Budet på huset ligger nu på 2.825.000 kronor.

En liten vinst ser det ut som. Jag borde vara glad.

Men det enda jag tänker är…

Jaha? Nu då?

Jag sitter och stirrar på en blinkande markör. Det känns nästan som den hånar mig varenda gång den fladdrar till framför mina ögon.

Måste avsluta en text som det är deadline på idag.

Men det enda jag kan fokusera på är de SMS som kommer in med alldeles för långa mellanrum på min mobiltelefon.

Det budas på huset nu, och i nuläget tror jag att vi gått plus-minus-noll på affären. Men ändå sitter jag som på nålar.

Det går inte att skriva en enda sammanhängande mening just nu.

Måste ringa banken och skaffa mig ett lånelöfte. Måste skaffa någon annanstans att bo. Måste hitta nåt på rätt sida stan.

Så mycket måsten.

Nu ringer mäklaren! Nånstans långt där inne hoppas jag att han ska säga att alla hoppat av. Att det inte ska bli någon försäljning.

Att allt bara var ett helt misslyckat skämt.

Att det bara var på skoj.

Måste svara nu.

Håll tummarna!

Sitter och fakturerar och går igenom en kursutvärdering från en föreläsning jag gjorde förra veckan.

Det som normalt brukar vara mina paradgrenar, dvs att plocka fram förslag och case som är branschspecifika, har jag uppenbarligen totalhavererat på denna gång. Inte bra alls!

Faktum är att jag helt enkelt inte hunnit göra min hemläxa för en gångs skull. Det är så mycket annat som snurrar runt i mitt huvud just nu.

Lärdom: Man ska inte hålla en föreläsning utan att ha googlat företaget ordentligt innan.

Det blev smärtsamt uppenbart att jag mallat min föreläsning.

Att jag gick på tomgång.

Ska det här börja gå ut över jobbet nu också?

Det var ju själva fan.

Jag blir faktiskt lite orolig. Det är så mycket just nu att jag har stora problem att fokusera på det som är viktigast.

Skärpning, tamejtusan, skärpning!

Min bloggkompis Anna tipsade mig om en lägenhet idag.

I  egenskap av att vara den största Hemnetknarkaren i bloggvärlden så håller hon ögonen öppna åt mig.

Detta var alltså vad hon skickade mig.

Min första tanke är att swingersklubben ”Par i Hjärter” nu avyttrar sin klubblokal.

Kök i rött lack, stengolv, ett jättecharmigt “hemmaspa” (undrar vad som hänt i den bubbelpoolen, måste nog tvättas med klorin och svinto) och en gigantisk bastu som rymmer ett halvt hockeylag.

Och i det läget kan det ju även vara praktiskt att ha sin egen bar mitt i vardagsrummet. För man blir ju ruskigt törstig av att bada bastu. Praktiskt med en Coca Cola-kyl också som man kan breddfylla med pizzasallad.

Jag tror att det eventuellt vilar en tung doft av kön i denna lägenhet. Att doften liksom sitter fastnaglad i väggarna.

Eventuellt luktar det även capricciosa.

Tack Anna för tipset, men nej tack.

Med vänner som dig behöver man fan inga fiender.

Just för närvarande så känns det som allt i tillvaron bara är olika former av förflyttningssträckor.

Eftersom jag vet att det kommer bli så enormt stora förändringar inom bara ett par veckor så känns allt annat väldigt obetydligt.

Jag jobbar lite. Det går på rutin. Allt går på rutin, och tur är väl det.

Jag värjer mig för intrycken.

En rolig och trevlig helg i Skåne påverkar mig inte det minsta. Tomgång.

Jag kan liksom inte förmå mig att ta in alla känslor som far omkring i mig som små elaka bin som sticker och stör.

Antar att det kanske är någon form av försvarsmekanism. Man stänger liksom av både för det stora och det lilla för att man långt där inne vet att det kan vara den där lilla berömda droppen som får bägaren att rinna över.

Jag känner min inte glad. Jag känner mig inte ledsen. Jag känner ingenting.

Inget alls.

Jag har slutit mig på nåt underligt vis. Jag har gjort det tidigare, men den här gången är det annorlunda.

När jag tänker efter så promenerar jag bara omkring i tillvaron, ungefär på samma sätt som jag brukar när jag går på museum, och jag passerar tavlor och statyer utan att ta minsta notis om dem. För det är så överdrivet mycket att jag inte ORKAR ta in allting, och egentligen vill jag bara försvinna därifrån. Det är så tungt att det bara faller över mig. Omsluter mig.

Men man försöker se engagerad ut.

När det enda man vill göra är att springa åt andra hållet.

Eller gå fram och ruska om alla i rummet. Eller riva ner varenda tavla för att göra plats för nytt.

Men det gör man inte.

Nej. För istället försöker man se engagerad ut.

Engagerad.

Jag sitter och är uttråkad och slöklickar runt på YouTube. Och så hittar jag denna. Jag hade nästan glömt bort den här låten. Måste införskaffas omedelbart via iTunes. Texten är kanske det vackraste jag hört.

Smaka på det här:

”Vad är det för fälla
Vad är det för grop som vi, ramlat i, du och jag
Vad är det för krafter
Vad är det för skuggor som, rider oss, natt som dag
Allt där ute hotar oss och hemsöker vårt hopp
Så stäng ditt fönster, lås din dörr
En svart måne har gått upp”

Det är så fruktansvärt bra att det gör ont.

Jag sitter på ett tåg norrut. Egentligen borde jag jobba. Men jag kan inte. Istället sitter jag och skriver lite på en bok jag tänkte försöka få publicerad nån gång. Sen lyssnar jag på musik. Det blir mycket Dire Straits just nu kan jag säga.

Men jag kan inte riktigt koncenterera mig.

För jag sitter bara och tänker på att det varit visning av vårt hus.

Första var igår. Det var tydligen KÖ utanför. 20 par hade varit och kikat. Mäklaren var mycket nöjd. Vi har en tre, eller fyra som är med och bjuder på huset.

Jävla idioter som vill ha MITT hus.

Det positivaste med det hela är väl att vi redan fått vårt önskade bud. Vilket gör det hela till en plus-minus-noll-affär.

Nu är allt som händer på den fronten endast en bonus.

Jag är sjukt nervös. Och lite förbannad.

För vad är det för jävla idioter som vill ha MITT hus?

Ibland blir saker annorlunda.

I fredags var en sån dag. Jag åt middag med en kollega, som är ungefär 15 år yngre än jag. Det hela var en ganska mäktig upplevelse och svår att återberätta. Men jag ska försöka.

Jag har varit i Malmö hela helgen i jobb. Som ni läst så har de senaste veckorna varit ganska jobbiga. Det har varit en berg-och-dalbana i känslor.  Så jag beslutade jag mig för att unna mig något lite alldeles extra. Så jag kollade upp vilka restauranger som fått toppbetyg i Malmö, och eftersom det är tråkigt att äta själv bjöd jag med en kollega. Hon är ALLDELES för ung för att vara intresserad av mig, och jag är för gammal för henne. Men om man ändå ska äta så är det ju trevligt att göra det tillsammans med en söt tjej än att göra det ensam.Sen fick det mig att känna mig ung själv, en ganska trevlig känsla.

Så vi gick ut, det var ganska trevlig, speciellt eftersom det kanske var den dyraste restaurang jag ätit på sedan mycket, mycket länge.

Sen var sällskapet också enormt underhållande. Ena efter andra dråpligheten hoppade ur henne. Som kvackande små grodor.

Roligast var kanske när hon frågade om det var minimajs i dricken. Det var citronskal. Det var ungefär den nivån, och det var helt galet uppfriskande. Enkelheten i denna tjej är helt briljant. Och jag behövde faktiskt få skratta lite.

Det hela var mycket roligt. Och trevligt. Det skojades friskt.

Vi drack ganska mycket vin, och åt överprissatt mat på vita tallrikar. Allt var trevligt, och efter måltiden var överstökad så åkte vi ner till city och tog en drink. Och det var då det hela flippade totalt. För den stackars tjejen har tydligen dejtat ett riktigt psykfall till kille. På en halvtimme så tror jag att han sms:ade henne minst 50 gånger. Eller 100. Det är osäkert. Han gav sig liksom inte. Och 15 års åldersskillnad blev så otroligt uppenbar. Om någon skulle SMS:a och tjata på mig på det viset skulle jag stänga av mobilen eller totalignorera personen i fråga. Men är man 20-25 år så verkar det nästan som mobilen är en förlängning av ens arm och ens hjärna. Jag förordade radiotystnad, men min “dejt” fortsatte svara på det enda sms:et efter det andra. Killen var uppenbarligen passiv-aggressiv eller nåt i den stilen och trodde att jag ville ligga med henne. Hon satt där med mobilen i handen. Man kan nog säga att hon  var där, men långt ifrån närvarande.

– Ska du knulla med honom nu, och liknande charmiga budskap damp ner i hennes inbox med jämna mellanrum.

Visst,det säkert varit trevligt att ligga med henne. Om jag hade varit 15 år yngre. Men nu är jag ju inte det. Hur baggy jeans jag än tar på mig eller hur hipp jag än försöker vara så är jag fortfarande 30 plus och tvåbarnspappa. Och hon är i tjugoårsåldern. Till slut avslutade min “dejt” SMS-konversationen effektivt genom att skriva någon form av förolämpning till honom. Oklart vad. Men trevligt vad det nog inte. Det var ju inte precis som de hade något förhållande eller så, vilket han tycktes tro.

Och det var då det märkliga hände. För det verkar som killen förföljt oss, och plötsligt stod han där. Rakt framför oss och skulle “spöa mig”. Vilken stalker! Jag visste faktiskt inte om jag skulle skratta eller gråta. Om jag hade velat så hade jag kunnat tillfoga den lilla pojken så enormt mycket fysisk smärta, bara baserat på livserfarenhet, för att inte tala om mitt viktövertag. Men jag valde den andra vägen istället. Så jag hoade som en apa, tittade på honom och förklarade lugnt och sansat att det var precis på detta vis han betedde sig och framstod på. Och att om han nu var intresserad av den här tjejen, och om hon mot all förmodan nån gång varit intresserad av honom, så hade han nog sabbat sina chanser ganska effektivt genom att hota mig med stryk och bete sig som en idiot via SMS.

Ibland måste man backa lite och ge människor lite utrymme. Något denna lilla fjuniga pojke inte kommit på ännu.

Man kan nog säga att han bränt sina skepp och sen hällt bensin rakt över sig själv och tuttat på.  Jag tillhandahöll honom tändaren med stort nöje.

Jag hade på stenansiktet på, men inombords exploderade jag som ett fyrverkeri. Hjärtat slog lätt 200 slag per minut. Som tur väl var så blev det inget slagsmål, men det hade lätt kunnat bli. Jag är glad att både jag och “dejten” höll oss lugna. Situationen var minst sagt pressande.

Precis där och då kändes det som jag var 20 år igen.

Eller kanske 14.

Så fruktansvärt ängsligt och osäkert.

Och det var fan ingen bra känsla.

Nej, från och med nu ska jag vara vad jag är. Nämligen en tjock gubbe på 30 plus.

Jag ska dejta tjocka små gummor i samma ålder. Inte söta tjejer som precis gått ut gymnasiet.

Och imorgon funderar jag på att lära mig åka skejtboard och köpa en 58-tums platt-teve.

Eller kanske inte förresten.

Jag har fan inte sorterat klart.

Här behövs det vägas ord.

Men imorgon kanske.

Sinnescirkus!

Som nyseparerad småbarnsförälder så gäller det att hålla en stadig och bra promillenivå.

Jag jobbar rätt hårt på det här nere i Malmö.

Sorterar intryck från gårdagen, men det var så intensivt att jag måste fundera lite till innan jag postar nåt om det.

Nu, fika med en av alla mina bästa vänner på stan, sen middag med en nyfunnen vän, William. Han ska bjuda på lite krubb.

Dessutom är han sveriges mesta ordvitsare efter Oldsberg.

Han skriver en blogg här, men den suger. Så bespara er klicket.

Ikväll har jag nog sorterat klart.

Kanske.