Mina barn är något så in i bomben högljudda.

För närvarande har de kanske de gällaste rösterna i hela världen.

Ljudnivån har liksom eskalerat under eftermiddagen. Det började med att jag och dottern var och tittade på ny bil. Vi hade med oss grannen och hans pojke. Väl i bilhallen skulle ungarna klättra ut och in i varenda bil. De var som två små apor och deras rop ekade som gälla apskrik i hela bilhallen. Efter ungefär 1 timme orkade vi inte mer utan tog ungarna under armen och åkte hem igen.

Väl hemma drog ”I” som en avlöning. Så plötsligt stod jag där med båda ungarna och ett bonusbarn i form av dotterns bästis från dagis som kommer förbi nästan varje dag på helgerna.

Sen började det bråkas. Någon förvandlade en teckning till konfetti. Sen var det någon som bet någon i ryggen. Det direkta svaret på detta påhopp var den andra ungen målade med en tuschpenna rakt på magen på förövaren. Sedan slog någon en annan med en bok i huvet. Jag stod i mitten och försökte styra upp det hela. Först via tyst diplomati, senan genom tafatta försök till medling, för att sedan avluta i ett totalt sammanbrott med gråt och skrik från barnens sida och tre parter som bara skyllde på varandra.

Det hela påminde mycket om konflikten i Jugoslavien förra decenniet.

Skrik, gråt och tjuvnyp.

Ju mer jag försökte styra upp situationen ju mer utspårad blev den. Och de små illvilliga barnens röstläge blev bara högre och högre. Tills det var i falsett hela tiden. UUUUÄÄÄHHHHH!

Det kändes som någon sakta fyllde på min hjärna med nitroglycerin och att den skulle kunna explodera vilken sekund som helst. Av en plötslig rörelse eller ett oväntat högt ljud.

Jag förstår hur Calle Bildts tillvaro tedde sig under en femårsperiod.

Just nu känns det som någon stoppat min skalle full av bomull. Alla ljud känns liksom stumma på något underligt sätt.

Just står dottern och skriker sonens namn rakt ut. Gång på gång. På gång. På gång.

Sonen i sin tur står och slår toalocket upp och ner. Upp och ner. Upp och ner.

Varje gång det dunkar till så gör det ont i ryggraden på mig, och jag hoppar till som vore jag skotträdd.

Det är inte så lite Gökboet här hemma.

Missförstå mig inte, för jag älskar verkligen mina barn.

Fast ibland älskar jag dem bara lite mindre.