Hej!  Jag brukar vara barnvakt åt en liten kille på 3 år, har haft honom sedan han var riktigt liten så vi känner varandra väl.  Han har fortfarande blöja både dag och natt och jag funderar en del över varför han inte är torr ännu. Åtminstone på dagtid. Han kissar på pottan om jag sätter honom där men han vägrar vara utan blöja. Vi behöver goda råd för kanske gör vi fel någonstans, mamman och jag.

 Pappan bor 100 mil bort och mamma arbetar oregelbundet och är borta mycket. Han trivs på sitt dagis och gillar att lära sig nya saker, så för mig verkar han vara en glad och harmonisk liten kille.

 Tacksam för hjälp!

SVAR PÅ FRÅGA

Att gå från blöja till ett liv utan, är ett stort steg för ett barn. Vi har, som arbetar med barn sett många varianter på hur det kan te sig. Man kan säga att det handlar om en sorts separation. Ett barn kan känna det obehagligt att släppa ifrån sig bajset ner i toaletten. Ett vanligt mellanläge är att barnet kan gå utan blöja, men när det är dags att kissa eller bajsa, så vill det ha blöjan på och det är OK!

Man skall akta sig för att forcera ett barn under denna process. Som förälder kan man vara pressad av vad andra föräldrar berättar om sina barns tidiga framsteg i denna fråga. Men barn är olika! Det finns också de som menar att barnet skall mycket tidigare än vid 2-3 års ålder komma igång med att sitta på pottan. Då är vi inne på livsfilosofi.  Min inställning är att man skall lyssna på barnet, så att det är med i den process av träning och belöning som föräldrarna designar. Det kommer ju ändå att ordna till sig. Vi har haft exempel här på bloggen bland kommentarerna, där föräldrar i övergången klippt hål i blöjan och barnet har gjort sina första portioner ner i toaletten på det sättet och haft hjälp av det. Pojkar kan ibland fortare lära sig kissa stående direkt i toaletten är att sitta. En liten pall kan vara till hjälp.

 I det här fallet vet vi inte exakt vad mamman tycker, men jag kan inte se att det är akut bråttom med en 3-åring. Det går dock bra att med god fantasi hitta dellösningar, som pojken kan gå med på, men låt det ske stegvis annars blir läget låst.

Hej!  Jag har en fråga angående ADHD. Jag har en son på snart fem år och han är rätt sen med sitt tal och även när han lärde sig och gå och diverse saker så var han sen. Han leker bra med andra barn. Inga problem förutom att han kan tröttna fort och gärna leker med sig själv istället. Sen pratar han mycket med sig själv har vi märkt, vilket är lite oroande. Förutom det gör han allt annat en femåring ska göra. Men av någon anledning har jag alltid haft en känsla av att något är fel, men kan inte riktigt sätta fingret på vad…. Hoppas du kan hjälpa mig.

SVAR PÅ FRÅGA

 Du har en 5-årig son, som varit sen i sin utveckling vad avser både motorik och språk. Du säger att han leker bra med andra barn, men tröttnar fort och väljer då att leka med sig själv. Därtill har du sett att han pratar en hel del med sig själv.

Din undring är trevande, men du nämner ADHD. Jag drar slutsatsen att du undrar, om det kan vare det som gör sonen avvikande. Då kan jag säga att det har han inte. Barn med ADHD är ofta tidiga och duktiga i sin motorik och har inga problem med språket. Däremot är det fullt ös i en splittrad aktivitet och de har svårt att inordna sig i leken.

Däremot kan det vara av betydelse att titta närmare på den sena utvecklingen, uttröttbarheten i leken och att han då väljer att vara för sig själv samt prata ensam med sig själv. Har pedagogerna i förskolan reagerat och haft samtal med er föräldrar?  Vad har de i så fall sagt? Har han träffat någon logoped? Gick 18-månaderskontrollen på BVC igenom utan anmärkningar? Lite sådana frågor skulle jag vilja att någon går igenom med dig och samtidigt få observera pojken. Jag tycker du försöker få kontakt med en barnläkare för att få allt detta genomlyst.

Hej! Jag har en fråga som gäller min son som blir 18 månader om 15 dagar. Han förlöstes med planerat snitt och är ett IVF-barn. Han vägde 2,65 kg när han föddes men inga problem med näringsförsörjning etc i magen. Han har fortsatt att vara liten, han etablerade sig på  ungerfär 1 SD under normal när det gäller längden och 2 SD under normal när det gäller vikten efter någon månad. Han äter bra. Han har en storasyster (också IVF och snitt) som också är smal men lång. Egentligen oroar inte hans storlek mig eftersom barnens far är smal och senig och jag själv som barn också var smal och nu är normalviktig. Vi är båda relativt korta, jag 162 cm och barnens far 170 cm.

Någonstans har jag läst att barn som kommit till med IVF och barn som kommit ut med snitt kan vara lite sena i utvecklingen, stämmer det?

Min fråga gäller dock hans grovmotoriska utveckling. Han har alltid varit lite senare (och lite lugnare och jämnare i humöret) än sin storasyster. Han satt kring 6 månader (stadigt någon månad senare), kröp först vid 12 månader efter en månads idogt tränande. Vid 15 månkontrollen på BVC kunde han resa sig upp och gå kring möbler. Sedan dess har han långsamt först tagit ett, två steg och vi har “lurat” honom att ta 9 vingliga steg.  I går gick han ca femton steg och sedan ytterligare flera steg när jag lockade och skojade med honom. Men fortfarande tycker jag att utvecklingen går väldigt långsamt. Han är ganska ointresserad av att gå, han kryper runt snabbt som en vessla. Vid ett vanligt läkarbesök för hosta bad jag allmänläkaren kolla hur han rörde sig när han gick. Han kollade höftlederna men tyckte att allt var som de skulle. Han kommenterade att sonen var stark. Det har även andra småbarnsföräldrar sagt som har burit honom, han bär upp sig själv.

Han förstår mycket och gör sig själv förstådd även om han inte pratar. Han börjar försöka säga vissa ord. Han busar med sin storasyster och andra som vill skoja med honom.  Finmotoriskt kan han stapla flera klossar, han kan äta själv om än med kladd. Han sitter ofta på huk och “fixar”. Han kan klättra upp och ner från pallar (och vidare upp på bordet om man inte passar honom) och klättrar själv ner för soffor och sängar baklänges. Vi upplever honom som en försiktig herre. Egentligen har jag inte varit orolig eftersom vi ser att det alltid går framåt, men lååångsamt. Både min man och jag kunde gå straxt efter ettårsdagen. Nu när 18-månkontrollen närmar sig börjar jag dock bli lite orolig. Ska jag tjata på BVC-syster att be att sonen får träffa en barnläkare, om hon inte föreslår det själv?

Vänliga hälsningar
Stina

 SVAR PÅ FRÅGA

Du berättar om din 18 mån gamle son, som kom till genom IVF. Vi kan väl berätta att det handlar om en befruktning i provrör och att det befruktade ägget läggs tillbaka in i livmodern. Det är en inte så ovanlig metod idag. Han vägde 2,65 kg när att togs ut med kejsarsnitt och etablerade sig i tillväxtkurvorna på BVC på – 1 SD i längd, dvs att han låg ett streck (Standard Deviation) under medellängden för åldern. Den nivån är helt rätt med tanke på föräldrarnas längder. Sedan ligger han ytterligare 1 SD under medel i vikt, dvs – 2 SD. Det är inte något anmärkningsvärt, om han följer den kanalen, då pappan är smal och senig.

Vad grovmotoriken beträffar kunde han sitta hyfsat vid 6 mån ålder och stadigt vid 7 mån. Det är helt normalt. Han kunde krypa vid 12 mån ålder och resa sig mot möbler vid 15 mån. Detta är något fördröjt. Dock kryper han nu omkring som en vessla. Det låter mycket bra. Har de senaste dagarna tagit egna stapplande steg på golvet, först två, sedan 9 steg och dagen innan du skrev 15 steg. Dessutom klättrar han upp och ner från pallar samt backar ner från soffan och sängar helt rätt! Därtill kommer att hans språkutveckling tycks vara helt OK. Han förstår mycket och gör sig förstådd. Börjar säga enstaka ord.  Språkutvecklingen  börjar med att han samlar på sig språkförståelse och sedan kommer orden. Han är härvidlag som vilken 18-månaders gosse som helst.

Summa summarum är jag liksom du inte orolig. Han har haft i vissa delar av motoriken en fördröjning, men visar helt klart att han kommer och våra tidsmallar för vad ett barn skall kunna, får vi inte använda alltför stereotypt.

Om jag ställer mig själv frågan om jag skulle vilja se din son vid 18-månaderns kontrollen utifrån vad jag vet, så skulle mitt svar vara nej!

Hej.
Jag har ett barnbarn som är född 16/3-09.
Hörde knakningar i knäna redan då hon var nyfödd.
Jag hade hand om henne redan då hon var en vecka gammal, mamman åkte in för akut galloperation.
Nu har det blivit även i höft och nacke och rygg.
Hon verkar smärtpåverkad om jag gör oförsiktiga rörelser så det rycker till i henne då skriker hon.
Jag tycker det känns obra.
Föräldrarna är inte lika bekymrade som jag lär jag erkänna.
Men eftersom hon är mycket hos mig tycker jag att ngt bör göras-vad?
Vänligen Christina Söderlund
Skövde

SVAR PÅ FRÅGA

Du har ett barnbarn, som nu är ca 9 månader. Redan som nyfödd tyckte du att det knakade i knäna på barnet. Nu berättar du att det låter även i höft och rygg. Dessutom får du intrycket att det finns smärta med i bilden vid oförsiktiga rörelser.

Nu är det så att det är tämligen vanligt med knäppande leder det första året i livet. Jag har även hört mammor, som hört knäppningar på barnet redan då det låg i magen. På mina BVC-mottagningar kommer denna fråga flera gånger per termin.  Jag skull vilja säga att detta hör till det första levnadsåret. Då handlar det ju om barn som utvecklas snabbt. Skelett, muskler, senor med fästen och ledkapslar skall synkroniseras i en intensiv växtfas, då barnet ännu inte fullt ut har börjat använda sin rörelseapparat. Det är lite överrörligt och instabilt lite här och där. Barnen är små ”knäppisar” helt enkelt!  Den smärtpåverkan du tycker dig se, tror jag faller inom det normala sättet att reagera för ett litet barn vid oförsiktiga rörelser.

Våra (enäggs) tvillingpojkar kommer att vara ca 18 månader när de ska skolas in på dagis och vi undrar vilket som är mest lämpligt: samma avdelning eller var sin? Efter vad vi har läst och hört är det mest lämpligt att tvillingar placeras i olika klasser när de går i vanliga skolan, men gäller detta även förskolan? Pojkarna är väldigt lika varandra till utseendet, men lite olika i temperamentet.

 Med vänlig hälsning

Barbro

SVAR PÅ FRÅGA

 Jag tror det är ett för stort steg att separera tvillingar, när de börjar i förskolan vid 18 månaders ålder. Det är dock viktigt att tänka på att ett tvillingpar består av två skilda individer. Man riskerar att betrakta tvillingar som en enhet och inte se var och en av dem för sig. Pedagogerna bör, särskilt när det gäller enäggstvillingar, se både de yttre och personliga skillnader som finns. Det blir en hjälp att konsekvent benämna dem vid rätt förnamn. Den ena tvillingen kan ha utvecklat sig till att vara talesperson för de två och den andra till passiv lyssnare. I sådana lägen är det viktigt att vända sig till den tystare och få direkta svar. Jag tror man rätt snart kan börja dela på dem vid gruppindelningar och ge åtskilda platser vid matbordet. Det gör att de kan känna sig mer självständiga, samtidigt som de fortfarande har tryggheten av att ha den andre i närheten. Tvillingar lever ofta i en ständig jämförelse med varandra. Det startar redan vid födelsen. Det gäller främst vem av dem som kom ut först vid förlossningen  och den som vägde mest. Det är viktigt att inte fortsätta att jämföra. Det riskerar att lyfta fram den ena på bekostnad av den andre.

 Allt detta känner förskolepedagogerna till, men ta ett ordentlig samtal med dem om dessa aspekter, så att ni är samsynta och anpassar till just era tvillingars behov. Får de växa som enskilda individer i förskolan kan beslutet om hur deras skolgång skall se ut bli lättare.

Hej!
Jag har en bror med drag av autism utifrån våra egna analyser. Rutinbunden men har inga problem med fysisk kontakt. Han är lindrigt förståndshandikappad, bor själv, jobbar och är självständig etc.och har inga problem med talet. Han är däremot lite av en ensamvarg och roas av att skriva tabeller på sitt rum, duktig på att memorera sifferfakta.

Han är 36 år idag och när hans handikapp uppdagades kunde de inte ge honom någon diagnos. Min oro gäller mitt barn jag väntar, och vet att det finns en ärtlighetsfaktor vad gäller autism. Hur stor är den risken?
tacksam för svar
mvh Hanna

SVAR PÅ FRÅGA

Du väntar barn och till det hör att man tänker mycket på det barn man skall få. Mest av allt vill man att det skall gå bra med graviditeten och förlossningen och att barnet skall vara friskt.

Det är där som din bror kommer in i dina tankar. Det du beskriver om honom får mig att tänka på Aspergers syndrom, som ingår i autismspektrat. Det låter i mina öron lite märkligt att ” han var för gammal” för att utredas och ge diagnos. Så, egentligen vet vi inte helt säkert.

 Men låt oss säga att det är en autismspektrumstörning. Vad gäller då för dig som syster och ditt barn.

Du nämner ingen annan i den nära släkten, så din bror tolkar jag som den enda med denna typ av svårigheter. Det minskar den ärftliga tyngden i problemet. Är det helt rent i din föräldrageneration och bland dina far- och morföräldrar, så finns väldigt lite som talar för en stark ärftlig faktor.

 Jag tycker du skall släppa detta helt. Behåll en positiv förväntan på ditt barn och ta till dig det fullt ut. Du skall framförallt inte söka efter tecken på konstigheter hos barnet, när det kommer, för det kan störa din anknytning. Det vore alls inte bra. Det kan i värsta fall skapa en kontaktstörning på barnet. Lycka till!

Hej

Vi har en dotter som fyller 5 till sommaren. Hon kommer inte ihåg namnen på barnen i hennes förskola. Hon har gått på samma förskola med barnen sedan hon var 1år gammal. Hur kommer det sig att hon inte memorerar dessa namn. Detta gäller inte alla barn utan bara en del. När vi kollar på förskolefoton vet hon precis vem t.ex. Ronja är, men kommer inte ihåg hennes namn, men hon kan annars förklara vem de är. Hon säger ofta fel till just en av fröknarna. Det finns tre fröknar och just en kallar hon alltid för fel.

Hon har alltid haft svårt för namn, när hon började förskolan hette alla fröknar mamma.

varför kan hon inte memorera namnen, hur mycket och hur ska vi öva med henne

mvh eva

SVAR PÅ FRÅGA

Det du tar upp är ett enskilt beteende, som följt din flicka sedan hon började förskolan, jag gissar runt 1,5-2 års ålder. Hon har svårt att koppla ihop namn till personer. Hon kan beskriva dem men kommer bara ihåg vissa av dem till namnet.  Hur är det i övrigt?  Har dotterns utveckling följt det normala psykosomatiska schemat för ett barn t.ex. under det första året. Krypa, resa sig och gå? Språkets utveckling? Är allt detta normalt? Hennes kontakt med omgivningen. Hur deltager hon i leken med andra barn? På lika villkor? Interaktivt? Detta är några frågor, som dyker upp hos mig. Kan allt detta genomlysas utan att vi finner något speciellt? Eftersom du inte tar upp något av dessa problem, antar jag att de inte finns. I så fall har vi en enskild svårighet hos din dotter att ha svårt att komma ihåg namn. Det är som du vet ett vanligt problem i min ålder, alltså ett sorts ålderstecken snarare än problem för barn. Nu är hon ett förskolebarn och håller på med sin socialiseringsprocess. Hon lär sig att leva i en grupp barn hon inte valt. Vuxna i en personalstyrka som kan växla, då vissa slutar och nya kommer. Bland kamraterna kan favorisera vissa och ogilla andra. Det kan påverka hennes minne av namn. Hon kanske till och med väljer att inte nämna namnet på vissa av kompisarna. Hennes mentala integrationsprocess kanske behöver mer bearbetning och sorteringen och tar lite längre tid.  Är hon den mer kontemplativa typen jämfört med den utåtagerande?  Det låter lite så. Då kan namn på folk vara mindre viktigt än att fundera på andra saker. Jag gissar att namn på familjemedlemmar och nära släktingar sitter som berget!

 Jag tror inte det finns någon anledning nu att träna detta enskilda problem. Tänk igenom det jag ovan skrivit. Är hon alltså annars i alla övriga avseenden normal, så kan hon få vara lite disträ ett tag till.