Jag får en förfrågan på fejsan, en sån där vänförfrågan. Jag har bestämt mig för att ignorera alla jag inte känner till för det är så segt att läsa alla kommentarer och så har man ingen aaaning om vem det är.

I alla fall så tvekade jag på en tjej som verkade kul och läste infon. “Har ett öppet förhållande med XX” stod det på hennes statusgrej. Jag undrar alltid hur folk funkar som lever i öppna förhållanden. Okej, att man gjorde det under några glada hippie för då var  man ju värsta torrbollen om man ville leva i monogami, men idag, I don´t know.

Jag har en vän. Hon och hennes snubbe levde i ett ganska passionslöst förhållande. Men det fanns barn inblandade så dom ville testa alla alternativ innan dom gav upp.

Min vän och hennes man bestämde sig för att leva i ett öppet förhållande. men dom hade två förhållningsregler. Man fick bara knulla med samma person en gång och man var tvungen att komma hem efteråt…

Det hela urartade efter tag då min kompis man blev lite kär i ett engngsligg som blev många ligg. Idag är dom skilda och vi har inte pratat om det där på ett tag. För ärligt talat, om man inte var det minsta sotis och väldigt open minded så är ju idén ganska bra.

Lite kuttrasju i öppen hemlighet och så kändes vardagslivet lite festligare. Fast å andra sidan kanske det är bättre att hotta upp sexlivet med den man VERKLIGEN älskar. Här är några idéer:

Dricka skumpa.

Spela rollspel.

Ha lunchsnuskdejt.

Skicka kärleksbrev med små paket i.

Kolla på dig själv naken i spegeln tio gånger varje dag och upprepa, “fasen vad jag är sexig och härlig”.

Kolla på p-rulle (funkar ju…)

Ha sex i konstiga redskap.

Fantisera tillsammans.

Ta in på hotell.

Ta in i sängen efter dagis.

Uppa partnern hela dan, “fasen vad han är sexig”.

Filma hela grejen.

Talk dirty.

Se varandra i ögonen.

Hångla varje dag.

Puss!

MICKE O JAG HADE EN KNORREVENT IHOP!

Igår skrev Malin Wollin en skitbra krönika om barn och deras styvföräldrar. Den var jävligt bra. Och även om jag förstår att det är ett känsligt ämne för alla som hr nya partners så ligger det väldigt mycket i det Malin skrev. Och ja håller med henne, det är så mycket barn behöver uthärda och klara av i dagens samhälle och att nödvändigtvis älska mamma eller pappas nya älskare är inte en av dom.

Visst, det kanske var annolunda på 80-talet, inte lika många skilda föräldrar och stjärnfamiljer, men jag kommer ihåg dom få gångerna mamma och pappa bråkade, vilken ångest  i min mage. Vilken kräkkänsla av övergivenhet. Inte fan att jag hade kramat pappas nya tjej och hållit hennes hand på skolavslutningarna. 

Jag hade gjort henne ensam ansvarig för min olycka och misär. I mina ögon skulle hon ha lurat pappa (eller om mamma hade träffat ngn ny) och den synden skulle bara kunna straffas med det värsta: hatiskt tystnad och missnöje.

Igår höll jag i en presslunch för Knorr och underbara, stenhårda Louise Hallin var min sidekick. Hon må vara radikal, men huj huj vilken erfarenhet och kunskap den barnmorska/psykoterapeut besitter. Hon berättade att fram till 70-talet fick man inte skilja sig utan att gå till äktenskapsrådgivare. Det ingick i hela proceduren. 

Det tycker jag låter skitbra! någon som frågar “varför” och “hur”? Snälle Reinfeldt, jag vet att det kostar pengar, men vilken superidé. Och som Louise säger: “Par kommer till min mottagning och hatar varann och vill skiljas, sen går dom i terapi fem gånger och är hur kära som helst. Folk ger upp för lätt”. 

Håller ni med? kramen

“Tina och jg på tvären” (hur gör man bilden upprätt?”)

Nu har jag gjort det. Jag har duellerat mot underbara mat-Tina. Det var svettigt, men någon var ju tvungen att göra det. Programmet heter cook-a-long och är en variant av arge kocken Ramseys program. Nu svär ju inte tina och smäder sina gäster på samma sätt, men ändå.

Hela idén går ju ut på att gästen utmanar Tina med en maträtt “paradrätt” och sen gör tina en variant på denna.

“Lite smink innan…”

Och jag mitt aphuvud kände ju att det var lite boring att laga min paradrätt “köttfärssås” så jag drog till med thailändsk thailändsk nudelsallad med skaldjur…

“juryn var oense om vilken rätt som var godast”

Så kom jag dit och allt var jättestressigt och jag kunde INTE laga mat och prata samtidigt, men jag fick ihop nån nudelsallad med överkokta nudlar och det var väldigt roligt. Tina gjorde en variant med dill och paprika och zuccini, sen var det dags för juryn att blindtesta sig fram till vilken version som var godast. Nu kan jag ju inte avslöja vem som vann, men Carl-Jan ansåg att min rödlök var “vulgär” och jag fattar fortfarande inte vad som menas med det.

Om en rödlök är vulgär, vad är inte vulgärt då? En gurka är ju jättevulgär då? Passionsfrukt? Blomkål? Eller?

Jag fick en inbjudan i min inbox häromdagen. Och så klagar vi tjejer på att vi inte är jämställda. I WONDER WHY…

inbjudan:

Hej

Välkommen till vår monter på FORMEX

C:08:52

Änglar finns i alla fall i vår monter så

kom och dra ett änglakort och

kolla in “änglar med pattar”

Fnitter & Glitter

Katrin & Lena

                                           MICKE, du kan också få han som PT om du skyndar dig…

PT-Micke är min flaggstång att hålla i när åskan går. Det spelar ingen roll hur turbulent allt annat är, när jag kliver in genom portarna på SATS Södermalm och ser PT-Micke sitta som en björn-buse och le i soffan så spricker molnen plötsligt upp och solen stiger in i mitt liv. 

PT-Micke har samma egenskap som min Onkel Ero, han kan säga vad som helst och det låter som en Beppe Wolgers-berättelse. Så tryggt mjukt och följsamt, “Hej Ann, idag går vi in i en andra fas, nu kommer jag kräva mer av dig.”

Jag bara ler och myser och knyter skosnörena och dricker vatten.

“Sätt på dig den här västen, den väger åtta kilo, och så går vi ner till trapporna och kör Rocky-spring uppför trapporna Och Idioten.”

Och jag kränger på mig västen och springer som en jävla galning, upp och ner för trapporna tills jag kräks och Micke ler och säger “bra Ann! Bra kämpat”.

Eller, “Fuska inte nu, du är ju fortfarande stark”.

Och jag mår illa och blir yr och dricker vatten och håller på att falla ihop, men det gör ingenting. För jag litar på Micke. Jag har lagt min fysik i hans stora norrlandslabbar och jag kan springa uppför hela jäkla Kebenekaise om han ber mig. 

Med en spikmatta på ryggen. 

I slutet av passet fick jag en tröja. En Rocky-tröja! Hä är bara o älska den här PT-Micke.  handleder efter träningen: “Kängurus i Australien gör det när det är riktigt varmt, det svalkar, då slipper man eftersvettas.”

Ni hör ju PT-Micke har tom tränat kängurur och vet ni hur deffade dom blev? Superdeffade!

I två dagar har jag haft panik. I två dagar har jag försökt få tag på Nisse, men nej, inget svar. Nu har jag tvingat hit honom. Klockan är sent och han jag vill att Nisse ska lära mig ord som jag kan svänga med i mat-Tinas cookalong i morgon. Det går ut på att jag och Tina ska laga samma maträtt och sen ska en jury blindtesta bådas rätter och säga vilken som är godast. Undrar just vilken dom kommer välja hehe.

                                            Nisse är en emulgator.

Förra veckan var Bert Karlsson med och skulle utmana Tina med sin pannkakskunskap. Det visade sig att det var första gången han hade snurrat pannkaka…

                                            Tummen upp för nudelsallad. Thailändsk.

Nu står vi här i alla fall och Nisse visar hur man rullar lime för att lättare kunna pressa ut juicen. Han droppar kockord som “skoville” (stavning okänd), som betyder “mäta styrka i chilifrukt.” Eller vad sägs om “emulgator”, “nånting som binder upp olja”. 

Ja, det är sånt vi håller på med här på Söder när spöktimmen närmar sig. Mat-Tina: håll i hatten.

go natt pusssss!

                                            Så då hamnade jag på soffan då…

Jag vet att det finns tusen olika skolor, Anna Wahlgren och hennes buffa, Linköpings-metoden, sova tillsammans-metoden. 5-minutersmetoden osv. Men ibland kan jag tänka att wow! vad mycket jag skulle kunnat uträtta om jag inte hade virat tankarna som spunnet socker runt det här med sovandet. 

Dessutom är jag inte det minsta konsekvent. Och nu när man lägger själv så tar det ju halva kvällen.

När jag är stark och beslutsam får jag alla att sova i egen säng, men om jag bara vill ha det lite mysigt och lätt så kokongar vi alla fyra i min dubbelsäng. Det går fort, lätt och är mysigt. 

Men sen är det ju det där att jag vill vara uppe en stund till, läsa en bok, fixa och trixa och då ligger ju småtrollen redan där och att flytta på alla tre skulle ju ta halva kvällen till.

Det slutar med att jag lägger mig i Ilons underslaf i våningssängen, bara för att ändra mig och gå ut till soffan, bara för att ändra mig och lägga mig inne hos barnen. 

Sen vaknar jag på morgonen som en trasdocka.

Stina Dabrowski och jag pratade om det här för några år sen och hon och hennes man Kjelle hade tröttnat på alla jobbiga läggningar och små sengångare så dom byggde om hela sovrummet till en enda stor härlig sovalkov. En jättesäng. Där låg alla på härsan och tvärsan och snarkade hur gott som helst. 

Om det blev några fler barn? nÄ, DET ÄR JUST DET.

Hela stan är som ett monopol. Överallt byggs det till, om, nytt, rivs, hyvlas, asfalteras och tutas. Bilar med sommartrötta förare kokar över av ilska på grund av alla vägleder som ska ledas rätt, men problemet är att vi alla blir vilseledda och frustrerade. Vi sitter i våra bilar och köar och köar och svettas och hytter med nävar och visar tänder och gormar.

Vi provar nya vägar som tar ännu längre tid och får ringa samtal om att vi kommer bli försenade till viktiga möten eller dagishämtning.

Det finns inga genvägar – bara senvägar.

Idag när jag skulle parkera vid Nytorget trodde jag att det var New York. Långtradare stod och pyste. Budbilar tutade irriteratoch och där kom jag. Varm, irriterad och hungrig som en Robinson-deltagare.

Tar bilen och tråcklar mig igenom bilkommersen och bingo – en parkering. Tråcklar mig in och ser en gubbe och en snart blir jag gubbe vrida ansiktet av ilska och sen kommer den från gubben som kör: Ett fuckoff finger bara – så där.

Och jag vill ju hoppa ut och fucka fucka tillbaka, men som den väluppfostrade flicka jag är tråcklar jag mig ur min ficka och backar! (nu är jag New York) tillbaka och parkerar (olagligt) lite längre ner.

Jag är fortfarande brydd. Fortfarande konfunderad över hur snabbt ett fuckfinger kan komma i ens väg. Rucka ens bana. 

Jag kollar efter silver-Saaben och där står den och glänser!

Går fram till gubben som fortfarande försöker med sin kondomparkering, knackar (hello big Apple again) på rutan. Han vevar ner. Nervös.

Jag:-det där var väl inte så trevligt. Ett finger i nyllet.

gubben:-Nä, men nu har det hänt flera gånger att folk har snott min parkering framför ögonenen på mig och folk beter sig inte bra.

Jag:-Men jag såg inte att ni väntade och så fort jag insåg det så backade jag ju ut eller hur?

Gubben:-Ja, men det gjorde mig inte gladare.

Jag:-Nä, inte mig heller. 

Sen fortsatte han sin föreläsning om hur många som hade försökt sno hans parkering och jag orkar inte ta mer av hans latrintömning utan går iväg. 

Vad är det med 40-talister, ska dom aldrig ta och tagga ner? Tror dom att vi fortfarande lever i någon sorts patriarkalisk fingerbonanza? Snälla herrar med bittra sinnen håll era händer i styr och speciellt då mittenfingret. Jag är inte en liten flicka som man kan behandla hur som helst. 

Någon sorts respekt om jag får be. Ok, mr Finger?

Hej Nanok,

jag har precis läst att min huvudvärk kan avhjälpas med lite massage med olja. Jag vet att det är sent, men du är ju så nära, kanske kan du komma och ge mig lite massage? 

Det är så svårt att massera sig själv…

ASAP.

kram!

Jag träffade en mamma i Grekland. Jon kom från Belgien. Hade en son som såg exakt ut som Ossian, fast han var elva. 

Vi pratade och jag berättad lite om min situation. Att vi var särbos och så. Lite urskuldande. Så där som jag brukar göra utan att veta varför. Mommyguilt…

Varpå hon säger, “Många är särbos i Belgien. Det är en trend, man säger att barnen mår bättre när föräldrarna inte bor ihop. ”

“Jaha,” sa jag och kände plötsligt inte alls lika urskuldande. 

Så igår när jag skulle lämna bilen till Nanok utanför skolan så kom alla tre barn springande mot mig med lyckliga öppna famnar. “Hej mamma, vi ska till pappa!” “vi ska äta glass”.

Och istället för att få krampattack i hjärtat och i magen så log jag bara och sa, “Vad kul! Mamma ska träffa Frida och äta middag”.

Sen hoppade alla in i bilen och vinkade så gulligt och Ilon hojtade, “Jag älskar dig mamma och jag kommer att sakna dig!”

Och istället för att falla ihop av sorg för att barnen skulle sova hos Nanok en natt så vinkade jag glatt och spatserade iväg. Två föräldrar. 100 procents uppmärksamhet. Särbolivet kanske inte är så tokigt ändå…