Usch å fy!

Jag har fått virus på min fina Mac!

Denna vecka har min dotter bestämt sig för att testa gränser.

I avsaknad av båda föräldrarna så har hon provat den uråldriga tekniken att skrika sig till olika saker. Igår skreks det i 30 minuter innan vi skulle gå till dagis. Hon gillade inte byxorna jag satt på henne. Inte heller något annat par av de drygt 20 alternativen som finns i hennes byrålåda. Igår lämnade jag på dagis med en rungande huvudvärk. Och funderade lite på hur jag skulle tackla situationen. Jag har lite lätt för att ge med mig då jag är allergisk mot skrik.

I förrådet hittade jag lösningen. Ett par hörselskydd från Peltor. Barnmodellen. Jag har köpt dem i händelse av att vi i förväg skulle veta att vi skall vistas i högljudda miljöer. Som musikevenemang eller liknande.

Eftersom jag har ett förkrymt huvud visade det sig att dessa hörselskydd faktiskt gick på mig. Om än med lite våld.

Så när skriken började idag för att kläderna inte var bra så tog jag på mig dem och när Stella skrek så pekade jag bara på hörselskydden, skakade på huvudet och tittade förmenande på henne. Skriken pågick ytterligare fem minuter. Tills hon insåg att jag helt ignorerade henne. Malcolm stod bredvid och skrattade åt knaspappan (hans uttryck).

När Stella till slut insåg att skrik inte fungerade, sänkte hon volymen till lagom nivå och vi inledde en konversation.

Problemet löstes snabbt när hon väl slutade hojta. Det handlade egentligen bara om att hon inte ville ha strumpor på sig.

Peltorhörselskydden ligger nu framme. Lätta att komma åt i händelse av skrik.

Det är lika bra att markera med en gång.

Jag tror jag kommer få nog av skrik när hon blir tonåring ändå.

Alla sätt är bra, utom dom dåliga, som någon vis person sa.

Och tack gode gud för att nån uppfann Alvedon. Och hörselskydd.