Jag blev precis intervjuad av två radiostudenter om känslor och gråt.

Kanske kommer intervjun att komma upp här på bloggen inom en snar framtid. De ställde en väldig massa bra frågor. Man skulle nästan kunna tro att de var journalister på riktigt.

En av de frågor som de ställde som jag hade enormt svårt att svara på utan att få tänka efter en stund var:

– Gråter du ofta inför dina barn, och hur känns det?

Och det gör jag ju. Jag har inga problem att gråta inför barnen.

Men det som är viktigt med en gråten är att det är en trygg gråt.

Att barnen förstår varför jag gråter.

Att man inkluderar dem i gråten, så att de inte blir osäkra varför pappa gråter.

En trygg gråt är faktiskt väldigt bra tror jag.

Jag tror att det får dem att växa som människor.

Jag tror att det ger dem en palett för att måla sig ett fullt känslomässigt spektra.

Att de inte tror att gråten beror på någon form av besvikelse som riktas mot dem.

Sen talade vi om hur män och kvinnor har patent på vissa känslor.

Det är inte så konstigt med en gråtande kvinna.

Inte heller med en aggressiv man.

Vänd på det hela så blir det väldigt suspekt, och nästan lite obehagligt.

Finns det något mer skrämmande än en aggressiv kvinna? Eller en gråtande man?

Trygg gråt tror jag är bra.

Förstår ni vad jag menar?

Om en timme kommer det förbi två radiostudenter som kontaktade mig och ville intervjua mig i någon form av skolprojekt.

De ville intervjua en man som “skriver om känslor”.

Först undrade jag med ett snett leende om de verkligen kommit rätt.

Men det är klart man ställer upp.

Speciellt då det inte ska sändas nånstans, och då kan man ju vara hur korny som helst.

Så det tänker jag vara. Räkna med det!

Tack för allt engagemang. Över 40 kommentarer på mindre än en dag!

Jag har beslutat mig för att inte åka till Tyskland på begravningen.

Istället föreslog jag att jag och barnen ska komma ner en hel vecka i sommar.

Samma pengar, och i ett trevligare sammanhang. Så får de chansen att lära känna mina barn också.

Min faster blev helt uppriven och grät högt i telefonen.

Jobbigt, men jag har bestämt mig.

Så får det bli.

Alltså. Det här känns verkligen skitrisigt.

Känner en viss vånda inför det här med farmors begravning.

Hon begravs på måndag.

Jag hade i princip ingen relation till henne alls. Tror vi sågs typ fem gånger i hela mitt liv.

Farmor och mina kusiner kom iofs hit på både mammas och pappas begravningar.

Men jag har verkligen ingen relation till min ryska släkt. Överhuvudtaget.

Plus att resan kostar nästan 5000 kronor.

Jag vet inte, men det känns liksom så jäkla meningslöst.

Att sitta där och låtsas vara ledsen när jag inte känner nåt överhuvudtaget, och dra iväg en halv semesterbudget på det som jag istället kan lägga på mina barn i sommar.

Jag är helt villrådig, tyskarna kommer säkert bli helt upprivna om jag inte kommer.

Men jag har faktiskt inte lust överhuvudtaget.

Jag kan inte säga att jag saknar henne direkt, för hon har ju aldrig varit närvarande i mitt liv.

Det enda bra hon gjort var att berätta för mig om farfar och lite om varfan jag kommer ifrån, istället för pappas uppdiktade hitte-på-historier. Sen dess har vi inte pratat.

Kan man tacka nej till att komma? Kan man det?

Kan man bara skicka en blomma och ett telegram och så får det vara bra med det?

Kanske tända ett ljus för henne i nån kyrka härhemma?

Detta känns för jäkla snårigt.

Kolla in detta.

För det är precis så här det är vad det gäller traditionella medier och dagens snuttiferade rapportering.

Här behövs ingen analys. Kolla på klippet.

För det sammanfattar allt som är fel med så kallade “gammelmedia”.

Så briljant genomfört.

Så snyggt.

Så genialiskt.

Vi väntade länge.

Och du tog din tid.

Sjutton timmar och fjorton minuter för att vara exakt.

Som en god vän som dröjer sig kvar lite för länge trots att festen egentligen är slut. Nio månader som passerade lika flyktigt som en inandning.Du exploderade din väg in i våra liv. Som övergick i ett öronbedövande vrål. Ett glädjeskrik. Jag tappade andan och tror aldrig att jag kommer få tillbaks den igen.

Jag visste att du skulle bli den största uppgiften i hela mitt liv. En gränslös utmaning. Och ändå stod jag handfallen inför osäkerheten, ansvaret, och den obegripliga skyldigheten att alltid finnas där för dig. Att aldrig vika från din sida. Att alltid skydda dig och vara närvarande för dig. Tillgänglig. Till hands.

Du skrek till, och plötsligt vilade du i min famn. Och när du låg där var det som du konsumerade allt syre i rummet. Varje andetag du tog, stal ett från mig. Så mötte din blick min, och fyllde upp det där stora, bottenlösa tomrummet jag burit på så länge.

Alla sår jag samlat på mig under en hel livstid helade du på mindre än en sekund.

Jag såg min fars ögon.

Min mors mun.

Din mors skönhet.

Vi hade fyllt nio månader med förhoppningar, nyfikenhet och oro. Nio månader av förberedelser. Och trots det så var vi fullkomligt skräckslagna när stunden väl var kommen. För du var allt vi hoppats på och mer därtill. Du ställde oss stumma. Handfallna.

Utan ord.

När jag stod där med famnen full av dig blev rollerna inte som jag förväntat mig. För plötsligt var det jag som var barnet, och inte du. Inför dig var jag skallös. Värnlös. Utan skydd. Du avlägsnade allt mitt pansar.

Du var det tyngsta jag någonsin burit, trots att du var fjäderlätt.

Många ljus har blåsts ut för mig. Jag har irrat runt i kylan och i hopplöshetens utmarker. Jag har försökt dölja alla mina öppna sår. Jag har sökt skydd och plåstrat och förbundit. Jag har sipprat sorg runt omkring mig utan hänsyn någon annan.

Men när du kom så slutade jag blöda.

Mina sår slöt sig.

Den där Nobeldagen du föddes började vår gemensamma vandring.

Du lärde mig hur hårt ett hjärta kan slå utan att explodera.

Jag tog ett steg rakt in i solen.

Och alla solar är ju stjärnor.

Så vi döpte dig till det.

Stella.

Jag älskar dig!

Läs flera “första-gången”-inlägg här hos Mymlan!

Barnen och jag hade grimastävling.

Vem vann tycker ni?

Min farmor dog i natt.

Barnen lärde aldrig känna henne.

Inte jag heller.

Idag tvingade den unga modebloggerskan mig att ta henne till fin salong.

Det är viktigt att vara fin i håret sa hon med sin viktigaste röst.

Hela den här grejen skrämmer mig lite.

Hon är ju så.. medveten, på nåt sätt.

Är inte extensions lite överkurs för en fyraåring?

Stella har börjat med en ny grej.

Varje morgon kommer hon in till mig, glider ner i sängen och lägger sig och klappar mig på pannan.

Sen frågar hon om jag är snäll, och om jag vill komma på hennes kalas.

Kalaset har blivit en väldigt central del av Stellas och mina samtal. Men även hennes samtal med Malcolms. Stella fyller år i December.

För om Malcolm varit snäll så ska han få komma på hennes kalas. Men fiskdamm, tårta och the whole Shebang.

Om han är dum så är han inte bjuden.

Då får han tydligen gå på “Sjöhäxans kalas” istället.

Jag undrar vem denna Sjöhäxa är?

Och hur jävla trist det kalaset måste vara, eftersom Stella hotar med det.

Stackars Sjöhäxa!

Update: Tydligen har kalasanordnaren ändrats under morgonen.