtta månaders skrattmodul.

Mille skrattade till svar som han till 93 % alltid gör. Jag fick således välja och vi hamnade vid en repris angående den fromme muslimske mannen som vägrade att skaka hand med en kvinnlig potentiell arbetsgivare, vilket ledde till en oerhörd kränkning för..ja..precis mannen och som renderade honom en belöning à 60 000 kronor. Tack DO! I mitt svåra sjukdomstillstånd kunde jag ändock uppbringa en harmsen tanke att jag tänkte starta en religion där ett av påbuden var att man ska hälsa på på skäggiga män genom att greppa tag runt pungen på dem. Och går de inte med på det blir jag oerhört kränkt och går till tant DO och hulkar en stund och kan kvittera ut en sisådär 50 laxar för mitt lidande.

När således fru Jacobsson hemkom med en stycke mellanson insåg jag någonting. Han var vit, blek och klagade på magvärk. Helt plötsligt insåg jag att vi båda förmodligen drabbats av en bajsbacill. Den härliga bajsbacillen satte strax fart.

Bajsbacillen gav Anders feber 38,6. Bajsbacillen – Anders 1-0

Bajsbacillen ordnade uppfriskande kräkningar för Moses och härlig feber. Bajsbacillen – Moses 1-0

Bajsbacillen skapade fruktansvärda magplågor hos Anders. 2-0

Bajsbacillen ledde snart med 10-0 över de båda offren. Jag fick 39,5 i feber och en aktiv 36-timmars sejour av onormalt toalettspruttande. Moses vomerade skojfriskt nattetid. Tisdag. Onsdag. Torsdag.

Till slut var situationen ohållbar. Jag frågade min son och medsjukling:

- Vad ska vi göra?

Han tittade hålögt på mig. Efter några minuter hörde jag en röst ropa bredvid mig. En röst som starkt påminde om pappa Rudolfs från Sunes sommar från en sjukhuskorridor.

- Guuuuuuuuuuud! Guuuuuuuuuuuud! Hjälp oss!

Moses provade det sista halmstrået. Vi låg tysta i några minuter. Därefter kom en suck från sonens håll.

- Nähä! Han hörde inte.

Men förhoppningsvis hörde Adonai, Elohim, G-d, Universum, Jesus, Allah, Kaia, Manitou, Tor, Oden mm. Nu i kväll har tydligen min rumpa gått av sitt pass som alternativ prydnadsfontän. Magen är lugn. Illamåendet är borta. Jag är ACK så svag och eländig men skallen är tillbaka.

En bidragande orsak till kvällens tillfrisknande är givetvis min hjältemodiga dotter Moas öppenhjärtliga intervju inför 20-årsdagen på söndag i Nerikes Allehanda där hon berättar om det jobbiga, dolda handikappet hon har.

Moa! Du är fantastisk!!! Ditt mod rör mig till tårar, underbara dotter!

Käraste dagbok!

Modet att vara Moa

Puss på er! (i luften annars tar bajsbacillen er inom en vecka)

Käraste dagbok!
Moses har haft på sig sin smarthatt! Han kan hela familjens stjärntecken.
Vi: – Kom igen, Moses! Visa världen hur bra smarthatten funkar.

Moses: – Jag tänker. Jag är smart. Pappa! Du är lejon.

Jag: – Japp! Bra! Smarthatten funkar verkligen.

Moses: – Och jag är en kräfta.

Vi: – Mm. (Stolta)

Moses: – Och Mille är vädur. Och Bim är oxe och Moa är vattenman. Hahahaha! Moa är en man!

Vi: – Hohohohoho!

Hustrun: Men jag, då?

Moses: – Du, mamma? Ja..mmm, smarthatten tänker..

Hustrun: – Det har ju nånting med tjejer att göra.

Moses: – Mmm, ?? Jo…

Hustrun: – Nånting med kvinnor.

Moses: – Ja! Nu vet jag, mamma! Nu vet jag vilket stjärntecken du har!

Hustrun: Vad fint. Ju..? Jung…?

Moses: – Du är ju kärring!

Käraste dagbok!

Jag vill med bestämd och hård ton meddela att jag på intet sätt påverkat min son, vare sig i val av hans moders stjärntecken eller hans bruk av detta nedvärderande ord. Han lägger dock inga värderingar i KÄRRING utan endast härrör till ordet PÅSKAKÄRRING, vilket i och för sig kan vara ett ack så relevant ord i sammanhanget.

En påskakärring pippar ju med Fan själv och det stämmer ju delvis på fru Jacobsson, då hon gör det med min lille jävel!

Puss på er!

Käraste dagbok!
Käraste bloggisar och eventuella läsare!
Eder Anders inleder sista dagen av signeringar i Stockholm med omnejd. Eder Anders har varit dålig på uppdatera bloggen. Eder Anders har en förklaring. Här kommer förklaringen:

1. Jag innehar just nu tre arbeten. Bertbok manus, Vuxenromanmanustillägg med 5 nya kapitel samt signeringar land och rike runt.

2. Inhämtande av nya uppdrag av olika karaktär.

3. FAMILJ. Eder Anders har FAMILJ. 5 barnisar och en fruis. Och en hundis.

En av barnisarna Bim har kört 9 teaterföreställningar med avklingande halsfluss. Sicken hjältinna!!!

En annan av barnisarna Moa har haft uppvisning med sin dans och Eder Anders missade det pga Sthlm. Sicken hjältinna!

En tredje barnis har mest varit fladderörad, charmig, hungrig, arg och pappas lille myskille

Den fjärde barnisen har fällt några bra kommentarer om livet:

Moses: – Mamma! Äter Mille kött?

Mamma: – Nej. Varför tror du det?

Moses: Ja, men han äter ju från dina tuttar!

Moses: Mamma! Ska vi åka någonstans i dag?

Mamma: Nej. Trivs du hemma?

Moses: Ja, det är ungefär som att bo på hotell varje dag.

Den femte barnisen träffade jag i Stockholm i fredags för att diskutera romanen som långfilm tillsammans med kumpanen Thomas. Tjo ho!

4. Julförberedelser. Det är jul snart. Eder Anders undrar vad kvinnor uppskattar egentligen eller om det är deras partners som gör det.

Nu ska eder Anders träffa sin kusin för en massa skriverier i våra böcker. I morgon är det måndag. Veckans bästa dag.

Puss på er!

Käraste dagbok!

O la la!

I dag är jag fin och harmonisk. O! Lite söt liksom ! Gullig.

Jag ska prata om de små. De knubbeklädda som är runt oss. Jag talar icke om elaka små dvärgar  eller om farsans hund som pissar inne så fort man släpper in honom i huset. Senaste gången ställde han sig och urinerade på min skjorta som jag hängt över en stol.

Herre!

Hör min bön!

Låt mig få dräpa! En enda gång utan påföljd. Okej. Du kan få göra mig lite fulare. Men skit samma. Bara jag får låta en liten hårig tusseruss somna in lite hastigt.  Amen!

O, jag höll så när på att glömma min blida mildhet. Min förlåtande kärleksgest som skola vifta över jorden.

Min far kan inte komma hem till oss på jul. 1. Vi kan inte ha hans lilla gullepluttesnulle pissandes på varannan meter i vårt hus. Fridfull jul! 2. Jag tyckte vi kunde lämna honom hos hundpensionatet tre dagar och två nätter så han kan bo hos oss och ha mysig jul. Hans lille gossepossefjosse har ju varit där förut och trivs utmärkt. Men nej, tyvärr. Hemskt att lämna Nuttetutterutte där under julen. Jaha. Men då så.

En annan liten fjussemusselusse, dock ej fars.

Jag talar om barnen. En del vill liksom göra likhetstecken mellan djur och barn. Mm. Vi säger så. Jag får sätta mig ner i min oerhörda skönhet. Mm! Så!

Den dagen vi tar våra barn till veterinären när de blir för gamla DÅ kanske jag kan hålla med. Eller när vi låter Siri 3 springa ut och pinka mot lyktstolpen eller när vi tränar upp Charlie, 5 år för att hugga suspekta typer i benet, då kanske. Barn är barn. Djur är djur! Jag vet! Det är svårt. Men sant. En gammal granne jag hade på nittiotalet sa att hon bara gav sin lilla svarta toypudel 8 glutenfria makaroner och 2 frikadeller om dagen så att den lilla voffseloffsen inte skulle ärva mattes glutenintolerans.

- Jo. Det förstås, sa jag. Sånt händer.

Hon sa mycket. Bland annat att min hanhund hade lärt hennes pudel att skälla.

- Jo, det förstås, sa jag igen.

Hon sa även att Kricke, med flit, rörde upp en massa damm från grusvägen med sin farliga cykel, som lade sig på hennes staket så att hon fick astma.

Då så jag inget. Jag hämtade min Toyota-buss och gjorde några burnouts utanför hennes hus. Jag undrar om hon fick astma?

Alltså o la la! Jag undrar det bara ömsint och godhjärtat.

Barn ska man samarbeta med. Hundar ska lyda. Den som tror att barn är som en hund, uppfostringsbar utan att ifrågasätta, som lyder ens minsta vink utan en egen åsikt, eget värde eller utrymme för eget tänkande , borde få en liten julklapp av STRÄNGTOMTEN! Ho ho!

Exempel. Ett barn som kissar på sig skriker man knappast åt att LYD! NÄR DU ÄR PISSNÖDIG! GÅ PÅ TOALETTEN! FY DIG! FY DIG!

Då är det verkligen strängtomteläge. Om en hund kissar inne så kanske det inte direkt är rätt väg att gå att sätta på en kopp té och diskutera med den lilla voffseploffsen.

- Ja, du Karo! Nu har du pinkat inne igen. Mm, hur tycker du det känns? Finns det någonting som vi skulle kunna jobba på i vår kommunikation som gör att vi kan undvika såna här situationer i framtiiiiiiden??? (lägger huvudet på sned)

Karo svarar inte. Karo är upptagen att urinera sönder mattan igen. Barn är barn. Djur är djur. Sedan finns det folk som kanske mest av allt i hela världen önskar sig ett barn men inte kan få och använder ett djur som ersättning. Sånt förstår jag absolut rent psykologiskt. Även de som inte vill ha barn men gärna en katt eller så, så förstår jag det också. Absolut. Men de blir inte mer barn eller mänskligare för det. Djur är djur. Djuren har väl också känslor. Ja, jo! Djuren har väl mänskors känslor. Nix. Eller de har ju tillit, trofasthet, flocktänket, skyddstänket, mysfaktor, vill bli kelade och ompysslade. Mänskliga? Nej. Många romantiserar djurens värld.

- Åååå, om vi levde som djuren i harmoni med naturen då skulle allt vara såååå mycket bättre.

Mmm.. Jag känner nu att jag faktiskt måste lägga ut en ny liten sötpluttebild på mig.

Såååå sweeeeetie!

Nå. Jo. jag tycker verkligen vi borde leva som djuren i harmoni med naturen. Det första vi ska göra är då att slå ihjäl alla handikappade och svaga i samhället. I djurens värld finns inget utrymme för svaghet. Bara de starka överlever. Sen tänkte jag åtminstone göra som kaninhanarna gör. Bita ihjäl mina ungar så att fru Jacobsson blir brunstig igen. Eller varför inte som gorillahannen. Alfahannen. Han som knullar på varenda hona i flocken och tvingar de andra hannarna att leva som munkar. Hm.. Vem ska jag börja med? Här i min flock! Någon frivillig? Sååå ett med naturen. Eller varför inte som rävhonan som pinkar på sina barn för att de ska få samma doft. Hoppas inte hustrun lockas av det. Mille och Moses skulle inte passa i urinstank. Eller hu! Det kanske blir som spindlarna. Efter att fru Jacobsson lockat mig till förlustelser så äter hon helt sonika upp mig.

Moi? Mjuka fina moi?

Käraste dagbok!

Barn är barn och bör behandlas med respekt och kärlek. Djur är djur och bör behandlas med respekt och kärlek. Jag har haft sååå många djur. Jag älskar djur. Jag har haft hundar, katter,minigrisar, marsvin, kaniner, undulater, nymfparakiter, sköldpaddor, fiskar, grodor, papegoja och säkert fler som jag har förträngt. Jag har även 5 barn. Jag försäkrar er. Jag har aldrig tagit miste på vem som är vem.

Nej. Nu ska jag väcka Millemannen och Moses. Vi ska gå kvällspromenaden. Jag undrar vem av dem som ska ha strypkopplet och vem som ska ha löplinan? Hm. Bara de inte smiter in till grannarna och skiter på deras gräsmatta igen. Det blir ju så pinsamt.

Puss på er!

Lusten att upptäcka.

Lusten att vara i alltet.

Nyfikenheten tänds tidigt. På Millemannen redan efter 5 dagar.

Ha en underbar torsdag!

Käraste dagbok!

Lattemorsan Anders har återvänt från de döda. I alla fall i en lightversion. Familjen är på landsflykt. Vi bor i två lägenheter på väster medan lillsvåger Kobbe slipar våra innetrappor, sliter bort gamla mattor, klister och målar nytt. Tjejerna bor på mitt kontor längst ner i hyreshuset och vi har fått låna svärföräldrarnas trea, två trappor upp. Det är välsignat att folk förbarmar sig över en stackars flyktingfamilj. Vi kan icke bo i vårt hus, då slipet blir damm och dammet lägger sig exakt överallt. Därför är vi cityfolks. Jag tyckte att det egentligen var en överdrift att vi var tvungna fly huset bara för att lille svågern skulle skoja lite med trapporna. Sååååå mycket damm blir det ju inte. Han skickade ett litet kort.

- Ja, ja, sa jag. Okej! Okej! Men ska vi bo i stan ska jag lattemorsa mig.

Hustrun tyckte det var en utmärkt idé. Hon bestämde en tjejdag med Moa, Bim och hennes mormor, 80. 4 fräscha flickor på vift i stan. Sex in the city blev Åttiofyra in the city. Megamäktigt!

Då Moses är berättigad till 15 timmars sluten förvaring i veckan hos den allmänna omsorgen var det endast jag och Millemannen som kunde ha killmys. Vi röstade om aktivitet. Mille ville mest ligga på en filt, bomba blöjan full med bajs och utsöndra maximal mängd dregel. Jag kunde gå med på två tredjedelar. Det var bombningen som kändes halvointressant.

Det fick bli en höstpromenad i Örebro och därefter vara Lattemorsa. Kanske hitta några väninnor att diskutera Milles utvecklinsgkurva med eller mina egna underlivsbesvär.

Min plan var att genast bege mig till Mummel och Mums ovanför biblioteket och genast börja tokchilla med Mille och alla läckra morsor. Hustrun anade något då jag med stirrig blick genast ville att de skulle ge sig av så att jag också kunde mig av till mina väninnor.

- Vi kan ju ta sällskap upp på stan, sa hon.

- Jippie, sa jag.

- Och så kan du ju gå en riktig långpromenad i det här vackra vädret.

- Jippie…

- Och ringa när du vill äta lunch med oss tjejer.

- Jippie…

Jag såg hur mitt lattemorsaupplägg upplöstes i tomma intet. No chilla, no väninnor, no intressanta diskussioner om varför jag är en sån härlig pappa som är så gullig med min son.

Det var en magisk dag.

Ibland ser man coola och smala lattemorsor med sportiga vagnar som joggar på stan. Jag tänkte hur snitsigt det såg ut och kände hur även jag fylldes av denna motionslust. Så jag började helt enkelt lattemorsaspringa lätt och ledigt med barnvagnen och en sovande Mille inuti. Trodde jag. Ända tills jag passerade bänken med A-lagets B-lag. Vi brukar heja på varandra, grabbarna och jag.

- FÖRFATTARN! skrek de.

- Lattemorsa, faktiskt! stånkade jag andfått.

- Kinderna fladdrar när du springer! skrek de.

Jag övergick till vanlig gång igen. Med ofladdriga kinder.

I stadsparken svor jag ve och förbannelse när jag insåg att jag hade missat gårdagens stora dag! Helvete!

Den lilla språngmarschen hade åkallat känsliga svallningar i min blåsa. Lattemorsa som jag var valde jag givetvis rätt dörr.

Jag kände att jag kanske var på förbjudet område så jag när jag kissade började jag prata med feminin röst högt för mig själv för att undvika misstankar om min könstillhörighet. Jag funderade vad kvinnor säger till varandra inne på toaletten. Jag drog till med några säkra:

- Alltså har inte Maggan blivit lite väl rynkig?

Tätt följt av:

- Ser jag tjock ut i den här, Maria?

För att säkert avsluta med en smash-replik:

- Åke knullar ju som en kratta!

Tricket lyckades till fullo.

När jag skulle återvända till city stötte jag på min mammalediga kompis Lis. Jag skulle precis förslå en härlig lattemorsafika, då hon sa att hon var på väg till Parkleken. Jag följde med och vi stod och var lite härliga morsor ute i det fria. Till slut i det kylslagna vädret började jag bli påmind om att jag faktiskt anatomiskt inte ens är 1 procent lattemorsa. Prostatan skrek lite tappert i kalsongen. Jag tackade för sällskapet och drog mig bortåt city. Men innan dess hann jag faktiskt en stående lattemorsastund utanför fiket i Wadköping. Inga väninnor att samtala med. Inga bebisar att busa med. Bara jag, en avsvimmad Mille och den fina höstsolen.

Uppe på Kungsgatan träffade jag även Johanna på hustruns jobb. Vi snattrade lite kvinnligt och fnissade tjejigt en stund. Därefter sammanstrålning med hustrun, döttrarna och gammelmormor.

Mille blev väckt för intagande av tuttelutt. Men först skulle den nya mössan utprovas.

Ett litet odjur!

När vi ätit vår lunch stirrade hustrun helt plötsligt på mina händer.

- Oj, vad blå du är, sa hon! Är det dina nya handskar som färgar av sig?

Jag kontrollerade. Svaret var NEJ!

- Jag har ju nya jeans på mig, sa jag.

- Jaaaa, just det! sa alla.

Jag drog med händerna mot låren. Totalblått!

Hustrun började flina och sa muntert:

- Men då kommer ju du ha en smurfsnopp!

Döttrar och gammelmormor skrattade rått. Mille var i manlighetens namn, solidarisk tyst.

- Jaså? sa jag. Varför då?

- Ja, byxorna färgar ju av sig, tihi, fånade sig den där kvinnan mittemot mig.

- Jag har väl kalsonger, kanske! utbrast jag.

Hustrun låtsades inte höra. Hon fortsatte på sitt barnsliga smurfprat.

- En blå liten smurfsnopp! Vad sött!

Alla skrattade igen. Jag reste på mig i vredesmod.

- JAG HAR INGEN SÖT LITEN SMURFSNOPP! JAG HAR EN BEIGEFÄRGAD SVENSSONPITT!  for jag ut.

Alla på restauranger applåderade den diskrete mannen.

Hustrun/restaurangen – Smurfsnoppen 50 – 0

På hemväg träffade jag på Fru Laxå, minsann, min gamla babymassagekompis. Förmodligen var hon ganska lattemorsasugen men jag skulle hämta Moses och sen hem och kolla färgstatus på snopperiet.

På kvällen softade 4 syskon i soffan i vår flyktingförläggning. Hustrun var på keramik och jag spolade ner Moses alla Smurfar i toaletten.

Puss på er!

Käraste dagbok! Underlig är tillvaron. Här har jag trott att jag haft 5 ungar!  MEN jag har 3 till. Otroligt frustrerande. Jag har ju missat en himla massa farsdagspresenter! Det var Moses som släppte bomben! I går inför hans mor!

- Jag har en lillebror. Han heter Mille.

- Ja, sa mor.

- Jag har en storasyster som heter Moa.

- Ja, sa mor.

- Jag har en storasyster som heter Bim.

- Ja, sa mor.

- Jag har en storebror i Stockholm som heter Kricke.

- Ja, sa mor.

- Och jag har en brorsa som heter Kobbe.

- Va? sa mor.

- Och en brorsa som heter morbror David.

- Va? sa mor. Men de är ju MINA bröder.

- Nej, sa Moses. De är mina brorsor. I hjärtat.

Intet öga torrt.

- Någon mer brorsa som vi inte vet om? sa mor.

- Ja, Spike! Han är min brorsa också, sa Moses.

Käraste dagbok!

Jag har det fortfarande i kroppen. Min lilla kroppsuppvisning. Jag känner efter alla hurrarop att jag vill slita av mig kläderna så fort jag går förbi en dam.  Men jag hejdar mig och istället ödmjukt och ömsint tänker på det en stund. Min blick faller nedåt i blygsam tacksägelse.

Oh, Gud! Tack! Jag visste inte att min lekamen av yttersta förfall kunde vara till sådan förnöjelse, på gräns till syndfullhet, att jag bidragit till att så många kvinnors (och Gregers) humörskurva  kraftigt svängt uppåt åt ditt håll, oh, Jahve! Vid åsynen av mitt kött. Var komma de ifrån, alla dessa villfarna, kroppsutsvultna, nakenbegärstörstande lamm ur din flock, oh, Adonai? De voro som en hel kåtflock, som sprungo ut från Sinai med sina brinnande buskar och löftet om det förlovade landet med honung, banan och tubsocka. Sen borta. Poff! Väntandes tills nästa gång anden blir kött, ja..lite fläsk också, då.

Käraste dagbok!

Det finns ett ord som förknippas med mig och mitt skapande. Epitetet kan även läggas på Sören. Gränslös och gränslöst. I denna värld av indelningar, katalogisering, uppdelningar och förutbestämdhet kan gränslöshet vara oroväckande, irriterande och farlig. I den hypersnabba mediakarusellen vill folk gärna dela in och dela upp människor i kategorier. Han är sån. Hon är sån. Han är en sån. Hon är en han. Men var ska vi placera dårarna?? Nä, precis. Det går inte. Så kära ni alla älsklingarna först vill grodan här göra detta:

SMACK!

och nu en uppmaning till min äldsta son. Jag kände det i min kropp i går. Min manliga livmoder snörpte till. Brösten spändes till det yttersta. Mjölken rann till. Jag vill bli FARFAR. Nu! Jag är allvarlig! Jag SKA bli FARFAR! Tänk er. FARFAR går på krogen. En ung kvinna i 25-årsåldern kommer fram och känner igen FARFAR. Det är ju han! Författaren! Ooo, honom ska jag ragga upp!

- Hej, författaren!

- Nej, FARFAR är mer korrekt.

- Va?

- Jag är FARFAR.

- Seriöst?

- Ja, jag är FARFAR. Vad ville du, unga dam? Följa med till mitt seniorboende och dricka lite kokkaffe på fat, äta mandelkubb och titta på bilder från folkhemmet?

- Men orka!!

- FARFAR orkar!

Så, käre son! Jag vet ju att du är singel men whattafuck! Gör nu farsan en tjänst! Jag skulle vilja bli en ung farfar som visar hud och rumpa på bloggen. Jag VET ju att du är lite sugen på egna barn. Det är ju det där att man ska vara två också om det. Du kan ju tyvärr inte åka till Danmark och liksom fixa det på egen hand. Så är det okej att jag här annonserar efter en flickvän åt dig.? Ja, åtminstone en flickvän under någon kväll med bra resultat efteråt, nio månader efteråt. Känn dig absolut inte desperat, Kricke! DET RÄCKER ATT JAAAAAG ÄR DET!!!!!!!

KONTAKTANNONS!

Extremt populär kille bland alla tjejer söker mamma till sitt framtida barn och barnbarn till FARFAR. Se:

Det är alkoholfri öl i handen förstås.

Kricke är 26 år och bor på Södermalm i Stockholm. Han jobbar med tv och film och utbildade unga människor i SVT RAMP i kärlek. Se:

Kricke gillar mysiga hemmakvällar på krogen, skogspromenader runt Mariatorget samt Götgatan och att vara chill till 100 procent. Se:

Kricke söker en kvinna i fertil ålder med ägglossning snarast!!!! (Eller Kricke….hans farsa!)

SVAR TILL: Snart farfar.

Så.

Min son kommer att bli såååå tacksam! Han vet bara inte om det än hur tacksam han kommer att bli eftersom han förmodligen sover och är totalt omedveten om detta.

Moses är snart 4 och ett halvt år. Värsta funderaråldern. För en tid sen satt han tyst vid bordet.

- Pappa, sa han plötsligt.

- Ja?

- Vet du att själen finns i ryggen?

- Nej, jaha! Okej. Men vad händer med själen när man dör, då?

- Då, sa gossen odramatiskt. När själen dör åker den upp i Guds rumpa.

Nu vet jag varifrån min gränslöshet härstammar. Från mina barn.

Puss på er!

Käraste dagbok!

I kväll har jag haft grabbchill med killarna. Vi var 3 och en halv grabb som coolade oss i soffan. Det var jag, Mille och Moses.

Mille Chille, Slappa Pappa, Moses Softes

Den halva killen är Spike. Hunden. Vadå? Han är väl kastrerad så han får väl nöja sig med halvan. No balls – no high score!

Hustrun och gossarnas moder var på keramikkurs. Det är hon alltid varje tisdag. Hon har varit det i flera år. Hon kommer hem med olika kreationer. Jag LÄNGTAR tills nästa hemleverans då hon strax före avfärd gick omkring och sjöng för sig själv:

- Guantanamera. Hon gjorde snoppar av lera. Guantanameeeeeeeera! Hon gjorde snoooooppar av leeeeeera.

Moses undrade varför? Och vem? Hustrun hade inget svar utan skyndade sig ut till bilen.

Vad gör man på en grabbkväll, bestående av en 46-årig mogen kille, en tjejgalen 4-årig man, en 4-månaders dreggeldvärg samt en hårig enuck? Jag föreslog Alfapet, lite whisky och fräcka visor. Ingen nappade. Millemannen ville mest dregla och fundera på om hans far verkligen skulle se ut som han gör.

Moses sa vi kunde leka frisör och göra coola frisyrer på varandra. Vi tittade på Millemannen.

- Nä, sa Moses. Vi kanske skulle kunna måla hans huvud.

- Ingen bra idé, sa jag. Mamma, du vet.

- Mm, sa Moses.

Jag kände hur vår grabbkväll liksom sipprade ut åt alla håll.

- Vi kan väl leka hjältar! utbrast jag. Du kan vara hjälteprinsen Moses som vanligt och jag ju faktiskt vara brandmanshjälte. Kolla!

Moses kollade.

-Nä, sa han avmätt. Det funkar inte.

- Nej, sa jag. Jag vet.

Vi gick ner till duschrummet och bråkade en stund vem som skulle vara kär i vilken tjej på draperiet.

- Jag har alla tjejer utom den svarthåriga, sa den snikne gossen och pekade på den tjejen han ALLTID pekar på.

- Aldrig! sa jag. Ekorrögat med prickiga baddräkten är MIN tjej.

Vi grälade.

Jag förlorade förstås.

- Jag har ju mamma, ju, sa jag och försökte trösta mig själv och glömma Ekorrögat.

- Mm, det räcker åt dig, sa Moses.

Millemannen sa ingenting. Han bryr sig inte om tjejer. Bara om tuttisar. Tuttisarna var på keramik. Han fick ta till flaskan som tröst. (humor?) Jag frågade Moses varför han alltid skulle ha så många flickor samtidigt hela tiden? Jag ville förmå honom att ta den smala stigen i livet och undvika den som automatiskt kommer att leda till kondylom, skilsmässor, maniskt porrsurfande samt osunt sexmissbruk.

- Men pappa! Hur många gånger ska jag tjata om det här? Jag har ju en tjej på måndag. En på tisdag och på fredag, lördag och en på söndag och hela veckan.

- Jo, sa jag. Smart. Vad har du tisdagstjejen till då?

- Pussas.

- Torsdags?

- Pussas.

Jag förstod hur fortsättningen skulle bli så vi bytte samtalsämne.

- Ska vi dra en varsin Stand Up? sa jag.

Moses började med Stand Up sommaren 2008 utanför farmors husvagn på Bofors Camping utanför Strömstad. Jag lärde honom några Bellman-historier men ganska snabbt på en gång missförstod han dem eller också ville han uppgradera till Bellman 2.0.

- Jo, sa han och ställde sig i pose. Det var norsken, dansken och tanten!

- Japp, sa jag.

- Som skulle tävla i vem som kunde hoppa högst.

- Den, ja, nickade jag och funderade på hur många gånger jag hört den.

- Först var det dansken, mässade gossen. Han hoppade lika högt som lyktstolpen. Sen var det norskens tur. Han kunde hoppa ända upp till månen. Och sen var det tantens tur. Hon hoppade så högt att Gud var som en liten fläck under honom. Hahahahahahahahahahahahaha!

Jag skrattade inte.

- Så går den inte, sa jag surt. Jag har ju lärt dig att tanten hoppar så högt att hon fastnar med skallen i Guds rumpa.

- Fast pappa. Vet du! Tanten har ju gummiskor på sig så idag kan hon hoppa ännu högre så hon studsar förbi Gud och sen är Han en fläck när tanten tittar ner på honom. Hahahahahahahaha!

Jag kände att jag behövde tvångsskratta med min son. Det tog 23 sekunder. Efteråt blev Moses hungrig. Spike är alltid hungrig. Han tyckte det var en utmärkt idé. Mille hade somnat. Jag ville skämta till på vår grabbkväll och lätta upp stämningen något. Jag föreslog att vi skulle lägga Mille på min spikmatta.

- NEJ! röt Moses.

Vi gick ner till köket. Moses frågade om Dajm var kvällsmat. Det var det inte. Spagetti däremot med mammans köttfärssås.

- Gör mamma god spagetti? frågade jag.

- Ja, fast igår var hennes rumpa inte snäll mot mig.

- Va? sa jag och anade en rejäl oförberedd brakis rakt på vår oskyddade son. Berätta! Berätta!

- När jag skulle krama mamma så vände hon sig om och då slog rumpan omkull mig, sa Moses.

- Det var elakt, sa jag.

Vi fnissade. Efter maten blev det barn-TV och popcorn. Bolibompan. När signaturmelodin kom blev jag lite fladdrig i byxan av okänd anledning. Jag funderade för ett ögonblick på att gå ner till duschrummet och gnugga mig lite mot draperiet. Jag hindrade mig själv. När jag nattade Moses och Millemannen alltjämt var godmodigt insomnad frågade jag storebror:

- Vad har varit det roligaste i dag?

- Att tanten flög förbi Gud med sina gummiskor, sa Moses innan ögonlocken slog igen.

Käraste dagbok!

Grabbchillet var över. Jag funderade på min fråga om vad som varit roligast i dag.

Mitt roligaste ögonblick i dag var när hustrun kom ut från klädgarderoben, iförd vitt linne, svarta breda, något urtvättade trosor och svarta strumpor uppdragna till knät.

- Du, älskling, sa hon. Kan inte jag få skriva i din blogg och tacka dig så mycket för att du vill ha sex med mig?

Det fick hon inte.

Puss på er!

Käraste dagbok!

Jag måste härmed nedteckna diverse citat, från för mig oerhört kända personer, det vill säga mina barn. Dels för en närmare presentation för eventuella nya bloggläsare som icke funnit mig tidigare på blogger.com under sommaren. I och för sig varför skulle någon ha letat efter mig? Möjligtvis Kronofogden eller Myndigheten för Faderskapstester. MfF. Dels för att dessa citat inte ska falla i glömska. Först vill jag delge er lite vuxet mansgnäll i form av en söndersågad hals med vit tunga och svullna mandlar.

Gnäll, gnäll. Då jag skulle ha en fantastisk arbetsdag med Sören lägger jag till två extra. Gnäll. Gnäll.

Så.

Då Herren och Moder Gud givit mig 5 barnisar på olika sätt har jag under tjugotalet år omgivits av intressanta oneliners. Mina vackra damer och söta herrar. Varsågoda!

Lars Kristofer, alias Kricke, 26 år.

När gossen var 6 kom han inrusandes från lekplatsen precis utanför radhuset och skrek.

-Mamma! Mamma! De bögar i sandlådan!

Jag och fru X tittade på varandra.

- Va? Vilka då? sa jag.

- Mina kompisar! hojtade Kricke.

- Men vad gör de om de bögar? frågade fru X och tittade oroligt på sin son.

- De doppar snoppen i sanden!!!

- Jaha, men det har väl inte du gjort, va? sa jag.

Kricke skakade ivrigt på huvudet. Nej, nej, nej.

- Vad kan hända då? undrade han med stirrig blick.

- Då, sa hans moder och spände ögonen i honom. Då tappar man snoppen!

Sexåringen försvann snabbt ut. Vi såg genom hallfönstret hur Kricke snabbt drog ner byxa och kalsong för att kontrollera status.

Moa Maria Cecilia, 19 år.

Moa hade ofta bråttom när hon skulle förflytta sig mellan punkt A och B. Speciellt i trappor hade och har hon fortfarande en onormal böjelse för språngmarsch. När hon var runt 5 hade fru X tröttnat på springet och sa:

- Håller du på och springer i trappan hela tiden kommer du att ramla och slå dig. Du får faktiskt skylla dig själv.

- Mm, sa Moa och sprang vidare.

Givetvis dröjde det inte länge förrän lilla dottern drumlade och slog sig i nämnda trapp, pga kvicka steg. Både jag och fru X åsåg det hela. Moa reste sig snabbt upp och tittade med blängande blick på sina föräldrar. Vi förstod att hon hade uppenbar smärta. Till slut under en stunds gloende tystnad väser hon mellan sina sammanbitna läppar:

- Ska jag skylla mig själv eller får jag ha ont?

Hon fick ha ont.

Bim Kristina Margareta 17 år.

Bims citat skulle kunna fylla en hel blogg. Denna händelse inträffade när hon var inte ens två år fyllda och skulle sätta in rör i öronen. Strax innan operationer erhöll hon, som brukligt är, en stesolid i rumpan för att bli lugn. Hon blev visserligen lugn men också oerhört pratsam. När hon berättat inför en fullsatt sjukhussal om en pinknödig anka med träben kommer då doktorn in. Doktorn var bördig från Sydamerika. Han var mörk och skäggig överallt, både på kinder och haka. Dessutom vällde det fram en enorm svart sydamerikansk djungel från läkarens bröstkorg. Den stesoliddrogade Bim fick stora ögon och pekade på örondoktorn och sa:

- Vovve!

Jag och Fru X skrattade stelt, skyldigt och försökte släta över det hela. Doktorn låtsades inte höra.

- Va? Nä, nej, var då? Här får inga hundar vara. He he? På ett sjukhus? Kära nån!

Bim tittade på oss och fnissade. Doktorn log åt henne. Bim pekade ånyo på den all over hairy doktorn och sa:

- Nä, skoja. Inte vovve! Apa!

Jag och Fru X var 100 % säkra på att Bim skulle återkomma från rörinsättning utan öron eller också med dittransplanterade elefantdito.

Moses Vladislav Rudolf, 4 år.

Liksom storasyster Bim skulle en hel blogg kunna fyllas med berömda Mosescitat. Detta inträffade i måndags. Jag tyckte att gossen skulle få ta del av vårt rika klassiska kulturutbud. När jag och kära hustrun hämtat honom hos dagmamman satte jag på lite vacker Bach i bilen. Han lyssnade andäktigt. Jag kände hur min son blev kulturell och spirituell av det fantastiska han fick höra. Helt plötsligt säger han:

- Vem är det som har dött egentligen?

Varken jag eller hustrun hade något svar. Vi slog av Bach och satte på Hajarna istället. Pappahaj och mammahaj. Moses är helt säker på att de sjunger:

- De åt en kropp, dudu dududedu!

följt av:

- De åt en snopp, dudu dududedu!

Mille Josef Anders, 3, 5 månader.

Min yngsta lilla kokosnöt fullkomligt vräker ur sig saftiga oneliners och humoristiska citat. Här är ett:

- Mbbblllfflllggeeeeflll..

Jag vet. Men det låter roligare när han säger det…

Mina barn!

Eder far vill tacka er för att jag får vara med på er livsresa! Utan er inget liv. Utan er ingen glädje. Utan er ingen kärlek, ingen mening, inget hopp.

Jag älskar er!

Avslutningsvis det färskaste citatet från barnmyllan.

Klockan 07.23. Huset.

Moses är på kyrkans barntimme varje torsdag. På lördag fyller lilla frun 33 år. Moses har länge funderat på present. Nu tidigare på morgonen böjer han sig fram mot mig och viskar hemligt:

- Pappa. Jag vet vad jag ska ge till mamma nu.

- Vad bra! Vad då?

- Jesus kalsonger.

- Eeee, jaha?

- Jag tar med mig dem hem i dag från kyrkis, Bra, va, pappa?

- Mm. Jätte…bra…

Puss på er!