Föreläsningen gick över förväntan idag. Speciellt eftersom jag gjort om den i stora delar.

Jag var sjukt nervös innan och sprang skytteltrafik mellan toa och lokalen där jag skulle föreläsa. Jag har kommit fram till att jag gör bäst ifrån min när jag är nervös. Blir liksom lite mer på tå.

När jag stod och babblade på om mitt så kunde jag inte undvika att låta tankarna vandra iväg lite. För tidigare idag hände det något mycket märkligt.

Min hemtelefon ringde (hur länge sen var det den gjorde det? Åratals känns det som).

På andra sidan luren hörde jag en mycket gammal röst.

– Hej, sa den.

– Hej, sa jag.

– Är det du som är Ensamma pappan (fast då med mitt riktiga namn)?

– Javisst, sa jag och tog luren från örat för att titta vad det var för telefonnummer. Det var från Småland.

– Du känner nog inte igen min röst, sa rösten på andra sidan den skrapiga linjen. Och mycket riktigt, det gjorde jag inte. Eftersom jag inte är så mycket för att leka gissningslekar med väldigt gamla personer så frågade jag istället rakt på sak vem det var som ringt upp.

Det visade sig att det var min gamla lågstadielärarinna. Hon är numera 78 år gammal. Hon berättade att hon läser mina krönikor som jag skriver i lokaltidningen och att IDAG hade hon tagit mod till sig att verkligen VÅGA ringa.

Min lågstadielärarinna som jag haft den djupaste av respekt för sen jag var sju år gammal och kanske rent av varit lite rädd för, hade alltså tagit mod till sig för att ringa MIG.

Detta är den tredje läraren som kontaktat mig senaste året. Först min biologilärarinna från högstadiet. Sen min mellanstadielärare. Han addade mig på Facebook (och jag blev helt perplex och visste inte hur jag skulle hantera det).

Och nu min lågstadielärarinna.

Alla tre har sagt samma sak.

– Jag visste att det skulle bli nåt av dig. Du kunde skriva och berätta historier redan som barn.

Ordagrant. Alla tre. Exakt samma sak.

Fan, jag kanske skulle ta och skriva den där boken jag funderat på ett tag.

Jag har ju i alla fall tre läsare som kommer köpa den.

Det är nästan så att det är värt det. Faktiskt.

Denna vecka kommer vara helt hysterisk.

I eftermiddag har jag en föreläsning för 80 pers.

Imorgon ska jag till Skåne för att föreläsa med en efterföljande workshop.

På onsdag ska det ätas lunch med den där Schulmanskan. Vilket gör mig nervösare än någon av de andra två sakerna tillsammans.

Hon är i och för sig rätt liten, men tänk om hon blir aggresiv och hoppar upp och biter mig i knäna. Man har ju hört både det ena och det andra om den där Schulman-släkten.

Sen måste jag fixa och dona med bostadslånet. Det är mycket papper som ska skickas här och var och blanketter som ska fyllas i. Och så måste jag ansöka om medlemskap i HSB. Och fixa nya möbler. Och sälja gamla möbler som ingen av oss vill ha.

I natt sov jag 5 timmar. Det är alldeles på tok för lite.

Ikväll var det tänkt att jag skulle bowla med några kompisar. Som det ser ut nu så är det helt uteslutet.

Jag ska svara på era frågor från gårdagens frågestund imorgon eftemiddag / kväll på väg hem med tåget från Skåneland.

Fortsätt gärna fråga i postningen nedan.

Just work, no play makes Ensamma pappan a dull boy.

Medan jag är frånvarande kan ni läsa en annan riktigt bra pappablogg.

Den finns här!