Igår blev det yvigt.
Alkohol och att vara ledsen är ingen bra kombination. Vi hade lite fredagsöl på jobbet, sen gick vi vidare. Vi hamnade på Berns där det var nån slags t-shirt-vernissage. Det var även gratis öl och vin. Det känns idag vill jag lova.
Efter det obligatoriska jack- och väskstrulet tog jag en taxi hem.
När jag kom hem och efter jag gått min dagliga kvällsrond för att titta till barnen så satte jag mig i soffan.
Jag hade hoppats på att berusningen skulle döva mina känslor. Istället blev det tvärt om. Den förstärkte dem tusenfalt.
Så jag började gråta. Det tog liksom inte stopp. Jag grät sådär så hela kroppen skakade och hulkade som en barn.
Jag försökte sova, men det gick inte, för jag bara grät.
Så jag satte mig upp. Och grät. Och grät. Och grät.
Så jag gick ner och väckte min blivande ex-fru och hon sa till mig att gå och lägga mig. Hon var trött såklart och ville inte prata. Hon sov ju.
Så jag satte mig i soffan ensam. Jag tror jag grät i två timmar eller nåt. Jag ringde min fantastiska storasyster mitt i natten hon lyssnade på mig och tröstade mig så gott det gick.
Till slut var jag så utmattad att jag somnade i soffan med kläderna på.
I morse kom min dotter och väckte mig klockan halv sju.
Nu sitter jag och äter Hello Kitty-glass med barnen och kollar på Drutten.
Och gårdagen kunde inte kännas mer fjärran. Jag känner mig starkare idag.
Jag tror det är för att jag tillät mig att gråta ut i natt.
Oktober 3rd, 2009 kl. 13:36
Det ÄR bra att gråta – man ska inte hålla sånt inne. Bra att syrran fanns där – det är verkligen ingen kul sketch att vara lessen och berusad.
Oktober 3rd, 2009 kl. 14:05
Kramar till dig! Håll dig bara ifrån att bli för berusad, så tror jag det är en bra metod att få ur dig mycket skit.
Jag har skrivit ett inlägg om dig. Hade tänkt skriva om att jag känner med dig i din situation, men det urartade till att jag är avundsjuk på dig…
Så tokigt det kan bli.
Oktober 3rd, 2009 kl. 16:43
Det är svinjobbigt när gråtattacken pågår, men gud så skönt efter…..det är en befrielse att verkligen kunna hulkgråta vid “behov” . Ha en så bra helg som du bara kan,trots omständigheterna du lever i. Det är en fin blogg du har !
Oktober 3rd, 2009 kl. 16:53
Good for you min vän!!! Stor kram.
Oktober 3rd, 2009 kl. 22:15
Det är så läskigt och vidrigt och sorgligt att gråta så mycket att man tror att hjärtat ska brista och ingen någonsin har känt något som ens är i närheten av det man känner just nu.
Men skönt när det är över.
Oktober 3rd, 2009 kl. 22:58
Visst är det märkligt vilka ytterligheter man kan kastas mellan i känslorna…från att allt känns mörkt och hemskaste hemskt om natten, till att man känner en styrka o kraft dagen efter… har känt så där ofta ofta sen min separation. men det starka och ‘lätt-att-andas’ överväger, sedan länge
Oktober 4th, 2009 kl. 10:00
Var glad för att du KAN gråta. Själv har jag stora problem med att gråta. Kan inte helt enkelt. Det kommer inga tårar. Så gråt bara. Och var glad för att du kan…
Oktober 4th, 2009 kl. 10:10
Hej hej.. gråten behöver komma och den kommer från och till hela tiden till en början
sedan blir det lättare och lättare men du har en jobbig resa framför dig..
så det kommer stunder där det inte går att hängda gråten utan den väller bara fram och det går inte inte hängda..
vill bara tacka dig för en bra blogg att du skriver så öppenhjärtligt om allt du går igenom just nu..
Oktober 4th, 2009 kl. 17:44
Snälla du, se till att inte dricka så ofta och mycket, för din egen skull och barnens. Blir orolig.
Oktober 5th, 2009 kl. 20:41
Det kommer bli bra. Faktiskt. Även om det absolut inte känns så nu, kanske inte någonstans. Men, det kommer bli annorlunda med positiva inslag. Håll hoppet uppe, jag tror på dig! / Ida
November 24th, 2009 kl. 7:34
[...] Ensamma pappan [...]
November 24th, 2009 kl. 20:54
Det var det enda jag gjorde när vi gjorde slut. Drack. Varannan dag ute, varannan dag hemma. Och skola dagen därpå, ofta efter bara 2 timmars sömn. Men – och det har slagit mig efteråt – alltid med tanken att vara i första hand förälder. Det hade varit så lätt att bli ulflundellsk och vilja dra ut på vägarna och inte blicka hemåt, trots att man vet så mycket – den möjligheten gavs men togs aldrig. Och det är ett under att jag nu, ettochetthalvt år senare och ett hoplappat förhållande, höll mig samman. Att jag inte bara briserade mer än en gång där på uteplatsen.