Hej!
Mitt barnbarn, som är drygt 1 år, har ofta och gärna fingrarna i munnen. Det
har han haft sen han var ganska liten. Han suger inte på tummen, han
använder napp. Vid 8-9 månaders ålder började han bita sina fingrar och
ibland handled. Det ser ut som om han vill stoppa hela handen i munnen och
blir otålig/irriterad när han upptäcker att det inte går. På senare tid har
han också börjat nypa sig i kinden.
I övrigt är det en försigkommen, pigg och glad liten kille. Han är enda
barnet och har all uppmärksamhet och kärlek som ett barn kan få.

Varför gör han som han gör, går det över, eller finns det någonting som
föräldrarna bör göra? Tacksam för råd och tips.

Mvh
Orolig farmor

SVAR PÅ FRÅGA

 Ja farmor, jag brukar ibland säga att det känns bra om ni kommunicerar med föräldrarna innan ni ställer frågan här, så slipper vi prata utan deras vetskap. Du kan ha gjort det.  Du berättar om barnbarnet 1 år, att han stoppar fingrarna i munnen, nyper sig på kinden och försöker få in hela handen i munnen. Du undrar varför han beter sig på detta viset och hur skall föräldrarna agera?

 Nu är det så att barn i denna ålder håller på att upptäcka, inte bara sina färdigheter (han går säkert), utan även sina kroppsdelar. Att pröva saker med munnen har han säkert gjort sedan länge. Det han nu håller på med har med utvecklingsfasen att göra. Det kan var mycket som händer. Barnet hittar örsnibben, näsöppningen eller tårna och leker med dem. Pojkar hittar snoppen och drar i förhuden. Flickor kan i denna ålder hitta sin clitoris och stimulera sig genom att pressa benen hårt ihop med utsträckta ben och spänd kropp. Du berättar att pojken försöker få in hela handen i munnen. Jag träffade nyligen en flicka, som hittat kräkreflexen, genom att föra in fingrarna djupt i halsen och fann det spännande.

Vad skall föräldrarna göra? Ja, absolut ingenting! Denna upptäcktsfärd i kroppens alla tillgängliga delar har sin tid. Det handlar för barnet om att bli hemmastadd och trygg med vad det går och bär omkring på, för att förstå livet bättre. Så ha överseende!

Hej!  Vi har en dotter på snart två år som är livrädd för dammsugare och har alltid varit. Så fort hon ser den bönar hon “nej” och börjar gråta och springer sin väg. Om dammsugaren går igång börjar hon gråta helt hysteriskt. Vi har försökt avdramatisera dammsugaren, prata om den, klappa den, förklara att den inte är farlig osv men inget verkar hjälpa. I övrigt är hon väldigt orädd, framåt, social och glad.
Det som bekymrar mig är inte att vi inte kan dammsuga när hon är hemma men hennes enorma rädsla, hur den har uppstått, om det kan bli bestående och leda till andra rädslor. Vore tacksam för tips på hur vi kan hjälpa henne att komma över denna rädsla.

Vänliga hälsningar
Lisa

SVAR PÅ FRÅGA

Din dotter är snart 2 år och är inte god vän med dammsugaren.  Du beskriver flickan som normalt socialt fungerande och glad.   Nu är det ju så att dammsugare kan låta väldigt mycket. En del är högfrekvent gnissliga så det skär i kroppen, när man hör dom. Det må vara hur som helst med vad din dotter hör, när apparaten går igång. Hon gillar den klart inte. Om vi skall prata om obehagliga ljud, så kan vi nog var och en ha sådana läten vi gärna avstår ifrån. Att dra fingrarna på svarta tavlan i skolan fick ju många av oss att rysa.

Jag tror inte ni skall dra några avancerade växlar på framtida problem på grund av skräcken för dammsugaren. Hon kommer inte att tvångsmässigt söka nya skräckobjekt efter detta. Det ”tände snett” vid första körningen med dammsugaren för din dotter och hon har inte kommit ur det än.

Ni får nog ligga lågt ett tag till. Möjligen kan man teststarta med lägsta styrkan på dammsugaren i ett angränsande rum och se om det kan accepteras. Går det så kan ni köra några minuter vid upprepade tillfällen och se om låtsaskörning på lägsta decibeltalet kan vara vägen in i dammsugarlivet. Annars få ni fortsätta som nu ett tag till. Visst finns fenomenet ljudkänslighet kopplat till smärtupplevelse mest hos vuxna, men det tycker jag inte vi tar till med en 2-åring, som fortfarande håller på att lära sig ljud hon möter  och tränar att tolka dem.

Hej doktorn!

Jag undrar vart jag kan vända mig med min 9-årige son som har läkarskräck. Känner du till någon mottagning som är specialister på detta och som kan ta emot honom med tålamod, klokhet och kunskap?

Skräcken bottnar med största sannolikhet i att när han var 1 och 1/2 år så brände han ena handen på spisen. En fruktansvärd upplevelse för honom som han såklart då inte kunde uttrycka i ord, och som han inte heller kunde bearbeta med någon logik. Brännskadan täckte hela handflatan och läkarna var t.ex. tvungna att klippa upp blåsan utan bedövning. Det har lett till att allt med sjukhus och undersökningar gör att det låser sig totalt för honom. Jag tycker så synd om honom, han kan ju inte hjälpa det. 

När han är sjuk är det t.o.m. så att vi drar oss för att söka vård, hemsk nog, eftersom det är en sådan traumatisk upplevelse för honom. Minsta stick i fingret är skräckinjagande för honom, för att inte tala om vaccinsprutan mot svininfluensan här i höstas. Vi var tvungna att helt enkelt hoppa över den till slut.

Han är inte sjuk just nu, men jag skulle vilja känna till någon mottagning så att man inte står där helt ställd när något inträffar.

Vi hittade t.ex. till slut en “snäll” tandläkare som det funkat fantastiskt bra med, vilket var en total omöjlighet innan. Tandläkaren är klok, tålmodig, erfaren och har mött min son med stor värme och förståelse. Det gjorde underverk.

En sådan doktor vore fantastisk att finna. 

 Hoppas på hjälp.

SVAR PÅ FRÅGA

 Att gå till BVC eller på ett läkarbesök, när man är sjuk är lite pirrigt för de flesta. Nu har din son en erfarenhet som satt sig fast i minnet och sådant är svårt att styra eller prata bort.

Nu kan det vara olika skäl, som för er del påkallar ett läkarbesök. Genom en tilläggsinformation du givit, så vet jag att ni bor i Stockholm.  Får din son ont i örat, så är det oftast närmaste öppenvårdsmottagning med jourtider, som det gäller. Då är det svårt att få träffa en och samma doktor. Skulle det bli något mer kroniskt symtom, så är det viktigt med en kontinuerlig bra kontakt. För sådana tillfällen finns det barnläkarmottagningar runt om i hela Storstockholm, som har barnsjuksköterskor och barnläkare, som kan ta tid med ett barn, som har läkarskräck. Det finns både privata och ett 15-tal mottagningar knutna till barnsjukhusen. Du kan söka i vårdguiden. Det är dock svårt för dessa enheter att kunna serva med alla vanliga akuta åkommor.

Ändå är det väl det du söker och då gäller det att hitta en allmänläkare på en vårdcentral, som har uppdraget från landstinget att finnas till för både det vanliga bruset av symtom och det mer kroniska till en viss nivå. Dock skall jag tillägga att det är några av de privata barnläkarmottagningarna, som tar mycket akuta vanliga åkommor. Du får söka i vårdguiden.

Det är väl lämpligt att du, då du hittar någon mottagning du vill kontakta, tar ett samtal ordenligt med sjuksköterskan om sonens problem. Han skulle kunna komma på ett besök, för att bara titta och få en bild av hur det ser ut och få prata med en sjuksköterska. Att  sonen blir bekant med mottagningen, receptionisten, sjuksköterskorna och har hälsat på läkarna, som arbetar där kan räcka för att brygga över den värsta skräcken.

Sedan bör ni fortsätta att prata om fenomenet med sonen. Som 9-åring förstår han väldigt mycket och tänker mer avancerat än vad vi vuxna tror.

Hejsan! Vår dotter, 9 år, biter i jackan. Den delen som sticker upp framför munnen. Fick en ny för 5 dagar sedan och redan hål i den. Sedan drar hon in händerna i ärmarna på tröjorna & biter i, oftast den vänstra, kanten. Hon trycker tummen genom tyget så det blir hål. Hon biter också på annat som hon har tillgång till ex vid TV eller vid datorn. Det verkar som hon är helt ovetande om att hon gör det.

VARFÖR???

Vi har försökt att prata med henne om detta men hon vet  inte varför det blir så. Familjeförhållandena är nog normala. Mor & Far, 2 yngre bröder (7 & 5). Bor i villa på landet. Allt funkar i skolan, många kompisar, fritidsaktiviteter, inte rädd för att stå inför folk. En framåt, kreativ flicka. Har funderat på om vi föräldrar skulle ha för höga krav på henne, men nä… Har frågat henne också. Hon tycker inte det.  Kan det vara ett nervöst beteende? Hon bet tidigare på naglarna med. Inte nu längre för hon vill kunna måla dom.

Är detta ett vanligt fenomen hos barn?   Vad ska man göra mer än att påpeka att hon inte ska göra så. Vi blir inte arga, men lite irriterande är det, kläder kostar pengar…

 Tacksam för svar.  Mvh Fia

SVAR PÅ FRÅGA

Er dotter 9 år har etablerat en vana att bita i föremål, som finns nära tillgängliga. Först var det naglarna. Nu är det ärmarna på tröjor nära handleden, där hon med tummen trycker in en bit av tröjan i munnen och suger och tuggar. Kragen på jackan hamnar i munnen. Andra lättillgängliga föremål går samma väg. Hon tycks ha ett bra liv i familjen, med kompisar och i skolan.

Jag kan väl inte säga att detta är ett vanligt fenomen, när jag träffar 9-åringar. Det finns ju en utvecklingslinje hos barn från att suga på tutten (0-6 mån), testa alla föremål med munnen (6-8 mån), suga på tummen (6 mån- 4 år), bita i gosedjuret (10 mån – 2 år) och bita på naglarna (2år till 12 år). Grovt höftat. Av någon anledning har er dotter fastnat i detta grundläggande beteende. Hon kan inte förklara varför och det kan nog inte vi runt omkring heller.

Hon har visat att det går att övertrumfa bitandet på naglarna med att hon vill kunna måla dem. Det är ju för att vara fin och göra som kompisarna i skolan gör. Hon är ju 9 år och då är jämförelsen med de andra barnen väldigt viktig.  Vet ni om hon biter i tröjan i skolan, så att de andra barnen ser det? Hon skulle kunna bli mobbad för det.

Vad ni kan göra är att hitta ett argument, som kan släcka ut bitandet (inte lätt!). En 9-åring kan man föra avancerade resonemang med. De tänker mer vuxet än vad vi tror. Att det kan tolkas som ett restbeteende från spädbarnsåldern, kanske får henne att vilja bli stor. Det kan kanske sägas på ett bra sätt, utan att hon bli sårad. Det vet ni bättre än jag. Kan belöning fungera på henne och vara starkt nog?

Hej!  Jag har en fråga angående nagelbitning. Min 19-månader gamla dotter har börjat bita på naglarna. Hon biter när hon tittar på barnprogram på TV eller bara är stilla en stund, då åker handen in i munnen nästan med en gång. Hon har massor av leksaker och annat som hon kan gnaga på om hon har tugg-behov, men detta är annorlunda… Först trodde vi att hon höll på att få tänder och att det på något sätt underlättade att bita på naglarna, men det verkar inte ha med saken att göra (när det är tänderna gnager hon på leksakerna på ett helt annat sätt). 

 Hon äter jättebra och ammar fortfarande ibland, så det är inte brist på mat eller så. Hon är en självsäker, social och utåtriktad tjej som inte verkar nervös eller blyg på något sätt. Hon är  glad, gråter nästan aldrig och är mer “i rörelse” än andra barn i vår omkrets (ovanligt aktiv, men också ovanligt social och glad). 

 Ska tillägga att jag (mamma) bet på naglarna som barn (men det vet ju inte hon). 

 Så min fråga är, varför biter hon på naglarna? Vad kan man göra åt det? Det går ju inte att använda Stop n grow  på så här små barn.  Tycker det känns så jobbigt såhär i influensa tider också. Vi tvättar händerna på henne ofta pga detta, men på förskolan kan jag ju inte vara med… 

 Jag var ju själv nagelbitare och vill inte att hon ska behöva vara det. Blir glad för alla tips! 

 Tacksam för svar! 

 Hälsningar, 

 oroliga mamman

SVAR PÅ FRÅGA

Ja, din fråga ligger inte i barnläkarens mittfåra precis. Jag har aldrig sett något vårdprogram för hur vi skall handlägga nagelbitning. Nu är det så med många frågor jag får på t.ex. BVC att svaren står inte i böcker, utan man får använda sitt förnuft och erfarenhet av barn. Det finns ju folk med titlar, som sysslar med det här på vuxna som manikurist, nagelteknolog och nagelterapeut är några titlar jag sett. Men nu har vi en 19 mån gammal flicka framför oss.

 Det handlar alltså om en välutvecklad flicka som äter bra och är aktiv och glad. Hon tycks inte tyngas av stress och är utåtriktad. Omständigheterna känns hur bra som helst.

 Vi kan väl konstatera, att nagelbitning är vanligt i olika grader bland både barn och vuxna. Jag har sett en uppgift om att var 3:e svensk är nagelbitare. Det finns barn, som inte bara biter på fingrarnas naglar utan även på tårna. Ibland kan vi se svårt nedbitna naglar, men även mer diskreta tecken på att barnet biter sina naglar.

 Du anger att du själv bet på naglarna som liten och vill inte att din dotter skall hamna i långvarig ovana. Att det skulle vara ärftligt, finns lösa uppgifter om, men jag har inte sett det klart belagt.

 Från ca 6 mån ålder och framåt, under tiden som barnet upptäcker omgivningen och utvecklar sin motorik, så upptäcker barnet också sin kropp och särskilt vissa kroppsdelar. Pojkar upptäcker sin snopp och drar i den, en örsnibb, en bröstvårta, en näsöppning eller en tumme kan bli favoritobjekt får att dra i, pillra på, peta i samt suga på. Jag tror att nagelbitningen på din dotter hamnar i detta upptäckande och blir en återkommande aktivitet.  Jag tror mindre på vitamin eller mineralbrist som orsak till själva bitandet, som vi kan se funderingar om på nätet.

 Det man kan höra föräldrar göra är att påtala ovanan ofta, använda Stopp & Väx eller ”Don´t bite” som är någon sorts bitterlack. Flera rapporterar att det inte fungerar, men så en dag har barnet slutat av sig självt. På vuxna användes en kombination av mental motivation och behandling. Det finns en sydafrikansk gelprodukt som visat sig vara effektiv på vuxna. Det är möjligt att dottern inom en inte alltför avlägsen framtid kan vara mottaglig för mental motivation (prata om bitandet) samtidigt med en regelbunden och förstärkt  nagelvåd. Det skulle ge en pedagogisk situation, där budskapet kan gå in. Du kan på så sätt stegvis sätta fokus på en god normal nagelvård tillsammans med dottern. Det handlar om att mjukt och stegvis minska utrymmet för ovanan. Detta är mitt förslag.

 Hej! Jag undrar hur man kan se avvikande beteende hos ett barn som är 1 år. Vilka är symptomen?
 
Mvh
Linnea

SVAR PÅ FRÅGA

Vi har just passerat nyårsfirandet. Vi blickar framåt och kan oroa oss för vad som kan hända med våra nära och kära, vårt land och vår jord. Hur kan vår oro för ett litet barn se ut?

Den fråga som startar år 2010 är nog den kortaste frågan på denna sida och dessutom en ganska stor fråga. Därmed är materialet att utgå ifrån väldigt magert. Jag antar att Linnea är mamma till ett barn, som är 1 år gammalt. Vi kan ju använda denna fråga för att belysa hur oro, misstankar om sjukdomar och utvecklingsavvikelser uppstår och hur de kan påverka vårt förhållande till barnet.

 Frågan måste ha runnit upp ur en undran kring ett beteende eller en utebliven funktion, som borde ha funnits där. Eller så har Linnea en bekant som har ett barn i samma ålder, som har visat sig ha t.ex. en neurologisk utvecklingsavvikelse.  Sådan information gör att mammor  och  pappor med barn i samma ålder börjar skärskåda sina egna barn. Det kan vara en granne och alla vet att de bor inte alls långt från en stor kraftledning. Det finns oro kring sådana ledningar och då kan alla känna samma risk. Någon av föräldrarna kan ha en nära anhörig, som fått en hjärntumör och då vill man veta hur tidiga tecken på en sådan sjukdom ser ut, när föräldrars ögon skärskådar barnet. Förlossningen kan ha varit dramatisk och barnet var utsatt för en kort period av syrebrist. Oron gnager hos de nyförlösta föräldrarna och det kan påverka anknytningen. Under flera månader i barnets första levnadsår, kan det bli upp till bevis för barnet att bekräfta sig vara friskt.  Allt detta bottnar i den naturliga vaksamheten kring ett litet barn, som behöver allt skydd och omsorg det kan få.

 Den stora faran med den här typen av oro är att föräldrarna börjar betrakta barnet i stället för att gränslöst och ohämmat ta det till sig. Ur min erfarenhet kan jag ibland se denna typ av föräldraoro göra barnet till ett föremål, som man letar konstigheter på. Det kan bero på den stora omflyttning unga familjer genomgår och bort från den föregående generationen, som kunde enkelt säga att det där förstår du är ’helt normalt’!

  Vad kan man säga om en 1-åring? Ja, motoriken skall vara tydligt på gång. Krypa, resa sig mot stolar och bord och gå med eller utan stöd hör till normaliteten. De flesta går då. Några barn kan bara vara sena och halkar lite efter. Ett barn som knappt sitter, inte tar sig fram på golvet och ej reser sig mot stöd vid 1 års ålder är klart försenat och skall bedömas.

Beteendemässigt skall barnet ge livfull och även lekfull kontakt vid 1 år. Det leker tittut och har börjat med buslekar. Blickkontakten skall vara levande och uttrycksfull. Barnet skall visa tillgivenhet och söka tröst och vilja gråta ut hos en förälder.

Summa summarum skall vi vara vaksamma mot den vakt grundade oron, som distanserar oss från barnet och gör det till något vi letar fel på. Det är ett riskbeteende hos en förälder.

 I alla lägen behöver barnet den gränslöst ohämmade kärleken från sina föräldrar.

Jag hoppas på kloka råd ur din erfarenhet.
Jag har en dotter, 11 år med Aspergers syndrom. Hon bor helt med mig och träffar sin pappa sporadiskt, någon gång (3-5 gånger/år) med övernattning. Min dotter är till följd av sin funktionsstörning gränslös när det gäller fysisk kontakt och sin egen kropp. Främlingar får inte komma i närhetens alls, men vi som är nära kommer också riktigt nära fysiskt. Hon har ingen som helst blygsel för sin egen kropp och det är ju till del trevligt och tryggt, men hon inser inte att det är olämpligt att gå utan trosor eller skreva med benen så att jag ser allt. Nu är hon i förpuberteten (ökad svettning, begynnande brösttillväxt och könshår) och jag vet inte längre hur trygg jag kan vara att hon tar vara på sig. Det som oroar mig är hur hon beter sig hemma hos sin pappa som lever ensam tillsammans med son i övre tonåren. Jag vet inte riktigt vad hon gör eller hur klädd hon är där. Jag uppmanar henne alltid (utan att skuldbelägga) att använda pyjamas hos honom och frågar försiktigt vad som händer. Det som spär på min oro är pappans egen gränslöshet (han har samma diagnos), som tar sig uttryck i att han ofta går i bara kalsongerna och också uttryckt att det ska bli kul att
titta på flickan när hon växer upp. Häromdagen berättade min dotter helt utan sammanhang, eller för den delen obehag, att det händer att han kommer in och väcker henne på morgonen (när hon ska till skola etc) och att han då är helt naken. Vad jag förstår har han inte gjort något annat än väckt henne, men det väcker ändå min oro. Jag vet inte riktigt hur jag ska
hantera detta. Jag vill inte att flickan ska skämmas för sin kropp, men jag vill att hon ska skyla sig rimligt. Jag vill heller inte skrämma henne att bli rädd för sin pappa, men jag vill ju inte att han ska kränka henne på något sätt. Flickan är oberäknelig när det gäller att berätta, små saker kan bli stora och stora saker kan hon ta upp först lång tid – flera månader efter att det hänt. Detta göra att jag inte vet vad hon skulle berätta, och skulle hon berätta om någon form av övergrepp vore det ju också försent. Men jag kan väl inte hindra henne att vara hos sina pappa på dessa grunder – så vad ska jag göra? Hur ska jag våga lita på att min
dotter inte utsätts för alltför stora risker och förstår att markera om något skulle bli fel?

förhoppningsvis obefogat oroliga hälsningar
Mamman

SVAR PÅ FRÅGA

 Den fråga du ställer rymmer flera komplexa problemområden.

1.

Du har en dotter och ni föräldrar har separerat från varandra. Det låter som du har större delen vårdnaden och pappan träffar dottern sporadiskt.  Det är inte ovanligt att det förekommer undringar kring ett gemensamt barn om vad som händer, när barnet umgås med den andre föräldern. Det kan gälla allt från tillräcklig mat, ordentlig sömn, hjälp med skolarbetet, ordentliga kläder särskilt utomhus till övergrepp. Ju starkare laddning, som finns i skilsmässan och ju längre ifrån varandra man hamnat från en bra dialog om barnet, ju större kan denna oro vara. Hamnar föräldrarna i vårdnadstvist kan misstankar om övergrepp bli ett vapen i kampen om barnet. Det låter inte alls, som det är så i ert fall.

2.

Både din dotter och pappan har diagnosen Aspergers syndrom. Det är ett neuropsykiatriskt funktionshinder och är en störning av autistisk karaktär.  Det innebär att de har svårt att förstå det sociala samspelet. Barnet kan inte läsa koderna för den interaktiva leken. Kan dock göra tappra försök att gå in i en lek, men det blir lätt fel. Den vuxne har svårt att förstå språkliga undertexter och humor, liksom andra vardagliga beteendemönster i umgänget med andra vuxna. Kroppsuppfattningen kan också vara påverkad av den generella funktionsstörningen. Att ibland föredra att vara naken, behöver inte betyda en medveten könsexponering eller invit till sexuellt umgänge, men ett sätt att vara, utan att förstå beteendets konsekvenser. Man kan inte säga att personer med Aspergers syndrom har ökad tendens till övergrepp på barn. Här som annars beror det på personligheten och den specifika dragningen mot ett visst beteende. Du säger att dottern visar pubertetstecken och väl inne i den kan saker förändras i förhållandet till kroppen.

Var hamnar din dotter i detta?

Det som skapat din oro är att din dotter i hemmet exponerar sig och på ett ohämmat sätt kan gå utan trosor och skreva, så att underlivet exponeras. Pappan har ett liknande, som du säger gränslöst sätt att gå naken. Detta är, som signal på övergrepp, inte särskilt starkt. Nakenhet förekommer i en del familjer, utan att det betyder så mycket. I din familj kan det falla inom den svårighet som finns i funktionshindret hos dottern och pappan, nämligen att finna rätta koder i det sociala samspelet.

Vad du kan göra, är att prata med din dotter om socialt beteende och när och hur man kan vara naken och inför vem. Samtala kring kroppen och dess funktioner och hör hur hon ser på det. Du kan också ta kontakt med den enhet som utredde henne, eller om du har kontakt med ett Asperger centrum. Där kan det finnas en kurator eller psykolog, som du kan ventilera dina tankar med. De är personer som har lång erfarenhet av syndromet. Du kan behöva höra lite om hur puberteten ter sig för en flicka med Aspergers syndrom. Börja där.

Hejsan!
Jag har en son på 2,5 år som aldrig har fällt en tår.
Inte för att han inte varit ledsen, han kan bli uppriktigt
ledsen men aldrig att det kommer en tår.
Kan han ha problem med tårkanalen? Jag minns att de
sa något om att massera tårkanalen då han var bebis.
Inga tårar som sagt men däremot har han ibland “sömn”
i ögonvrån på morgonen.
 
Tacksam för svar!
 
Mvh Malin

SVAR PÅ FRÅGA

 Du undrar varför du inte sett din son gråta. Han kan bli uppriktigt ledsen, men han gråter inte. Tårvätskan finns främst för att fukta ögon och skydda mot uttorkning och rensa bort smuts. Sedan uttrycker vi väldigt mycket annat med ögonen och vi läser av varandras sinnestillstånd via ögonen. Ett speciellt uttryck är gråten, där vi liksom rensar själen och får gråta ut det som är jobbigt.

Du undrar om tårkanalerna kan vara ett problem i sammanhanget här. Nej, det har inte med den uteblivna gråten att göra. Den kan vara så att hos nyfödda barn fungerar inte tårkanalerna. Då talar vi om en förbindelse mellan ögat och svalget, som finns för att dränera det normala tårflödet, ner i svalget. Det skall inte rinna ut på kinderna. Dessa kanaler öppnas normalt under den vaginala förlossning i och med den press som blir. Tårkanalerna kan dock bli ofullständigt öppnade.

 Jag antar att din son har normalt fuktade ögon och blir inte torr och irriterad hela tiden. Då har han den viktigaste funktionen intakt. Att han inte gråter kan ha med andra saker att göra. Gör han en ansats till gråt? Han kanske uttrycker sin ledsenhet med att göra något annat. Borra huvudet i kudden. Krypa upp i en förälders famn eller gömma sig på rummet. Jag tror att han har så här långt i livet ett annat uttryck än gråten för sin ledsenhet. Hos vuxna ser vi ju det särskilt hos män, fast då tolkar vi det som personlighetsdrag och ofta som en svårighet, att inte få ur sig sorg och ledsnad. Det finns nog andra sätt som kan vara väl så bra, men vi har stor tilltro till gråten.

Jag tror du inte kan göra så mycket. Sonens ögon är som de skall med fungerande tårkörtlar. “Sömn” i ögonen är inget stort problem.  Fortsätt hålla om honom, när han blir ledsen!

Hej!
Jag umgås en del med en familj som har två barn, den yngre en tjej på 6 år. När vi nyligen träffades för att umgås och pyssla hände en sak som gjorde mig väldigt ställd och orolig på efterhand.
Det var så att jag hade med mig en digitalkamera som jag tog några bilder med. Den yngre tjejen blev väldigt intresserad av denna och tog några bilder. Hon upptäckte också filmfunktionen och filmade de närvarande. Efter en stund gick hon en bit bort i rummet medan hon filmade sig själv samtidigt som hon talade till kameran. Hon kom sedan tillbaka och bad mig hjälpa henne med att kolla på det hon spelat in, i kameran. Eftersom det inte gick att höra vad hon sa gick hon iväg igen och pratade med kameran. Detta gjorde hon flera gånger. Sedan kom hon och anslöt sig till vårt pysslande igen, och så var det inte mer med det. Trodde jag.
När jag sedan laddade in filmerna på min dator för att kolla på vad hon hade spelat in fick jag en ordentlig chock. På varenda film börjar hon med att säga något som låter som “jag hatar mig själv, som ni förstår” och fortsätter sedan antingen att upprepa det, eller säga att “XX(=undertecknad) hatar också sig själv” eller liknande meningar, allt går inte att höra. På någon av de sista filmerna säger hon först att hon hatar sig själv, sedan “nej jag älskar också mig själv”, sedan återigen att hon hatar sig själv.
Hur ska man tolka detta? Hon verkar i övrigt som en helt normal sexåring, hon är glad och social och vi kommer bra överens. Är min oro befogad eller är det vanligt att sexåringar säger sådant, kanske utan att förstå innebörden? Bör jag säga någonting om detta till hennes föräldrar?
Vore mycket tacksam för råd!

SVAR PÅ FRÅGA

Ibland kan vi utan förskyllan få veta något som berör ett barn som gör oss oroliga. Vi kan höra högljudda bråk genom väggarna och barn som skriker i skräck. Vi kan från vad ett barn berättar eller teckningar som barnet gjort förstå att det inte står rätt till.

Du berättar om en familj, som du umgås med och deras 6-åriga dotter. Hon verkar vara inne i den digitala världen, då hon lätt hanterade filmfunktionen på din digitalkamera. Hon filmade runt i rummet och gick avsides och filmade sig själv. När du sedan ser filmsnuttarna hemma, händer det som du berättar. Flickan lägger in repliker, där hon säger att hon hatar sig själv. Även andra i sällskapet hatar sig själva. Hon säger även att hon älskar också sig själv.

För mig låter det som en 6-årings försök att göra dramatik och leka riktig skådespelerska. Du säger inget om att du känt någon oro för barnen i denna familj. Med du blir orolig av det som du ser, när du spelar upp materialet.

Jag tror du skall hantera detta så avdramatiserat som möjligt. Du vet ju inte vad som ligger bakom.  Samtidigt härbärgerar du något, som kan komma att i onödan påverka ditt förhållande till familjen.  Du träffar familjen av och till. Någon gång kan du fråga mamman om dottern går i någon barnteatergrupp och visa upp vad hon presterat för mamman i enrum. Du kan mycket väl använda en replik som: – hon verkar ju vara i Norénklass redan, se här! -. Sedan kan du spela upp filmsnuttarna och lämna reaktionen och övriga kommentarer till mamman.  Du överlämnar det du har och mamman får göra av det efter egna tankar och känslor.

Slutligen  måste vi påminna oss om vår plikt att alltid anmäla uppenbara missförhållanden, när det gäller barn.

Hej!

Vi är en familj som precis flyttat till ett engelskspråkigt land och har en 5-åring som just börjat skolan där. Men han är rädd och osäker, vill inte att mamma eller pappa ska lämna honom. Det här låter kanske som väldigt naturligt eftersom han inte kan språket, men jag har en känsla att hans osäkerhet är djupare än så. Han har alltid haft svårt när vi lämnat honom, även på dagis i Sverige och hos personer som han känner väl. Han är misstänksam mot folk och går inte fram till människor han inte känner utan avvaktar. Det är som om andra måste “förtjäna” hans förtroende innan han låter dem komma nära honom, och då är det oftast full fart på honom. Han vill absolut inte medverka i gruppverksamheter vare sig nu eller tidigare på dagis, han vill bara iaktta och håller sig helst i bakgrunden, vill inte vara i centrum. Det är inget fel på honom i övrigt, han är intelligent och långt framme i utvecklingen på flera plan. Men just den här separationsångesten som vi känner att han har vet vi inte hur vi ska ställa oss till, han blir våldsam när vi lämnar honom och det är jättejobbigt. Det går liksom inte att lirka med honom och få honom att känna sig trygg! Vi har försökt få hjälp, men vet inte var vi ska börja.

SVAR PÅ FRÅGA

Jag får intrycket att er son är enda barnet. Han är 5 år och har vad jag kan läsa ut haft en normal utveckling vad motorik, intelligens och språk beträffar. Det som är hans problem är att han är rädd och osäker och binder sig fast vid er som föräldrar.  Han söker inte kontakt med nya människor, utan avvaktar och deltager inte i gruppövningar i skolan. Han gillar inte att vara i centrum. På skalan i beteendet att vara blyg eller orädd till att vara framfusig och djärv finns en stor spridning bland barn. Det hänger med upp i vuxen ålder också. Vissa vuxna gillar att framträda på en scen, medan andra värjer sig till tänderna. Frågan är då vad som skall kallas normalt.

När du berättar att ni flyttat till ett engelsktspråkigt land, så undrar jag om någon av er har ett arbete, som innebär att ni lyfter bopålarna ibland. Jag undrar också om sonen haft tillfälle att vara ordentligt bofast och hemtam innan ni nu flyttade. Har det inte varit på det sättet, så kan det bidraga till att förstärka egenskapen han visar så tydligt. Att han håller så hårt i föräldrarna kan spegla en sådan livsstil. Även om det är första gången ni flyttar, så kan det ha legat som planering i luften länge och gynnat en osäkerhet.  Du säger att han värjer sig mot att lämnas hos människor ni känner väl. Det kan även spegla en rädsla att förlora er. Finns det sådana förluster i släkten eller nära vänkretsen? Separationer eller dödsfall?

Sedan kan vissa barn vara väldigt blyga och försiktiga ”av naturen”. Något som släpper stegvis. De behöver bekräftelse och öva det de är dåliga på. Er son måste få en stabil omgivning, där han kan få känna sig trygg och med lärare, som förstår hans svårighet, men inte låtsas om den. Han skall inte bli sedd i sin svaghet utan stärkas med bekräftelse att han stegvis klarar att göra det han idag inte kan genomföra, som att vara med i gruppverksamhet t.ex. När ni får ett nätverk, där ni nu bor, bör ni träna sonen att vara utan er med barnvakt eller hos en annan familj, så att han känner sig kapabel och glad åt att göra sådana saker. Ni finns även om ni inte syns hela tiden.

När det gäller detta med gruppaktivitet och lek, så är frågan om han i vissa sammanhang leker interaktivt med andra barn i ett givande och tagande? Förstår lekens regler? Förstår humor? Visar han inlevelse och omtanke om andra? Brister han i dessa avseende, så blir det större tyngd i sonens problematik. Då bör ni träffa en barnläkare eller barnpsykolog.