Käraste dagbok!
Moses har haft på sig sin smarthatt! Han kan hela familjens stjärntecken.
Vi: – Kom igen, Moses! Visa världen hur bra smarthatten funkar.

Moses: – Jag tänker. Jag är smart. Pappa! Du är lejon.

Jag: – Japp! Bra! Smarthatten funkar verkligen.

Moses: – Och jag är en kräfta.

Vi: – Mm. (Stolta)

Moses: – Och Mille är vädur. Och Bim är oxe och Moa är vattenman. Hahahaha! Moa är en man!

Vi: – Hohohohoho!

Hustrun: Men jag, då?

Moses: – Du, mamma? Ja..mmm, smarthatten tänker..

Hustrun: – Det har ju nånting med tjejer att göra.

Moses: – Mmm, ?? Jo…

Hustrun: – Nånting med kvinnor.

Moses: – Ja! Nu vet jag, mamma! Nu vet jag vilket stjärntecken du har!

Hustrun: Vad fint. Ju..? Jung…?

Moses: – Du är ju kärring!

Käraste dagbok!

Jag vill med bestämd och hård ton meddela att jag på intet sätt påverkat min son, vare sig i val av hans moders stjärntecken eller hans bruk av detta nedvärderande ord. Han lägger dock inga värderingar i KÄRRING utan endast härrör till ordet PÅSKAKÄRRING, vilket i och för sig kan vara ett ack så relevant ord i sammanhanget.

En påskakärring pippar ju med Fan själv och det stämmer ju delvis på fru Jacobsson, då hon gör det med min lille jävel!

Puss på er!

Ja, enligt Aftonbladet om 9 år i alla fall!

Käraste dagbok!

Glöm alla farliga nyheter om svininfluensan och att det tredje världskriget startat i Korea just nu.

Det finns en ytterst mycket viktigare nyhet!  Den stod i Aftonbladet! I går. Ett svenskt äktenskap håller i 12 år. Punkt slut! Jäpp! Värst är det för dem som bor i Botkyrka? Varför? Är ni mer sodomistiska där? Kåtare i största allmänhet? Tröttnar ni fortare? Men ja, ja. Så nu vet vi det, jag och hustrun. Då vi gifte oss för 3,5 år sedan och träffades för cirka 6 år så varar vårt äktenskap i ytterligare nästan 9 år om man räknar från bröllopsdagen och om snart 6 år om man räknar från dagen då vi träffades. Vi kör på nioårsspåret!

Om nio år är jag 55 år. Bra odds, Jacobsson! Vem vill ha en 55-årig författare då? Med kulmage, rynkor, skitskrynklig kuk och glest hår?

Hm.. Jag ser mig själv sitta på en parkbänk och mata smutsiga änder vid Svartån. Kanske trampar jag på en också i min förbittrade ensamhet. Hustrun är då endast 42 och kan ta sig en ung och viril 25-åring som kan ge henne allt vad en mogen kvinna på de runt 40 önskar.

Jätteballen Orvar. Multipla o. En kropp med virila muskler och en tandrad man minns. Hon kommer givetvis få huset. Där hon och snyggot kan springa runt och ha okontrollerat umgänge. I min säng. Men det är okej. Jag har ju mina änder. Mina böcker är givetvis helt passé. Sören har gjort en fantastisk karriär som vuxenförfattare och är guru i personlig rådgivning och fått en Oscar för bästa manus.

Men jag kommer inte vara bitter. Nej, nej. Jag är lycklig för hans skull. Jag har ju mina änder. De äter ur min hand. Skittama. Gulliga liksom. Om de inte försöker sno hela limpan. Då trampar jag på de jävlarna! Men det är lugnt. Och barnen. Ja, de uppskattar väl mig kanske då fortfarande. Fast. Jag har nog blivit en enstörning. Vill inte ha kontakt. Står i en buske och leker med pungkulorna om nätterna. Jag kanske prioriterar uteliv på ett annat sätt. Det blir ju positivt, förstås. Går mycket i parker. Samlar tomburkar. Friluftsliv om man säger. Gillar musik väldigt mycket. Musicerar med vänner. Några små mörka rumänska romska tiggare och jag sitter och plinkar på varsin gitarrsträng. Ibland tittar vi upp och säger Fina hej! God dag! Svenska snäll! PLINK!

Hustrun åker till Rivieran med grabbarna och sin hunksexyboy. De gillar honom som låtsaspappa. Har råd att köpa små vespor till dem. Jag erbjuder mig att köpa deras hjälmar. På blocket förstås. De tackar nej. Om nio år. Då jag kommer att vara skild och fri. Ja, allt enligt Aftonbladet. Inreder min etta i Vivalla med bilder från min forna blogg som jag fick stänga när jag 2011 visade pitten den 11 september för att hedra tioårsminnet av WTC. Jag målade den i de amerikanska färgerna och jag försökte hissa upp mig själv i en flaggstång utanför riksdagshuset med snoppen på halv kuling.

Tack, Aftonbladet!

Nu kan jag verkligen börja planera min framtid på allvar!

Puss på er!

Käraste dagbok!

När man har barn är det av allra största vikt att man är en pedagogisk, uppfostrande och lärande förälder. Moses och Mille har verkligen tur. Som har modern. Deras far lallar mest omkring och visar sin uppstoppade kalsongutbuktning för okända kvinnor och män på nätet titt som tätt och som myntat begreppet STRÄNG-KEPS och annat tvivelaktigt. Nåväl. Rätt man på rätt plats. Moses har på sistone börjat intensivt intressera sig för bokstäver, ord och läsning. Ja, men herregud! Han är ju i alla fall snart 4 och ett halvt. Han ska väl inte tro att han kan leka sig igenom sitt liv. Någon gång börjar allvaret. Både för den vetgirige gossen och hans pedagogiska moder. Se så fint de harmonierar varandra:

Den pedagogiska modern

Den vetgirige gossen

Igår  hade den pedagogiska modern lite bokstavsundervisning för den vetgirige gossen. Briljant som fru Jacobsson är skrev hon hela alfabetet på ett papper och ritade någonting under som började på den aktuella bokstaven.

Jag betraktade det en stund. Därefter ville jag ha en diskussion med kära hustrun angående sonens nytillverkade studiematerial.

Hustrun: Javisst.

Jag: Vad är det för någonting under A:et?

Hustrun: En APA. Syns inte det?

Jag: Eeee, jo, jo, absolut.

Hustrun: Dina näsborrar fladdrar när du ljuger. Okej. Jag vet det ser ut som en gris. Grisapa kanske.

Jag: Men det var en skojig DÅRE under D. Hahahahahaha!

Hustrun: Det råkar vara en DRAKE som flyger.

Jag: Jo, ja, Nu ser jag. Jag höll pappret lite snett bara.

Hustrun: Jo.

Jag: Men det här under H då? Vad är det?

Hustrun: Det är en HJÄLM. För det börjar ju på H.

Jag: Jo…Och det hörs att det börjar på det också när man säger ordet hJälm. Jjjjjjjjjjjääääälm!

Hustrun: Hihihihi. Vad tokigt. Ja, det är faktiskt likadant med G när jag tänker på det. GIRAFF. Låter inte som G direkt mer SCH. Hihihi.

Jag: Och under I har du ritat en räfflad, halv munk minsann!

Hustrun: En IGLOO… Den här då L = LÄPP. M = MASK.

Jag: Fantastiskt. Jag får ståpäls. Och under P en VAS.

Hustrun: Vas? Ser du inte att det är en PÅSE?

Anders: Tyvärr.

Hustrun: Men ja, ja. Jag ritar väl dit ett päron, då om det känns mer normalt. Men vad tycker du om W, älskling?

Anders….en toastol….?

Hustrun: Japp! WC, faktiskt. Visst har du en pedagogisk fru och en underbart lärande mamma till killarna?

Anders: Jo, speciellt om man tittar på vad du har ritat under bokstaven S.

Puss på er!

PS. Den pedagogiska tavlan kan beställas för endast 2999 kronor. Sätt in pengar på plusgirot 666-888777 eller gå in på hemsidan www.javligtpedagogiskalaromedel.nu

Käraste dagbok!

Hur är det egentligen att ha sin hobby som yrke?

Jag har svaret.

Då jag arbetat som kulturarbetare i 26 år och 23 av dem som heltid vet jag.

Svaret…

DET vet jag…

Här kommer det:

Det är frihet OCH ofrihet.

Man är kung. Man är hora.

Jag har disciplin. Jag har ingen disciplin.

Man måste ha rutiner. Jag har inga rutiner.

Man måste ha planer och mål. Jag har inga mål.

Bara två.

Att visa på kärleken.

Att visa på hoppet.

Genom humorn. Genom värme. Genom skratt och dans.

Då är jag kung. Samtidigt som jag horar.

Ni ger mig oerhört vackra och fantastiska kommentarer. Jag är ödmjukt tacksam. Jag känner er inte, förutom några, annat än genom min blogg. Jag läser era. Ni läser min. Vi gör hembesök hos varandra. Lämnar några ord.

Några av er skriver att Fru Jacobsson måste vara lycklig och glad eftersom hon är gift med mig.

Jag säger: Det är inte så enkelt alla gånger. Inte alls. Jag har ju ytterligare en hustru som Jacobssonskan ständigt måste konkurrera med.

Hon heter Kreativiteten. Hon är min allra äldsta käresta. Min första kärlek och älskarinna.

I min hjärna brinner en eld. I kroppen rusar skapandets galenskap 24/7. Min själ är doppad i Himlens ögon. Jag har explosioner i hela mitt väsen.

Jag FÖRSÖKER och VILL men KAN INTE slå av en stund. Inte ens en endaste liten stund. Jag MÅSTE skapa. Jag MÅSTE vara kreativ. Annars dör jag. Min eld kommer nå ut och bränna mig till döds om jag inte håller den i schack.

Fru Jacobsson får även nu konkurrera med skapandet i min blogg. Det är inte alltid så lätt för henne. Era kärleksförklaringar och små sexiga anrop har hon inga som helst problem med. STRÄNG-KEPSEN har hon ju varit sträng emot . I loved that!

Men att leva med en man som ständigt är otrogen med fröken Kreativitet kan slita. Vardag är vardag med rutiner. Barn behöver rutiner. Författarpappan kan oftast stå fast vid dessa. MEN när kreativitetens våldsamma lågor sliter i mig måste jag skapa! Jag har blivit expert på att jobba samtidigt som jag har hand om barn, fixar diskmaskinen, är social eller låtsas uppskatta ett tv-program. Biljäveln! Den skiter jag i. Who cares? Trädgården? Va? Har vi en sån? Va? Växer gräs av sig självt? Va? Vad är det där gröna som hela tiden envisas med att komma upp från jorden? Ogräs??? Fattar ingenting.

Min blogg är ett fönster mot världen för mig och ett fönster in i mig för er!

Karaktären Anders som strippar och pratar snopp, snippa, bajs och snusk är en KARAKTÄR! MEN det är ju också JAG.

Jag kanske horar för mycket ibland eller bjuder på mig själv. Jag tycker inte det. Jag står FÖR ALLT här

Ibland behövs tid för andning. Återhämtning. I dag är en sån dag, mina vänner!

Jag andas

rör min hud

med författarfingrar av glas

i dag

MEN

I morgon ELLER på lördag ska jag rocka trosorna av er, mina damer och en och annan herrkalsong lär väl också flyga!

I dag pussar jag era ögon så vi alla kan se det vackra tillsammans.

Eder Anders

Käraste dagbok!
En god vän är död!
Strax före mordet. Fortfarande oskyldigt:

Nu börjar det kännas obehagligt:

Håll med om att min hustru ser sträng, farligt och dirrrrty ut!

Själva mordet:

Käraste dagbok!
Ett brott har begåtts. När jag åker hemifrån, oskyldig, from och arbetandes i mitt anletes svett för att slita hårt på en massa möten om filmer, tv, böcker, musikaler och ljudböcker så passar mobben på att slita ut en stackars oskyldig STRÄNG-KEPS  på gatan och förinta den i lågorna! Tänd gärna ett ljus i fönstret för min kamrat. Låt hela Sverige lysa!
Okej. Kära hustru! Du får som du vill. Jag ska aldrig mer ha en STRÄNG-KEPS på mig igen!
För vet du……
.
.
.
…det går ju precis lika bra att strippa utan!
Pusu a laska
Tvoj prt!

Käraste dagbok!

Att leva med familjen Jacobsson betyder att varje morgon är unik. Allt det som är vardaglig rutin för normalt funktionella familjer är för min samling av individer någonting märkligt, mytiskt och ouppnåeligt. Ty varje morgon är unik.

I torsdagsmorse var morgonen kanske lite mer unikt än unikt. Jag vaknade med fel hustru.

Att vakna med fel hustru kan vara orsakad av tre ting.

1. Man vill det. Det vill säga. Man har haft begär till sin nästas hustru. Jag skulle då ha rullat hatt och klämt majonästub med fru Follenius i 39:an. Skulle inte troooooo det!

2. Man vill det inte MEN man har blivit olustigt drogad av grannfrun kvällen innan under bridgekvällen och som bundit fast en och tvingat en till elak sex toute la nuit!

3. Man har ingen aning om att man ska vakna med fel hustru då man var ett hundra procent säker på att man lade sig med den rätta men att hon under natten transformerats till en ANNAN kvinna.

Jag drabbades av alternativ nummer 3. Det första som hustrun gjorde var att med bred Hallsbergsdialekt (södra Närke) halvskrika:

- Eller huuuuuuur!

Jag tittade stumt på henne.

- Förlåt?

- Eller huuuuuuur!

Moses kom rusande från sitt rum med lycklig min. Mitt inre drabbades av ödslighet.

- Hurra! Är det du Clownen Klara?

- Eller huuuuuuur? Clownen Klara hurra! Eller huuur?

Moses skrattade lyckligt. Jag skrattade en stund av artighet.

- Nej, jag går ner och gör frukost, försökte jag.

- Eller huuuuuur! vrålade kvinnan i mitt öra så att stigbygeln snurrade runt sin egen axel en stund.

För den oinvigde krävs ett klargörande angående denna Clownen Klara. Hon är en existerande clown, hemmahörande i Hallsberg och heter Tina Ruth. På Tysslingedagen i maj hade hon performance i ett litet tält på en gård. Jag, hustrun och Moses löste biljett. Vi var cirka 20 personer i det minimala tältet. Av alla barnen som såg föreställningen var det jag som skrattade mest. Jag fick till och med komma upp. Clownen Klara frågade mig om jag ville ha en puss på kinden. Jag accepterade erbjudandet då denna Tina Ruth var formidabel och fantastisk som clown. Jag skulle blunda. Jag blundade. Då vred hon på mitt ovetande huvud och så gav hon mig en blöt puss på munnen. Alla jublade. Även min hustru. Clownen Klara ville pussas igen. Här kom jag till ett vägskäl. Antingen började jag hångla loss ordentligt eller så lugnade jag mina nerver och satte mig ner. Jag satte mig ner.

- Men Andeeeers. Jag vill pussas mer. Eller huuuuuuur!

Jag fruktar att min hustru som intygade att hon bara tyckte det var ofantligt humoristiskt egentligen ville placera en tjeckisk jaktkniv i ryggen på Clownen Klara. Varför skola hon annars alltid ta hennes gestalt i besittning och till och med dela säng med den sexuellt utnyttjade författaren?

Således var jag hela morgonen gift med Clownen Klara. Således var Moses hela morgonen son till Clownen Klara. Han skrattade oavbrutet i en timme. Jag också. Snabbt och okontrollerat som man gör minuterna innan hysteriskt anfall eller nervkollaps.

Clownen Klara var sååå busig. Hon snöt sig i Moses ärm. Hon försökte skåla med Moses limpa.

- Nää. Eller hur? Inget klirr? Eller hur?

När Moses ätit upp sin yoghurt ville Clownen Klara använda den som hatt. Eller som burk för urinprov.

- Eller hur?

Clownen Klara pekade på Moses smörgås med kalkonpålägg.

- Eller hur! Kalkon! Varför ligger du där för, kalkon? Du ser inte frisk ut, eller hur? Kalkonpuss! Puss! Eller hur?

Moses skrattade så han kiknade. Clownen Klara ville hjälpa Moses att äta lite. Hon stoppade in smörgåsen i munnen tugga efter tugga.

- Eller hur – tugga ur! Det rimmar! tjoade Clownen Klara.

Moses skrattade.

- Klockan sju – kuckelikuuuk..

Tiden avstannade. Allt blev stilla.

- Det rimmar inte, sa jag tomt.

Clownen Klara tappade abrupt sin show och tomatfärgen spred sig i ansiktet. Av magisk magi och en kuckelikuckande kuk återvände min försvunna hustru från det okända.

- Nej, nej! Det blev fel. Fel.Oj, oj! Var kom det där sista K:et ifrån??

Jag hade inget svar. Under nästkommande tolv minuterna var Clownen Klara försvunnen men hon återkom för en sista terroriserande stund innan jag lyckades fly hals över huvudet med den skrattande sonen.

Vår kaotiska morgon passerade obemärkt förbi. Trodde vi.

- Var är hans frukt, inneskor och ombyteskläder? frågade dagmamman Ann-Britt.

- Fråga Clownen Klara, sa jag.

- Va? Vem är det? frågade Ann-Britt.

- Eller huuuuur? svarade jag.

Jag och Clownen Klara. Se hur naturligt och avspänt jag ler….eller huuuuuur?

Moses hade under dagen uppdraget att ta med sig Jesus kalsonger hem från kyrkis.

Det kan ha varit Guds straff, då dagmamman ringde tidig eftermiddag och sa att det hänt en liten olycka och att Moses behövde en ny och torr kalsong samt en dito byxa.

- Oj, sa jag. Men vad har han på sig nu, då? sa jag.

- Han vägrade låna sina kamraters extrakläder.

- Jaha?

- och han kan ju inte sitta naken.

- Nä, och?

- Ja, han sitter här med min gubbes kalsonger.

- Förlåt?

- Ja, han har Lennarts kalsipper på sig.

- Jo, det är ju klart.

- Han tyckte de var snyggast.

Käraste dagbok!

Jag hoppas Clownen Klara håller sig borta ett tag nu och att hon tar över någon annans kvinnas själ än min hustrus.

Upprepas det alltför många gånger kommer jag kanske ta skada. Det kan bli lite smärtsamt när lusten faller på och vi vill ha lite kucklamuu framåt aftonen och jag säger sensuellt:

- Älskling. Jag vill mysa lite.

Och till svars får jag på bredaste Hallsbergsdialekt:

- Eller huuuuuuur?

Jag kan bli underlig i mina lustar. Mina sexuella preferenser kommer enkom endast kunna härröras till clowner.

Om någon således i framtiden råkar besöka McDonalds och se en farbror i 46-års åldern som står och juckar som en hund mot McDonaldspajasen så var inte rädda. Det är bara jag.

Om någon ser en halvfet, blek medelålders man ligga framför en kiosk och som försöker bedriva en het 69 med GB-gubben, så var inte rädda.

Det är bara jag.

Puss på er!