Jag får en hel del mejl med inviter från kvinnliga läsare. Detta är så klart väldigt smickrande. Men jag tar det för vad det är, lite rolig läsning utan alltför stort allvar. Jag svarar så klart på alla söta brev. Det är lite rajtan-tajtan och småputtinuttigt helt enkelt. Så är jag glad att jag kan vara till nöje för er som mailar också.
Men så kommer det en del andra mail också. Som är betydligt allvarligare. Och enormt mycket viktigare. Mail som det är sjukt mycket svårare att förhålla sig till. Jag pratar om mail från flera pappor, där jag i princip blir ställd inför samma scenario gång på gång. Pappor som förnekas sin rätt att vara pappor. Pappor som anklagas för att vara aggressiva, elaka, ondskefulla och hänsynslösa. Anklagelser som görs i syfte att omöjliggöra en normal relation mellan dem och deras barn. Oftast verkar det vara mamman som anklagar. Och nästan lika ofta verkar det underliggande skälet vara att straffa pappan genom att förvägra honom en relation till de gemensamma barnet/barnen.
Jag kan inte tänka mig något mer smärtsamt. Jag kan bara föreställa mig hur uppsliten och desperat jag själv skulle bli om jag utsattes för något så orättvist. Jag kommer ihåg hur en vän till familjen processade flera år för att få rätten att umgås med sin dotter. Han tog ledigt från sitt jobb under en lång period, sålde sin villa och la halva sin förmögenhet på rättegångskostnader. Trots det så fick han avslag. Idag, när dottern är i tonåren, har hon själv tagit kontakt. Med inställningen att det är han som valt att inte inkludera henne i sitt liv. En berättelse som återberättats gång på gång av hennes mor. Inget kunde vara mer fel. Och när sanningen kom upp till ytan så valde hon att vända modern ryggen. Nu bor hon hos honom i stället.
Jag tror aldrig jag sett ett förälder-tonårsförhållande vara så friktionsfritt och genomsyrat av kärlek och ömsesidig respekt.
Jag har fått allt från långa berättelser till domstolspapper skickat till mig. Anklagelser som incest som visat sig vara helt uppåt väggarna och som kommit från barnens mammor. Anklagelser om misshandel och fysiskt våld. Anklagelser om vanskötsel av barnen. Man skulle nog kunna säga att många av fallen som jag fått mailat till mig är som skrivna med kalkerpapper. Pappan är ett svin. Anklagelser från mamman som står oemotsagda.
Jag har flera vänner och bekanta som råkat ut för detsamma. Personer som jag vet inte har ett ont ben i kroppen. Personer som jag utan att tveka skulle rekommendera vilken kvinna som helst att skaffa barn med. Män med känsloregister så breda att jag sällan träffat tjejer som ens kommer i närheten av deras empatiska förmåga. Trots det så vägras de möjligheten att umgås med sina barn på samma villkor som mödrarna.
Delad och gemensam vårdnad verkar mer vara ett undantag än en regel. Det finns ju män som flyr. Som min far gjorde, när han lämnade två familjer vind för våg och tre små döttrar med två olika mammor. Män som genom sitt uppträdande och beteende frånsagt sig möjligheten – och i mina ögon – rätten att umgås med sina barn. Den kategorin finns. Men sen finns det dom som verkligen vill, men som inte får. Och dom är ganska många, tro mig.
Vårdnadsrätten tillfaller av någon märklig anledning nästan alltid modern med automatik. Om hon inte är missbrukare eller olämpligt på något annat sätt. Det bara är så. 2009 i det så jämställda Sverige så upplever jag i denna fråga ingen jämställdhet alls. Det är liksom som att män per automatik är usla på att ta hand om sina barn. Plus att vi är aggressiva. Att vi inte är det måste istället motbevisas.
Så var det ämnet misshandel. För det är tydligen ett återkommande tema. I flera mail jag fått visar det sig att kvinnor/mammor anklagat sina män för misshandel. Det har inte heller behövts några bevis på att det utförts några våldshandlingar, utan det sociala och myndigheterna liksom bara utgår från att det faktiskt inträffat. Tills motsatsen är bevisad. Men inte ens då är skuldbördan helt borttagen. Även om det ställts bortom all rimlig tvivel att det bara varit uppdiktat och förbannad lögn.
Den enda som blir misshandlad i mina ögon är pappan. Om än inte fysiskt så psykiskt. Och det sätter djupare sår vill jag mena.
Skulle jag bli anklagad för något liknande så vet jag precis hur jag skulle reagera. Genom att bli arg, aggressiv och våldsam.
Många mammor använder uppenbarligen barnen som något slags verktyg för att skada, såra och bestraffa barnens fader. Ibland kan processandet och anklagelserna sträcka sig över flera år. Ibland tar de abrupt slut då fäderna till slut inte orkar längre.
Det pratat mycket om hur barnen mår.
Men man glömmer papporna, som också blir offer då relationen till partnern rämnat.
Jag vill mena att dessa pappor faktiskt mår lika dåligt, om inte sämre än barnen.
Som tur är så är det naturligtvis inte alltid så här. Men det förekommer. Dessutom i en ganska stor utsträckning. Och när jag läser alla dessa mail blir jag så enormt lycklig att jag har en blivande exfru som inser hur mycket barnen betyder för mig. Och som aldrig någonsin skulle vägra mig umgängesrätt. Som hjälper till att lyfta mig som pappa. Samtidigt blir jag så enormt arg när jag inser att det förekommer, och att det inte är helt ovanligt.
Och så tänker jag på alla de som inte har detsamma. Som slåss med näbbar och klor för att få vara med sina barn.
Detta gör mig så oerhört arg och uppriven.
Och jag förstår varför jag inte sett detta tidigare, utan bara stått och tittat på. Som alla andra.
För det är inte vackert där ute i verkligheten. Det är det inte.
Och alla har inte samma rätt att vara förälder. Inte ens i världens mest jämställda land.
Vad tycker ni? Har ni en liknande historia? Era åsikter vore oerhört intressanta att höra.
