Igår gick jag och stålsatte mig hela dagen inför att vi skulle berätta för min fyraåriga dotter och tvååriga son om separationen och skilsmässan. På väg hem på tåget började jag nästan gråta. Jag kom på mig själv med gömma ansiktet i händerna minst två, tre gånger. Det satt en ung kille rakt över mig. Han tittade på mig flera gånger. Det kändes nästan som han ville böja sig fram och fråga hur det var fatt med mig. Hela min kropp skrek rakt ut att jag bara skulle ställa mig upp och skrika ut hur satans jävla innihelvetes vettskrämd jag var. Varenda muskel var spänd till bristningsgränsen. Och hjärnan rusade på i överljusfart.
Vägen hem från tågstationen kändes minst tre gånger längre än vanligt. Jag var tvungen att stanna ett par gånger och bara andas. Det var nästan som jag glömt bort hur man gör. Så jag andades. Och sträckte på mig. Och andades. Ju närmare jag kom hemmet desto snabbare andades jag. Och till slut kändes det som min andning och mina steg gick i takt. Synkroniserade. Så jag var tvungen att ta en paus, naturligtvis precis utanför mina barns dagis. Så det gjorde jag. Men då började jag gråta. Så jag skakade av mig tårarna och tog sikte mot hemmet. De sista metrarna kändes det som mina ben var av cement. Eller bly. När jag stod utanför dörren så stålsatte jag mig. Sen gick jag in. Och så fort jag kom innanför dörren så kom min dotter störtande mot mig som hon alltid gör när jag kommer hem. Hon skrek mitt namn. Glatt, kvittrande, bubblande. Underbar.
Hon flög fram över golvet och plötsligt hade jag henne runt mitt ben, vilt kramande. Och jag var tvungen att titta upp i taket för att inte börja gråta igen. Mitt i hallen stod även min fru. Och en hantverkare som ska fixa ett par smågrejer innan vi säljer huset. Så jag blinkade ett par gånger till och sänkte blicken.
Fram med handen, hälsa, le. På med fasaden. Säg nåt kul nu. Tänk inte. Tänk inte. TÄNK FÖR GUDS SKULL INTE!
Plötsligt blev jag avbruten i mina tankar av att min dotter tog tag i min hand och kvittrande drog iväg mig mot sitt rum. Det enda jag kunde tänka på var SAMTALET, och hur hon och sonen skulle reagera. Och att jag inte pratat ihop mig med ”I” alls om hur upplägget skulle se ut. Min blivande exfru har nämligen en tendens att frekvent använda ordet ”inte” ganska ofta med barnen. Problemet med barn är att de inte uppfattar och förstår ordet ”inte”. Det finns liksom inte i deras begreppsvärd. Gör INTE det tolkar de istället som ”gör det”. ”Mamma och pappa älskar INTE varandra” tolkar de istället som ”Mamma och pappa älskar varandra”. Jag får INTE använda ordet INTE var det enda jag tänkte på. Tills jag plötsligt stod i min dotters rum och hon stod framför mig och sträckte fram ett papper till mig.
– Pappa, jag har ritat en teckning till dig idag. På dagis!
Pappret var vikt på mitten. Leende och stolt räckte hon fram det till mig. Jag tog emot det och satte mig ner på hennes säng. Hon satte sig brevid. Jag vek upp pappret och tittade på teckningen. Det var en bild på fem personer. Min dotter pekade rakt ner i pappret, lät fingret svepa från höger till vänster, och stannade upp vid varje person på bilden och förklarade. Hon sa:
– Där. Den blåa. Där! Det är du pappa. Och sen är det jag. Och den tjocka blåa, det är mamma (suddig på bilden) och sen är det min lillebror. Han är jättesöt!
Precis där och då gick jag helt itu. Rummet började fan snurra på allvar och jag ville bara rulla ihop mig i fosterställning i hennes säng och skrika rakt ut. Och tårarna började forsa. Såklart skulle jag börja lipa vid sämst tänkbara tillfälle! Allt rämnade fullständigt. Skit. Helvete. Fan! Inte gråta! Inte nu!
– Och där är mormor, kvittrade hon vidare och pekade på en underlig lila figur med skägg och hatt som svävade omkring fritt i himlen.
Och då brast det fullständigt för mig. För jag har förklarat tusen gånger för henne att hennes farmor bor i himlen och hon blandar alltid ihop mormor och farmor.
– Pappa, varför gråter du? Har jag ritat fult?
Jag visste inte vad jag skulle svara så jag svarade det enda jag kunde.
– Nej älskling, du har ritat jättefint. Det är en jättefin teckning.
Så torkade jag bort tårarna och skrattade lite. Hon tittade på mig med sina stora bruna ögon och sen klappade hon mig på benet och frågade som bara ett barn kan:
– Är du ledsen pappa?
– Ja lite. Men det är en jättefin teckning du ritat. Och jag älskar dig, svarade jag.
Så satt vi bara och tittade på varandra ett ögonblick och sen ropade min blivande exfru mitt namn från rummet bredvid och jag var tvungen att torka bort en sista liten tår. Sen tog jag in dotter i handen och så gick vi ut till hantverkaren och ”I”. På med det hårda ansiktet som jag använt så många gånger förut. Vi pratade lite om det som skulle göras med huset men jag ville bara att han skulle gå. Så jag stod där och kämpade tillbaks tårarna. För vuxna män gråter inte. Speciellt inte inför främmande hantverkare.
Till slut gick han. Och vi samlade familjen i soffan. Båda ungarna med varsin glass i munnen så att de skulle sitta still. Och jag tänkte på alla goda råd jag fått av er här på bloggen. Sen började jag förklara det obegripliga. Först berättade jag, tillsammans med ”I” hur mycket vi älskade barnen och att de två alltid kommer vara tillsammans. Sen plockade jag fram ett papper och en penna. Jag ritade två hus på pappret och berättade att barnen skulle få nya rum. Min dotter blev jätteuppspelt. TVÅ RUM! Sen ritade jag in mig själv vid ett av husen. Och ”I” vid det andra. Och så förklarade jag så sakligt jag kunde att vi snart skulle bo i två olika hus. På två olika platser. Och att barnen skulle få ha ett rum i varje hus. Så ritade jag dit barnen. Först vid sidan av mamma. Och sen vid sidan av mig och barnen fick peka på sig själva. Vi förklarade att mamma fått en lägenhet i ett annat hus.
– Kanske bodde det en snäll tant i det huset föreslog dottern.
Och vi sa att så var det säkert, och att de skulle åka dit tillsammans imorgon. Utan pappa. Och att det är där de ska bo tillsammans med mamma. Och jag försökte hålla tårarna borta, samtidigt som jag försökte torka bort glassen runt två leende munnar. Min dotter tyckte att hela konceptet var väldigt spännande, men samtidigt var hon lite splittrad och oförstående. Hon frågade om hennes dagisfröknar fick följa med. Vi förklarade så lugnt och tydligt vi kunde att det inte gick.
Sen förklarade vi att det skulle bo en ny familj i vårt hus. Dottern fick hitta på namn på de som ska bo här. Hon tyckte att de skulle heta Alfred, Emil och Ida. Så skrattade vi lite åt det förslaget tillsammans.
Jag frågade henne om hon hade förstått och hon nickade och tittade på mig. Sonen nickade också. Och så tittade vi på varandra alla tre och jag tror att dom tittade rakt in i mitt hjärta en kort sekund. Sen sa dottern:
– Man får inte äta kastanjerna på dagis.
Sen sprang hon iväg. Mot det nyupptappade kvällsbadet som vi fyllt upp under vårt samtal. Precis som vi gör nästan varje kväll.
Efter badet, när jag torkade av henne så tittade hon på mig igen.
– Du ritar fint pappa!
Och min enda tanke var att jag aldrig någonsin ritat så fult i hela mitt liv.
September 18th, 2009 kl. 6:48
Aj – det här var nog bland mest smärtsamma jag läst på länge. Du har ett språk som gör att man verkligen kan känna din smärta. Eller snarare en förnimmelse av den – alla vi som har barn kan knappt ta in hur ont det måste gjort att rita den där fula teckningen! Stor kram
September 18th, 2009 kl. 6:53
Nu sitter jag och gråter så här på morgonkvisten.
Fan så otroligt jobbigt för dig. För er.
Men jag tyckte att ni var väldigt pedagogiska, empatiska och fantasifulla.
Det kommer säkert bakslag, när de förstår ännu bättre vad som ska hända.
Bli ledsna och tycka att det är fel.
Det är okej att gråta lite ihop då.
Att unna sig en kram- och snyftstund.
(Såna kan det bli en del av.)
Men som många skrivit – tänk på att det kommer en tid när ni fått ordning på detta och det kommer kännas okej.
Det kommer det.
Ni har de underbara barnen som kommer växa upp med föräldrar som älskar dem och som gör sitt bästa för dem.
Även om det är på skilda håll.
De kommer få dig att orka.
Just nu är det svårt nog att andas förstår jag.
Men glöm inte att göra det.
STOR KRAM
K
September 18th, 2009 kl. 6:54
Era barn är goa, trygga och stabila. Det är nog allra värst för er!
Kom ihåg att berätta för dem att de får ta med sina saker. Vi flyttade när vår dotter var 3,5 år och hon var verkligen emot det hela och vi kunde inte förstå varför tills vi började packa:
“Mamma, vad är det där för lådor?”
“För att lägga våra saker för att bära till nya huset.”
“Va – får jag ta med mina leksaker?!?”
September 18th, 2009 kl. 7:18
Själva samtalet som du bävat för så länge, är egentligen inte det jobbiga, barnen i den åldern har väldigt svårt att förstå att det samtalet/informationen är någonting som kommer påverka hela deras liv som det ser ut idag. För min dotter (idag 5 år, var 3 när vi flyttade isär) kom reaktionerna på detta mycket senare då vi levt separerade ett tag (läs månader). Då började det gå upp för henne att detta var ingenting temporärt utan detta var någonting som skulle bestå. Det var då hennes reaktioner kom på situationen hon befann sig i. De var nog ganska “typiska” för ett barn, just att hon blev arg väldigt ofta, hon var ledsen och frågade väldigt mycket. Dessa känslor hänger fortfarande kvar (efter 2 år) och jag ser egentligen ingen ände på dom. Visst blir “utbrotten” förre och förre, ju äldre hon blir, men man kan ibland se en sorg och ilska som bubblar upp i henne och hon får utbrott där hon tycker att jag och min ex sambo är dom dummaste som tvingat henne att behöva sakna mamma när hon är hos mig och tvärtom.
Jag och dotterns mamma bor bara några km isär och kommer väldigt bra överens med varandra, detta har vad jag kan se det kommit från många ärliga samtal. Det enda som funderar och måste fungera är att prata och prata, kan inte understryka hur viktigt kommunikation är. Dock tycker dottern detta är lite konstigt då att hon ser mamma och pappa prata och skratta med varandra, men förstår då inte varför kan vi då inte bo tillsammans allihop som förut. Vuxna känslor och kärlek har visat sig vara svårare att förklara för en 5 åring än vad jag trodde. Oavsett så återkommer det stunder då man måste förklara separationen om och om igen för henne. Det är lika jobbigt varje gång att förklara att mamma och pappa kommer aldrig bo tillsammans igen och se besvikelsen i hennes ögon. Det tycker jag är det absolut jobbigaste i allting.
Det som kan va en tröst är att det blir lättare med tiden, även om man i din situation när allting är så färskt, desperat önskar att man kunde snabbspola tiden tills man själv och ens barn blir gladare igen…
Lycka till på vägen! Du kommer klara detta utan problem!
September 18th, 2009 kl. 7:48
åååh nu gråter jag.känner SÅ VÄL igen den känslan när jag o min fd man skulle berätta för våra söner. Ångesten var som en skruvstäd runt hjärtat när vi satt där. Kände mig som världens sämsta tänkbara mamma. Kommer ALDRIG glömma den känslan.
September 18th, 2009 kl. 7:51
Många styrkekramar till dig!
September 18th, 2009 kl. 8:03
Det var det finaste och bäst förklarade jag läst på länge. Precis så där känns det. Det är så obeskrivligt hemskt att säga orden.
Jag är med dig i varje snurrande tanke och andetag. Sådan ångest och sorg.
Och sedan de där…kastanjerna på slutet…
Jag har ju som du förstår också gjort det här.
Mina barn var lite äldre men deras frågor kommer och går. Jag tror de tar in lite i taget. Uttrycken olika.
I det stora hela så är min erfarenhet att om mamman och pappan kan stå enade och någolunda sams bakom beslutet så funkar det som en trygghet för barnen även om de får 2 nya bostäder. Det kommer att gå bra och ni kommer att överleva!
Kanske är det för tidigt för dig att höra just nu men jag och flera vänner säger nu i efterhand att det har gått väldigt bra med barnen vid våra skiljsmässor trots att vi var så rädda.
Ta en sekund i taget. Ett andetag itaget. Ni kommer att klara det!
September 18th, 2009 kl. 8:09
Det kommer snart kännas LITE bättre. För några veckor sen grät jag också precis hela tiden. Idag är det mest sorgligt. Fast det räcker att läsa det du skrivit för att ramla tillbaka.
Kram!
September 18th, 2009 kl. 8:16
Jävligt bra Ensamma pappan. Fan vad bra. Starkt jobbat.
Kram
September 18th, 2009 kl. 8:21
oj sympatigråter lite…
hoppas du mitt i allting känner en “liten” lättnad
carpe diem
September 18th, 2009 kl. 8:22
Min första skilsmässa kände ungefär som du beskriver det oxch även fast jag inte trodde det då så var det det bästa som hände mig. Fast ungarna ritade teckningar med mamma, pappa och tre flickor i många år efteråt. Det kändes.
Man överlever. och barnen med.
September 18th, 2009 kl. 8:32
Du skriver väldigt fint.
Stor kram!
September 18th, 2009 kl. 8:45
Starkt killen, starkt skrivet och starkt gjort !
Du kommer klara dig genom detta, på nåt’ sätt.
September 18th, 2009 kl. 8:53
Starkt jobbat klart män gråter det vore konstigt annars.
Kan bara säga håll ut det finns ljus i tunneln.
Barnen fixar det så länge ni är er själva och visar att dom är viktigast i världen.
September 18th, 2009 kl. 9:03
Fy Farao vad jag gråter när jag läser det här. Du ritade fult, visst gjorde du det. Men tänk på detta; riktigt,riktigt fult kan det bli om man stannar när det är dags att gå. Och nu är det gjort, ett av ditt livs värsta samtal är avklarat. Nu är det bara framtiden kvar. Full av kärlek.
September 18th, 2009 kl. 9:10
Jösses Amalia så känsligt! Du är riktigt stark som kan gråta framför dina barn. Inte alla pappor som kan det vill jag lova. Du kommer vinna hur mycket som helst på detta att du visar dina känslor för dina barn. Då lär sig dom att det är tillåtet att ha känslor. OCH att visa dom.
Tror inte du behöver va orolig över flytt å så. Nu kommer nog dina barn bara tycka att allt e lite spännande. Blir nog annorlunda sen när dom verkligen fattar det hela. Barn vill ju alltid att deras föräldrar ska bo ihop. Jag vet inte hur många gånger jag har fått förklara för min dotter varför vi inte bor ihop å varför vi inte flyttar ihop igen.
Du e stark, kom ihåg det!
September 18th, 2009 kl. 9:13
*gråter*
Känner med dig!
Du fixar det här bra. Hur jävligt det än känns.
STORA STYRKEKRAMAR,
Anna
September 18th, 2009 kl. 10:21
Så djävla bra.
September 18th, 2009 kl. 10:35
Förra veckan rasade allt för mig i samband med en resa . Reste i jobbet tillsammans med en större grupp, drack alldeles för mycket och föll igenom totalt…
Ångesten att berätta allt för barnen känner jag så väl igen. Får fortfarande ont i hjärtat när jag tänker tillbaka på det.
Är 40+ och har tre barn tillsammans med (ex)hustrun.
Flyttar inom kort ut från det gemensamma hemmet till egen lägenhet.
Vi kommer att fixa det här till slut men shit, just nu är det attans så tufft….
Gråter tillsammans med er andra…….
Stor kram!
Lennart
September 18th, 2009 kl. 10:46
Åh, sitter här med tårar i ögonen! Så fint skrivet. Jag kände verkligen smärtan inom mig.
Du kommer klara det. Kämpa på!
KRAM
September 18th, 2009 kl. 10:47
Jag gråter och lider med dig. Vet precis hur det känns när man måste påminna sig själv om att andas. När hjärtat känns iskallt, magen värker och man har en stor klump i halsen. Tänker på dig, många kramar.
September 18th, 2009 kl. 10:48
Sitter här och gråter och tårarna bara fortsätter komma. Du skriver så otroligt öppet och underbart och man kan inte låta bli att känna med… tycker du är så otroligt stark både som människa och pappa! jag hoppas det kommer kännas lite lättare för varje dag som går.
stora kramar
September 18th, 2009 kl. 11:03
Åh vad skönt att “samtalet” är avklarat! Phu! Även om det var blytungt och oändligt svårt, så är det gjort och det är en lättnad, såklart! Det gick bra. Du klarade det. Du andas fortfarande och barnen lyssnade. De förstod väl inte så jättemycket, men du har tagit steget och klarat det! Vila i det en stund.
Detta är, trots att det inte känns så just nu, en ny början. Du får själv skapa en tillvaro tillsammans med dina barn. Skräckingivande ensamt och ansvarsfullt, men också förtröstansfullt. Dina visioner om tillvaron gäller från och med nu. Ingen kommer slå dig på fingrarna och säga att det var en dum idé. Du är kung i ditt liv, det är behagligt och eftersom du är en sån klok kung får barnen vara med och bestämma en massa. Ni kommer få det bra, jag lovar. Det värsta är gjort, ni trampar på nya stigar, okända och spännande! Bra jobbat! Glöm inte att andas, mag-andas och sov mycket, så vecklar ditt nya liv ut sig framför dig under tiden du går. Det blir spännande och intressant.
September 18th, 2009 kl. 11:27
Det här är det bästa jag läst på väldigt väldigt länge.
Var stark.
September 18th, 2009 kl. 11:55
Jadu… Visst är det vidrigt…
Av det du skrivit att döma tänker jag iallafall att du agerade så bra och vettigt man kan i en sån här situation… All heder till dig!!!
/T
September 18th, 2009 kl. 11:56
kanske tycker du att du ritade fult. Men du är en enastående pappa till dina barn.
September 18th, 2009 kl. 12:25
Jag tycker ni gjorde det bra. Så bra det väl går. Insikterna, sorgen och frågorna kommer sen. Om och om igen.
September 18th, 2009 kl. 13:32
Vi ska berätta för våra döttrar ikväll, kan inte tänka på något annat, tror jag måste kräkas. Skönt att höra att det gick så pass bra för dig ändå!
September 18th, 2009 kl. 14:00
Hej,
Jag halkade bara in här…..idag av alla dagar….
Och du fick mig att gråta. På riktigt gråta….
Så otroligt smärtsamt för dig. Säkert för “I” också… men just nu känner jag för dig, och dina fina ungar!
Här stannar jag, för du kan skriva, förklara och sättet ni förklarade för barnen var det i särklass bästa jag hört.
Håll dig över ytan och älska allt du kan.
Kramar V
September 18th, 2009 kl. 14:41
Min första tanke är att det inte är dig det är synd om. Men det kanske inte är det du menar heller. Jag antar att det är lätt att tolka din rädsla och ledsamhet som att det är du som är utsatt för någonting. Men det är det inte. Det är era barn.
Ni har fått förmånen att få två barn, ett mirakel som inte är alla människor förunnat.
Istället för att njuta av er lycka väljer ni att flytta isär.
För oss som inte kan få barn känns det helt obegripligt och jag kan personligen inte pressa fram en enda tår, eller för den delen någon sympati för er.
Men lycka till ändå!
September 18th, 2009 kl. 14:52
Gråter när jag läser…och önskar att min mamma och pappa hade haft förmågan att förklara på ett så “fint” sätt när de skulle skilja sig. Du kan rita hur fult som helst, men du har nog egentligen aldrig ritat något finare! Det är ju tyvärr inget som hjälper din skavande ångest och smärta just nu, men någon gång i framtiden kanske.
September 18th, 2009 kl. 15:27
Ensamma pappan, jag läser massor med bloggar dagligen men jag måste säga att jag aldrig har blivit så berörd av ett inlägg som av detta. Tack för att du delar med dig, tack för att vi får en inblick i hur det är att skiljas när man har barn. Tack för att du orkar berätta.
Jag känner verkligen med dig och hoppas, som jag skrivit förut, att den värsta perioden snart är över!
Många kramar till dig!
September 18th, 2009 kl. 15:42
Finns väl inte så mycket att tillägga, alla bra kommentarer är redan skrivna.
Men jag tror inte du är ensam om dina känslor, och att visa dem är strongt, det tycker i alla fall jag!
Stora Kramen, det kommer att gå fint ska du se!
September 18th, 2009 kl. 16:59
Vet du. Jag tror det här var bland det starkaste jag läst någonsin. Himmel. Du klarade det bra. Du vet det, eller hur? En av de svåraste situationer man kan befinna sig i och du klarade den med hela din sinnesnärvaro.
Och du ritar fint. Du ritar din och barnens framtid. Och den är ljus. Ljusare än vad den ser ut nu! Jag lovar!
Jag länkar från min blogg nu till det här inlägget!
September 18th, 2009 kl. 17:14
[...] Posted in Barn/tonåringar, Skilsmässa by nattensbibliotek on 18 september 2009 Himmel! Det här måste ni bara läsa. Ensamma pappan ligger mitt i en skilsmässa med två små barn och vill så gärna göra rätt. [...]
September 18th, 2009 kl. 18:11
Hej!
Jag ville bara säga att jag gick igenom eller snarare går igenom samma sak som du.
För mig började det för ganska precis för ett år sedan och när jag läser din blogg känner jag med dig.
När jag läser dina inlägg, har inte läst alla, så är nästan allt på pricken som det var för mig.
Jag vet inte hur gammal du är eller hur länge du och “I” var tillsammans men jag säger som så, har man barn ihop spelar det ingen roll.
För mig var det 15 år och mina pojkar är 9 & 11 år gamla.
Jag vill idag inte ha tillbaks det vi hade men barnen kommer ju alltid vilja ha sin mamma.
Hon har flyttat till England vilket betyder att pojkarna bor hos mig 100% och jag ser det som en ynnest, hellre 100% än 50%.
Fritid för vuxna saker blir det ju inte så mycket men man får ta chansen när man någon gång har barnvakt.
Jag kan bara säga, allt blir lättare och jag hoppas allt ordnar sig till det bästa för barnen och dig.
/Henrik
September 18th, 2009 kl. 18:21
Det är jobbit att separera.
Jag och mitt ex gjorde det när dottern bara va 5 månader..
Vi stod inte ut med varandra trots att vi vart tillsammans i flera år.
Det jag tyckte va jobbigast va att det va hans tur att va pappaledig så jag kunde inte ha henne på vardagar för vi bor en bit från varann o jag har inte bil eller körkort..
Hade henne varje helg och missade på så vis halva hennes första livstid kändes det som.
På så sätt verkar det som du i alla fall har bra som har lite äldre barn som i alla fall fått fira jul/födelsedagar osv med er tillsammans. Finns i alla fall kort på er familj att visa längre fram. Alla har inte den turen.
Äh vad jag försöker säga är att jag haft ett års jävla helvete efter vi separerade men det har börjat klarna nu o det va väl det som va knorren på det hela.
Det löser sig hur jävligt och mörkt det än ser ut nu.
Stor kram från mig!!
September 18th, 2009 kl. 19:32
Åh, är det häär du är! Jag har just undrat… Jag känner med dig och tycker du skriver så bra om hela situationen. Kommer själv ihåg när jag o exet berättade för barnen att vi skulle flytta isär. De var större och förstod mycket mer så det var tufft!
September 18th, 2009 kl. 20:32
Charlotte!
Det är fördelar och nackdelar med allt och de säger att för barnen är det lättare ju yngre de är. Det lär väl visa sig i senare generationer.
Kämpa på och var så bra du kan, fördelen är ju att barnen uppskattar mer en mysig hemmakväll än “grönan” varje gång man ses.
Ha en bra helg.
/Henrik
September 18th, 2009 kl. 21:15
Starkt utfört och starkt skrivet! Fy f-n, det var svårt nog att bara läsa om det!
Kram!!!
September 18th, 2009 kl. 21:44
Vid varje inlägg är det extra spännande att läsa Jema’s kommentar. För det är väl I?
September 18th, 2009 kl. 21:46
Shit, mitt hjärta blöder. All styrka till dig o din familj, i sin nya konstellation. Kram
September 18th, 2009 kl. 22:31
Allt ordnar sig…du fixar det här!!! många kramar
September 18th, 2009 kl. 22:34
Skrattar och gråter om vartannat när jag läste detta inlägg, det först jag läst i din blogg, hittade hit via vimmelmammans blogg som hade länkat och jag blev nyfiken och kikade in. Det är så härligt ändå att se hur barn kan se så enkelt på saker och så bekymmerslöst. Har aldrit tänkt på hur jobbig en skilsmässa kan vara egentligen, är själv skilsmässobarn men föräldrarna separerade när jag var 11 år och hade i stort sett bara bråkat innan så det var bara skönt då tyckte jag. Jag är nu själv ensamstående förälder till världens underbaraste lilla tjej på snart 5 år. Separerade från hennes pappa när hon var 1 1/2 år, det var för han misshandlade mig och hade gjort sedan jag var gravid och till sist hade jag samlat tillräckligt med mod till mig att lämna honom. Tog med mig dotra och gick, kanske inte så enkelt men nästan. Hon har ALDRIG frågat efter pappa och jag förklarade aldrig varför vi inte bodde med honom längre, tror hon som jag tyckte det var sknöt att komma därifrån då hon har sett så mkt av det våld han utsatt mig för och kränkningarna och att jag varit ledsen och så.
Vi har ingen kontakt alls med hennes pappa och hon har aldrig velat ha det heller och det har inte varit möjligt i vår situation.
Tycker ni hanterade situationen jättebra när ni förklarade, det är ju inget fel med att dottern tycker det är spännande koncept ni står inför, kanske hon är för liten för att förstå men gå på hennes linje att det är nåt spännande. Finns ju ingen orsak att måla upp det till nåt sorgligt inför barnen heller en sån gång. Huvudsaken är att ni kan fungera ihop du och din blivande exfru för barnens skull och att det inte sker nån smutskastning och så. Kommer fortsätta läsa här och säkert kommer fler skratt komma och fler tårar att rinna om vartannat.
Det kommer att bli bra, barnen kommer klara detta bra. Se till att de när som helst kan få tillgång till den andra föräldern även om ni inte bor ihop. Tex vill dottern sova hos mamma under tiden som eg är din, låt henne göra det och kanske hon vill sova hos dig en gång när det är mammas tid. Var inte hård på sådana regler och så att det är MIN tid och bara MIN. Sammarbeta så kommer allt fungera jättebra!!!
September 19th, 2009 kl. 0:05
Det gör ont i magen när jag läser, och då kan jag inte tänka mig hur ont det känts för er.
/M
September 19th, 2009 kl. 1:11
Barnen fixar det här. Dom har två föräldrar som älskar dom. Som vill göra det bra för dom. Det är viktigast. Och om barnen fixar det – då fixar du det.
September 19th, 2009 kl. 14:13
[...] Det här inlägget hos Ensamma pappan är något av det bästa jag läst på länge, så naket och ont-i-magen-smärtsamt att man gråter. [...]
September 19th, 2009 kl. 14:25
Hej igen,
Jag berättade för mina barn igår om hur du hade berättat för dina barn att du skulle skilja dig. De satt alldeles blixt stilla och lyssnade. Det var tre år sedan vi skiljde oss och de vet precis hur det känns. Min dotter som är 8 år sa när jag var klar.
- Men vilket bra sätt att tala om det på! Med teckningen!
Jag tror nästan du fick facit där. Hon om någon borde veta. Hon var 5 när vi skiljde oss!
September 19th, 2009 kl. 18:49
[...] på denna blogg och blev fängslad av hur det var skrivet samt hur tufft det måste vara. Väldigt [...]
September 19th, 2009 kl. 22:19
Ja, fy vilket jobbigt samtal. MEN, barnen är ganska enkla och jag tyckte att du var super som ritade och förklarade. Barnen ser ofta inte hindren utan möjligheternal.
Var öppen och lyhörd för deras funderingar, men var lite försiktigt med att fråga allt för ofta hur barnen har det eller mår. Då blir det nåt konstigt med er nya situation.
Om ni inte redan gjort det, så tror jag att det är bra att berätta på dagis/skola för fröknar. De ser ju barnen väldigt mycket och kan hjälpa er vara observanta på hur barnen verkar reagera.
Styrkekramar!
September 19th, 2009 kl. 22:50
Sorgligt.
Kram!
September 19th, 2009 kl. 23:26
Stor varm kram till Dig! Blir så berörd! Vet precis vad Du är mitt uppe i!
I april stod jag ute i vårat cykelförråd och tvekade in i det sista innan våra ungdomar (17 och 20 ) skulle få veta. Så svårt och så tungt att göra dom så ledsna. Fortfarande är det inte klart med allt men alla mår skapligt bra.
Det är tufft och komplicerat att bryta upp efter en 30-årig relation!!!
Tror ändå att den viktigaste eftersmaken för inblandade barn är att Vi föräldrar är ärliga i alla lägen, med svar, med känslor och beteenden så att dom fortsätter att känna tillit till det Vi är och förmedlar även efteråt. Dom är ju specialister på att läsa av hur Vi mår “mellan raderna” . En glad ärlig trygg förälder som står för det man tror på och är, är alltid den bästa föräldern för just sitt barn! Du kommer alltid att vara den bästa pappan på jorden för Dina barn och jag kommer alltid att vara den bästa mamman för mina barn, bl.a. för att Vi har modet att vara ärliga i relationen gentemot dom (t.ex säga det som är svårt) och i relationer med andra ( t.ex den andra föräldern!)
En vacker dag hör det här till både Din och Min historia och Vi skrattar, älskar och lever fullt ut igen! Och våra barn mår bra just för att dom har föräldrar som trivs och har kraft att stötta och hjälpa dom i vått och torrt!
Följer Din blogg…var rädd om Dig! Kram från mig
September 20th, 2009 kl. 8:13
Petter skriver:
“Istället för att njuta av er lycka väljer ni att flytta isär.
För oss som inte kan få barn känns det helt obegripligt och jag kan personligen inte pressa fram en enda tår, eller för den delen någon sympati för er.”
Varför tror du att ensamma pappan kommer sluta njuta av lyckan för att han blir ensamstående? Hur ska man kunna njuta av lyckan om man lever tillsammans med en person man inte älskar? Varför skulle det vara bättre att tvinga barnen att leva med två människor som inte är lyckliga? Barn behöver föräldrar som mår bra.
Jag vet precis precis hur det känns att inte kunna få barn, det är också en smärta som ibland nästan övergår ens förstånd, men jag förstår inte riktigt vad det har med det här att göra. Människor som slår och utnyttjar sina barn, det är dem man inte ska ha någon sympati för. Alldeles vanliga, fantastiska, kloka och kärleksfulla föräldrar förtjänar varje sympatikram, för inte tror du väl att det här är ett lätt beslut att ta?
Och om du tvivlar på om ensamma pappan älskar sina barn så har du nog inte läst riktigt ordentligt.
Stor kram till dig ensamma pappan, och en stor kram till dig med Petter.
September 20th, 2009 kl. 11:54
Det är tufft det som du går igenom nu. Skittufft. Att berätta för barnen, hitta nya ställen att bo på, sälja det gamla, dela upp och packa, flytta och varannanveckasliv. Man går sönder flera gånger om dagen. Men på något sätt går det, för att man måste. Och när det är som värst så gäller det att ta dagen timme för timme.
Jag kan inte säga att tiden läker alla sår (inte för mig i alla fall), men på något sätt blir det bättre igen. Så småningom.
Om du, som jag gjorde, törstar efter personer som är i samma situtation, kan du läsa min gamla blogg där mitt första år av skilmässan finns samlat: http://lindamedmom.wordpress.com
Mycket värme till dig
Linda
September 20th, 2009 kl. 14:50
Jag vet hur det där känns. Fast tvärtom. Jag har upplevt det ur barnens perspektiv. Jag var lite äldre än de, ungefär 7 och det var det märkligaste jag någonsin upplevt. Upplägget var ungefär likadant som ni hade, mamma ska flytta till en lägenhet inne i stan, men pappa ska inte följa med. Och pappa ska flytta till en lägenhet i en annan stad. Ni kommer bo lika mycket hos båda föräldrarna och ni kommer alltid vara tillsammans. Och det har vi vait min yngre bror och jag. Det har antagligen fört oss lite närmre än vad vi hade blivit annars. Vi hade tur, vi upplevde en “bra” skilsmässa. Inget bråk eller dåligheter läckte över på oss barn och ända sedan mina föräldrar flyttade isär så har de haft en bra relation och alltid kunnat träffas för kvartsamtal, skolavslutningar och ett och annat kalas. Men även om det fungerat bra så har det varit så obeskrivligt jobbigt i perioder. Att ligga vaken på nätter och fundera över varför mamma och pappa inte bor tillsammans längre är inte något en 10-åring borde göra, det gör så otroligt ont ibland. Vissa nätter hade även min bror det väldigt jobbigt och jag brukade då lägga mig på golvet bredvid hans säng för att han skulle kunna prata med mig. Vi sa aldrig någonting till mamma eller pappa, vi ville väl inte oroa dem med det. Men lova mig en sak, ensamma pappan, fråga dina barn lite då och då hur det känns att deras föräldrar inte bor tillsammans längre. Det är jobbigt att själv påpeka det för sina föräldrar och hade de frågat så hade det varit så skönt att kunna prata om det utan att ta första steget själv. Idag över 10 år efter separationen så kan jag inte tänka mig en värld där mina föräldrar bor tillsammans, det känns som det onaturligaste i hela världen. Jag är faktiskt glad över att de flyttade isär, för jag hade inte velat att mitt liv skulle varit ett dugg annorlunda än det blev. Tack för din text, den fick mig att tänka tillbaka på den där eftermiddagen då jag och min bror blev kallade in till köket för samtalet. Det gjorde inte ont då, i det ögonblicken. Men det gjorde det stundtals under senare tillfällen, så snälla, glöm aldrig bort dina barn.
September 21st, 2009 kl. 12:14
Usch jag blir ju helt tårögd. Vill gråta men det kan jag inte, för jag sitter i klassrummet och har lektion och tjuvbloggar.. Det är första gången jag är på din blogg (hittade hit från egoinas mamma), och jag fastnade direkt. Vill önska dig all lycka i världen. Du kommer att klara det!
Kram!
September 21st, 2009 kl. 13:42
Wow, det låter som du hanterat samtalet med era barn på ett väldigt fint sätt. Hoppas att allt “flyter på”, på bästa sätt möjligt för dig och din familj.
Kram
September 21st, 2009 kl. 14:33
Fy fan. Det gör så ont i mig när jag läser det du skriver. Jag har gjort precis samma sak, för ett och ett halvt år sen. Jag känner igen allt, hur man ska låta bli att gråta, hur ond och elak man känner sig som gör något sånt här mot sina barn och hur man känner att ingenting nånsin kommer att bli bra igen.
Det kommer att bli bättre, det kan jag berätta för dig. Om det blir bra igen – det vet jag inte själv ännu. Men jag hoppas, för jag vet att jag inte kan leva med barnens mamma igen.
September 21st, 2009 kl. 17:25
Mitt i allt det där mörka och blytunga hoppas jag att du förstår vilken bra pappa du verkar vara!
Jag har inte barn själv men var 4 år när mina föräldrar särade på sig. Vad jag önskar att de hade haft ett sådant samtal med mig och min syster istället för skrik och våldsamma gräl där vi bokstavligen slets mellan våra föräldrar.
Nu handlar iofs inte det här om mig, men jag tror att dina barn kommer att kunna se tillbaka på den här tiden och iaf se att ni gjorde ert bästa för att vara mogna och vuxna gentemot dem även om de sårade känslorna mellan dig och ditt ex var oändligt tärande.
Krama dina ungar fortsätt att vara en så fin pappa!
September 21st, 2009 kl. 20:08
Vad fint att förklara det oförklarliga med ett språk som barnen förstår. Eller åtminstone har en chans att förstå. Kort sagt, det var fint ritat.
September 21st, 2009 kl. 21:28
Jag hittade precis hit via en länka från nån annan blogg, så detta inlägg blev det första jag läste. Jag vet inte vem du är, jag vet inte hur du brukar skriva, men det här berörde verkligen mig. Jag tycker att du är väldigt stark och modig som delar med dig av det här. Jag vet inte hur du känner det, men jag har förståelse för att det är riktigt jobbigt.
Lycka till, med allt du behöver lycka till.
September 24th, 2009 kl. 8:32
det lämpar sig dåligt att gråta på jobbet så jag försöker att inte göra det. du skriver fint. lycka till i två olika hus!
September 25th, 2009 kl. 11:25
Det värker i mig när jag läser…det svåraste jag någonsin gjort att berätta för barnen.
Barnen- de stora förlorarna i en skilsmässa.
Det sliter i mig när jag minns att det är just så. Då och fortfarande i sitt pendlande med väskor och gossedjur.
Bläää!
September 27th, 2009 kl. 20:34
Och tänk, om pappan tyckte det var jobbigt så kommer det vara tusen gånger jobbigare för barnen under hela deras uppväxt när dom kommer att inse vad deras föräldrar gjort. Det är så synd att barnen ska drabbas när man i ett förhållande har misslyckats. Jag skulle skämmas ögonen ur mig, inför barnen om jag någon gång måste berätta nåt liknande…
September 28th, 2009 kl. 0:42
Jag minns själv hur svårt det var och vilken smärta det innebar. Helst skulle jag vilja att ingen behövde känna så – någonsin! Lider med dig…
September 29th, 2009 kl. 22:01
Alltså bara en kommentar till den som tyckte att alla som har barn borde vara lyckliga som as och hålla käften: Man kan ha allt i världen att vara lycklig över och ändå inte vara lycklig. Skulle du ha barn skulle du slås över just detta: hur man kan ha något så fantastiskt och fulländat hemma i sitt hus, och samtidigt kunna må jävligt dåligt. Barn är inte en vaccination mot dåligt humör och ångest. Ibland mår jag bra. Ibland mår jag dåligt. Så var det innan barnen, så är det efter. Det är lätt att tänka: om jag bara hade fått barn hade jag varit lycklig. Om jag bara hade bott i ett fint hus hade jag varit lycklig. Om jag bara hade gift mig med någon hade jag varit lycklig. Lycka finns nånstans inombords och är fan så svårt att locka fram.
Januari 7th, 2010 kl. 11:48
[...] skilde sig. Vad ska man säga? Han är lite ojämn, Ensamma pappan, men det är guldkornen, som de här, här och det här, som får mig att låta honom ligga kvar i RSSen. Taggad med:Blogg, Inlägg [...]