Min personliga bankman ringde i eftermiddags. Trots att jag är nybliven egenföretagare har jag fått ett lånelöfte och har numera minst 2 miljoner kronor att röra mig med för att hitta ett nytt boende. Inte illa!

Det lutar åt att vi i alla fall kommer göra ett par hundratusen i vinst på huset som budgivningen är nu.

Det känns som ett ton sten fallit från mina axlar. Imorgon borde det vara klart.

Sen blir det kontraktsskrivning och sånt. Att skriva under det pappret blir ungefär samma sak som att skriva under skilsmässopapperna känns det som.

Så nu ska jag börja titta runt på allvar efter nytt boende. Helst söder om Söder (Hammarby, Aspudden, Örnsberg, Mälarhöjden, Liljeholmen). Jag har ju kontoret på Södermalm, och vill inte att barnen ska växa upp mitt inne i stan. Inte med dotterns astma och allergier.

Vill ha en trea minst, undrar vad man kan få för de pengarna?

Om ni hittar nåt på Hemnet eller nån annan boendesajt får ni gärna tipsa.

Runt 2 miljoner alltså.

Allt snurrar runt, runt just nu.

Jag har svårt att koncentrera mig.

Så jag gör listor.

Jag har bockat av en grej idag. Bara tolv grejer kvar.

I kväll ska jag gå på visning.

Sen drömde jag jävligt underligt i natt. Mer om det sen.

Det är något som händer i det här huset efter midnatt. Som en förvandling. Och när den inträffar så händer det något i mig också. När det är alldeles tyst och det inte hörs en ljud. Inga glada barnskrik. Inga skratt. Inga papparop eller springande fötter.

Det är bara helt tyst. Och tystnaden skrämmer mig nåt ofattbart. Den skrämmer mig så till den milda grad att jag är tvungen att sätta på musik. Tända alla lampor och gå runt i rummet. Ljuden av mina fötter och högtalarna på datorn är det enda jag hör. Det är en låt med Springsteen. The River.

Annars är det helt tyst. Så jag går till barnens del av huset och öppnar min sons dörr försiktigt. Långsamt. Den låter som en viskning när jag öppnar den. Som en utandning. Eller en suck.

Han blinkar till av ljuset från hallen när jag öppnar dörren. Och han ler i sömnen, och jag tänker att han är det vackraste som finns. Först står jag bara där och tittar på honom samtidigt som jag blir helt överrumplad av känslorna som sköljer genom mig. Som en kraftfull vindpust. Han ligger med fötterna på kudden, upp och ner. Hans blonda hår lyser som små tunna guldstrån i ljuset från sänglampan. Han blinkar till lite i sömnen när jag går fram och rättar till hans täcke, han kippar till lite. Så jag sätter mig på knä brevid honom och lyssnar på hans lugna andning. Jag tar honom i handen och pussar honom på pannan. Och jag gråter. Jag tror inte jag gråtit så här mycket i hela mitt liv. Jag begriper det inte. Var kommer alla tårar ifrån?

Varför tar dom inte slut?

Sen går jag vidare till min dotters rum. Min stora, duktiga dotter som blivit så bra på att prata, rita och uttrycka sig. Som pratar om sina känslor. Som säger att hon älskar mig varenda dag. Som springer mot mig så fort hennes små krumma ben kan bära henne fram varje gång hon ser mig. Min lilla prinsessa som sjunger “Big, big girl” och frågar mig om hon sjunger vackert. Och som kramar om mig när jag nickar och berömmer henne. Jag sätter mig på sängkanten och smeker henne på ryggen och hon drar sin lilla gosekanin närmare ansiktet. Och tårarna bara fortsätter trilla nerför mina kinder. Min t-shirt är helt blöt vid halsöppningen. Och jag kan inte sluta gråta. Det är helt obegripligt.

Så jag går ut och tar en cigarett på uteplatsen. Drar djupa bloss och lyssnar på tystnaden.

Det är som att mörkret kryper på mig. Det känns som dunklet står och lurar i ett hörn för att hoppa på mig och rida mig.

Det enda jag hör är suset av en bil på motorvägen. Annars är det helt tyst. Jag tittar på den svarta himlen, och molnen som rör sig sakta.

Jag vet att det är precis så här tyst det kommer bli varannan vecka.

Och jag börjar gråta igen.

För den där tystnaden skrämmer mig.

Den skrämmer mig något så fruktansvärt.