Gick på Götgatan för en stund sen.

Det verkar som alla är på väg till någon fest.

Det skrattas och tjoas.

Själv har jag ingenting alls planerat idag.

Absolut ingenting alls.

Jag är inte på väg nånstans alls.

Jag känner mig faktiskt ganska ensam.

Eller rättare sagt.

Jag känner mig enormt ensam.

Det var inte så kul det här.

Jag tycker att det börjar bli lite trist att blogga anonymt.

Jag vill ju liksom lägga upp bilder och filmer på mina underbara ungar.

Dessutom är ni ju ett par som redan räknat ut vem jag är.

Vad säger ni? Förtar det lite av mystiken om jag avslöjar vem jag är?

Kommer ni fortsätta läsa ändå?

Idag har jag roat mig med att slå mig halvt fördärvad och sälja allt jag (och min blivande exfru) äger på Blocket.

Sen hade jag styrt upp en trevlig liten killkväll med två av mina härliga grannar.

På väg hem från jobbet hämtade jag upp min MacBook på verkstaden. Den hade pajjat ihop litegrann. I samband med min lilla utflykt så passade på att ta lite kvällsmat och en öl med en god vän. Sen begav jag mig hemåt med tuben. Vin och tv-spel stod på schemat. Men ack,ack, ack! Jag har ju bara en handkontroll till mitt nya Playstation 3. Så jag hoppade av i Sickla för att köpa en till. För det vankades bilspel och då behöver man ju två för att kunna rejsa mot varandra. Eftersom jag hade över 20 minuter på mig så softade jag lite och strollade runt på Elgiganten, tittade på lite elektronik och förundrades över att helt butiken såg ut som en byggarbetsplats.

Sen tittade jag på klockan och fick så klart panik. För jag hade bara 8 minuter på mig att ta mig ett par hundra meter till tågstationen. Så jag slet med mig en kontroller och sprang till kassan, men min nylagade dator i väskan och min andra dator i en plastpåse. Naturligtvis emballerad med bubbelplast. Jag betalade, sprang ut satte sikte mot tågstationen utanför. Jag sprang för allt vad benen bar eftersom nästa tåg inte gick förrän om 40 minuter. 40 extremt kalla och dryga minuter eftersom mitt iPhonebatteri även behagat att ta slut.

Med ena handen i ett fast grepp kring datorväskan och den andra upptagen av min vita, fladdrande plastkasse forcerade jag uppför trapporna mot tågstationen. Tåget stod på perrongen med dörrarna öppna. Och jävlar vilken brant trappa det var. Halvvägs upp kände jag hur låren blev stumma och hur benen blev som gelé. Men jag gav mig inte utan studsade upp för de sista tre trappstegen. Vek runt hörnet. För att mötas av ytterligare en trappa. Full av blöta löv skulle det visa sig. Halvvägs upp för trappan så vek sig mina ben under mig i en kombination av utmattning och blöta-löv-på-marken-halka.

PANG! Så föll jag framlänges och landade på den ena datorn. När jag tittade upp såg jag tågdörrarna stänga sig och tre “ungdomar” som satt och asgarvade och pekade på mig med leenden som gick från öra till öra. Och tåget åkte.

När jag öppnade påsen för att inspektera skadorna kändes det inte direkt bättre. För jag hade naturligtvis lyckats åstadkomma tre feta repor på locket på datorn. Det var 40 kalla minuter till nästa tåg skulle komma och jag hade sjukt ont i knät och en enorm kramp i vaden som gjorde att jag inte ens kunde stödja på foten.

Istället fick jag stå och stretcha mot en lyktstolpe som ett annat rikspucko och låtsas se oberörd ut. Det gick inget vidare.

Efter 30 minuters väntan kände jag mig som en isglass och när tåget väl kom, fem minuter försenat, så var krampen i vaden så outhärdlig att jag höll på att börja skrika. Eftersom jag bor i anslutning till en tågstation som man måste instruera konduktören om att tåget ska stanna vid (efter klockan slagit åtta) så fick jag så klart panik när det visade sig att tåget var konduktörslöst. Vilket innebar att jag istället fick en härligt iskall och krampande tiominuterspromenad hem. Jag tror att jag såg ut som Herr Flick i “Allå, Allå, hemliga armen” med benet släpande efter mig.

Nu sitter jag här och har precis satt in 12 annonser på Blocket på saker som ska säljas. Till min enorma lycka kan jag även konstatera att min nylagade dator har någon form av fel på skärmen vilket innebär att den blinkar som ett jävla stroboskop på ett rejvdisko 1999 i Docklands.

Tack för det Apple Service Center!

Man kan nog sammanfatta det hela med att jag verkligen haft en toppendag idag. Toppen, toppen! Verkligen!

Hur har du haft det?

Imorse passerade jag dagis på väg till tåget.

Det är ligger bara 20 meter från huset som jag fortfarande bor kvar i tills i mitten av november.

När jag gick förbi så var barnen ute och lekte.

Jag gömde mig bakom en buske och tittade på min dotter när hon sprang omkring och lattjade med de andra barnen.

Jag kände mig helt vilsen. För när jag stod där vid staketet så kändes det som staketet inte var uppsatt för att hålla barnen inlåsta. Utan för att hålla mig utelåst. Det var kanske bara tjugo meter till min dotter. Men det kunde likaväl varit tusen mil. Jag ville inte gå in och säga hej och ge henne en kram med risk för att förvirra henne.

Så jag stod och tittade på henne.

På avstånd. Så nära. Men ändå så långt ifrån.

Sitter på tunnelbanan och ser det här.

Alltså, jag gillar inte heller Måns “mums-mums” musik.

Men att poängtera att hoppet är ute för honom. Och på en helsida i Metro dessutom.

Är inte det lite väl taskigt?

Idag var sista dagen med barnen. Nu är det en vecka tills vi ses igen.
När jag sa detta till min dotter när jag lämnade henne på dagis kramade hon mig så hårt och länge att jag trodde att hon aldrig skulle släppa taget.

Så där satt jag med tårar i ögonen och en liten prinsessa hängande runt halsen.

Jag låtsades gäspa på vägen ut för att dölja mina tårar för dagispersonalen.

Nu ska jag jobba ihjäl mig i en vecka.

Stressigt, stressigt.

Det är något speciellt med barnen på morgonen. När de är helt utvilade och lite sömndruckna.
Jag vet inte vad det är. Men det är något i deras ögon som gör mig så oerhört lycklig och glad att leva. Dom är så fulla av energi och man riktigt ser hur det lyser av nyfikenhet inför vad dagen ska erbjuda.
Varje dag är ett nytt äventyr för dem, det syns verkligen.
Idag satt sonen i mitt knä en lång stund och vi tittade på Dora tillsammans.
Han snurrade min lugg med sitt lilla pekfinger samtidigt som jag klappade honom på magen.
Plötsligt ställde han sig upp och tittade mig rakt in i ögonen och det kändes som såg såg rakt in i mitt hjärta.

Sen plockade han ut nappen ur munnen och gav mig en rungande puss på munnen.
Satte sig ner i mitt knä igen, placerade nappen i munnen igen och handen i mitt hår.

Det hela tog max tio sekunder.

Antagligen de bästa tio sekunderna på hela dagen.

Imorgon hämtar “I” barnen.

Det gör ont i magen när jag tänker på hur det kommer vara att vakna utan dem i en hel vecka.

Äta frukost ensam.

Usch!

Sonen: Pappa?
Jag: Ja?
Sonen: Puss på pannan!

Smack!

Där satt den!

Det har blivit ganska uppenbart för mig med de praktiska fördelarna av parskap. Att vara två är ibland en förutsättning för att saker och ting ska fungera. Det blev smärtsamt uppenbart i helgen då jag försökte lyfta och baxa in en 46-tums-TV i bilen. Och så är det morgonrutinen med barnen som tar ungefär dubbelt så lång tid som vanligt. Och ändå hinner man bara med hälften av det som ska göras. Då önskar man att det vore en förälder till i rummet.

Barnen saknar oftast den som är frånvarande mer. Å andra sidan ger de mer kärlek till den som är närvarande. I morse hade vi pusskalas. Det pågick i ungefär tio minuter. Det var faktiskt första gången för mig, och det var ruskigt mysigt. Ungarna tävlade om vem som kunde håva hem flest pussar. Min son, som precis börjat lära sig att prata i tre och fyraordsmeningar körde denna mening kanske tio gånger idag:

– Pappa, vet du en sak?
– Nä, sötis!
– Jag älskar dig!

När man hör de där orden så viker sig liksom benen under en och hjärtat slår ett par extra slag. Extra hårt och extra intensivt.

På onsdag är det ”överlämning”. Jag är orolig för hur mycket jag kommer sakna barnen.

En hel vecka utan dem. Så länge har vi inte varit ifrån varandra sen, ja… aldrig.

Tortyr!

Jag har en kompis som heter Mange.

Han är vad man kallar för ”en aspirerande artist”.

Trots att det finns en risk att vissa läsare inte kommer gilla det här så vill jag be er om en tjänst. Mange är nämligen sjukt begåvad på att skriva texter, och skapa musik. På detta är han ungefär lika begåvad som han är kass på att blogga. Nåväl, det är inte lätt att slå idag, speciellt eftersom skivbolagen är så löjligt rädda för att satsa på nya artister. Istället lägger man sina marknadsföringsbudgetar på säkra kort som Thorleifs, Metallica och U2.

Men nu har Mange fått chansen att komma med på Trackslistan. Men då måste lyssnarna rösta fram honom. Jag skulle bli superglad om ni ville hjälpa mig att få med Mange på den där Kaj-Kindvall-listan. Om ni gillar låten vill säga.

För jag gillar Mange. Mycket! Jag tror ni kommer göra detsamma om ni lyssnar på låten och hans texter.

Klicka här och rösta på fem låtar, och gärna låt nummer 25 som är Manges nya singel A.D.H.D. (alla dårar har drömmar). Sveriges Radio har dessvärre gjort allt för att folk inte ska rösta genom att man måste fylla i sina pesonuppgifter innan man gör det (storebror ser dig). Men jag hoppas att Ni vågar fylla i uppgifterna, för det är ju ändå staten vi har att göra med.

Röstningen stänger imorgon vid lunch.

Jag har redan röstat.

Tre gånger.