Jahaja!

Så här ser jag alltså ut när jag köper kaffe. Och en bulle.

Notera hur pliriga mina ögon blir när jag varit ute och promenerat i kylan.

Så har jag lite dubbelhaka också.

Och skäggstubb. Tvådagars. Inte speciellt snyggt alls faktiskt.

Men den röda halsduken är fin. Inköpt på Dressman. Jag börjar bli gubbe ju och då ska man handla där. Det är det lag på. I Norge.

Jag har funderat och funderat på det här med att “avslöja” vem jag är. Vänt och vridit på det hela. Funderat på hur mitt tidigare bloggande kan påverka folks syn på mig och den här bloggen. För jag har ju varit både rolig och elakt tidigare. Det är nog ganska många modebloggare som tycker att jag är en rätt taskig typ.

Sen har jag så klart funderat på hur det skulle kunna påverka mina barn när jag avslöjar vem jag är. För det är ju inte deras fel att deras föräldrar skiljer sig. Jag har vägt möjligheterna att bli mer personlig genom att kunna publicera bilder på mig och barnen, mot att bli mindre personlig då jag måste fundera både en och två gånger innan jag skriver fortsättningsvis. Med hänsyn till barnen. Jag ska dock fortsätta skriva rakt från hjärtat. Men att ta upp ämnen som konflikter kan bli lite knivigare. Som tur väl är så finns det inte så många. Barnens mor och jag kommer ju (som jag hoppas att det framgått) väldigt bra överens. Det har vi alltid gjort, både före och efter vi beslutat oss för att inte leva ihop längre.

Jag frågade henne idag om det är OK att jag berättar vem jag är. Vi diskuterade detta en stund, och eftersom hon är en mycket klok person så gav hon sitt medgivande.

Så länge jag inte hänger ut barnen. Eller henne. Eller någon släkting. Och det har jag absolut ingen anledning att göra. Jag hoppas att denna blogg kan bli ett dokument som jag kan visa för våra barn i framtiden. Om varför vi skilde oss och vad som låg till grund för vårt beslut. Och att det inte alls handlar om dem. Men att det naturligtvis är dom som hamnar i kläm. Och min sorg och nedslagenhet över att jag/vi utsätter dem för detta. Jag hoppas att Stella och Malcolm kanske kommer läsa detta i framtiden om de har frågor kring varför vi skildes. Och att de kommer förstå mig.

För det här är ju min historia, och här står jag oemotsagd. Och det är ju så många som avslöjat vem jag är så det är liksom ingen idé att fortsätta skriva anonymt.

Jo just det. Jag heter Klaus. Jag är 34 år gammal. Jag är pappa till Stella och Malcolm. Och jag är nyskild och…

ja…

Jag har dubbelhaka.

Idag har jag talat med min exfru. Vi var och vaccinerade oss ihop.

Så nu kan jag bara gå baklänges.

Eftersom jag är en stolt pappa som gärna vill visa upp mina underbara barn så frågade jag om det är OK att jag publicerar bilder på dem från och med nu.

Skilsmässan är ju liksom officiell nu. Det finns inget att skämmas för eller dölja.

Hon tyckte att det var OK.

Så här är dom. Mina små ögonstenar.

Stella och Malcolm. Storasyster och lillebror.

Jag tror ni förstår varför jag saknar dem.

Jag kan ju inte publicera bilder på dem utan att avslöja vem jag själv är. Jag har ju trots allt bloggat en del tidigare och är inte helt okänd i bloggosfären.

Det handlar inte om mig alltså. Utan att jag är så löjligt stolt över mina ungar att jag bara måste få visa hur fina dom är.

Kanske de finaste i världen. Fast, visst, jag är ju jävlig.

Lite i alla fall.

Om jag inte visste bättre skulle jag tro att jag var på väg in i en depression.

Fast nu vet jag ju vad det beror på. Varför jag är ledsen och känner mig ensam. För det beror ju på att jag är ensam. Svårare än så är det ju inte. Det gör så outhärdligt ont i mig att inte få vara med barnen varje dag. Det är liksom inte bara en psykisk smärta utan den tar sig även fysiska uttryck. Jag får ont i huvudet, blir lättretlig och trött. Håglös och rastlös på samma gång.

Imorgon är det skifte, då är barnen hos mig i en hel vecka. Det ska bli så sjukt härligt. Även om jag har tokmycket att göra (vilket jag kunde gjort under min lediga vecka) så ser jag verkligen fram emot att få hit illbattingarna. Igår stod jag och tittade på deras tomma sängar och sen gick jag och tittade på månen. Som var full igen. Det betyder att det är exakt fyra månader sedan vi bestämde oss för att vi skulle skiljas.

Det känns fortfarande inte som det sjunkit in. Begriper det inte. Hur trögfattad kan man bli egentligen?

Idag ska jag tala lite med min exfru om mina tankar kring att faktiskt gå ut med vem jag är och min önskan att få publicera bilder på barnen på bloggen. Jag vill ha hennes OK innan jag gör nånting alls i den stilen. Det är ju ändå våra gemensamma barn.

Idag har dottern varit på SÖS och fått sin influensaspruta. Eftersom hon har astma så tillhör hon en riskgrupp. Jag och exhustrun ska också åka och vaccinera oss. Mest för lillkillens skull som inte får ta någon spruta. Han är fortfarande för liten.

Man har ju läst i tidningarna om hur farligt det kan vara att vaccinera sig. Får hoppas att jag inte dör.

Jag är nämligen löjligt spruträdd.