Och hatet mot vintern växte.

Men det var det enda som växte på honom då kölden klådde hans kropp blå.

Käraste dagbok!

Jag undrar vem som tryckte på “Nästa dimensionsknappen” och slungade mig till ett parallellt universum där man anser att vädret är milt när det är 7 MINUS grader.

I dag har det varit 7 MINUS och alla ser glada och lyckliga ut. Folk slänger av sig jackorna, pulsar omkring i snön med sina färgglada sport-BH:ar och grannen tar fram gräsklipparen och oljar upp den. Själv står jag på insidan av mitt köksfönster och spottar och fräser och önskar att det vita och fantastiska utanför kan dra åt helvete!

Jag undrar en sak!

När faen startar den där globala uppvärmningen egentligen? Nåt tips hur man ska påskynda den? Gasa extra? Fisa extra? Äta mycket nötkött? Skänka en gammal blyad bil till varje fattig afrikan? Det utlovades MINST 5 grader varmare i snitt på jorden inom snar framtid. Göteborg, Stockholm och andra kuststäder kommer kanske bli lite blöta men vi i Örebro kommer må gott i värmen. Sade de. Experterna. Jaha. Här lovas det minsann! Och vi jublar över 7 MINUS.

Helgen hos Jacobssons var ganska ordinär. FÖRUTOM fredagen som var ytterst speciell. Den femte dagen är familjedagar som obligatoriskt avslutas med föräldramys. Det är LAG på det! Men ICKE ICKE! Kära hustrun tog sin mor och mormor åkte till vår lilla söta huvudstad för lite shopping. På en fredag! Som alla småbarnföräldrar vet är det ju på denna dag man ska ha lite skön bolibompasex mellan varven. Visst. Med vem?

Vad gör då en gräsänklingspappa med periodvis gladlynt mellanbralla? Porrsurfar? Ringer sina älskarinnor? Nej, nej! Han gör som de flesta föräldralediga mammor. Förtränger sina ystra lustar och är en god förälder istället.  Så gjorde även hr Jacobsson med fantastiskt resultat. Han lyckades definitivt glömma bort att pellevink mycket väl visste om vilken veckodag det var.

Han lärde sin yngsta son hur man dödar med ett svärd. Tyvärr gick bilden ej att ladda men det var den här gossen:

Han lärde sin mellanson att hans Turtles egentligen är sköldpaddor, vilket fick gossen att tillreda en mustig soppa av actionhjältarna.

Han tog försiktigt ner julen och kände sig mild.

Moses: Pappa. Varför sågar du i julgranen? Är ni inte kompisar?

Jag: Vadå? Jag och din mamma?? (ertappat)

Moses: Nä. Du och julgranen.

Han gick ut i den 22 gradiga kylan i trädgården och vecklade ut pillevink och kylde av honom i snön.

Han gick ut en stund med grabbarna och skulle göra en fin snölykta. Den blev jättefin med gravljus och allt.

Fadern tog sin små killar och sa:

- Ibland är det fint och bra att tänka på döden.

- Mm, sa Moses.

- Blägg, sa Millemannen.

- Döden befriar oss från ondska och..lust.

- Jag fryser, sa Moses.

Han försökte förkovra sig för att förädla sin eviga själ.

Till slut andades han ut och insåg att NU NU snart skulle han få se Let´s Dance. Hurra! Bildrutan skulle fyllas med vackra kroppar, flärd, lyx och sinnliga blickar.

Bildrutan:

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!! Förbannade jävla kyla!

Problem med min antenn?? Ja, det kan du hoppa upp och klappa dig på!

Hr Jacobsson sövde snabbt gossarna och tog slutligen fram sin bästa leksak och lekte en stund innan sömnen befriade honom från all smärta.

Puss på er!

MEN! då han icke kunde sova pga kinesen Kung Tung Pung gick han upp och beslutade sig för att starta sin nya hälsosamma GI och viktväktarstil. Redan så där med detsamma. Strongt och fokuserat!

Käraste dagbok!
I dag har måndagen PLUS november PLUS regnet PLUS flera dagar till lön drabbat mig. PLUS min mage som säckade ihop efter lördagens öl och whiskymässa. Jag drack endast 1 whisky (halväcklig) och 1 rom (superunderbar) o en del öl. Ganska lugnt men jag tror min mage bör avstå alkohol. Kanske forever?
Så hädanefter blir det så här:

I morgon återgår Anders Dagbok till sitt kåserande. Jag tänkte ägna avsevärda dagar åt Mittens Rike, dvs barnen! Har man 5 barn mellan 26 år och 5 månader är det ett stort och härligt rike.
Då mitt humör är uselt (manlig pms?) har jag valt den bästa av kvällsaktiviteter. Jag och döttrarna ska gå på katastroffilm – 2012. Jorden går under! YES! Vilken dröm! Inga måndagar, ingen november, ingen kapsejsad mage och ingen tom plånbok! Med dagens sinnelag kommer undergångsfilmen inte alls bli en förskräcklig och sorglig upplevelse. No no! Den kommer ju bli rena rama feelgoodrullen.

Tjo ho! L.A. åker ner i Stilla Havet!

Jag försöker få balans i livet. Jag har obalans inom vissa områden! Men, men snart så!

Käraste dagbok!
Nu måste jag träna inför biografbesöket. Jag ska öva på att hosta irriterande, få ljudliga sms, sitta och kommentera och förklara allt som händer som om samtliga besökare utom jag är gravt utvecklingsstörda samt smaska högljutt med popcorn i munnen.
Jag håller på att jobba på en ny outfit! Den är okej men jag ska nog spola mina mammas gosse-brillor!

Puss på er!

Ja, enligt Aftonbladet om 9 år i alla fall!

Käraste dagbok!

Glöm alla farliga nyheter om svininfluensan och att det tredje världskriget startat i Korea just nu.

Det finns en ytterst mycket viktigare nyhet!  Den stod i Aftonbladet! I går. Ett svenskt äktenskap håller i 12 år. Punkt slut! Jäpp! Värst är det för dem som bor i Botkyrka? Varför? Är ni mer sodomistiska där? Kåtare i största allmänhet? Tröttnar ni fortare? Men ja, ja. Så nu vet vi det, jag och hustrun. Då vi gifte oss för 3,5 år sedan och träffades för cirka 6 år så varar vårt äktenskap i ytterligare nästan 9 år om man räknar från bröllopsdagen och om snart 6 år om man räknar från dagen då vi träffades. Vi kör på nioårsspåret!

Om nio år är jag 55 år. Bra odds, Jacobsson! Vem vill ha en 55-årig författare då? Med kulmage, rynkor, skitskrynklig kuk och glest hår?

Hm.. Jag ser mig själv sitta på en parkbänk och mata smutsiga änder vid Svartån. Kanske trampar jag på en också i min förbittrade ensamhet. Hustrun är då endast 42 och kan ta sig en ung och viril 25-åring som kan ge henne allt vad en mogen kvinna på de runt 40 önskar.

Jätteballen Orvar. Multipla o. En kropp med virila muskler och en tandrad man minns. Hon kommer givetvis få huset. Där hon och snyggot kan springa runt och ha okontrollerat umgänge. I min säng. Men det är okej. Jag har ju mina änder. Mina böcker är givetvis helt passé. Sören har gjort en fantastisk karriär som vuxenförfattare och är guru i personlig rådgivning och fått en Oscar för bästa manus.

Men jag kommer inte vara bitter. Nej, nej. Jag är lycklig för hans skull. Jag har ju mina änder. De äter ur min hand. Skittama. Gulliga liksom. Om de inte försöker sno hela limpan. Då trampar jag på de jävlarna! Men det är lugnt. Och barnen. Ja, de uppskattar väl mig kanske då fortfarande. Fast. Jag har nog blivit en enstörning. Vill inte ha kontakt. Står i en buske och leker med pungkulorna om nätterna. Jag kanske prioriterar uteliv på ett annat sätt. Det blir ju positivt, förstås. Går mycket i parker. Samlar tomburkar. Friluftsliv om man säger. Gillar musik väldigt mycket. Musicerar med vänner. Några små mörka rumänska romska tiggare och jag sitter och plinkar på varsin gitarrsträng. Ibland tittar vi upp och säger Fina hej! God dag! Svenska snäll! PLINK!

Hustrun åker till Rivieran med grabbarna och sin hunksexyboy. De gillar honom som låtsaspappa. Har råd att köpa små vespor till dem. Jag erbjuder mig att köpa deras hjälmar. På blocket förstås. De tackar nej. Om nio år. Då jag kommer att vara skild och fri. Ja, allt enligt Aftonbladet. Inreder min etta i Vivalla med bilder från min forna blogg som jag fick stänga när jag 2011 visade pitten den 11 september för att hedra tioårsminnet av WTC. Jag målade den i de amerikanska färgerna och jag försökte hissa upp mig själv i en flaggstång utanför riksdagshuset med snoppen på halv kuling.

Tack, Aftonbladet!

Nu kan jag verkligen börja planera min framtid på allvar!

Puss på er!

Käraste dagbok!

Jag har blivit sträng!

Vill ni mig något räck upp handen, ställ er upp och tala tydligt! Jag har fått nog nu! Nog av att höra vad snäll han är den där Anders. Snäll. Som en ko, då?

Jag?

Nej. Det här är jag. Den stränge Anders:

Se så bestämd jag är! Se så spända och manliga mina kinder äro! I min officershatt.

Så glöm:

Det är slut på det här förbannade gulligullet och lallandet!

Varför har jag blivit sträng?

Jag har provat snällhet nu i 46 år. Jag är lika fattig nu som när jag skrev Sagan om Sune, som  luggpermanentad 20-årig oskuld. Obs! Sant! Ja, förutom lite skoj i Grekland som 17-åring men då var den aldrig inne, faktiskt.  Jag säger som Bill Clinton. I never had sex with that woman! Nu var det inte erotik jag skulle ta upp. Utan min nya stränghet! Nu darrar ni allt! Se:

Farlig, eller hur?

Jag har hållit på med bokslut för mitt lilla aktiebolag Huset Jacobsson AB. Av 365 dagar har jag varit snäll och jobbat gratis i 200. Det var ju snällt! Och totalt oekonomiskt. Huru värdesätter man en liten usel författare som skrivit 110 böcker, sålt cirka 8 millar worldwide mm mm mm och mm? Inte alls. För han är ju så snäll, Anders. Han kan väl göra detta och detta av sin godhet. Sin mildhet. Va? Ska du ha betalt? Tycker du inte att det är kul att skriva? Jo. Fast det är ju mitt yrke, kanske och jag undrar hur många, utanför kultursektorn, som kan tänka sig att jobba gratis med sitt yrke? Typ, nån?

Så nu är jag sträng!

Fast…

hur ska jag kunna vara sträng? Jag?

Och skriva om mina rara barn?

Min rara hustru?

Rara berättelser…

Som sträng????

Fan också!

Sträng-Anders blev Snäll-Anders igen. Ganska så skitfort.

Ja, ja.

Jag ÄR väl snäll, då. Okej!

MEN

min stränga keps kommer snart till användning igen. Var så säkra!

Snarare än ni tror. På en blogg alldeles nära er…

Snällpuss på er!

Käraste dagbok!

Vanligtvis om lördagarna brukar familjen samlas och äta någonting vackert och nyttigt när aftonen inträder. Hösten utanför får mor och far att tätt kura ihop sig och ha mysigt och varmt.

Det var förr i tiden, det. Förra veckan och så. I dag glor jag ensamt och hålögt rakt in i köksväggen och funderar på hur det skulle vara att slå ihjäl sig själv med kokböcker. Det borde gå ganska snabbt då de flesta av dem har en ansenlig volym.

Hustrun fyller år i dag. Hip hip hurra! Hurra? Hurr…a??? Hallå??? Ho ho???

Ibland krockar verkligheten med verkligheten med verkligheten med verkligheten.

Verklighet 1: Hustrun fyller 33. Vi firade henne i morse och i går kväll för att inte krocka med verklighet 2.

Verklighet 2: Vår vän fyller 50 och har stort kalas. Vi är alla bjudna men det krockade dessvärre med verklighet 3.

Verklighet 3: Mille blir superledsen i större sammanhang. Ju högre ljudvolym och större alkoholprocent ju fler tårar får han. Verklighet 3 blandas med verklighet 4.

Verklighet 4: Spädbarn ingår i riskgruppen för svininfluensan och bör således icke vistas bland fyllesvin.

Verklighet 1,2,3 samt 4 ger slutsumman verklighet 5.

Verklighet 5: Jan Anders Jacobsson sitter och glor in i köksväggen.

Jag framförde mina klagomål inför hustrun innan hon, läcker till från topp till tå skulle avlägsna sig från sin mammalediga fängelsehåla.

- Åka iväg på sin egen födelsedag. Jag som ordnat värsta överraskningen.

- Vadå, min söta gnällspik?

- Jag skulle ha en fantastisk överraskningsparad för dig och ärat dig på bemärkelsedagen.

- Så trevligt, sa frun avmätt.

- Jag skulle erbjuda dig en helkroppsmassage med uppvärmda oljor under paraden.

- Minsann.

- Och satt ögonbindel på dig och slagit in mig själv i presentpapper, helt naken. Och säga: Nu får du titta!

- Oj, vad jag missar…

- Och själva snoppamentet skulle haft en liten krage med fluga och varit uppiffad med vacker cellofan.

Hustrun kommenterade inte det sista. Hon hade gått.

Så sitter jag här då mol allena.

Ja, Mille är ju hemma också. Men han är ju så makalöst liten. Han räknas inte.

Så alldeles ensam.

Ja, visst. Moses är ju hemma också. Men han sover och är hur tråkig som helst. Jag förstår inte varför han nödvändigtvis måste uppföra sig så barnsligt hela tiden. Somna halv nio. Hur moget är det?

Så alldeles ensam.

Ja, visst. Moa är hemma. Nittonåringen. Men hon var ute igår och svirade och beter sig helt frånvarande förutom när hon gör sallad till middagen eller matar Mille eller byter på honom eller plockar undan i köket.

Så alldeles ensam.

Ja, visst. Bim är hemma. Men hon är Buffynarkoman och glor på varenda avsnitt och totalt asocial. Hon är så asocial att hon steker biff, leker med Mille och Moses, söver Mille och plockar undan i köket.

Så alldeles ensam.

Jag ber Bim ringa efter Malek, pojkvännen, så jag har någon att reta.

Han kommer. Jag försöker med det uttjatade muslimskämtet.

- Vill du ha skinka eller salami på smörgåsen?

Ingen skrattar. Inte jag heller. Jag kör en ny variant när vi väl ska äta tjejernas goda festmiddag.

- Ge inget till Malek. Han fastar, ju, Ha ha ha ha ha?

Ingen skrattar. Inte jag heller. Malek fastar inte. Aldrig gjort det.

Vi diskuterar en dokumentär om prostituerade kvinnor och män. Malek är nyklippt. Rakad. Han är snygg men det låtsas jag inte om.

- Jag skulle vilja vara gigolo i USA, säger Malek.

- Javisst, säger jag. Blinda amerikaner blir ju också kåta.

Bim bryter ihop. Hon säger att Malek är ägd av hennes pappa. Jag förstår inte. Vad jag vet har jag aldrig betalat för att få hem honom till oss.

Man betalar inte för Malek. Han är värd sin vikt i guld i alla fall.

Jag lämnar ungdomarna och sitter ensam i köket på min hustrus födelsedag. Jag tänker på kokböckerna igen.

Hustrun ringer och säger att hennes bröder vill gå ut och festa lite med mig när de kommer från 50-års kalaset.

- Nej, nej. Ska jag gå ut ensam på krogen på din födelsedag? Aldrig! Aldrig!  Nej!

- Du får för mig, min älskling, säger hustrun mjukt. Nu har ju jag varit ute.

- När sticker vi? frågar jag.

Lördags afton i gräsänklingens tecken får ett abrupt slut.

Att man aldrig får tycka synd om sig själv.

Och få vara ensam och miserabel.

Damn!

Så snart bär det av!

Bort från hem och böcker…

Böcker?

Mitt yrke således.

Min författarnerv fick en glädjechock på Willys häromkvällen när jag och Moa handlade där. De sålde böcker till extrapris. Jättefint initiativ av Willys som verkar för språkutveckling och läsintresse i vårt land. De hade skyltat utomordentligt dessutom.

Jag ryser av välbehag..

Puss på er!