SVAR PÅ FRÅGA

När din son var 10 mån fick han en vagel i vänstra ögat. En vagel är en infektion i en körtel eller hårsäck. En bakterie hamnar där och förökar sig. Det brukar svullna de första dagarna. De uppstår oftast på ögonlocksranden, antingen på övre eller nedre ögonlocket. En vagel kan bli stor som en spelkula om det vill sig. Efter 4-5 dagar till brukar den tömma sig, inte så sällan i sömnen. Efter en vecka 10 dagar brukar det vanligtvis vara över. Som regel behövs ingen behandling.

Ibland kan vageln bli inkapslad eller så blir en hårsäck tillproppad och svullnar. Det kan bli som en cysta med vätska i. Den kallas då chalazion. Man skulle kunna säga att det är en kronisk inflammation i hårkörteln. Dessa kan pågå rätt länge i ca ½ -1 år. Har det nått detta stadium bör man få kontakt med en ögonläkare.

Det verkar som du har hamnat där med din son. Du kan ringa någon privat ögonmottagning eller få remiss via din vårdcentral.

SVAR PÅ FRÅGA

Låt mig börja med att säga, att din dotter går inte ner i vikt på 9 timmar var annan vecka, när hon är hos dig. Förkylningsastman blir inte sämre, för att ett barn är hos sin pappa. Det finns ingen koppling mellan uppkomsten av astma och fäder, om du inte är en kedjerökare förstås. Du är säkert normalbegåvad och kan lära dig ge dottern medicin om så behövs. Att dotter alltid skulle bli sjuk på de 9 timmar hon är hos dig var 14:e dag tror jag inte stämmer.

Vad din berättelse handlar om är att det inte fungerar i samarbetet mellan er föräldrar. Nu har jag bara din version att utgå ifrån. Min undring är om ni har gemensam vårdnad eller gjort något gemensamt samarbetsavtal med någon utomstående, som t.ex. en kurator på socialkontoret. Hur har ni kommit fram till de 9 timmarna var annan lördag hos dig? Är ni överens om det? Det skall då inte dras in bara för att dottern har förkylningsastma. Jag vet från min verksamhet under många år att pappor får av och till slåss för att få en fullvärdig kontakt med sina barn efter en skilsmässa. Efter att ha sett det senaste programmet Debatt i TV om dessa frågor, så tycks det vara en osäker marknad för fäder att söka hjälp av det professionella offentliga nätverket. Säkert fungerar det som i de flesta sammanhang både bra och sämre.

Du bör dock verka för ett bättre samarbetsklimat med modern och söka den hjälp du kan få utifrån. Dottern behöver båda sina föräldrar och dessutom alltmer ju äldre hon blir.

Prover för gluten, tillväxthormon och sköldkörtel har tagits och de var helt normala, eventuellt låg tillväxthormonsprovet lite lågt, men inte så lågt att det var alarmerande.

Sonen är pigg och aktiv och väldigt sällan sjuk. Rör sig ständigt och orkar mycket. Barnläkaren frågade om han hade problem att hänga med i skolgymnastiken och det har han verkligen inte. För övrigt åker han mycket skridskor, skidor, spelar fotboll, springer etc.

Nu har ett gäng docenter, professorer, läkare och andra rekommenderat ytterligare tester för att undersöka vad som är fel. Jag undrar lite hur långt man behöver gå? Hur mycket tester och läkarundersökningar måste en, i mitt tycke, frisk men väldigt lätt kille genomgå innan man säger ifrån?  

Pappan är 198 cm lång och väger ca 80 kilo, jag är 169 cm lång och väger normalt runt 65 kilo (är gravid just nu och väger såklart bra mycket mer)

Mvh  Maria

SVAR PÅ FRÅGA

 Till din fråga har jag fått 17 mätvärden på längd och vikt från födelsen, så jag har kunnat återskapa BVC-kurvan fram till 6,5 år.  Utvecklingen visar att sonen växte på normalkurvan hur snyggt som helst det 1:a året i både längd och vikt. Mellan 1 och 1½ år sjönk han i sin vikt från medelkurvan till – 1,5 SD (standarddeviationer = 1,5 streck under medel). Sedan har han legat i stort sett på den nivån eller närmare – 2 SD  fram till 6½ år. Längden har tickat på fram till 6-årskontrollen på medelkurvan, då en lätt sänkning noterats. Den drar jag inga stora växlar på. Nivåsänkningen på viktkurvan efter 1½ år har du säkert en förklaring på. Den första tanke jag får är hur ser pappa ut med sina 198 cm? Är han lång och smal? Det måste han vara med sina 80 kg!  Han har ett BMI (Body-Mass-Index) på 20,4. Det är först vid BMI på över 25, som man talar om övervikt och över 30 kallas det fetma.  Den andra funderingen är om sonen blev en kille, som är sparsmakad med maten efter1 års ålder? Jag ser i kurvorna inget som tydligt talar för varken glutenintolerans eller problem med sköldkörteln (hypothyreos). Inte heller större problem med tillväxthormon, då han bibehållit sin längd på en bra nivå. Det man sett vid 6 och 6½ år på längden, måste visa sig tydligare för att dra igång en stor utredning. Vid alla de uppräknade tillstånden fortsätter avflackningen av tillväxtkurvorna.  Er son har dock legat stabil från 1½ år frånsett 0,5 SD neråt på längden från 6 år.

 Om det nu är så att ”ett gäng docenter, professorer, läkare och andra” rekommenderar ytterligare tester, så tror jag det som driver dom är något vi kallar ”Target height” dvs den nivå på längden, som man kan förvänta sig av  de genetiska ramar som föräldrarna satt. Tittar man på det, så skulle sonen bli ca 189-190 cm, men han ligger nu på en nivå som pekar mot 180 cm eller strax under. Där har han alltså legat sedan födelsen. Sedan är han lite tunn i hullet (som pappa) och det har han varit sedan 1½ års ålder på samma relativa nivå och inte fortsatt att tappa. Möjligen sitter mina kompetenta kolleger inne med information, som jag inte har. BVC har ju inte reagerat med pukor och trumpeter och jag kan förstå det. Hade jag sett sonen som barnläkare på BVC hade jag med hjälp av en dietist velat ta reda på om den mat han får i sig är näringsmässigt optimal. Om det var så, hade jag tittat på pappa med sina 20,4 i BMI och sagt att, sonen blir väl som han. Det betyder att killen vid 180 cm som vuxen skall väga 66 kg, för att få pappas stuk på kroppen, dvs den nivå på vikt, där sonen nu ligger. Ta med pappan vid nästa läkarbesök!

Jag känner mig jättevilsen och har kontaktat flera läkare men dessvärre har de inte gjort eller vill inte göra så mycket (jag har tom blivit utskrattad av en läkare). Finns det något som är möjligt? Om inte hur kan man få tag på tillväxthormoner eller ngt sånt?

Tack!

 Mvh Pinarci

SVAR PÅ FRÅGA

Du har en pappa som är 190cm och en mamma  som är 154 cm. Jag som träffar rätt mycket föräldrar  kan säga att den konstellationen är inte så ovanlig. Den här kombinationen slår genetiskt åt olika nivåer för söner och döttrarna. En son kan beräknas bli runt 180 cm, medan en dotter blir ca 165-167 cm med våra lite grova beräkningar. Döttrarna kan dras ännu mer åt mammans längd. Med de ramar som dina föräldrar satt, så ligger du inom det spann, som de gett dig. En tidig mensdebut gör flickor kortare, men du hade normal eller lite sen debut, så där tappade du inte på tillväxten.

När vi växer så är det främst tillväxtzonerna i våra stora rörben, som är aktiva under längdtillväxten. När dessa zoner sluter sig, så växer man inte något mer. Du är 21 år och det är 7 år sedan du fick din mens, så du har fått ut det som fanns av dina tillväxtzoner. Inget hormon kan ändra på det idag eller framgent.

Jag vet inte vad din mamma tycker om det liv hon fått leva med sina 154 cm.  Det är ju så väl att hur högt vi når i luftrummet är inte korrelerat till hur begåvade vi är eller till vår förmåga att förverkliga våra drömmar.  Du har alla dina personliga resurser i behåll för att utnyttjas i de mål du sätter. Det finns inget knep att nu påverka din längd. Jag skulle önska att du kunde släppa det och satsa på att förvalta dina utförsgåvor. Jag kan glädja dig med att du får ett friskare liv som lite kortvuxen, eftersom långa personer drar på sig mycket mer sjukdomar än korta. Som kort kvinna är alla längder på män möjliga för dig som partner. Så är det inte för korta ynglingar t.ex. Så ta för dig. Du har ett gott liv framför dig!

 Pappan bor 100 mil bort och mamma arbetar oregelbundet och är borta mycket. Han trivs på sitt dagis och gillar att lära sig nya saker, så för mig verkar han vara en glad och harmonisk liten kille.

 Tacksam för hjälp!

SVAR PÅ FRÅGA

Att gå från blöja till ett liv utan, är ett stort steg för ett barn. Vi har, som arbetar med barn sett många varianter på hur det kan te sig. Man kan säga att det handlar om en sorts separation. Ett barn kan känna det obehagligt att släppa ifrån sig bajset ner i toaletten. Ett vanligt mellanläge är att barnet kan gå utan blöja, men när det är dags att kissa eller bajsa, så vill det ha blöjan på och det är OK!

Man skall akta sig för att forcera ett barn under denna process. Som förälder kan man vara pressad av vad andra föräldrar berättar om sina barns tidiga framsteg i denna fråga. Men barn är olika! Det finns också de som menar att barnet skall mycket tidigare än vid 2-3 års ålder komma igång med att sitta på pottan. Då är vi inne på livsfilosofi.  Min inställning är att man skall lyssna på barnet, så att det är med i den process av träning och belöning som föräldrarna designar. Det kommer ju ändå att ordna till sig. Vi har haft exempel här på bloggen bland kommentarerna, där föräldrar i övergången klippt hål i blöjan och barnet har gjort sina första portioner ner i toaletten på det sättet och haft hjälp av det. Pojkar kan ibland fortare lära sig kissa stående direkt i toaletten är att sitta. En liten pall kan vara till hjälp.

 I det här fallet vet vi inte exakt vad mamman tycker, men jag kan inte se att det är akut bråttom med en 3-åring. Det går dock bra att med god fantasi hitta dellösningar, som pojken kan gå med på, men låt det ske stegvis annars blir läget låst.

Varför gör han som han gör, går det över, eller finns det någonting som
föräldrarna bör göra? Tacksam för råd och tips.

Mvh
Orolig farmor

SVAR PÅ FRÅGA

 Ja farmor, jag brukar ibland säga att det känns bra om ni kommunicerar med föräldrarna innan ni ställer frågan här, så slipper vi prata utan deras vetskap. Du kan ha gjort det.  Du berättar om barnbarnet 1 år, att han stoppar fingrarna i munnen, nyper sig på kinden och försöker få in hela handen i munnen. Du undrar varför han beter sig på detta viset och hur skall föräldrarna agera?

 Nu är det så att barn i denna ålder håller på att upptäcka, inte bara sina färdigheter (han går säkert), utan även sina kroppsdelar. Att pröva saker med munnen har han säkert gjort sedan länge. Det han nu håller på med har med utvecklingsfasen att göra. Det kan var mycket som händer. Barnet hittar örsnibben, näsöppningen eller tårna och leker med dem. Pojkar hittar snoppen och drar i förhuden. Flickor kan i denna ålder hitta sin clitoris och stimulera sig genom att pressa benen hårt ihop med utsträckta ben och spänd kropp. Du berättar att pojken försöker få in hela handen i munnen. Jag träffade nyligen en flicka, som hittat kräkreflexen, genom att föra in fingrarna djupt i halsen och fann det spännande.

Vad skall föräldrarna göra? Ja, absolut ingenting! Denna upptäcktsfärd i kroppens alla tillgängliga delar har sin tid. Det handlar för barnet om att bli hemmastadd och trygg med vad det går och bär omkring på, för att förstå livet bättre. Så ha överseende!

SVAR PÅ FRÅGA

 Din dotter har haft problem med sin tarmfunktion ur flera aspekter. Det låter som det började med förstoppning och en gång behövdes hjälp med att tömma tarmen på sjukhus. Hon låste sig vid övergången från blöja till potta och toalett. Du nämnde att hon först fick vara utan blöja vid 2 års ålder. Jag kan hålla med om att för henne var det kanske tidigt.  Det hon visade då var att hon kunde kontrollera både tarm och blåsa genom att hålla sig i 20 tim. Det är nästan svårt att förstå vad gäller blåstömningen. Där förlorar vi rätt snabbt, då den är full. Det här beteendet tycks hon upprepa av och till. Dessutom fungerar hon bra bara hon får vara naken med att sitta både på potta och toalett. Hon fungerar också med ett belöningssystem. Du beskriver henne som envis.

 Det stora problemet nu är att hon inte kan kontrollera tarmen på dagarna, utan bajsar på sig i förskolan. Hon signalerar inte själv, utan personal eller kamrater påtalar vad som hänt. Det här blir ett besvärligt socialt problem.  Man kan undra var kontrollfunktionen som naken hemma har tagit vägen, den 20 timmars långa igenhållandet eller resultaten av belöningssystemet?

Du undrar om det är fysiskt eller psykiskt. Här handlar det till väldigt stor del om en psykologisk komponent. Där jag har arbetat har jag i dessa lägen haft god hjälp av samarbete med BUP. Jag tycker du tar den kontakten. Beskriver problemet, som du gjort här och du får gärna hänvisa till mina synpunkter.

Vänliga hälsningar
Lisa

SVAR PÅ FRÅGA

Din dotter är snart 2 år och är inte god vän med dammsugaren.  Du beskriver flickan som normalt socialt fungerande och glad.   Nu är det ju så att dammsugare kan låta väldigt mycket. En del är högfrekvent gnissliga så det skär i kroppen, när man hör dom. Det må vara hur som helst med vad din dotter hör, när apparaten går igång. Hon gillar den klart inte. Om vi skall prata om obehagliga ljud, så kan vi nog var och en ha sådana läten vi gärna avstår ifrån. Att dra fingrarna på svarta tavlan i skolan fick ju många av oss att rysa.

Jag tror inte ni skall dra några avancerade växlar på framtida problem på grund av skräcken för dammsugaren. Hon kommer inte att tvångsmässigt söka nya skräckobjekt efter detta. Det ”tände snett” vid första körningen med dammsugaren för din dotter och hon har inte kommit ur det än.

Ni får nog ligga lågt ett tag till. Möjligen kan man teststarta med lägsta styrkan på dammsugaren i ett angränsande rum och se om det kan accepteras. Går det så kan ni köra några minuter vid upprepade tillfällen och se om låtsaskörning på lägsta decibeltalet kan vara vägen in i dammsugarlivet. Annars få ni fortsätta som nu ett tag till. Visst finns fenomenet ljudkänslighet kopplat till smärtupplevelse mest hos vuxna, men det tycker jag inte vi tar till med en 2-åring, som fortfarande håller på att lära sig ljud hon möter  och tränar att tolka dem.

SVAR PÅ FRÅGA

Din dotter 15 år ligger så gott som på medelkurvan för åldern i både längd och vikt. Har legat högre i vikt, men gått ner frivilligt. Jag kan undra hur stor den nedgången var?  Nu tränar hon i timmar per vecka säkert över medel för sin ålder, men inte extremt mycket. Ändå äter hon dubbla portioner mat och får i sig en hel limpa bröd under en kväll. Detta är inte normalt och inte alls vad hon behöver.

Om jag kopplar ihop att hon kommer från en bantningsperiod och nu äter mycket mat, går det inte att undvika tanken på att hon är ute i gränslandet för att riskera ätstörning. Du har inga signaler om att hon hjälper sig själv att kräkas? Ett visst vakande öga på detta bör du ha. Du bör också föra en dialog om att få ner matintaget på rätt nivå. Ser du något tvångsmässigt i ätandet, så stärker det tanken på en begynnande ätstörning.

Tacksam för svar (funderar en del över detta…)

Bästa hälsningar Jeanette

SVAR PÅ FRÅGA

Du har läst tidigare inlägg under kategorin ’bröstvårtor hos barn’ korrekt. Det är ofarliga knölar, som sitter i anslutning intill eller i bröstvårtan. De dyker upp under flera perioder av uppväxten. De är hormonellt betingade. Man behöver inte vara orolig för cancer.