Hej!  Jag har en dotter som är 10 år, och som blir extremt trött och nedstämd den mörka årstiden. Förra vintern var vi på BUP och hos skolpsykolog, vanlig läkare som tog blodpover i mängd och allt möjligt. Den senare förslog att vi skulle inköpa någon slags sollampa att ha på köksbordet, tex när hon gör läxorna, eftersom inget kroppsligt fel hittades. Vad tror du om det? Vilken typ av lampa i så fall, och var köper man dem?

 Tacksamt

Carola, Stockholm

 SVAR PÅ FRÅGA

 Din dotter har alltså problem med påtaglig trötthet och nedstämdhet  under den solfattiga årstiden. Ni har sökt hjälp både hos skolpsykolog, inom barn- och ungdomspsykiatrin samt hos kroppsläkare. En massa blodprover visade att kroppen mår bra. Nu har ni blivit rekommenderade sollampa. Det låter som de vårdgivare ni träffat tror att dottern har det vi kallar ’Seasonal Affective Disorder’ (SAD). Det är en symtombild (man skall kanske inte kalla det sjukdom), som hänger ihop med att vissa av oss lider av att få mindre mängd solljus under vinterhalvåret. Det tros hänga ihop med hormonet melatonin, som kan sägas vara kroppens naturliga sömnmedel. Solljuset motverkar detta hormon dagtid.

 Bland barn är SAD inte så vanligt. Man räknar med att 3-4 % av befolkningen har symtom talande för SAD. En undersökning bland skolbarn i Minnesota USA  visade att 6% av barnen hade negativ humörpåverkan under vintern och ungefär 1% tedde sig deprimerade. Bland high school ungdomar hade drygt 3%  symtom tydande på SAD. Högst frekvens sågs bland flickor efter puberteten. Mellan 1.7 – 5,5% i Minnesotaundersökningen i åldern 9-19 år hade symtom som tydde på SAD.

  Jag drar dessa siffror, eftersom jag inte i min kontakt med barn under många år stött på eller behandlat några med SAD. Det är möjligt att man inte söker för det. I de lindriga fallen ses bara ledsenhet, irritabilitet och ibland ångest. Nästa steg i symtombilden är trötthet, sömnproblem, kan somna dagtid och att barnet drar sig undan.

 En annan faktor, där jag själv forskningsmässigt varit inblandad, som är orsak till depression i åldern 8-10 år är det vi kallar 9-årskrisen och det ämnet finns avhandlat i ett par bloggar här tidigare. Det har inte brist på sol som orsak, utan är en utvecklingskris.

 Om ni nu gjort ett ordentligt varv i vården och man dragit slutsatsen att din dotter har SAD, så är ljusterapi den effektivaste behandlingen. Det finns särskilda lampor för detta. Jag kan inte nämna varumärke här, men det finns lampor som ger mellan 2500-10000 lux. Jag tror det lägsta värdet räcker för din dotter. Du kan söka på nätet. För starkt ljus irriterar ögonen. Eftersom denna behandlig på barn är okänd för mig bör du fråga en ögonläkare vad de anser om detta.

 Hej!

Jag har en fråga gällande min dotter som fortfarande bor hemma och ska ta
studenten i dagarna. Ända sedan hon var liten har hon varit ängslig och blyg
och rädd för en massa saker och härom veckan hade vi en otrevlig händelse här
hemma – ett inbrott där de vände upp o ner på hela huset. Efter detta sover hon
inte…hon gråter sig igenom nätterna och har panik när hon är hemma ensam på
dagarna vilket givetvis kommer att märkas på hennes resultat under slutexamen.
Själv har jag ett ganska krävande jobb.Vi bor utomlands och hennes pappa i
Sverige, jag tillsammans med en ny man sedan 7 år och som hon verkar gilla utom
när hon panikerar så här….hon blir hysterisk och skriker att jag förstört
hennes liv, att det är bättre för alla om hon tar livet av sig osv osv. Själv
börjar jag känna att energin sipprar ut o jag orkar snart inte mer….men vill
ju givetvis att hon ska vara lugn o trygg och känna att hon vågar sova på
nätterna! Vad finns att göra? Kan jag be någon skriva ut lugnande till henne?
Sömnmedel? Jag tror att hon kommit in i en ond cirkel som behöver brytas?
Skulle behöva råd från någon eftersom hon också vägrar gå till någon och prata
ut….hon har redan flera år sedan sagt att hon inte kan prata med mig sedan
jag bestämde mig för att flytta ihop med min sambo vilket inte är sant för jag
har hela tiden försökt att tillgodose alla hennes krav vilket har gjort henne
oxo väldigt bortskämd till min äldre dotters och sons stora förtret och
irritation. Snälla ge mig ett råd vad jag kan göra?

SVAR PÅ FRÅGA

Du har tre barn eller ungdomar och har flyttat utomlands med en ny man. Det låter som alla tre ungdomarna bor med dig. Barnens pappa bor kvar i Sverige. Jag undrar vilket kontakt han har med barnen och särskilt den yngsta dottern, som nu skall ta studenten. Ni kanske har det ordnat i något sorts regelrätt umgänge på en nivå som fungerar. Vi vet ju förstås alla att det är ju vi vuxna som byter partners, medan barnen har sina biologiska föräldrar kvar rakt genom sådana förändringar i livet. Dottern har som du berättar alltid varit ängslig och blyg och rädd för mycket. .Det kan göra att hon haft det särskilt svårt med separationen från pappan.

Till råga på allt har ni haft inbrott nyligen och hemmet var upp och nervänt. Självklart är dottern rädd och osäkert efter en sådan händelse. Vem blir inte det! Det kan också vara så att hon ”tömmer ut” en del gamla lagrade oroshärdar i det som nu hänt med inbrottet, som får klä skott för allt annat hon bär på.

 Du säger att dottern har gillat läget med den nya familjekonstellationen, men när hon ”panikerar” (ditt ordval) säger hon, att du förstört hennes liv med din nyorientering i livet och skaffat ny man och gett barnen ett nytt land. Hon tycker inte hon kan prata med dig som förr. Du tycker hon har fel där. Jag tror att båda reaktionerna speglar vad som rör sig i henne. Livet är sällan svart eller vitt.  Det låter som du gjort henne bortskämd. Hon har fått saker, för att lindra ängslan och oron samt hennes problem kring första familjens upplösning och besvikelser runt det. Det äldre syskonen tycker du ör orättvis.

Det jag klart får fram i denna berättelse är att det finns mycket att lyfta upp till ytan, viket dottern vägrat. Hon vill inte prata och det är rätt vanligt bland tonåringar. Särskilt tillsammans med föräldrar och en terapeut. Ändå är det vägen till en förändring. Hon känner sig ibland i kläm och tycker det vore skönast för dig och din man om hon tog livet av sig. Hon är ivägen för det nya livet. Den känslan finns ibland. Däremellan finner hon sig väl tillrätta. Du känner en gräns närma sig där orken tar slut för din del.  

Piller av olika slag är inte det som skall till i första rummet. Det som behövs är att ni hittar en väg till samtal med någon som kan öppna upp låsningarna. I ett sådant här akut läge med studentexamen och inbrott och väldig oro kring det kan ett vanligt sömnpiller några nätter vara till hjälp. Men det måste till någon form av terapi annars sluter dottern sig ännu mer och kan dra ut i ett eget liv med alla problemen olösta. Vilken resurs den biologiska pappan kan utgöra i denna process framkommer inte, men han är en del problematiken och jag antar att han hålls informerad.  Det ligger ett viktigt arbete framför er. Ni bör hitta någon terapeut. som kan ungdoms- och familjedynamiska problem, en som ser vilka roller ni intagit och är låsta i. Det kommer att ge god hjälp med en sådan väg.

Hej

Jag är en kvinna som sedan 2002 har varit tillsammans med en man som har en dotter (född 98) sedan ett tidigare äktenskap. Jag tycker att hans dotter och jag har haft en fin relation genom åren. Flickan bor växelvis mellan mamman och pappan varannan vecka. Det har fungerat hyggligt genom åren. Ett samarbetsavtal är upprättat genom socialens hjälp.

Nu till mitt problem. Jag upplever att flickan inte mår bra. Hon är disträ, spänd överdrivet angelägen om att vara till lags. Hon fungerar bra i skolan enligt skolans personals egen utsago.

Hemma är hon ofta frånvarande i sättet nästan som lite förvirrad. Hon är inte högljudd och bråkig. Men går gärna in i konflikt ofta genom att vara sur, butter, tvär och inte göra som man blir tillsagd.

Har hon kommit in i en förpubertet, beror hennes sätt att vara på dubbelt boende. Hur ska man på ett bra sätt kunna hjälpa en flicka i den här situationen. Jag känner mig oerhört maktlös och frustrerad. Denna håglöshet och brist på glädje hos flickan leder till många konflikter hemma. Jag har vid flertalet tillfällen försökt att tala med henne. Men allt är bra säger hon.

Jag vet att hon en gång bad sin klasslärare om att få komma i kontakt med kuratorn på skolan det var efter att pappan och jag berättat för flickan om den möjligheten. Hon fick då svaret att den kontakten måste ske genom föräldrarna. Är det så? Vi har inte pratat med mamman om att vi upplever detta problem. Flickan vill inte att vi talar med mamman om detta. Min man ringde också till kuratorn, men blev då hänvisad till att båda vårdnadstagarna måste komma överens om en sådan här kontakt. Det känns orättvist att det är så. Ska det behöva vara så? Finns det annan hjälp att få. Jag upplever att flickan mår mycket dåligt emellanåt. I perioder har hon också mycket svårt att sova.

Med vänliga hälsningar

En förtvivlad bonusmamma

SVAR PÅ FRÅGA

Du berättar att du blev bonusmamma 2002 till en flicka som då var 4 år gammal. Nu 11 år. Hon delar sin tid mellan sina biologiska föräldrar med rättvist växelboende med en vecka var hos vardera föräldern. Det har fungerat hyggligt, säger du.  Flickan och du har haft en bra relation, tills nu. Hon har blivit tyst, butter och mår inte bra. Hon är håglös och har brist på glädje. Hon både anstränger sig för att vara till lags och går in i konflikter. Hon tycks inte vilja prata. Glider undan genom att säga att allt är bra.

  Det finns en del uppgifter som speglar underliggande spänningar. 1) Växelboendet tillkom med hjälp av ett samarbetsavtal på socialkontoret. Föräldrarna klarade inte det själva. 2) Ni har inte pratat med modern om den aktuella situationen och 3) flickan vill inte att hon vidtalas. 4) Flickan har i perioder mycket  svårt att sova. 5) För vem vill hon vara till lags? Varför?  6) Flickan nappade på ert förslag om att försöka få kontakt med kuratorn, men det har inte lyckats. Jag kände inte till att det var sådana krav för att komma till skolkuratorn. Det kanske har med den delade vårdnaden att göra. Detta sannoligt för att inte gå bakom ryggen på någon. Till skolsköterskan är det oftast svängdörrar för eleverna att komma in och prata om allt möjligt.  Du nämner inte hur flickans relation till pappan ser ut. Finns det problem där?

Jag tror inte detta handlar om förpubertet. Det är något i relationerna i er familjekonstellation, som inte fungerar bra. Även om orsaken till att flickan mår dåligt skulle ha med något utanför familjen att göra, så landar inte problemet på ett fungerande sätt i familjen. Det är uppenbart att flickan vill prata, men inte hemma. Det vore bra om det gick att öppna vägen till skolkuratorn, eftersom flickan är med på den lösningen. Blir det vilda protester eftersom modern måste tas med i beslutet, är nästa nivå på början på en lösning att hon pratar med skolsköterskan, som har tystnadsplikt och oftast fungerar som ”kurator” för eleverna. Flickan måste få formulera sig hos någon. På sikt, med tanke på att dottern snart går in i en pubertet, bör ni luckra upp dialogen, så att föräldrarna kan föra samtal om den gemensamma dotterns problem, annars kan hormonstormen föra henne bort på villovägar. Hon är ganska ensam nu!