Igår dracks det en del. Hot Shots bland annat. Det har jag inte gjort sen början/mitten på 90-talet.
Efter föredraget på Rotary (med en publik med åldersgenomsnitt på 70 bast) så kände jag mig inte riktigt sugen på att åka hem till en rörig lägenhet.
Samtidigt kände jag mig väldigt, väldigt ensam.
Lämnade ju barnen till ”I” i onsdags och som nyseparerad singel så började jag desperat scrolla igenom min telefonlista. Klockan 21.30.
Jag insåg snabbt att jag har ungefär NOLL vänner som inte har barn eller som det av någon annan anledning är helt omöjligt att ringa klockan halvtio på en torsdag.
I panik insåg jag att jag ju faktiskt inte har några vänner. Fysiska vänner alltså. Eller några har jag, men de bor i andra delar av landet. Malmö, Karlstad, Växjö.
Jag har en jäkla massa Twitter och Facebook-kompisar. Men i verkliga livet så är det dessvärre mer sparsmakat. När jag satt där med min iPhone och skrollade igenom kändisnamn och nummer som jag samlat på mig genom åren. Från Babben till Måns Mums-mums Zelmerlöw. Men inga riktiga vänner. När jag insåg detta blev jag faktiskt riktigt jävla ledsen. Ledsen och ensam.
Så jag gick till kontoret och som tur väl var så satt tre av mina kontorskompisar där.Jag tjatade på dem tills de gick med ut och tog en öl. Samtidigt så la jag ut en fråga på Twitter om nån ville ta ett glas på Malmen på Söder.
Och det var det! En jättetrevlig (och väldigt lång tjej) stegade in 30 minuter senare. Vi hade sjukt trevligt. Trots att vi aldrig träffats tidigare. Och trots att hon är över 10 år yngre än jag.
Och så fick jag en gonattpuss också. Jag fick stå på tå.
Och plötsligt kände mig inte riktigt så ensam längre.
