Hej!
Jag har en son på 3,5 år som jag har börjat att oroa mig för en hel del på sista tiden. Hans pappa har åkt utomlands för att jobba för ca. 1,5 månad sedan och i början var min son väldigt arg på honom över detta och ville inte prata med honom i telefonen. Nu på senare tid så har jag märkt att han verkligen inte mår bra, han beter sig så oroligt hela tiden. Kan inte sitta still, det är som om att det rycker i kroppen på honom hela tiden. Han vill inte äta och klagar på att det gör ont i magen. Han vill inte leka med någon, han vill bara vara hemma. Han springer runt hela dagen och gör bara dumheter. Han bråkar med mig hela tiden och slår sin lillasyster. Han är mer blyg för andra människor när vi är ute, vill helst inte prata med någon. Han är inte sitt vanliga glada jag. När kvällen kommer är mina krafter helt slut efter allt som han har ställt till med på dagen, jag försöker att lugna ner honom genom att kramas osv och prata om att hans pappa älskar honom och att han snart kommer hem igen. Men han hoppar runt i sängen och finner ingen ro. Han sover jättedåligt på nätterna, drömmer jättemycket och vaknar gråtandes flera ggr. Är detta bara en fas som barn normalt går igenom? Tror du att det blir bra igen när hans pappa kommer hem? Eller vad ska jag göra, känner mig emellanåt helt hjälplös gentemot honom. Har verkligen försökt med en hel del saker för att få honom att bli glad. Han har alltid funnit tryggheten i mig, eftersom att hans pappa har varit borta en hel del. Snälla, ge mig råd!

SVAR PÅ FRÅGA

Du berättar att sin son har blivit väldigt orolig och tycks inte alls må bra. Han äter dåligt, leker inte som vanligt, bråkar med lillasyster och sover dåligt på nätterna. Tidsmässigt ringar du in detta till den senaste tiden. Du gör också en koppling till att pappan åkt utomlands för att jobba 1,5 månad. Sonen visade tydligt att han inte gillade det. Om jag ser till hur familjen ser ut, så har han en lillasyster, hur gammal ? Jag antar att hon behöver din hjälp mer än sonen. Inte så långt tillbaka i tiden var hon nyfödd och tog större delen av din tid. Sonen hade innan dess varit det stora centrat i familjen. I sådana lägen brukar pappan vara viktig och kompensera din upptagenhet med lillasyster. I viss mån har det säkert varit så, även om det låter som pappan även normalt arbetar mycket och är borta en hel del. För att vara en reaktion på att pappan rest iväg 6 veckor, kan jag tycka att reaktionen hos sonen är väldigt stark. När du själv tittar tillbaka, så verkar det som du tycker att sonen haft en trygghet i dig trots lillasyster och kanske på grund av pappans relativa frånvaro.

Jag antar att ni berättat för sonen vad pappa skulle göra utomlands, vilket land och pekat ut det på en karta eller jordglob, hur han skulle bo och en del sådana detaljer. Du bör, om du inte gjort det, fråga om han undrar mycket över pappa. Ofta har 3-4-åringar livlig fantasi. Jag tycker du sitter med honom. Låter honom känna att det är du och han och du vill prata med honom. Fråga hur han tänker om pappa och få honom att berätta. Försök att hitta någon bild på den tid som är kvar innan pappan kommer hem. Skapa luckor i dagsschemat då det är bara du och han. Försök komma framåt i denna process. Det burkar vara så att 3-åringar hamnar i trots och testar gränser. Möjligen är det det + att pappan är borta och han har inte helt klart för sig var pappan är.

Någon tid har nu gått för pappans utlandsvistelse. Det kan vara några veckor kvar. Om du följer mina råd, så tycker jag du kan vänta och se vad som händer, när pappan kommer hem. Be honom köpa något extra åt sonen. Pappa kan ringa lite tätare och prata med sonen. Om pappas hemkomst inte löser problemet, bör du söka hjälp av en barnpsykolog på BUP. Då finns det tilläggsfaktorer, som bör redas ut.

Hej! Jag har en dotter på 7 år som har kraftiga problem både hemma och i skolan. Hon hamnar i konflikter och slåss i skolan och har svårt med kamratrelationer. Hon har svårt att koncentrera sig och slutföra saker. Hon vill inte bli kramad. Hon slår mig och lyssnar aldrig och har svårt att hålla ordning på allt. Hon har inte inlärningssvårigheter enligt lärarinnan utan beteendeproblem. Kan hon, trots att hon kan hänga med i skolan ha någon form av neuropsykiatrisk störning?? De säger bara sätt gränser till mig och utrycker att jag inte gör tillräckligt men jag är slut fast jag bara har ett barn. pappan har någon form av neuropsykiatrisk problematik.
 
mvh
sara, desperat mamma

SVAR PÅ FRÅGA

Du beskriver din 7-åriga dotter med att hon har koncentrationssvårigheter. Hon slutför inte det hon håller på med. Jag skulle gissa att hon ”floppar runt” mellan aktiviteter ostrukturerat. I skolan hamnar hon i konflíkt och hemma har ni det jobbigt. Hon lyssnar inte på dig och slår dig. Jag undrar hur det sett ut under tiden i förskolan? Vilka synpunkter hade pedagogerna på din dotter? Sannolikt var det bråk med kamrater även då och hur fungerade den interaktiva leken?  Hur gick det under de åren med de dagliga rutinerna hemma, som att komma upp på morgnarna, få på kläder, äta fruktost och borsta tänderna och komma iväg till skolan? Förekom vilda protester och ilskna låsningar? Var t.ex. bilresor och semestrar jobbiga att genomföra? Hur är hon på barnkalas? Har hon lätt att gå upp i varv, när det blir mycket folk omkring henne?

Finns det problem i mina uppradade frågor, så finns det anledning att titta närmare på orsakerna till din dotters svårigheter. Att hon klarar skolan nu i 1:a klass motsäger inte att hon skulle ha t.ex. ett neuropsykiatriskt funktionshinder. Dessa barn är normalbegåvade, men har svårt med koncentration och uppmärksamhet samt brister i impulskontroll. Efter några år i skolan blir det också stora problem med att hänga med i undervisningen.

Du har fått rådet att sätta gränser. Men har man ett barn med denna typ av dagliga problem, så är det inte gränssättning, som löser situationen, utan att omgivningen strukturerar vardagen, för att förhindra barnet att utlösa sitt avvikande beteende.

Jag tycker du skall träffa en psykolog t.ex. på BUP eller barnläkare, som kan neuropsykiatri för att få lämna dotterns hela livshistoria. Hon skall ha hjälp utifrån sina svårigheter, annars går det inte alls bra. Jag tycker alltså att du skall agera nu. Du nämer att pappan har någon form av neuropsykiatriskt problem. Det finns en tämligen stark ärftlig faktor i dessa funktionshinder.

Hej!
 Min son har under den sista månaden blivit bröst och rumpfixerad. Det har gått så långt att han har tagit sina fröknar på brösten. Han använder också ett språk som han inte haft tidigare; svordomar och könsord. Han kan inte själv förklara varför han håller på så här utan svarar bara “jag vet inte” De andra barnen tycker naturligtvis att han beter sig konstigt. Fröknarna menar att det inte hjälper med tillsägelser- han tar inte åt sig. Han har också ritat snoppar på bildlektionerna.
Hemma har vi inte pratat speciellt mycket om sex och dylikt. Vissa ord förstår jag överhuvudtaget inte hur han kan känna till?
Han är också “aggressiv” mot omgivningen och tycker att han alltid har rätt – kan inte ha fel.
Vad gör vi för att hjälpa honom?  Ska vi kontakta BUP?
Han fyller 9 om ett par månader och har alltid varit “före sin tid”, mogen, smart och duktig.
 
MVH
Orolig mamma

SVAR PÅ FRÅGA

Du berättar om din 9-årige son, som på ganska kort tid (den sista månaden) fått ett nytt beteende med könsord och svordomar. Han har blivit som du säger ”bröst och rumpfixerad”. Har bland annat tagit sina fröknar (pluralis) på brösten. Han ritar snoppar på bildlektionen. Detta är för mig ovanligt hos en 9-åring, så som jag mött dem i arbetet. Jag har på denna blogg några gånger skrivit om det vi kallar 9-årskrisen. Den är mer depressiv och ger ett inåtvänt beteende. Barn börjar tänka på de stora livsfrågorna om t.ex. liv och död. De genomgår en viktig fas för sin sociala integrering, där platsen i gruppen blir viktig. I det sistnämnda kan din sons beteende komma in. Även om metoden är udda för en 9-åring, så skapar han uppmärksamhet och han kanske söker popularitet. Men det blir fel och han kan inte fullt ut förstå som 9-åring vad han ställer till med. Sedan kan naturligtvis det depressiva i 9-årskrisen få ett extrovert utflöde.

 Man kan ju bara spekulera varifrån han fått sin variant att agera på just nu. Jag kan få tankar om att han umgåtts med äldre pojkar, som är på väg in i eller är i sin pubertet. Där kan han fått se erotiskt material kanske på internet och lärt sig hemsidor han använder själv hemma. Det kan ha blivit ett för stort material av vuxen sexualitet att hantera för sonen. När han sedan skall praktisera med ord och handlingar, som du berättar om, så blir det fel. De andra barnen tycker, att han beter sig konstigt.   

Du säger att fröknarna menar, att det hjälper inte med tillsägelser. Jag undrar hur ni hanterat saken. Har ni konfronterat honom med hans nya språkbruk och att han tar fröknarna på brösten. Det kunde vara en början att ni föräldrar tillsammans ställer raka frågor, att ni har märkt att han ändrat språk och fått nya ord. Varifrån kommer det och särskilt de där nya orden, som du inte förstår varifrån de kommer. Ni kan även berätta, att ni vet att han betett sig olämpligt mot fröknarna. Bara lugnt och sansat undra, utan räfst och rättarting och moraliserande. Försöka få honom att förstå, att det blir väldigt konstigt i skolan och att han kan tappa kompisar. I bästa fall blir det en öppning. Kolla lite vilka han umgås med. Eftersom han är inne i en aggressiv period kan det naturligtvis bli en låsning och han springer in på sitt rum och slänger igen dörren. Hamnar ni där kanske ni som föräldrar först ensamma försöker få råd och handledning på BUP. Hur den kontakten sedan utvecklas får ge sig efter omständigheterna.

Hejsan!
 Jag är en tvåbarnsmamma. Har en son på snart 4 år och en dotter på 5 månader.
Min son har leukemi och har behandlats nu snart i 2 år och det återstår ca 6 månader kvar av behandlingen. Jag har skämt bort honom så pass mycket att jag har förlorat all kontroll över honom. Han är agressiv, slåss, bits, kastar saker, skriker ja allt..
Jag mår dåligt av hela situationen. Tills mörkret kommer bryter jag ihop och brister ut i gråt. Mina nerver har tagit slut.
När han slår mig, biter mig så kan jag ta tag i hans arm tills han börjar gråta och då mår jag ännu värre. Börjar avsky mig själv och tycker jag är världens värsta mamma.
 Jag älskar min son överallt annat och min dotter, men jag är rädd att min son hatar mig.
 Snälla hjälp mig, vad ska jag ta mig till? Jag orkar inte mer snart…
 
Vänliga hälsningar
 
en orklös mamma..

SVAR PÅ FRÅGA

Din nu 4-årige son fick leukemi får ca 2 år sedan, när han var 2 år och har nu 6 mån kvar på behandlingen. När han var ca 3,5 år fick han en lillasyster.

 Behandlingen av leukemi är mycket intensiv särskilt första halvåret. Ständigt återkommande cytostatikakuren inneliggande på sjukhuset. Det blir illamående och dåliga blodvärden och mycket stick och även återkommande stick i ryggen för ryggmärgsvätska. Av och till infektioner på grund av att immunförsvaret sänks. Ja, du vet allt detta! Det är en stor omställning och påfrestning för hela familjen. Föräldrarna kan inte sköta sina arbeten och måste sjukskrivas. Första tiden var sonen enda barnet och det gör det lite lättare att hantera, då ofta de äldre syskonen kommer i kläm.

Du säger att du skämt bort honom under den här processen. Det kan vara så att för att få medverkan i alla undersökningar och behandlingar, så har du fått muta honom osv. Jag undrar lite om hans beteende av att vara aggressiv, slåss och bitas har pågått länge. Finns en början på det. När leukemin kom? Efter en tids behandling? Eller när lillasyster kom?

En 2-åring kan naturligtvis inte förstå fullt ut varför han måste till sjukhus så ofta. Det blir frustration och ilska. Personalen på barnonkologen är mycket duktiga på att hantera allt detta, men ändå blir det obegripliga till aggressioner och ilska.

Att han nu ger sig på dig med att bita och skrika låter som du är måltavla för mycket. En del kan vara att du ägnar mycket tid åt lillasyster. Han ”som är så sjuk” kan känna sig åsidosatt. Du skall inte ha skuldkänslor för att du håller honom, när han ger sig på dig. Att han börjar gråta betyder, att han förstått, att han gjort något dumt. Detta skall du inte känna dig som dålig mamma för. Du sätter bara gränser och det behöver han. Sedan kan ni prata om det efteråt. Det är nog enda vägen att få honom att förstå.

Du nämner inte pappan, men han blir viktig att gå in och avlasta och hitta på aktiviteter med sonen särskilt som du har din dotter 6 mån.  Vad jag tycker du skall göra är att be att få träffa den psykolog, som finns knuten till barnonkologen just för att stötta och hjälpa familjerna med barn som har cancer. Där kan du berätta och få hjälp.

Hej!

För en månad sedan började min 5-åriga son att förändras. Från att ha varit en social, utåtriktad, bekymmerslös liten grabb har han blivit rädd och osäker. Han kan vakna mitt i natten och fråga om han ska på dagis nästa dag och börja gråta. Han frågar säkert 20 ggr på morgonen när han blir hämtad och av vem. När han lämnas på dagis gråter han och vill inte vara kvar. Är litet låg i humöret överlag. Han vill inte längre vara själv ute med kompisar och leka. Ser helst att någon vuxen står ute på gatan och tittar på. På kalas vill han att man ska vara kvar. HälsningarMamma

Vad gör vi? Detta har blivit jättejobbigt eftersom det inte bara är på vardagar han är ledsen utan frågar och frågar om när han ska till dagis även på helgerna. På dagis säger de att han börjar vänta på att bli hämtad på eftermiddagen och då leker han inte. Övrig tid är han som vanligt. Han har alltid gått hem kl 15 och blir hämtad då även nu. Han har aldrig blivit bortglömd eller lämnad. Vi har ingen förklaring till denna förändring.

SVAR PÅ FRÅGA

Du berättat om din 5-årige son, som blivit förändrad. Från att varit social och utåtriktad, så har han blivit ängslig och osäker. Han fokusera mycket kring dagis. Undrar när skall han dit igen och när skall han hämtas och av vem? När han lämnas på dagis så gråter han. Även på helgerna återkommer frågorna om när han skall till dagis igen. Gråter även i samband med att han frågar. Vill ogärna vara ute och leka med kompisar om inte någon av er är med.

Helt klart har det hänt något! Det här handlar inte om någon utvecklingskris!  Han är rädd för någonting. Man kan få flera tankar omkring detta. Han kan vara utsatt för mobbning. Det stöder att han inte vill gå ut och leka hemikring ensam. Man kan även få tankar om övergrepp. Eller också har han blivit osäker på var han har er. Håller hans verklighet på att förändras? Flytt? Familjen skall splittras? Jag tar i för att ni skall förstå tyngden i problematiken.

Ni måste naturligtvis ta tag i detta och höra med förskolan. Vad är deras syn på honom? Försök att få honom att prata själv. Vad händer med honom på dagis? Sannolikt behöver ni hjälp av BUP.

Hej!
Vi har en familjemedlem som är mycket orolig för sin lille son, 14 månader gammal.

Han har i dagarna börjat slå sig med knytnävarna i huvudet, ibland med ena och ibland med båda händerna. Detta kommer helt opåkallat. Ibland dunkar han huvudet i golvet eller i väggen, ganska hårt.

Jag vet att detta är vanligt bland barn och kan ofta uppstå då barnet är frustrerat eller är i trotsåldern.

I detta fall orsakar slagen och bankandet en större oro eftersom barnets morbror är gravt autistisk och förståndshandikappad. Barnets mamma (som är syster till killen med autism) är givetvis orolig att detta går i arv.

Pojkens morfar har autistiska drag men har inte fått diagnos vuxenautism (och har själv ingen aning om dessa personlighetsdrag, omgivningen kan dock konstatera stora likheter mellan fars och sons beteenden).

Pojkens mamma är fullt frisk.

Har läst “allt” som finns att läsa om tidiga tecken på autism. Pojken uppvisar inga av dessa. Han tar ögonkontakt, härmar, pekar och hittar på egna lekar. Vi kan inte se något konstigt i samspelet med andra barn eller vuxna. Det enda man möjligen skulle kunna tyda åt autism är hans fascination att hälla ut saker, t ex alla kritor från kritasken, gång på gång. Men detta är väl å andra sidan något de flesta barn ägnar sig åt? Han är ganska livlig och sitter inte gärna stilla några längre stunder. Han är av normallängd men ligger något under viktkurvan (pappan är lång och smal) och har god aptit.

Känner inte till om man forskat i arvbarheten för autism, men finns det en risk för att denne lille pojke ska utveckla en sådan störning? Och vad ska man i så fall hålla särskild koll på?

Med vänliga hälsningar

Lena

SVAR PÅ  FRÅGA

Du framför en oro för din släktings 14 månader gamle son.  Vad som kommer ut av det du skriver, så har han utvecklats normalt vad avser tillväxt, motorik och socialt beteende för sin ålder. Han värkar vara livlig och sitter inte still. Jag antar att han började gå runt 1 års ålder och då är han inne i en lustfylld upptäckarglädje.  Att hälla ut klossar och som här kritor ur sina askar är typiskt för åldern. Detta att slå knytnävar mot huvudet, eller att banka huvudet i golv eller vägg kan mycket väl ingå i den fascinationen att upptäcka sin kropp. Det är vanligt i denna ålder att barnet upptäcker örsnibbar, näsöppningar och pojkar sin snopp.

 Din beskrivning av pojkens goda ögonkontakt och att han härmas och interagerar  är goda signaler om social kompetens. Hur är det med att mysa och kramas?

Sedan nämner du oron för autism. Det beror på att det finns i släkten. Mammans bror har en utvecklad autism och är förståndshandikappad. Även sonens morfar har autistiska drag, men är inte utredd och har då inte fått diagnos. Han verkar inte heller känna av det själv. Har han levt ett normalt yrkesliv? Alltnog ser omgivningen likheter mellan barnets morfar och morbrodern, som har fått diagnos.

 När det gäller gossen 14 månader gammal, kan man inte på beteendet hittills dra några växlar i riktning mot en diagnos. När du sedan läser litteraturen finner du att t.ex. rituellt beteende, dvs att monotont och ofta upprepa en motorisk rörelse ingår i autism. Vagga kroppen och samtidigt verka frånvarande  eller för all del slå huvudet i väggen. Man kan bli lite nojig av läsa.

 Autism ingår ju i gruppen neuropsykiatriska sjukdomar. Där har vi  ADHD, Tourettes syndrom, Aspergers syndrom och en grupp vi kallar autismspektrumstörningar.  Det finns en ärftlighetsfaktor i dessa sjukdomar. Så långt kan man säga att pojken har en ärftlig belastning med morbroderns sjukdom och morfars ”light” variant. Det finns en X-kromosombunden variant (fragil-X), men den går inte från morfar till morbror, eftersom morbrodern fått en Y-kromosom från morfar.

Jag förstår moderns oro på grund av just den ärftliga faktorn. Men det krävs lite mer. Det är när kramandet blir ointressant och barnet får oförståliga vredesutbrott, utvecklar tydliga rituella beteenden och inte lär sig att leka interaktivt med andra barn och inte förstår lekens regler utan hamnar bredvid, ja då börjar det bli anledning att titta närmare och söka hjälp.

 Pojken skall ju inom kort till 18-månaderskontrollen på BVC. Då görs en utvecklingsbedömning.

Det finns en fara i att ta ut sjukdomar i förskott, sjukdomar som aldrig kommer. Särskilt när det gäller barn. Man riskerar att ändra sitt förhållningssätt till barnet, till stor nackdel för barnets normala utveckling. Samtidigt vill vi att man upptäcker autism så tidigt som möjligt.

Vår dotter som nu fyllt 16 år har tappat sina kompisar sedan 3-4 år tillbaka, och är deprimerad. Hon har mycket, mycket låg självkänsla och har haft självmordstankar, även om det inte är akut längre.

Det man mest tänker på när man tar kontakt med vår dotter, är att hon tar lång tid på sig att reagera och svara, det är lätt att förlora intresset när man inte får respons.

 Den samlade bedömningen efter ett par år i BUP, begåvningstest i skolan, utredning hos logoped, test av gluten/sköldkörtelproblem, samt diskussion med barnläkare är detta; Vår dotter ligger nära undre gränsen för normalbegåvning, det i kombination att hennes tal är långsamt, som delvis beror på att hon hade hörselproblem i mycket tidig ålder, samt vanliga tonårsproblem, har gjort att hon har haft svårt att hävda sig socialt och kommit efter även i skolan. 

 Det psykosociala området, samt hjälp i skolan, är det vi försökt hjälpa henne med.

 Jag tittade nyligen på en videoinspelning för ca 3-4 år sedan och såg en pigg unge, som rätt rappt och glatt svarade på frågor. Hon hade kontakt med andra ungar, gillade teater och var aktiv i utformningen av olika framställningar. Jag har ett minne av vår dotter till för några år sedan som en pigg tjej, som kanske inte pratade så jättemycket men var aktiv i idrottsklubbar, sjöng i kör etc, och som lätt gick från idé till handling.

Det började förändras på allvar för ca 3 år sedan, jag minns att hon flera gånger sa till mig:  ”Pappa, det är något fel på min hjärna …”

Situationen idag är helt förändrad. Hon är socialt isolerad, sitter hemma, ställ en fråga och ingenting händer … så småningom kan det komma ett svar, men vanligtvis får man fråga om några gånger.  Det är som om det ligger ett filter mellan hennes inre och omvärlden som hon med först med stor ansträngning når.

 Ja, jag vet att om man är deprimerad så går det långsamt, men då skulle man väl åtminstone någon gång kunna vara mer aktiv, men det sker aldrig.

 För mig passar pusselbitarna ihop om man antar att hon har någonting kroppsligt som drar ner hennes aktivitet på något sätt; i begåvningstestet i skolan berättade de att det tog omkring 3 gånger längre tid än normalt att genomföra uppgifterna, vissa test var på tid så det är klart att hennes resultat var lågt.

De sociala kontakterna funkar ju inte heller om man inte får något svar när man tar kontakt.  En läkare skickade henne på ett test av gluten/sköldkörtelproblem men hittade ingenting tyvärr. Då läkaren berättade om sin misstanke kändes detta som den perfekta förklaringen, i synnerhet som halva släkten har glutenproblem (systern t, ex) och sköldkörtelproblem (faster, farfar mfl).

En sak som jag tänkt mycket länge på är hennes mage. Hon har sedan mycket låg ålder haft en utstående och lite spänd mage, men inga synliga spår i form av diare eller gaser i magen.

 Kan man tänka sig att hon har någon kemisk brist, eller obalans av något slag?  Finns det exempelvis mer avancerade tester av sköldkörtelproblem, eller andra bristsjukdomar? Vi känner oss förtvivlade för att vi inte kan hjälpa vår dotter.

Pappa Christian

SVAR PÅ FRÅGA

Ni har en dotter 16 år, som ni tycker förändrades för ca 3 år sedan. Då var hon pigg och umgicks med kompisar och deltog i scenframställningar och sjöng i kör. Var kanske lite tystlåten. Nu är hon sluten, har tappat sina kamrater och  svarar knappt på frågor eller så tar det en lång stund innan svaret kommer. Hon har haft självmordstankar. Ni har ett par års kontakt med BUP. En barnläkare har uteslutit glutenintoldeans eller sköldkörtelproblem. Hon har gjort begåvningstest och träffat logoped. Begåvningsmässigt ligger hon nära undre gränsen för normalbegåvning. Den gräns man då talat om är den mot särskolan.  Begåvningen brukar som regel inte ändras så mycket över tid. För tre år sedan gick hon i årskurs 7.  Hur var omdömet från lärarna då? Hur såg de första betygen ut i 8:an.  Om hennes  begåvningsmässiga kapacitet ligger på nedre gränsen, så innebär det en svårighet i lärandet. Sådana elever behöver särskilt stöd och en takt för inlärningen som stämmer med deras kapacitet. Du talar lite om hjälp i skolan. Har hon haft extra resurs? Annat arrangemang? Att känna att man inte hänger med i högstadiet, då hela elevens framtid grundlägges, är väldigt jobbigt. Man blir omsprungen av sina kompisar. I den jämförelsen ser hon ingen rolig framtid.  Om hon då inte får stöd halkar hon efter för varje termin. Insikten om detta kan vara en viktig orsak till det depressiva draget och den sociala isoleringen. Hon är 16 år och det är bråttom att se över hennes behov av stöd, om det inte är optimalt.  Jag förstår föräldrars frustration i ett läge som detta, när man ser sitt barn på väg in i vuxenvärlden i stället gå in i slutenhet och depression. Elever, som har en begåvning på er dotters nivå lever upp om de får undervisning med en takt för lärandet som stämmer med deras förmåga att ta emot. Vi bör klara ut detta innan vi funderar på kemiska störningar i kroppen eller svullen mage. Det kan bli något att titta på, när dessa frågetecken rätats ut.

Hej!

Vår sexårige son har en massa “tics” för sig. Han blinkar med ena ögat, harklar sig, blinkar, småhostar, gör konstiga ljud i munnen etc etc. Förra vintern höll han på med småhostande länge länge, sedan gick det över. Han har nu hållit på med flera av dessa “olater”, jag vet inte vad jag ska kalla dem, hela vintern och det blir bara värre och värre. Han gör dem både hemma och i skolan. Förut hade han en i taget, nu har han ett helt gäng samtidigt.

Säga till har ingen effekt, han gör dem utan att tänka på det. Men det har blivit så mycket nu, att jag dels är rädd att han ska bli retad för det och dels är det irriterande att höra och se.

Han är för övrigt en trygg och glad kille, inga problem i skolan eller med kompisar och syskon. Just nu är han en typisk sexåring som har fullt med myror i kroppen.

Vad ska vi göra? Tacksam för tips.

SVAR PÅ FRÅGA

Du har en 6-årig son som har en massa “olater” för sig. Du nämner själv ordet “tics”. Han har  blinkningar, harklingar, han småhostar och har diverse ljud för sig i munnen. Han har vad man kallar både motoriska och vokala tics. Jag använder alltså ordet tics. Du säger att han hade en period med småhostningar eller harklingar för ett år sedan och det gick över. Nu har han en intensiv period och han gör det både i hemmet och skolan och det är flera tics samtidigt.

Allmänt kan man säga att det är inte så ovanligt med tics. De flesta försvinner efter ett tag. Barnet är inte riktigt medveten om det. Det är bättre att inte påtala det för barnet än att försöka tjata bort det. Det finns en stressfaktor och det är bra att försöka motverka stress. Ökad motorisk aktivitet förbättrar tillståndet. Det kan handla om någon form av sportengagemang. En del barn väljer att gå undan och “ticsa av sig” och det är OK.

 Har ett barn både vokala och motoriska tvångsmässiga tics i minst ett år börjar vi tala on Tourettes syndrom. Det ligger inom det neropsykiatriska störningsfältet. Då finns rätt ofta en ärftlig faktor, dvs flera i släkten kan ha det. Med det följer också koncentrationssvårigheter och splittrad uppmärksamhet. det rör sig om ca ½% av en barn-ungdomnsgeneration.

Jag tycker du avvaktar och försöker minska stressen för sonen. Kanske kan han  få igång någon sportaktivitet. Gör inget nummer av det. Tjata inte. Fortsätter det på den här nivån fram till på senvåren kan du försöka att få kontakt  med en barnläkare eller psykolog för att gå igenom hela symtombilden. Han går väl nu i förskoleklass med ett visst mått av undervisning. Hur det fungerar kan man då också gå igenom och få en helhetsbild, för att bättre förstå.

HejJag behöver stöd hur jag ska få mitt barn 7-år att se sig själv hur han beter sig. Han har inget tålamod med saker han inte kan och klarar inte av motgångar. Misslyckas han (om han nu försöker) så sätter han sig ner och bölar och tjuter och försöker inte en gång till.