Idag har jag spenderat en hel arbetsdag på att åka tåg.

9.5 timme.

Stockholm-Malmö. ToR.

Just nu röker jag under fläkten. Brommamamma!

Idag har jag pratat med människor. Det var speciellt en man där. Det var en riktig gubbe.

Gubben sa:

– Jag jobbar med metall.

Jag sa:

– Jag jobbar med människor!

Sen pratade vi lite. Och jag blev mer och mer intresserad av att jobba med… ja… människor.

Sen körde jag min föreläsning. När jag kom fram. Och det gick bra. Alla var glada. Och när vi log tillsammans i rummet så ville jag inte vara den där som inte var glad. Så jag log. Och som jag log.

Men ändå, nånstans där, långt inne så var jag så där bottenlöst ledsen.

Men jag log. Som jag log. Som jag skakade hand och lämnade visitkort. Som en vargtimme utan början. Utan slut. Tempo. Tempo.

För fan… gör det bästa av det här nu.

Så det blev en riktig jävla urladdning. Vaknade 05.30. Var på topp 14.30. Maxade ur.

På botten 18.30.

Jag kom dit förklädd till en virvelvind. Och jag gick genom hela skiten som en storm, och jag avslutade med en suck.

Sen satt jag på stationen och väntade på tåget 18.30. Sex timmar senare. Då tog det slut. Och det kröp på mig. Ensamheten. Som att dyka ner i ett hav av ingenting. Som en urlakad trasa. Som en sista refräng i en tryckare. Energin tog totalslut.

Så tom! Kollade i telefonlistan. Ringde en kompis.

Inget svar.

Sen kom det ett telefonsamtal från barnen. Två små röster. Där avståndet till en kram inte ens var greppbart. När minnet av det som hände i morse. Godmorgonkramen, pussen, pappa jag älskar dig, plötsligt blev så enormt svårt att relatera till. För jag var där, och när jag plötsligt fick det på telefon så var jag inte där. Närvarande. Där. Men inte där.

– Pappa! Jag saknar dig! Sov gott.

Så där satt jag. Alldeles ensam. Med en latte. Och jag ville ha en kram. Bara en kram.

Jag fick ett kort samtal. Ett pappa jag älskar dig. Jag saknar dig.

Och jag är 40 mil därifrån. Vill bara vara 1 millimeter ifrån. Krama. Lukta. Pussa. Gosa.

Så jag satte mig på tåget.

Jag pratade jag med en tjej. Hon var 21 år gammal. Hon brann för ägg.

Och för varje gång jag hörde dunket från rälsen så visste jag att jag var ett dunk närmare.

Tog ett glas vin. Slappnade av. Och det visade sig att killen som satt på andra sidan av gången var en gammal barnsdomskamrats storebror.

Så vi pratade lite om det.

Drack ett glas vin.

Skrattade åt att Carl-Jan kom in i vagnen. Han, ja ni vet, på-spåret-Carls-Jan.

Vi pratade journalistik. Kvällstidningar. Etik.

Och jag ville bara vara nånannanstans.

Hemma.

Med mina barn.

Med min lilla prinsessa. Och min lilla prins.

Hemma.

Och kramas.

Tills armarna inte räcker runt.

Kramas.

Och nu sitter jag här.

Och vågar inte väcka dem.

Men det är en dag imorgon också.

Som jag ser fram emot den.

Imorgon.