Mina barn är något så in i bomben högljudda.
För närvarande har de kanske de gällaste rösterna i hela världen.
Ljudnivån har liksom eskalerat under eftermiddagen. Det började med att jag och dottern var och tittade på ny bil. Vi hade med oss grannen och hans pojke. Väl i bilhallen skulle ungarna klättra ut och in i varenda bil. De var som två små apor och deras rop ekade som gälla apskrik i hela bilhallen. Efter ungefär 1 timme orkade vi inte mer utan tog ungarna under armen och åkte hem igen.
Väl hemma drog ”I” som en avlöning. Så plötsligt stod jag där med båda ungarna och ett bonusbarn i form av dotterns bästis från dagis som kommer förbi nästan varje dag på helgerna.
Sen började det bråkas. Någon förvandlade en teckning till konfetti. Sen var det någon som bet någon i ryggen. Det direkta svaret på detta påhopp var den andra ungen målade med en tuschpenna rakt på magen på förövaren. Sedan slog någon en annan med en bok i huvet. Jag stod i mitten och försökte styra upp det hela. Först via tyst diplomati, senan genom tafatta försök till medling, för att sedan avluta i ett totalt sammanbrott med gråt och skrik från barnens sida och tre parter som bara skyllde på varandra.
Det hela påminde mycket om konflikten i Jugoslavien förra decenniet.
Skrik, gråt och tjuvnyp.
Ju mer jag försökte styra upp situationen ju mer utspårad blev den. Och de små illvilliga barnens röstläge blev bara högre och högre. Tills det var i falsett hela tiden. UUUUÄÄÄHHHHH!
Det kändes som någon sakta fyllde på min hjärna med nitroglycerin och att den skulle kunna explodera vilken sekund som helst. Av en plötslig rörelse eller ett oväntat högt ljud.
Jag förstår hur Calle Bildts tillvaro tedde sig under en femårsperiod.
Just nu känns det som någon stoppat min skalle full av bomull. Alla ljud känns liksom stumma på något underligt sätt.
Just står dottern och skriker sonens namn rakt ut. Gång på gång. På gång. På gång.
Sonen i sin tur står och slår toalocket upp och ner. Upp och ner. Upp och ner.
Varje gång det dunkar till så gör det ont i ryggraden på mig, och jag hoppar till som vore jag skotträdd.
Det är inte så lite Gökboet här hemma.
Missförstå mig inte, för jag älskar verkligen mina barn.
Fast ibland älskar jag dem bara lite mindre.
Oktober 17th, 2009 kl. 18:42
Oktober 17th, 2009 kl. 19:17
Mata vilddjuren- och gärna med nåt som inte innehåller så mkt snabba kolhydrater!
Oktober 17th, 2009 kl. 19:19
Mygod, hur många gånger har man inte befunnit sig där? Och hur många gånger har jag inte fått hejda mig själv att yttra ytterst olämpliga hot bara för att få TYST på eländet? Min son sade härom dagen när jag körde honom till dagis: Mamma du ville slänga ut mig ur bilen förut (en vecka tidigare fick han ett utbrott i bilen och jag också, trött på allt skrik). Nejmen vad säger du sade jag och funderade febrilt på hur en dagisfröken skulle tolkat det uttalandet. Jo, mamma, du vill lämna mig på vägen. Du ville att jag skulle döööööö. Men visst är det stundtals mer svårt än annars att hejda sig, eller också är det bara jag. Jag fick förklara att jag aldrig skulle lämna honom på vägen och att mamma ibland säger saker när jag blir väldigt väldigt arg som inte är sanna. Varför kommer de inte med någon manual, de små?
Oktober 17th, 2009 kl. 19:43
Exakt sådär har vi haft det idag också. Fattar inte vad som gick fel! Det är i såna stunder man önskar att det fanns nån annan som kunde ta över så man kunde gå ut och rensa hjärnan en stund.
Oktober 17th, 2009 kl. 20:12
Hade du varit fritänkande hade du nog snarare använt linux.. Sen är det ganska fjantigt att säga sig blogga anonymt när man inte gör något för att dölja sig. Fast i högstadiet förstår jag.
Oktober 17th, 2009 kl. 21:35
Känner igen det allt för väl. Jag har mina barn varannan helg och så gott som varje sådan helg och varje dag de är här så är det konstant på det sättet. Lite tråkigt och hjärtskärande att man inte får några riktiga super guld stunder, men men… man får ju ända ha dem man älskar mest i sin närhet
Oktober 17th, 2009 kl. 23:31
Det har egentligen ingen anknytning till det här inlägget, men igår hälsade jag på en kompis som nyss fått barn, och det var det ljuvligaste ljuvliga jag någonsin varit med om. Eller åtminstone sen min lillebror föddes för sisådär 15 och ett halvt år sen. Jag förstår verkligen inte hur bebisar kan lukta så gott. Hur KAN de göra det?
Men för att ändå tillföra något i detta inlägg, så vill jag säga att det låter väldigt frustrerande, men jag är övertygad (säger vi) om att de där två sötnosarna du har kommer att bli underbara tonåringar istället
Oktober 17th, 2009 kl. 23:55
Ibland drabbas man av tanken att barn måste gå på något, som någon liten ful jävel smygit ned i deras mjölk eller nåt.
Som sedan sitter och fnissar utanför dörren när oväsendet sätter igång.
Oktober 18th, 2009 kl. 14:53
Jag säger bara en sak LÅGT BLODSOCKER! Se till att det inte går mer än 2 timmar mellan målen. Många fruktstunder och komihåg LÅNGSAMMA kolhydrater. Topparna och dalarna gör att de blir vilddjur plus att de är trötta. Ha bara kompisar i korta stunder hemma typ en timme åt gången. Det blir för mycket annars. Vissa barn måste få lite lugn och ro och man får aldrig glömma att det är lika jobbigt för dem att vistas i oväsen och skrik som det är för oss. Sysselsätt dem och var med dem och lek. Då kommer du ha många fler lugna härliga stunder med dina glada barn. OBS ingen kritik utan bara lite tips! Lycka till!
Oktober 19th, 2009 kl. 8:30
Bara för att man älskar sina barn innebär det inte att man älskar allt de gör
Oktober 19th, 2009 kl. 8:54
Apropå Bildt och jobbiga barn. Jag observerade Carl Bildt i Humlegården när han försökte medla med sin lille son i lekparken:
http://emiloester.blogsome.com/2007/03/11/carl-bildt-och-trotset/