Käraste dagbok!

Idag kände jag Jultomten och hans glöggiga andedräkt några centimeter från mitt ansikte. Efter frukosten sa Moses:

- Pappa. Jag är sååå sugen på att lyssna på Vi komma vi komma från pepparkakeland.

- Absolut, sa jag. Det brukar de flesta vara i september.

Jag hittade låten på Spotify. Jag förstod att Moses var oerhört sugen på både jul och pepparkaksvisan så jag satte genast på den.

- Vi komma, vi komma, började jag.

- Och nu ska du ta fram pepparkakorna, avbröt fyraåringen.

- Förlåt, va? Vadå?

- Ja men, jag blir ju så sugen på pepparkakor när jag lyssnar på pepparkaksvisan, sa Moses och sträckte ut sin lilla giriga barnhand. Man ska ju äta pepparkakor, då.

Jag hade gått i fällan. Sonen var endast kaksugen och inte ett dugg julsugen.

Det var däremot hustrun som kom nerrusande till köket med Millemannen i högsta hugg på armen. Hennes ögon var obehagligt uppspärrade och de nästan tindrade.

- Mera, väste hon. Mera julsånger.

Jag och Moses tittade på varandra.

Sen tvingades jag och sonen dansa Små Grodorna, Tipp Tapp, Karusellen och Nu är det jul igen runt hela bottenvåningen. Hustrun satte Mille i babysittern så hon kunde koncentrera sig på ringleken.

- Och barnvagnen ska vara med och dansa!! tjoade hustrun och greppade tag i den och körde den i full fart framför sig. Som människa har man oftast inga problem att ta sig igenom dörrposter. Vare sig om man går eller dansar.  Det är så att så att säga bara att gå eller dansa igenom den. Det är när man är en trehjulig tysk barnvagn som problemen uppstår. Den första  passagen vid posten mellan vardagsrum och hall förlöpte normalt. Det var den andra, den mellan vardagsrum och kök som , återigen, problem uppstod. Den trehjuliga barnvagnen ville inte anpassa sin storlek efter den faktiska bredden på dörrposten, vilket ledde till tvärstopp i ringdansen, vilket ledde till att den första dansaren av mänsklig art, dvs hustrun flög över barnvagnen, vilket ledde till att den flygande frun fick finna sig att landa över leksaksspisen,  vilket ledde till att jag och Moses kände oss nödda att trycka fram passande musik till dramat på Spotify, gärna inom julmusikgenren. Vi fastnade för Hej Tomtegubbar. Speciellt frasen En liten tid vi leva här med mycket möda och stort besvär.

Det var med mycket möda och stort besvär som hustrun kunde krångla sig ur leksaksspis, porslin och kastruller.

Jag kom osökt att tänka på avsnitt 23 från Sunes Jul när Karin fastnar i Håkans mammafälla.

- Pappa. Kan jag få en pepparkaka till? sa Moses.

- Du kan få hela burken, sa jag.

Jul, jul, paketinslagna jul.

Jag har funderat varför jag, antimaterialisten, lyckats i två äktenskap, med den stora bedriften att gifta mig med en julfanatiker!

Eller rättare sagt julKLAPPSfanatiker.

Självklart tycker jag att barnen ska ha en massa klappar och öppna och vara nyfikna på i flera veckor och gå fram och klämma och fundera.

- Vad kan det vara i det HÄÄÄÄÄÄÄR paketet???

Så rart när barnen gör det. Så intressant att fruarna gör det.

Alla ska köpa presenter till alla.

- Jag tänkte vi kunde köpa den där fina prydnadskudden till min kusins före detta mans nuvarande svärmor.

- Ja, självklart.

- Jag tänkte vi kunde köpa den där pysselboken för 299 kronor till min före detta arbetskamrats äldsta dotters fadderbarn i Ghana.

- Ja, visst.

Inför varje jul sedan 1994 har jag gjort upp med släkt och hustru att I ÅR köper vi bara kanske EN present var till de vuxna och resten till barnen!  I 15 år. Detta innefattar två fruar och två släkter. Lyssnar någon? Nej. Hur känns det, då?

Det känns faktiskt UNDERBART!

Jag är visserligen anti-materialist men jag ÄÄÄÄÄLSKAAAAAR julen!! OCH JULKLAPPAR!!

Några snygga skjortor, ett par fina anteckningsböcker, en liten resa, lite massage, lite upplevelser?

Ja, tack! Ja, tack! Ja, tack! Ja, tack! Ja, ja, ja, jaaaaaa.

Käraste dagbok!

Jag vet att det låter aningens orgasmliknande. Och det är det också.

Se pappa tindra med ögon två – när tomtemor kommer med stövlar på.

Jag är också duktig på att spara på minnen. Lappar, teckningar och saker som barnen sagt har jag skrivit upp en del och satt in i en pärm.

Bland annat har jag en lapp där Moa, 19, tränade på att skriva. Det var den 16 november 1997. Hon hade gömt pappret i sin låda.

Hon försökte lära sig att stava till sina allra första snuskiga ord.

KNLÄ

samt

KNLÄA

Vilket osökt leder in till en annan handskriven lapp. Ett köpebevis från oktober 1989 då jag och fru X köpte vår första hund. Hunden Moses faktiskt. Han var en blandras mellan hund och kåtbock. Han satte på allt som inte gick att äta, förutom människor. Han tyckte väl vi var vedervärdigt fula.

Han lyckades göra tiken Skrållan på tjocken (som resulterade i två valpar) innan vi bestämde oss för att nej nu ryker pungen.

Och det gjorde den. Jag hade noll dåligt samvete. Jag kände ingen manlig solidaritet överhuvudtaget utan andades ut och kände hur lugnet skulle återkomma till hemmet efter en period av hejdlöst pippande när tiken löpte.

Direkt efter ingreppet hämtade jag hem hunden. Han stapplade in lite stelt och groggy. Han tittade upp på mig med sina stora och bruna ögon. Jag svalde lite och kände mig kanske aningens elak. Därefter skyndade sig den nykastrerade hunden Moses in i Krickes rum och satte på den stora nallen. Rakt upp och ner. Jag kände hur iskylan drog igenom mig. Jag ringde veterinären.

- Ni har gjort fel! Han juckar ändå! gormade jag.

- Alltså, sa veterinären. Vi har ju inte lobotomerat honom. Det sitter väl för mycket i huvudet redan.

Jippie! Vilken smash! Jag hade gett Moses ett härligt liv. Genom att ta bort hans kulor och genom att han ville göra det ändå, hade jag gett honom världens bästa preventivmedel.

Och som han fick ligga.

Jag och Fru X beslutade oss för att skaffa ytterligare tikar efter Skrållan. 4 till.

Varför Fru X ville ha så många vet jag inte. Jag hade i alla fall en dold agenda. Om jag skaffar tik efter tik, som kåthunden, sätter på, borde det rimligtvis sluta med att han helt enkelt knullar ihjäl sig, så slipper jag en flåsande galning med en halv meters tunga som springer omkring i mitt hem.

Hunden Moses blev 14 år.

Vad kan man dra för slutsats av det då?

Jo, för att få ett långt liv ska man ha många partners, kastrera sig och KNLÄ så mycket man bara kan.

Lycka till!

och

Puss på er!

PS. Jag förstår inte hur Kricke lyckats hitta farsans gamla ungdomsbrillor. Var hittade han dem?