Klockan är två på natten när jag väljer att lägga min första postning på den här bloggen. Anledningen till att den överhuvudtaget existerar är för att jag står inför mitt livs största utmaning och beslut som vuxen. Jag ska skilja mig. Eller rättare sagt. Vi ska skilja oss. Och det är därför jag sitter här mitt i natten med en stor klump i halsen och tårarna flödande nerför kinderna. För sånt här händer ju bara andra. Varför händer det mig?
Hur fan blev det så här? Vad var det som hände egentligen?
– Jag vill skiljas. Jag älskar inte dig längre.
Det var så hon sa för ungefär en månad sen. Min fru. Vi kan kalla henne ”I”. Visst, jag hade så klart märkt tendenserna. Tänkt tanken både en och hundra gånger. Men när verkligheten stod där och gav mig en rungande örfil så var jag helt oförberedd. Sen dess har allt gått med en rasande fart. Jag som normalt brukar ha full kontroll över min tillvaro står plötsligt mitt inför en situation där jag helt tappat kontrollen. Jag är som en kamikazepilot i ett okontrollerbart flygplan som helt gått i spinn. Det enda i min tillvaro som verkligen fungerar är kärleken till mina två barn. Alla andra känslor är avstängda. Frånkopplade. Jag kommer blogga anonymt, i alla fall till en början, med hänsyn till mina barn och min blivande exfru. När allt annat gått överstyr och jorden snurrar snabbare än någonsin så är de min enda fasta hållpunkt i tillvaron. Och kanske kan denna blogg bli en livboj för mig. Nu när tillvaron faller samman likt ett korthus och verkligheten kommer ifatt mig som en kula som jagat mig. Jag trodde så klart att den skulle missa, swicha förbi ovanför mitt huvud. Istället träffade den mig stenhårt i ryggen.
Förfallet gick långsamt. Från tröstlöshet till oro. Från håglöshet till hopplöshet. Det känns som kärleken bröts ner på samma sätt som en sten genomborras av en ständigt fallande vattendroppe. Och en till. Och en till. Och till slut har dropparna malt och gnagit sig så djupt att hålet är så stort att stenen faller samman i två delar. Oreparerbar. Trasig. Genomborrad. Tudelad.
Just nu är jag en skräckslagen hare fångad i strålkastarljuset. Så jag sick-sackar mig fram i tillvaron utan att veta åt vilket håll jag ska fly. Så jag springer bara rakt fram. I full fart. Och jag har ingen aning om var jag är på väg. Jag känner mig bara helt paralyserad.
Men en sak är säker. Så länge jag springer så lever jag fortfarande. Och det håller mig varm. Och då gör det inte så ont i kroppen.
Så jag kommer springa ett tag här. Trots att jag är trasigare än jag någonsin varit tidigare och trots att jag fortfarande är omringad av min familj så känner jag mig som jag står vid sidan om och betraktar allt på avstånd. Som en passiv åskådare. Och jag känner mig ensammare än jag någonsin gjort förut.
Och jag har varit på en hel del ensamma platser.
Detta är min historia om vad jag går igenom. Bara min, men jag tror att det finns de som kan känna igen sig. Jag hoppas det.
Och den börjar nu. Jag tror att det kommer bli många långa, ensamma nätter.
Men jag hoppas att det kan bli en saga med ett lyckligt slut.
En vän till mig sa att jag snart kommer få se ett ljus i tunneln.
Kanske är det så, men vem vet. Kanske är det ett tåg på kollisionskurs med mig?
Det är nu det börjar. Början på slutet.
Och kanske slutet på början.
September 11th, 2009 kl. 8:03
Hej!
Kan inte säga så mycket mer än att jag är i exakt samma position som du. Vi hade fotografering av huset igår. Visning om två veckor. Vårat hus som vi har byggt. Som jag trodde vi skulle bo i, länge. Nu bygger vi som galningar för att få det klart, åt någon annan. Har tre barn mellan 6 och 2 och de är så små! Jag bloggade redan innan men nu är bloggen mest misär
Kram!
September 11th, 2009 kl. 8:52
Hej
Vill börja med att säga att du skiver vackert.
Jag känner igen mig något i din text, men jag var den andra sidan i vår skilsmässa. Det var jag som sa de onda orden, även om vi båda anade att de låg där och grodde.
Det gör ont och kommer göra ont länge. Oavsett vilken sida man står på. Men visst blir det ljusare sedan. En värld genom nya ögon.
Vi har växt mycket båda två sedan dess.
Min ex-man är en av de finaste människorna jag träffat, men vi kunde inte lyfta varann tillräckligt, vi var inte varandras bästa.
Men som mormor sa “Efter regn lyser solen extra starkt”.
Önskar dig all lycka och styrka!
September 11th, 2009 kl. 9:18
Kämpa på! Det kommer ordna sig med tiden, det gör det ju alltid. Du har ju rest dig förr eller hur?
September 11th, 2009 kl. 9:40
Jag är i samma sits själv fast vi var inte gifta eller har barn. Men fan vad jobbigt det är. Det som gör det jobbigare är att han bara några månader innan han gjorde slut tittade efter ringar:( Han säger att han älskar mig och är kär fortfarande men känner inte riktigt som förut. Anledningen att han gjorde slut är att jag lider av social fobi. Han vill (vågar) inte ge det en sista chans för han orkar inte att det blir samma situation igen. Vi bor fortfarande ihop och inget görs just nu åt det. Det är grymt jobbigt att leva med nån man älskar och vill vara tillsammans med men som inte vill vara med dig. Vad fan hände liksom? Så här skulle ju inte livet bli:( Jag håller tummarna för dig och mig att vi kommer se ljuset i tunneln till slut. Stor kram
September 11th, 2009 kl. 10:27
Hej! Skönt att även en man kan skriva om att separera. Jag är själv separerad å har levt ensam i flera år. Det är väldigt jobbigt i början. Det tar ett tag att hitta sig själv igen. Alla frågor som kommer fram. Hur gör vi med barnen? Kommer “våra” vänner fortfarande att vara mina vänner efter detta? Hur blir det med ekonomin? Och framför allt: Kommer jag att klara mig alldeles själv?
Tror att du kommer att se det där ljuset i tunneln. Bara man tillåter sig att sörja ordentligt å inte dövar sin sorg med en ny kärlek.
September 11th, 2009 kl. 14:05
Jag har gått igenom samma sak som du. Det var för två år sedan. För mig var det en lång och tuff väg att gå. Smärtsam. Jag trillade i diket flera gånger på vägen men lyckades krypa upp igen alla gånger. Det kommer du också att göra =)
Lycka till.
September 12th, 2009 kl. 1:52
önskar dig all lycka på resan. Gjorde den själv för två år sedan, som tur är utan barn, och det enda jag kan säga är att det kan faktiskt bli bättre – mycket mycket bättre… Och resan är intressant – både upp och ner.
// A
September 15th, 2009 kl. 20:45
Hej!
Hittade till denna blogg igår och den känns redan som ett slags stöd. Även jag genomgår en separation just nu. Det är faktiskt ett stöd och tröst att få läsa och ta del av andra människors, i detta fall dina, tankar och känslor gällande en separation. Samt att känna att man inte är den enda i världen som genomgår en separation.
Tack för att du vill dela med dig!
/Adirf
September 16th, 2009 kl. 2:50
@Adrif: Tack. TAnken är att vi ska stötta varandra. Alla som är i samma situation.
November 11th, 2009 kl. 12:43
Hoppsan. Jag läste visst hela jäkla bloggen rakt av. Det tog mig två dagar. Plus några tårar och stora leenden.
Du är nog en liten bit före mig på vägen. Jag har inte sagt orden, men de hänger i luften. Det senaste året har jag gjort saker jag aldrig kunnat drömma om och gråtit mig till sömns med näsan i lilla sonens nacke alltför många gånger.
Men jag måste göra något fel. Han har nog aldrig älskat mig så mycket som nu.
Det gör fördjävligt ont.
Men du. Jag önskar dig lycka när du fått en ny verklighet. Mycket lycka.
Fortsätt ge en massa kärlek till de små så länge!