Denna måndag har varit helt hysterisk. Det började med att jag hade en deadline på en tidningsartikel vid lunch. Klockan tolv var jag inte ens halvklar med texten och bokstäverna dansade polka på skärmen framför mig. Eftersom jag hade ett kundmöte inbokat vid ett så fick jag helt enkelt skippa lunchen. Precis på samma sätt som jag skippat frukosten. När kundmötet var över (jag vet inte vad som sas överhuvudtaget för jag satt mest och försökte le) så var jag tvungen att slänga mig in i bilen med en fullmakt och stressa till Forum Nacka där mäklaren håller hov.
För idag skulle det säljas hus. Jajamensan!
”I” kunde inte närvara. Hon tog hand om de två sjuka barnen. Klockan fem över tre, fem minuter försenad pga bilköer, stormade jag in på mäklarkontoret.
Köparen var inte där. Magont! Tänk om de inte kommer, de hade ju varit lite oroliga för en fuktindikation vi hade i källaren på besiktningen.
Tänk. Om. Dom. Inte. Kommer.
Tio minuter gick. Fortfarande ingen köpare. Mäklarens kala hjässa poppade in genom dörren med en fråga om kaffe. I handen hade han fullmakten jag fått underteckad av ”I” och en bunt papper som han slängde in på bordet.
Jag tackade såklart artigt ja till kaffet. Fast det enda jag ville var att han skulle komma med ett ordentligt mål mat. En hamburgare. En stor läsk. En stor pommes.
Eller varför inte en stor jävla kram?
Så jag satt där i rummet, ensam, utan ”I” och tänkte att ”Jaha, det är så här det ska bli. Nu är det slut på allvar”. Och det kändes som väggarna i rummet sakta kröp mot mig. Efter ytterligare fem minuter kom köparna till slut. Vid det här laget satt jag bara och stirrade tomt ut genom fönstret.
Sen skulle det så klart divideras om det förhöjda fuktvärdet i källaren, radonmätningar hit och radonmätningar dit. Jag förstår oron, såklart, det är ju ett enormt stort beslut. Men under en sekund ville jag bara ställa mig upp och fråga om de skulle ha huset eller inte. För annars skulle jag minsann inte ha något emot att bo kvar. För det är ett fint hus. Kanske det finaste på gatan. Fast jag satt där, helt blickstilla när mäklaren gick igenom köpkontraktet punkt för punkt. Jag kunde likaväl suttit på månen för jag hörde inte ett ord av vad han sa, och när han tilltalade mig med namn så nickade jag bara och log.
När mäklaren redogjordes för alla detaljer så satt jag istället och tittade ut genom fönstret. Tittade ut på regnet som föll mot ett Nacka som stod i brand. Träden i orange och röda toner. Och jag tänkte mig tillbaks till exakt den här årstiden för tre år sedan. Då satt vi – förväntansfulla – på andra sidan bordet. Vi var köpare av inte bara ett hus utan även en dröm. En dröm om lycka och ett löfte om ett gemensamt liv. Och nu satt jag där ensam som säljare. Med ett hjärta lika krossat som mina förhoppningar om evig kärlek.
Tydligen hade mäklaren stavat en av köparnas namn fel, plus att det var någon annan liten justering som var tvungen att göras. Så han hastade ut ur rummet för att skriva ut nya kontrakt. Och när han lämnade rummet så ville de nya ägarna naturligtvis fråga lite om hur vi trivts. Jag svarade på alla frågor. Kanske lite väl entusiastiskt. Berättade om de trevliga promenadstråken i närheten. Om hästhagarna på fem minuters gångavstånd. Om grannarna.
Sen satt jag tyst och tittade ut genom fönstret, förbi köparna. Och jag sa:
– Hoppas ni kommer trivas. Ni har köpt ett väldigt fint hus.
Sen började jag gråta. Först bara en liten tår. Sen en till. Kvinnan på andra sidan bordet tittade på mig med de sorgsnaste ögon jag sett. Snabbt, snabbt torkade jag ögonen. Ursäktade mig för mitt beteende och försökte le, försökte skratta bort mina tårar. Det gick inget vidare. Allt var kanske över på en och en halv minut.
Så där satt vi. Alla tre tills mäklaren kom tillbaks. Kvinnan på andra sidan bordet log mot mig och jag skämdes för mina tårar.
Som jag skämdes. Man gråter liksom inte inför människor man inte känner.
När allt var över, och alla papper var påskrivna så tittade kvinnan på mig igen och sa:
– Det kommer ordna sig för dig. Och behöver du gråta så gör det ingenting.
Mäklaren tittade på mig, nästan i chock. Hade jag verkligen suttit där och gråtit under hans kontraktsskrivning?
När jag kom ner i bilen efter allt var klart så släppte all press. Jag satte mig ner i förarsätet och bara lät det flöda ur mig som en flod.
Nu sitter jag och tittar på månen, precis som jag gjorde för en månad sen. Och fullmånen är hel igen.
Själv känner jag mig fullkomligt trasig.
Oktober 5th, 2009 kl. 21:08
Fy fan, vilken dag.
Det blir bättre, sen. En dag kommer du att läsa de här inläggen, rysa och tänka “fy fan, vilken tid det var”. Lovar.
Tills dess, ta hand om dig och var snäll mot dig.
Stor kram
Oktober 5th, 2009 kl. 21:20
Usch. Ångest. Fy.
Oktober 5th, 2009 kl. 21:21
Go köpare i alla fall. Måste kännas lite som en tröst att lämna över huset i händerna på någon som har Empatisk förmåga.
Kram härifrån också!
Oktober 5th, 2009 kl. 21:27
Lider med dig.
Flyttade själv från sambon i helgen och det är överjävligt, men någonstans måste det ju gå. Din blogg hjälper eftersom man känner igen sig själv, men jag tycker naturligtvis också fruktansvärt synd om dig/er.
Men det måste gå. Det bara måste.
Oktober 5th, 2009 kl. 21:38
Man vill ju bara ge dig en kram! Du skriver så man själv fäller en tår (ljuger, några….). jag följer ditt liv och tycker att du skriver så att det berör ( lät jag som idoljuryn nu?). ger dig en virtuell kram! Go natt.
Oktober 5th, 2009 kl. 21:54
Jag har vetat det länge eftersom jag har följt dig i dina bloggar ett par år men DAMN vad du kan skriva!
Jag håller helt med husköparkvinnan i att det är bra att gråta om man behöver det, men hoppas också att du snart mår bättre.
Oktober 5th, 2009 kl. 21:54
Usch! Fy! Blä!!! Jag är verkligen glad att jag inte hamnade i samma sits som dig med huset – jag hade möjlighet att bo kvar o lösa ut exet istället. Jag hade förmodligen gjort detsamma som du om jag tvingats in i situationen – gråtit hejdlöst…
Sen tycker jag att det var dåligt av “I” att inte vara med vid en så pass viktig sak. Det hade säkert gått att fixa barnvakt, men ni kanske var överens om att hon skulle vara med barnen – vad vet jag…
Jag vet med historiken i hand att livet blir bättre så småningom, men vägen till att må bra är både krokig och lång. Avgrundsdjupen man kastas utför regelbundet i början kommer med tiden att bli små gropar som dessutom inte dyker upp lika ofta, så det är bara att jobba på och försöka ta stöd i vänner, jobb och allt annat som är fasta punkter i tillvaron när allt annat stormar och rasar om vartannat.
Styrkekram till dig!
Oktober 5th, 2009 kl. 22:09
Jag skickar en stor kram till dig vännen, det krävs en stark man till att våga visa sig svag.
Oktober 5th, 2009 kl. 22:14
Jag gråter med dig när jag läser om din dag. Det var som att kastas tillbaks 15 år i tiden då jag bröt upp. Kommer ihåg ångesten jag kände hos mäklaren samtidigt som jag var arg, arg på denna pappersexercis när jag kände att jag bara ville springa ut från mäklarens kontor. I mitt fall fanns det inte några barn med i bilden så jag kan knappt föreställa mig din situation. Det blir bättre med tiden men jag kan inte säga när. Vi är många som finns runt dig i din kamp samtidigt som du ger av din styrka genom att skriva din fantastiska blogg.
Hälsningar från Gina
Oktober 5th, 2009 kl. 22:14
Fy så hemskt. Men nu är det gjort iaf.
Oktober 5th, 2009 kl. 22:41
Jag känner så med dig..Jag förstår din smärta även om jag inte kan förstå den helt, eftersom din sorg är din & min är min..
Försök att ta en liten stund i taget, minut för minut, ta små pauser för att hämta andan, tillåt dig att känna sorg utan skam & ställ inte för höga krav på dig själv.
Glöm inte bort att dina drömmar inte är krossade..De blir bara inte riktigt som du hade tänkt dig..Många värmande kramar
Oktober 5th, 2009 kl. 23:17
Klart att man kan gråta inför främlingar! Ibland är det just en främlings stöd och vänliga blickar man behöver.
Det finns ingen anledning att hålla upp en falsk fasad, när det gäller jobb, så kanske, men annars, nej. Det enda som händer är att det känns ännu tyngre inuti.. Så gråt på du inför främlingar
Oktober 5th, 2009 kl. 23:58
Vad bra att du träffade en så förstående person. Håller med henne också, let it out. Bara häng med i dagarna och känn alla känslor på riktigt. En vacker dag kommer det ju att ljusna.
Oktober 6th, 2009 kl. 8:52
Om jag hade en man som Du, hade jag aldrig lämnat dig. Hoppas du snart träffar någon som kan ge dig tron på kärleken tillbaka.
Bamsekram!
Oktober 6th, 2009 kl. 9:41
Tungt!
Oktober 6th, 2009 kl. 9:59
Märkligt hur du kan få mig att gråta av sorgsenhet och egenupplevd liknande situation (mest inombords då jag sitter på kontoret) och sen nästan skratta samtidigt när du växlar till det där med mäklaren, hur man ser honom framför sig helt chockad över att du vågat GRÅTA en smula…
Livet är så himla underligt. Drömmarna kommer att komma tillbaka, de ligger bara lite och formuleras om just nu…
Jag hann bo två år i vårt hus innan vi gjorde samma grej…märkligt…ena våren förväntan, äntligen, vi vi vi…. två år senare…smärtan, oron, den förkrossande känslan.
Men man tar sig upp igen. Man gör ju det. Jag tänker på dig. Och fortsätt våga gråta inför främlingar. Det är starkt, inte svagt.
Oktober 6th, 2009 kl. 10:23
Kram!
Oktober 6th, 2009 kl. 10:26
Du skriver så underbart att man vill läsa mer och mer och mer!
Oktober 6th, 2009 kl. 10:35
[...] Årets starkaste blogg Posted in Blogg/Internet/IT, Skilsmässa by nattensbibliotek on 06 oktober 2009 Jag tycker Ensamma pappan är årets starkaste blogg. [...]
Oktober 6th, 2009 kl. 10:38
Jag har skrivit om din blogg på min blogg:
http://nattensbibliotek.wordpress.com/2009/10/06/arets-starkaste-blogg/
Oktober 6th, 2009 kl. 13:31
Stackare jag hoppas verkligen att det löser sig för dig nu.
Och att du hittar någonstans att bygga ditt nya hem.
Oktober 6th, 2009 kl. 14:00
Gud, din blogg är helt fantastisk. Sitter här framför skärmen och blir helt sjukt berörd och snyftig.
Jag tänker inte säga att det ordnar sig, för det spelar ingen roll för dig just nu och den smärta du känner. Att det är bättre imorgon spelar ju ingen roll för det du känner just nu, bara lida igenom.
Puuh.
kram
Oktober 6th, 2009 kl. 14:11
Du är fantastisk. Du skriver så sensibelt, insiktsfullt och varmt. Du kommer bli överjordiskt stark av det här.
“This too shall pass…”
Varma kramar.
Oktober 6th, 2009 kl. 14:31
Du skriver så himla fint! Avskalat och hudlöst…
Jag tycker om att läsa dina inlägg, men lider med dig och hoppas att din resa ur ruinerna ska börja alldeles snart.
Oktober 6th, 2009 kl. 16:11
Det du satt på pränt är stort och sorgligt och fruktansvärt. Men sättet du skriver det på är ändå så vackert och smärtfyllt och fyllt av verklighet!!
Önskar dig allt gott! ♥
Oktober 6th, 2009 kl. 16:59
Jag vill bara krama om dig, hårt. Det kommer bli bra. Det känns kanske inte så just nu men det ordnar sig alltid förr eller senare. Ge det tid. Och tid måste det få ta. Sköt om Dig och försök hitta kraft i goda och glada ting.
Oktober 6th, 2009 kl. 17:58
Phu! Jag blev stressad av att bara läsa om hur du har det just nu..Jag vet att inget hjälper just nu MEN du måste coola ner dig….Istället för sprit,gå långa promenader! Det är ett bra sätt att skingra tankarna och det e precis vad du behöver just nu.Jag önskar dig all lycka i framtiden när du ser ljuset igen för det kommer du att göra….
Oktober 6th, 2009 kl. 19:44
För att börja lite egoistiskt, har haft en riktig jävla helvetes dag, haft gråten i halsen under de senaste tolv timmarna och när jag läste ditt inlägg så brast det för mig.
Jag har inte sålt ett hus under sådana omständigheter du beskriver, men väl en flytt från en kär lägenhet med mestadels goda minnen. Jag hatade de människorna som flyttade in i vårt hem och ett brutalt kvitto rakt upp i arslet på hur misslyckade vi var, vårt förhållande var.
Men att skämmas inför främmande människor är inget att reflektera över, snarare modigt att låta känslorna komma fram. Släp fram det, gråt, skrik och bråka. Man behöver det ibland…
Må så gott och var riktigt rädd om dig. Stor kram /Elli
Oktober 6th, 2009 kl. 20:32
Usch jag lider med dig. Började själv gråta när jag läste ditt inlägg. Du måste vara snäll mot dig själv nu när du har det svårt. Många varma kramar från mig!
Oktober 6th, 2009 kl. 20:34
OMG. Det gör ont i MITT hjärta! Kan inte ens tänka mig hur det känns för dig! Största kramen du kan tänka dig.
Oktober 6th, 2009 kl. 20:52
Din berättelse tog mej 7 år bakåt i tiden och jag känner ångesten och tårarna rinner för din skull. Det kommer komma bättre tider, men jag vet så väl att det inte tröstar en sek i nuläget.
“Det som inte dödar gör en starkare”
Stor varm tröstekram till dej
Oktober 6th, 2009 kl. 21:42
Tack för att du fick mig att gråta. Känns lite bättre nu. Det är för jävligt att vara själv och att drömmarna liksåm försvinner. Och då undrar man vad är fel på en.
Jag själv går runt som ett frågetecken. Undrar när skall detta ta slut .
kjam
Oktober 7th, 2009 kl. 14:45
Det är absolut ingen fara att gråta inför människor man inte känner, gråten är en kanal ut och den ska man inte kväva, de sorgsna ögonen från damen ska du ta som en kram.
Oktober 13th, 2009 kl. 22:43
Jag tänker på en sak som en person sa till mig under den jävligaste tiden i mitt liv
This too shall pass
Och det hjälpte kanske inte då, men nu hjälper det. För attjag har varit på botten och vänt och kommit upp igen och vet att det är sant. This too shall pass.