För en vecka sen såg det ut som någon kastat in en handgranat här.

Äntligen ser mitt hem beboeligt ut.

Här kan man ju faktiskt hänga.

Vill ni ha husesyn?

Jag har nu skickat in mina nomineringar till “Stora Bloggpriset”. Aftonbladets och Bloggportalens lista för inbördes beundran.

Som vanligt var kategoriseringen helt uppåt väggarna. I en kategori avstod jag helt från att nominera.

Jag räknar inte med att bli nominerad i år. Jag blev det förra året, men tror inte att jag kvalar in med någon av mina bloggar.

Jag skickade in EN nominering i varje kategori.

“There can be only one” som vi brukar säga.

Eller varför inte ”Second place is the first loser”?

Här sitter jag och sippar på Draken Katlas badvatten.

På Barista kallar de det för Is-Chai.

Jag vet inte jag, men JUL, det smakar det.

Förra veckan var jag inte inne så mycket på kvitter (Twitter). Annars brukar jag vara ständigt uppkopplad. Inte heller läste jag speciellt mycket bloggar. Men en sak som ändå sipprade igenom flödet var bortgången av en tjej som heter Tea. Jag reflekterade inte speciellt över detta då jag inte känner henne.

Vi hade alltså inte någon relation, tänkte jag, och därför reagerade jag inte direkt över dödsbudet. Trist, såklart, speciellt eftersom bilolyckan som hon avlidit i även släckt hennes dotter Tildes liv. Och det är ju extra tragiskt när barn avlider. Men min reaktion var lite som när man läser en dödsurna i lokaltidningen. Man noterar namnet och inte mycket mer.

Tills idag.

För det har varit något i mitt bakhuvud som pockat på min uppmärksamhet.

Så jag gick in och sökte i mina kommentarer. Och insåg att Tea är en av mina mest frekventa kommentatorer.

Både här och på min gamla blogg ”Tyskungen” som båda var med i hennes länklista.

Detta får mig att fundera lite på hur flyktigt man behandlar sina kontakter här på bloggen. Hur man kan missa att en person gått bort som uppenbarligen kommunicerat med en under en längre tid.

Jag måste bli bättre på att läsa kommentarer och reagera på dem. Det ska ju inte behöva gå så långt att mina läsare ska behöva förolyckas innan jag ser dem.

Vila i frid Tea. Och Tilde.

Detta fick mig på lite bättre humör.

Darth Vader har installerat sig i mitt kök.

Min matkonst är ond och mörk.

Nu är jag äntligen ”klar” med uppackandet. Med klar menar jag så klart att jag tryckt in allt som går i olika skåp och grovsorterat barnens leksaker och mitt eget gamla skit och lagt det i lådor. För att sedan baxa in det i mitt försvinnande lilla förråd. Något säger mig att det kommer ligga där orört till nästa flytt.

För ungefär tio minuter sen satte jag mig ner med en kaffe. Andades in och andades ut.

Kände efter lite. Och då föll det över mig som en hundratonsvikt.

Saknaden efter barnen. Det bästa jag skulle kunna tänka mig nu vore att lägga mig bakom någon av dem och snusa in näsan i deras nackar.

Krama dem lite och bara vara till.

Men nu är dom inte här.

Tre dagar till. Sen blir det turbosnusande.

Tills dess måste jag nog se till att hålla mig upptagen så att jag inte hinner känna efter.

Tre dagar.

Känns som en evighet.

Jag har bloggat för jävla trist senaste veckan.

Det är så mycket som händer runt omkring mig just nu och så många saker (läs: oreda i min absoluta närhet) som gör att jag inte riktigt kan känna efter vad gäller något överhuvudtaget. Jag går på tomgång för närvarande.

Men nu börjar jag se upploppet känns det som. Det är inte riktigt lika mycket grejer som står precis överallt i mitt hem. Det är nästan att jag börjar se slutspurten.

När jag väl gått i mål med det här kommer det bli roligare och jag kommer kunna koncentrera mig mer på att skriva.

Men just nu måste jag bara få ordning på det sista.

Sen så.

Sen!

Idag har jag fått hjälp av en gammal vän att sätta upp min TV-hylla.

Det fattades delar så vi åkte till IKEA och hämtade dem tillsammans.

Vi har inte setts på ett och ett halvt år av en anledning som jag helst håller utanför den här bloggen.

Låt mig bara säga att det var ett kärt återseende.

Vi satte upp hyllan med hjälp av borr, skruvdragare och vattenpass.

Vet ni förresten vad det är för vätska i vattenpass? *trumvirvel*

Rakvatten såklart!

Igår dracks det en del. Hot Shots bland annat. Det har jag inte gjort sen början/mitten på 90-talet.

Efter föredraget på Rotary (med en publik med åldersgenomsnitt på 70 bast) så kände jag mig inte riktigt sugen på att åka hem till en rörig lägenhet.

Samtidigt kände jag mig väldigt, väldigt ensam.

Lämnade ju barnen till ”I” i onsdags och som nyseparerad singel så började jag desperat scrolla igenom min telefonlista. Klockan 21.30.

Jag insåg snabbt att jag har ungefär NOLL vänner som inte har barn eller som det av någon annan anledning är helt omöjligt att ringa klockan halvtio på en torsdag.

I panik insåg jag att jag ju faktiskt inte har några vänner. Fysiska vänner alltså. Eller några har jag, men de bor i andra delar av landet. Malmö, Karlstad, Växjö.

Jag har en jäkla massa Twitter och Facebook-kompisar. Men i verkliga livet så är det dessvärre mer sparsmakat. När jag satt där med min iPhone och skrollade igenom kändisnamn och nummer som jag samlat på mig genom åren. Från Babben till Måns Mums-mums Zelmerlöw. Men inga riktiga vänner. När jag insåg detta blev jag faktiskt riktigt jävla ledsen. Ledsen och ensam.

Så jag gick till kontoret och som tur väl var så satt tre av mina kontorskompisar där.Jag tjatade på dem tills de gick med ut och tog en öl. Samtidigt så la jag ut en fråga på Twitter om nån ville ta ett glas på Malmen på Söder.

Och det var det! En jättetrevlig (och väldigt lång tjej) stegade in 30 minuter senare. Vi hade sjukt trevligt. Trots att vi aldrig träffats tidigare. Och trots att hon är över 10 år yngre än jag.

Och så fick jag en gonattpuss också. Jag fick stå på tå.

Och plötsligt kände mig inte riktigt så ensam längre.

Tröttman börjar gå ut över mitt omdöme.

148 kronor för en flaska schampoo.

Är inte det lite dyrt?

Borde jag känna mig lurad?

Vad är det i flaskan?

Guld och tryffel?

Eller saffran?

Perfekt i så fall nu när det börjar bli juletider.

Då kan jag gå omkring och lukta lussebulle hela tiden.

Toppen. Toppen.