Käraste dagbok!

Någon har förgiftat mig. Mig och Moses. I tisdags då jag söt och laddad skulle sätta mig för att författa ett särdeles underbart inlägg om papparollens sexuella dragningskraft kände jag hur min kropp började bli allt annat än sexuellt tilldragande. Jag började darra. Energin pyste bort. Jag fick en kroppshållning à la Quasimodo och min gång liknade helt plötsligt en spermies rörelser på väg mot ägget.

Whatta???

Jag och Millemannen skulle leka någon timme då hustrun skulle bege sig flera hundra meter bort till dagmamman för att hämta hem Moses. Jag höll skenet uppe och vi vinkade adjö till modern.

Så fort hon gått fick jag det manliga sjukbreaket. Dvs man vet som man att när någonting bryter ut så är det dödligt. Jag var så nära att sätta mig och uppdatera mitt testamente med tårfyllda ögon men då jag märkte hur min kropp kokade tog jag Millemannen och svepte in oss i en filt och satte oss framför teven.

- Vad vill du se? frågade jag min åtta månaders skrattmodul.

Mille skrattade till svar som han till 93 % alltid gör. Jag fick således välja och vi hamnade vid en repris angående den fromme muslimske mannen som vägrade att skaka hand med en kvinnlig potentiell arbetsgivare, vilket ledde till en oerhörd kränkning för..ja..precis mannen och som renderade honom en belöning à 60 000 kronor. Tack DO! I mitt svåra sjukdomstillstånd kunde jag ändock uppbringa en harmsen tanke att jag tänkte starta en religion där ett av påbuden var att man ska hälsa på på skäggiga män genom att greppa tag runt pungen på dem. Och går de inte med på det blir jag oerhört kränkt och går till tant DO och hulkar en stund och kan kvittera ut en sisådär 50 laxar för mitt lidande.

När således fru Jacobsson hemkom med en stycke mellanson insåg jag någonting. Han var vit, blek och klagade på magvärk. Helt plötsligt insåg jag att vi båda förmodligen drabbats av en bajsbacill. Den härliga bajsbacillen satte strax fart.

Bajsbacillen gav Anders feber 38,6. Bajsbacillen – Anders 1-0

Bajsbacillen ordnade uppfriskande kräkningar för Moses och härlig feber. Bajsbacillen – Moses 1-0

Bajsbacillen skapade fruktansvärda magplågor hos Anders. 2-0

Bajsbacillen ledde snart med 10-0 över de båda offren. Jag fick 39,5 i feber och en aktiv 36-timmars sejour av onormalt toalettspruttande. Moses vomerade skojfriskt nattetid. Tisdag. Onsdag. Torsdag.

Till slut var situationen ohållbar. Jag frågade min son och medsjukling:

- Vad ska vi göra?

Han tittade hålögt på mig. Efter några minuter hörde jag en röst ropa bredvid mig. En röst som starkt påminde om pappa Rudolfs från Sunes sommar från en sjukhuskorridor.

- Guuuuuuuuuuud! Guuuuuuuuuuuud! Hjälp oss!

Moses provade det sista halmstrået. Vi låg tysta i några minuter. Därefter kom en suck från sonens håll.

- Nähä! Han hörde inte.

Men förhoppningsvis hörde Adonai, Elohim, G-d, Universum, Jesus, Allah, Kaia, Manitou, Tor, Oden mm. Nu i kväll har tydligen min rumpa gått av sitt pass som alternativ prydnadsfontän. Magen är lugn. Illamåendet är borta. Jag är ACK så svag och eländig men skallen är tillbaka.

En bidragande orsak till kvällens tillfrisknande är givetvis min hjältemodiga dotter Moas öppenhjärtliga intervju inför 20-årsdagen på söndag i Nerikes Allehanda där hon berättar om det jobbiga, dolda handikappet hon har.

Moa! Du är fantastisk!!! Ditt mod rör mig till tårar, underbara dotter!

Käraste dagbok!

Modet att vara Moa

Puss på er! (i luften annars tar bajsbacillen er inom en vecka)

Käraste dagbok!

Jag lovar härmed att från denna oerhörda stund tillkämpa mig ett uppstramande vad gäller uppdateringen av denna blogg!

Inga undanflykter gäller nu längre. Endast kall stål i form av ord, ord och muntra familjära beskrivningar hur landet ligger för fembarnspappan och enhustrusmaken. Efter en avslutad pensionärsträff  i London för hustrun (se morgondagens blogg) och med två svårt sjuka barnisar att ta hand om för fadern och deras storasystrar var hr Jacobsson nödd och tvungen att ta sin tillflykt till Malmö för rekreation, kontemplation och reflektion. Det första han reflekterade över var att han i detta stora hav av hotellrum, började sakna familjen omedelbums. Oavsett Millemannens feber, kruppiga hosta och hustruns beskrivning av det vilda Londonlivet, som bestod av 5 pyjamasklädda och tedrickande flickor i en lägenhet och det farligaste och mest spännande de företog sig var att leta upp gamla pojkvänner på fejjan (se morgondagens blogg igen) och fnissa igen. Nej! Inte ens det fick hr Jacobsson att känna lättnad över det 50 mil långa avståndet. Han ställde sig och fetgrinade mitt i hans strykande av herrskjortor, Eylan Golans smekande mellanösterntoner från datorn och betraktande av sina ack så ådernätangripna men vackra lår. Till och med hunden tjöt jag efter.

Det är någonting med våra kära husdjur som är magiskt. En av mina bloggisar miste ju sin lilla gnagare för en tid sen och först tänkte jag HERREGUD! Skärp er, människor! Men strax därefter blev jag rörd till tårar, mild i min blick och snöt mig i tangentbordet.

Jag har haft husdjur. Hundar, katter, marsvin, kaniner, papegoja, ödlor, nattliga skräcködlor,  nymfparakiter, fiskar, undulater och grisar. Min finaste gris hette Otto. Dert sägs att han var en minigris. Han var allt annat än mini. Han blev skitstor. Till slut blev herr Otto för fet att hans bakben helt enkelt brakade ihop. Han led av selenbrist och muskelbrist och behövde en spruta i rumpan för att återfå sina ben.

Det här är berättelsen om när jag var ute och finåkte med ett svin

Otto hade ju blivit överfet och satt på diet. När det så i kalla januari var dags för det obligatoriska återbesöket för patienten och en förnyad seleninjektion fanns det två alternativ att beakta. Alternativ 1 bestod i att lura ut en veterinär och övertyga honom att ge min gris en vitaminspruta och inte en slaktmask. Alternativ 2 bestod i att slänga in grisen i bilen och köra honom till Djursjukhuset för lite omild behandling i julskinkan.

Jag chansade på alternativ 1 och ringde runt. Här är resultatet:

Fyra av tio veterinärer trodde bestämt att jag ville ha en gris slaktad.

Tre av tio veterinärer trodde bestämt att jag var full.

Två av tio veterinärer trodde bestämt att det var grisen som ringde.

En av tio veterinärer trodde bestämt att det var om fru X jag pratade om.

Jag tvingades välja alternativ 2.

Då den stora bussen var ockuperad av fru X i huset fanns således bara den lilla fjanten till japanare att tillgå. En bur i kofferten med en överfet gris i var otänkbart. Återstod bara att sätta Otto bredvid mig på passagerarsätet. Ungefär som grabbarna på guttetur. För säkerhets skull lade jag en svart sopsäck på stolen ifall Otto efter några kilometer skulle bli påmind om att han egentligen var en gris och inte en överviktig farbror som var ute på en liten söndagstur med brorsonen.

Det var en tämligen enkel historia att sätta Otto i bilen. Han var ju lam i bakbenen av fetman. Det var svårt för honom att rymma medels hasning i grisbacken. Den tämligen enkla historien fick ett tvärt slut då jag hade satt uslingen bredvid mig i bilen. Fanskapet fick för sig att bli gris. Han sket där han satt. I passagerarsätet. Dessutom var han värdelös på att sikta. Han lade av en salva mot mig och inte rakt ner på den svarta sopsäcken som planerat. Jag fick åka nedvevat en och en halv mil till Djursjukhuset. Otto bekom det inget. Men jag grundlade en stadig kronisk prostatainflammation för all framtid.

Fördelen med att grisen var lam i bakbenen var att han inte kunde springa omkring som ett svin inne i bilen under färden utan han satt tämligen stilla på sin plastsäck och på sina naturbehov. Dock välte han vid varje kurva vilket ledde till att vid varje vänstersväng fick jag 20 kilo gris över mig. Skulle jag enbart köra åt höger skulle jag ju bara få åka i en totalt meningslös cirkel med en lam gris. Jag var helt enkelt tvungen att spänna fast säkerhetsbältet på Otto. Nu var vi helt lagliga. Jag visste att grisen inte hade några som helst kontanta medel sparade utan att det var jag som skulle få stå för böterna vid en eventuell poliskontroll. Därför kändes det dubbelt bra med säkerhetsbälte på det bantande djuret.

Och där satt vi på vår trevliga tur och finåkte. Jag bakom ratten och grisen som kartläsare. Nedvevade rutor i 20 graders sträng kyla och gristräck på kläderna. Underligt att ingen liftade.

Färden till Djursjukhuset förlöpte som den borde. Inga intermezzon inträffade. Det enda uppseendeväckande var när vi stannade för rött och ställde oss jämsides med länsbussen. Flertalet passagerare tittade ned i den lilla japanaren och tyckte att det var så skojigt med en hund i framsätet. Det dröjde bara några sekunder tills den första käften öppnades på vid gavel av skräck och förvåning då det uppenbarades att hunden inte var en hund utan gris. Med säkerhetsbälte. När hela bussen stirrat färdigt stack jag ut huvudet och skrek att min hustru visserligen var ful men att hon hade mycket pengar på banken.

På sjukhuset slapp jag och Otto sitta i väntrummet tillsammans med de andra patienterna. Vi fick åka till baksidan och en veterinär kom ut med sprutteluttan gav min vän en injektion av första klassens selen. Han fick sin nödvändiga medicin.

Vad jag fick?

En räkning och kronisk prostatainflammation.

PUUUUUUUUUUUUUUUSS PÅ ER!!!!!!!

Käraste dagbok!

Lusselelle lusselelle snart elva nätter före jul. Det vill säga i morgon då Luciadagen inträder och vi alla åter ska bevittna ljusets drottning skrida genom mörkret. Jag har själv en bakgrund som värdig skridare. Jag minns min korta karriär som stjärngosse i nian på Karlbergsskolan 1978 i Karlskoga. Först skred de ljuva flickorna in. Därefter klampade 8 hormonförstörda ynglingar in med strutar och tindrande acne i hela ansiktet. Paradnumret Staffans Visa brölades igenom till gymnastikhallens jubel och fniss. Vi kände oss som äkta decemberhjältar som fick beträda offentlighetens ljus och bli beundrade och hyllade när vi i själva verket var till åtlöje.

Oh, ungdomsår! Måtte ni aldrig återkomma. Jag var alltid förälskad i någon. Ingen var någonsin förälskad i mig.

Jag: – Ingela! Du vet att jag är kär i dig, va? (småslirig på Karlbergsdisco)

Ingela: – Ja. (ljuv röst som fick änglar att jubla och begå multipla orgasmer)

Jag: – Men…du är väl inte…kär i mig, va…?? (blygt bligande under stripig lugg med overklig förhoppning om mirakel)

Ingela: – Hahahahahahahaha! Nej!

Men jag är inte bitter. Nej, nej. Jag vet ju att hon numera ligger fet, orörlig och med rökhosta någonstans i en hyrestvåa i en mindre bruksort. Ja, ja. Det gör hon….väl?.. hoppas jag…Guuuud, väl?

Käraste dagbok!

Juletid är juletid är juletid. Paket ska köpas. Julkort på barnisarna ska tagas för att skickas än hit (=SWE) än dit (=Tjeckien, Norge, Schweiz, Österrike, London, Moskva, Frankrike, Israel och Malmö)

Hustrun hade tänkt ett konstkort på allas skallar i en ring och Mille i mitten. Men tyvärr fick vi aldrig ihop tillfället med alla skallarna så det blir två små pissnissar istället.

Och klapparna ska köpas. I går var Eder Anders med hustrun, Millemannen och Moa ute på vårt underbara köpmecka Marieberg och myste bland tomtar, paket och bh:ar. Jag och Millemannen stormtrivdes på Lindex.

Jag funderade en stund på något rött, något eldigt och något 90 DD. Skulle passa till mina hängande manstuttar. Mille var inne på samma linje.

Vi blev som två värsta bitcharna på mellandagsrean. Millemannen avgick med seger så jag fick kolla på bysthållare med lite mer nyårsklang. Jag fann en liten läckerbit och gav upp ett förtjust IIIIIIII!!!!

Jag kommer bli läckrast på nyårsbalen.

Jag frågade Moses vad han önskade sig. Han förklarade att han egentligen inte behöver någonting. Det är bara att han sätter på sig sin smartmössa så kommer allt automatiskt. Himla ekonomiskt! Tack, Moses.

Detta som jag ska visa nu är på skrämmande, otäckt, läskigt, övernaturligt och alldeles sant!

Någon smyger omkring på nätterna och äter upp vår julchoklad! Det är SANT!!! En poltergeist,en demon, en gnom eller en ond ande! Jag ringde flera av våra mest kända medium och de sa alla att jag skulle rigga en kamera nattetid och filma vad som hände. Jag gjorde det! Och RESULTATET är ytterst skrämmande. Se:

Se! Se! Chokladbiten försvinner automatiskt i tomma intet!!! I morgon kommer rabbi Shlomo, fader Kostas och imam Mahmud och kör värsta andeutdrivningen. Jag ska bjuda på kaffe och Aladdin choklad i pauserna. De vita är dock uppätna. Samt trillingnötter och annat ljust. Förbannade demon att smaska upp alla goda. Han kunde väl tagit romrussin, körsbär och det andra äckliga.

Slutligen kan meddelas att Millemannen upptäckt att han har en snopp. Jag undrar när jag kommer upptäcka min?

Puss på er!

Käraste dagbok!

När man har barn är det av allra största vikt att man är en pedagogisk, uppfostrande och lärande förälder. Moses och Mille har verkligen tur. Som har modern. Deras far lallar mest omkring och visar sin uppstoppade kalsongutbuktning för okända kvinnor och män på nätet titt som tätt och som myntat begreppet STRÄNG-KEPS och annat tvivelaktigt. Nåväl. Rätt man på rätt plats. Moses har på sistone börjat intensivt intressera sig för bokstäver, ord och läsning. Ja, men herregud! Han är ju i alla fall snart 4 och ett halvt. Han ska väl inte tro att han kan leka sig igenom sitt liv. Någon gång börjar allvaret. Både för den vetgirige gossen och hans pedagogiska moder. Se så fint de harmonierar varandra:

Den pedagogiska modern

Den vetgirige gossen

Igår  hade den pedagogiska modern lite bokstavsundervisning för den vetgirige gossen. Briljant som fru Jacobsson är skrev hon hela alfabetet på ett papper och ritade någonting under som började på den aktuella bokstaven.

Jag betraktade det en stund. Därefter ville jag ha en diskussion med kära hustrun angående sonens nytillverkade studiematerial.

Hustrun: Javisst.

Jag: Vad är det för någonting under A:et?

Hustrun: En APA. Syns inte det?

Jag: Eeee, jo, jo, absolut.

Hustrun: Dina näsborrar fladdrar när du ljuger. Okej. Jag vet det ser ut som en gris. Grisapa kanske.

Jag: Men det var en skojig DÅRE under D. Hahahahahaha!

Hustrun: Det råkar vara en DRAKE som flyger.

Jag: Jo, ja, Nu ser jag. Jag höll pappret lite snett bara.

Hustrun: Jo.

Jag: Men det här under H då? Vad är det?

Hustrun: Det är en HJÄLM. För det börjar ju på H.

Jag: Jo…Och det hörs att det börjar på det också när man säger ordet hJälm. Jjjjjjjjjjjääääälm!

Hustrun: Hihihihi. Vad tokigt. Ja, det är faktiskt likadant med G när jag tänker på det. GIRAFF. Låter inte som G direkt mer SCH. Hihihi.

Jag: Och under I har du ritat en räfflad, halv munk minsann!

Hustrun: En IGLOO… Den här då L = LÄPP. M = MASK.

Jag: Fantastiskt. Jag får ståpäls. Och under P en VAS.

Hustrun: Vas? Ser du inte att det är en PÅSE?

Anders: Tyvärr.

Hustrun: Men ja, ja. Jag ritar väl dit ett päron, då om det känns mer normalt. Men vad tycker du om W, älskling?

Anders….en toastol….?

Hustrun: Japp! WC, faktiskt. Visst har du en pedagogisk fru och en underbart lärande mamma till killarna?

Anders: Jo, speciellt om man tittar på vad du har ritat under bokstaven S.

Puss på er!

PS. Den pedagogiska tavlan kan beställas för endast 2999 kronor. Sätt in pengar på plusgirot 666-888777 eller gå in på hemsidan www.javligtpedagogiskalaromedel.nu

Käraste dagbok!

Nu är det godnatt! Släckningstime! Jag gick aldrig ut. Affe o Besna med holy family var sjuka. Svinis? Ingen aning. Men jag tycker det nöffar lite bortåt norr. Istället var vi hemma hos goda vänner och åt och åt och åt och drack lite. Så mätt.

Så Jacobsson är så oskyldigt blå med trötta ögon två

ska nu sängen få smaka tillsammans med sin sockerkaka

Shit! Beskow…ungefär…

Nu återstår endast för mig att pussa er alla goder natt och vi höres kanske under morgondagen eller på måndagmorgon.

Jag ska försöka svara på lite gulliga kommentarer också.

FÖRST lite avklädning för pyjamasen.

Så. Nu luftas hela alltet.

Nästan. Snart. Allt ska ju väck… Ja, men sjuttsingen också. Nu är jag ju NAKEN! Tihi! Ojsan! Så tokigt!

Men nu inträdde visst censuren! Tihi. Ojsan!

Ja, ja. Klart ni ska få se.

Alltså bilden på Milles hatt som Moses satte på honom.

- Är det där verkligen en hatt?

- Ja, pappa! Det är Milles specialhatt.

- Milles specialhatt? Varför är den så speciell?

- Man blir speciellt tuff i den.

Jag håller med.

Nej, nu ska den här trötte och nakne farbror gå och sova hos sin lilla fru. ZZZZZZZZ! Ni ser! Jag har redan börjat.

ZZZ på er!

Käraste dagbok!

I dag uppstigen ur dödsriket kl 04.08 tillsammans med en bajsnödig bebis. Efter utfört uppdrag inbillade sig fader Anders att det heliga Millebarnet snabbt och genast skulle återvända till sömnen igen.

Han hade fel.

Gossen somnade dock åter igen efter en timme. Jag arbetade. Kvart i 6 tog hustrun den sovande Millemannen och gav honom mat i avsvimmat läge och då ropade lakanen på mig och jag kunde grissova till klockan 7. Skönt!

Om resten av denna helg blir såsom fredagen fruktar jag den redan nu. Vi var inne till Karlskoga. Min gamla hemstad. Vi grattade min plastpappa på pensionärsdagen.

- Hur känns det? sa jag.

- Tack för whisky och glögg, sa han.

- Varsågod.

Vi åt morsans nötstek med gräddsås, gelé, kokta grönsaker, salt gurka och kokt potatis. Svenskare kan det nog inte bli. Förlåt. Jätterasistiskt. Jag skrek till min mor att ta för fan fram lite tabouleh och humus snabbt som ögat, annars har vi snart en hop arga, skäggiga unga män som bränner svenska flaggan och stampar på bilder av min stackars vettlösa moder, nedanför balkongen. Hon tog fram en vitlök.

- Det får räcka, sa hon.

Efter maten som bara anföll mitt ansikte hela hela tiden och absolut ville in i min mun, även när extrem mättnad uppnåtts hade jag två vägar att vandra i livet. Den enklaste som var att lägga mig ner på vardagsrumsgolvet och ge upp och invänta döden eller också ta en promenad ner till stan. Jag valde alternativ 2 tillsammans med hustrun, Millemannen, Moses, födelsedagsgossen samt kära mor! Vi gick förbi en thailändsk restaurang. Mina nostalgiska trådar dallrade inombords.

- Här var det ju världens största begagnade affär, sa jag. (Ja, second hand var inte uppfunnet, då)

- Ja, sa mor.

- Här var jag jätteofta.

- Vad gjorde du där? frågade födelsedagsbarnet.

- Köpte serietidningar, va? sa mor.

- Nä, snodde porrtidningar.

- Jag som trodde jag hade ordentliga barn, sa morsan.

- Du har således inte läst min blogg, sa jag.

Moses och jag var ett gäng. Han hade på sig sin prinskrona men hade glömt sitt féspö i Örebro. Vid ankomst till Karlskoga och farmors lägenhet insåg han katastrofen. Spöet. Han stod således i ett hörn i hallen och hade djup depression i ungefär 6 minuter och 12 sekunder. Det gick över när jag berättade om att det stod en stor kungssten mitt emot kyrkan till minne av Karl den nionde. Karlskogas grundare. Féprins Moses ville genast dit och träffa sin kungliga kollega. Han kände tydligen högtidlighet och vördnad.

Efter någon minuts bugande försvann vördnaden och féprinsen erövrade Karl den niondes sten och gjorde den till sin egen.

Hustrun älskar verkligen att strosa omkring i min gamla hemstad och titta i de fina butikerna.

Moses tyckte bara att en enda butik var vacker.

Hustrun och Moses gick in på Spongs bokhandel för att köpa några saker. Bland annat köpte Moses ett rosa troll. Jag, mor och Bo turades om att stå utanför och leka hemlösa. Det började närma sig svinkallt. Jag gick runt hörnet för att kontrollera om Olle på Spongs skyltade med några av våra böcker. Han fick godkänt.

Dessutom var Sörens och Yvonnes bok  Prins Annorlunda, månadens pocket. Han sköter sig Olle.

Hustrun stod vid ett skyltfönster och tittade. Hon log och såg fin ut.

- Vad läckert! Vad är det där för ett vackert arrangemang av blommor och pyssel?

Fru Jacobsson ville gå in och tokshoppa i butiken. Jag hindrade henne och pekade på skylten utanför. FONUS stod det.

- Ska du in och spontanköpa en kista? sa jag. Eller en snitsig urna i orange, svart och rött så det matchar vardagsrummet?

Jag fick inget svar.

Halv sex gick sov och matklockan. Millemannen fick panikhunger och prins Moses kände hur hans McDonaldsbegär vaknade. Vi sade farväl till mor och födelsedagsbarnet och jag undrade om jag skulle dansa en dans till hans ära för en sista hyllning. Han svarade inte heller.

Om jag hade svarat helt annorlunda på McDonalds när jag och Moses varit på toaletten kanske jag hade sluppit fortsättningen av aftonen.

Moses kom helt plötsligt på.

- Pappa! Är det här tjejtoan?

Hade jag svarat NEJ hade allt blivit så helt annorlunda. Men jag säger:

- Ja, du. Kanske det du.

- Men, sa Moses och spärrade upp ögonen. Om det här är tjejtoaletten då har ju vi tappat snopparna och blivit förvandlade till tjejer.

- Hjälp! skrek vi flickaktigt en stund inne på WC.

Sen tyckte jag det räckte med skämtet. Det tyckte inte Moses.

- Pappa, sa han pipigt. Du heter inte Anders längre.

- Nähä?

- Nej. Du heter ju Stjärtelina.

- Jaha?

- Och jag heter Snippelina.

- Ee, va? Vi kanske ska…

- Och mitt rosa troll, sa Moses och visade. Han heter Tuttelina.

Vi gick ut till restaurangen. Moses skrek högt och gällt bort till sin mor.

- Mamma! Jag och pappa har tappat snopparna i toan så nu är vi tjejer!

Jag flinade stelt åt alla och kände hur gungande min värld blev.

Snoppelina, Stjärtelina och Tuttelina hade värsta tjejmiddagen på MC i Karlskoga, till allas glädje och till min förtvivlan. Jag försökte komma ur min roll. Då skrattade Moses, förlåt, Snippelina bara lite som Prusseluskan ungefär och ropade högt att jag hette Stjärtelina och hade ingen snopp.

Jag var tvungen att vara Stjärtelina i nästan två timmar med Snippelina och Tuttelina. Till slut var jag nästan övertygad om att jag verkligen hade tappat min penis på McDonalds i KArlskoga. Jag blev så orolig och nervös att jag helt enkelt var tvungen att skicka en fråga till Eniro 118 118 – supersök. Man kan fråga om allt. Det är SANT.

Min fråga: Jo jag undrar lite. Vet ni om jag och min son tappade någonting ganska viktigt på McDonalds i Karlskoga tidigare i dag?

118 118:s svar:  Hejsan! Vi kan inte säga säkert. Däremot har förhoppningsvis McDonalds koll på läget! Prova att ringa dem och fråga: 0586-57200 . Vi hoppas du och din son hittar detta ganska viktiga “något” som ni eventuellt har tappat! Ha en fin fredagskväll. /Eniro 118 118.

Jag ringde direkt. Det var stört omöjligt att ställa den direkta frågan:

- Ursäkta mig! Ni har möjligtvis inte hittat en okänd och anonym kuk som ligger och skräpar någonstans och som längtar efter sin husse, va?

Det frågade jag inte. Jag frågade.

- Ursäkta mig! Men ni har inte hittat nånting som är ganska ovanligt, va?

Tjejen funderade. Sen sa hon.

- Jo, faktiskt!

Shit..

- Vi har hittat ett Barbieben. Eller nåt liknande.

Jag funderade. Kunde det vara? Iskylan drog igenom mig. Jag lade på. Jag har ännu inte vågat kolla efter. Har jag eller har jag inte tappat mitt Barbieben?

Jag kände att jag var tvungen att kontrollera med Eniro igen. Jag tänkte ut min svåraste fråga.

Fråga: Kära kloka orakel på Eniro. Jag har en fråga. Varför vill alla kvinnor promt ligga sked med mig när  jag bara vill diskutera Väst-Roms undergång och andra viktiga skeenden i Europas historia?

Svar från 118 118: Hej och god morgon! Det går utmärkt att både diskutera Väst-Rom och ligga sked samtidigt. Ögonkontakten går däremot förlorad tyvärr. Men Väst-Rom kanske inte är det mest romantiska att prata om vid ett sånt tillfälle. Lycka till! Eniro 118 118 SMS.

Jaha. Det rök den orakelvisionen. Jag skrev ju att jag bara ville diskutera INTE ligga sked. Jag vill inte ligga sked!!! Snälla Eniro! Okej? Väst-Rom och Väst-Rom. Vi kan väl ta Öst-Rom, då. Bysans. Låg de sked?

Dags för stränga kepsen igen!

I kväll runt 22.00. Okej????

Missa inte!!!

Puss på er!

Käraste dagbok!

Även en fattig och ideellt arbetande bloggare måste ibland kunna få sig lite ledigt.

Helgen började på fredagen med en liten höstpromenad till Mikaelkyrkan för stöld av diverse kastanjer, ekollon, luddiga skal av någon okänd sort, nypon och kanske lite rönnbär. Jag har ingen aning om vad hustrun och Moses lade i plastpåsen. De sprang omkring under träden på fältet vid kyrkan och samlade och samlade. Själv softade jag med Mille i sin barnvagn och chillade lite med Gud. Eller det kanske var Djävulen. Inte fan vet jag vem som springer omkring utanför kyrkor. Det kan även ha varit kanslipersonalen från församlingshemmet som undrade varför vi smög omkring på området. Insamlandet av höstattiraljer gick strålande. Det gick så strålande av jag hörde hustrun skrika i falsett.

- Nej, Moses! Inte det där! Det är hundbajs. Baaajs. Baaaaaaajs.

- Hö hö! hörde jag Moses jubla.

Han var för övrigt utklädd till viking. Viking. Det kändes unket och svenskt och nationalistiskt. Får man verkligen ha vikingakläder på sig? Självklart inte. Givetvis är det ju en rasistisk handling och jag skrek nassesvin åt min oförskämda son ett flertal tillfällen under den mysiga höstpromenaden bort till kyrkan för att visa hur hundraprocentigt PK jag är.

Nazisten

På hemvägen passade hustrun på att göra hemfridsbrott hos olika grannar och stjäla höstbär och annat mysigt.

Själv blev jag mest pilsk i den klara höstluften och försökte hitta något erotiskt att fotografera och MINSANN hittade jag inte ett träd med en härligt rakad trädvagina.

Sen blev jag konstnärlig istället. Jag tyckte jag hittade värsta motivet. Visserligen ett storsvenskt och krigiskt rassemotiv. Men ändå.

På kvällen var vi bjudna på premiären av Peter och Marie Flacks nya revy. Min käre kusin Sören och hans son Ludvig brukar ägna sig åt behjärtansvärd verksamhet.

Ibland tar de ut psykosocialt missanpassade personer på social träning. Till exempel gå till banken utan att få Tourettes och sånt. I går kväll tog de ut ett dysfunktionellt par på lite teater.

Jag vet inte huruvida ovanstående offer förstod så mycket av revyns innehåll men de skrattade åtminstone när det drogs några könsskämt från scenen.

I dag, på lördagen, besökte hustrun, ett ställe som Satan skapade en dag när han hade det tråkigt. Hon åkte på loppis. Hon kom hem med en fin kostym till Moses för 20 kronor. Han vägrade att ta av sig den och sover fortfarande i den. Jag och hustrun tänker klippa upp den med trädgårdssaxen om en stund och skylla på en ond liten vätte i morgon bitti när Moses upptäcker vad som hänt med hans muskelturtlekostym.

Moses var lycklig över sin nya outfit.

- Pappa, sa han. Kom nu så går vi och leker. Du har väl aldrig lekt med en sköldpadda förut , va?

- Nej, inte med en sköldpadda. Men en och en annan padda har jag väl lekt med, sa jag revyaktigt.

- Grodor? sa Moses.

- Mm, ungefär, sa jag.

I morgon är det söndag. Då är sabbaten slut. Då kööööööör vi igen!!!

Avslutningsvis vill jag slå ett slag för privata sfärer inom hemmet. Någon har stulit mina. Jag vet inte vem eller vilka. Men de är borta!!! Häromdagen när jag satt på mitt lilla kontor, dvs toaletten och körde en tvåa, öppnades plötsligt dörren. I 96 fall av 100 är det Moses. Inte nu. Det var hustrun med gigantiska ögon, ett stort flin och något slags tyg i handen.

- Jag har tvättat mitt nya loppisfynd i 95 grader!!! utbrast hon.

- Jaha. Men kan du kanske…

- Ett VIRKAT överkast. Handarbete. 100 kronor. 2000 i Stockholm.

- Mm, fint. Hej då!

- Så NU måste du hjälpa mig att vika den.

- Förlåt?

- Ja, kan du hjälpa till att vika överkastet, kanske?

- Nu? Som du ser så är jag lite upptagen.

Det blev jag också. Upptagen. Jag blev upptagen med att, med naken underdel och nerhasade kalsonger, stå och vika ett virkat överkast från Loppis. Mitt i den, av mig, initierade och påbörjade, så kallade processen. Men det var väl skit detsamma tydligen. Jag fick ju vara med och vika ihop ett FYND! Från Loppis! Det var första gången min kuk aktivt deltog i hushållsarbetet.

Puss på er!

PS. TACK underbaraste ni som skriver så fantastiska kommentarer. Svar på SAMTLIGA i morgon. Pusseluss på er!

Käraste dagbok!

Efter en underbar tid på http://andersdagbok.blogspot.com har jag nu blivit uppraggad av Ninni Schulman och kommer nu skriva på Allt om barn.
Allt och allt. Allt kommer inte handla om barnen, de egoisterna. Det finns ju ett gäng föräldrar också, åtminstone 3.
Fru Schulman tyckte jag skulle passa på denna site då jag har avkommor i olika åldrar.
Det stämmer.
Allt från 26 år ner till 3,5 månader.

Kricke – 26, Moa – 19, Bim – 17, Moses – 4, Mille – 3,5 månader

3 gossar och 2 flickor.
2 mammor.
1 hund.
1 par feta släkter varav en tjeckisk och resten svenska.
1 kusin som bloggar på http://sorenolsson.blogspot.com
Drabbade grannar.
Pojkvänner, flickvänner, kamrater, vänner, kompisar, kramkompisar, bloggkompisar och en och annan sur typ.

Kort och gott.
Jag tänker blogga om mitt liv som 5-barnsfar, 1-hustrusmake och författare till miljoner läsare.

Då jag började blogga för cirka 2 månader sen på blogger.com testade jag olika sätt att skriva på och inom olika genrer. Politisk satir, seriösa funderingar, kärleksdikter och kåserier om mig, mina barn och min familj.
Jag insåg att värdet för min läsare var att hitta igenkännande faktorer i bloggen.
Vad kan vara mer familjärt än att beskriva sitt vardagskaos UTAN skyddsnät? Att kåsera om livet som pappa till 5 barn och make till en hustru?

Ingenting.

Så då kör vi!

PS. För er mina gamla trogna bloggvänner som följt mig hoppas jag ni fortsätter med det. Jag ber också redan nu om uselt ursäkt ifall vissa godbitar återkommer från min gamla blogg.

Jag ber också redan nu min hustru om usel ursäkt ifall hon kommer att läsa någonting högst privat eller pinsamt som av misstag delges svenska folket.

Om oh, fru Jacobsson, om Ni finner något sådant skrivet material av obskyr sort som gör Er uppbragd så är det icke Eder helt oskyldige make som har författat eller ens publicerat eländet. Det har Ninni Schulman gjort i så fall.

Puss på er!