Här bjuder jag på ett klipp på hur jag utsätter min dotter för direkt livsfara för alla curlingföräldrar där ute.

Vi har alltså att göra med ett vertikalt stup här som hon kastar sig utför. Jag skulle aldrig göra det. Vågar inte. Hon frågade mig om jag ville åka med henne men jag avböjde. Då sa hon att hon kunde hålla mig i handen om jag var rädd. Men jag stod fast vid mitt val och avböjde åter igen. Sött av henne att erbjuda sig dock.

Curlingföräldrar, ja! Åååååhhhh som jag hatar dem. De finns lite här-å-var med sina förmaningar om var som är bra och vad som är dåligt för ens barn.

Jag träffade en på en middag för ett tag sen som menade på att barn inte ska vara utan den ena föräldern fler dagar än de är gamla. Says who?

Idag fick jag veta att mina barn minsann kommer bli otrygga nervknippen om jag anlitar en barnvakt på onsdag. Ärligt talat. Vilket jävla dyngsnack.

Jag känner mina barn bättre än någon annan. Vi kommunicerar faktiskt med varandra precis hela tiden och de har min odelade uppmärksamhet. Märker jag att något är fel så talar vi om det. Som igår när Stella sa att hon saknat Nelly såååå jättemycket. Då löser man det. För det är så man gör med barn. Man lyssnar och pratar. Sånt skapar starka karaktärer.

Att alltid förbereda saker och curla väg för sina barn skapar bara osäkra och svaga personer som vandrar genom livet och hoppas att nån annan ska bana väg för dem.

Om jag någonsin visar tendenser på att bli en curlingförälder kan ni väl säga till mig. Eller skjut mig. För jag vill att  mina barn ska utvecklas till hela, trygga och nyfikna människor. Som inte får allt serverat på silverfat eller röda mattan utrullad i varenda läge. Jag hatar föräldrar som förbereder och ställer saker tillrätta i förväg så att ungarna aldrig ska stöta på patrull. Det är dåligt föräldraskap och ett straff mot barnen. För så ser det ju aldrig eller väldigt sällan ut i verkliga livet.

Curlingföräldrar! Fy bubblan! Som jag avskyr dem!

Denna gång i grafisk form

Blivande modebloggare? Visar ju naveln och allt.

Malcolm imiterar han den där sångaren i Popsicle.

Jaha. Då var man på Andys lekland igen. Idag har Stella lekt med sin gamla bästis Nelly. Hon har saknat henne jättemycket och senaste veckan har det blivit extra uppenbart att det varit jobbigt för henne att byta dagis. Hon har pratat väldigt mycket om sina gamla kompisar och varit lite nerstämd över detta.

Jag förstår henne, jag har inte heller träffat mina gamla kompisar från där vi bodde förrut så mycket. Knappt alls faktiskt. Och det tråkigaste vore ju om man inser att barnen är det enda man haft gemensamt.

Det skulle verkligen suga.

Tänkte bjuda på en krönika till. Denna lite personligare än den förra.

Jag har två små barn. Storasyster och lillebror. Dottern har nyligen börjat utforska språkets underbara natur. Hon har plötsligt blivit en liten individ med en väldigt tydlig vilja. Och förmågan att framföra den. Oftast högljutt och intensivt. Äpplet har alltså inte fallit så långt från trädet. Och när orden inte räcker så använder hon sina busiga små bruna ögon för att linda mig runt sitt finger. Dessutom är hon väldigt lik mig. Och min far. Förutom att hon väger 110 kilo mindre.  Pappa var mörkmuskig, bullrig och väldigt livlig. Jag är alltså ganska lik honom. Och hon mig.

Min son däremot, han är blond, blåögd och ganska finstämd. Han fyller två och vi är ganska olika. Idag när vi läggdagslåg i hans säng såg han mig i ögonen. Men det var annorlunda mot alla tidigare gånger. För vi såg verkligen varandra. Vi låg där och lyssnade på hans speldosa med regnet piskande mot taket. När jag låg där och tittade in i hans klarblå ögon så kunde jag varken höra, känna eller lukta. Jag var så upptagen av hans blick och hans varma andedräkt. Så nära mitt ansikte. Hans blick fastsvetsad i min. Det var tydligt att han ville säga mig något. Och trots att han inte bemästrar språket så gjorde han det. Utan ord. Jag hörde honom. Och blev fullkomligt panikslagen.

För frågan som han ställde till mig är så svår att svara på. Finns du här för mig för alltid? Utan att säga ett enda ord sa han allt detta. Och jag var tvungen att andas extra hårt och bita mig i läppen för att inte börja gråta. Men det fick inte såklart utan det letade sig fram en tår. Och en till. För frågan är så svår. Jag har själv blivit kvarlämnad av båda mina föräldrar. Innan en inandning blev till utandning tog det slut och de fanns inte mer. Så jag svarade att jag älskar honom på det enda sätt jag kan. Med ord. Då tittade han på mig och klappade mig med baksidan av sin trinda lilla hand. För trots att han bara är två år gammal så förstod han.

Jag tänker på döden nästan varje dag. Och då blir jag isande kall och rädd.

Både min mamma och pappa dog i en utandning. Jag hade önskat att de var här nu så jag kunde fråga dem. Så de kunde ge mig svaret på frågan han ställer utan ord och med en blick. Så jag andas in och ut. På samma gång. Som en enda lång inandning. För jag vågar inte andas ut. Inte ännu.

Men jag vet att min son kan ge mig svaret på frågan. För i ett ögonblick så bytte han plats med två änglar i himlen. Och han gav mig svaren på frågorna jag själv bär på.

Och jag vet att allt kommer bli bra när jag hör mina föräldrars tårar piska mot taket. I ljuset av en nattlampa och till plinket av en speldosa.

Jag skriver krönikor för Smålandsposten. Ibland blir de riktigt bra. Eftersom de flesta av er säkert inte läser min andra blogg (Tyskungen) där jag brukar återpublicera dem så tänkte jag bjucka på ett smakprov. Det är en liten lektion i föräldraskap. Eller kanske mer i hur man kan träna på det. Och angående det där med boken. Jag funderar på att ta alla mina gamla krönikor, blogginlägg och min nuvarandra livssituation och koka ihop det till nåt. Bra eller dåligt. Det får vi se.

Här kommer krönikan i alla fall. Väl bekomme!

Har du funderat på att bli förälder? Jag har två småbarn och vet hur svårt det är att greppa föräldraskapets vedermödor innan man själv står med ett barn på armen. Och då är det ju – som bekant – skarpt läge. Då ges inget utrymme för misstag. Därför kommer här en rad praktiska tips på hur man kan träna på föräldraskap. Innan man tar sig an ett livslångt åtagande i form av en bebis.

Det finns några vardagssituationer som är mer påfrestande än andra. På dessa kan – och bör – man träna. Varje dags första prövning stavas frukost. Det finns en enkel – men väldigt effektiv – metod att öva på denna aktivitet. Placera en tenniskanon vid matbordet. Fyll den med äppelmos, havrefras och allsköns frukostvaror. Ställ in den så att den avfyras slumpmässigt. Försök sedan undvika att bli träffad av de matprojektiler som slungas mot dig. Försök samtidigt mata tillbaks det som precis kommit ut genom mynningen. Genomför övningen med en pytteliten sked. När du behärskar denna teknik kan du gå vidare till nästa steg.

Nämligen att veckohandla. För denna aktivitet bör du införskaffa en frigående get. Sätt den i baksätet på din bil och bege dig till va­lfri stormarknad. Själva resan dit påminner mycket om att resa med ett litet barn. Väl framme släpper du lös geten i butiken. Försök hålla ögonen på geten samtidigt som du handlar. Se till att geten inte biter eller skadar andra kunder. Huvudregeln är enkel. Allt som geten äter upp eller tar sönder på väg till kassan måste man betala för. Upprepa övningen en eller ett par gånger i veckan.

Att föreviga sitt barns framsteg är varje förälders största glädjeämne. Problemet är att få illbattingarna att stå still när de ska fotograferas. För att träna din kamerateknik kan du bege dig ut i skogen. Väl där ska du försöka fånga en ekorre. Se jakten som en förberedelse inför det riktiga eldprovet. Själva fotograferingen. När du fångat ekorren kommer du inse att den både bits och rivs. Släpp ner det vilda djuret på marken och försök fota det i flykten. Denna teknik är även tillämplig för träning på andra aktiviteter, som tandborstning, påklädning samt nattning.

Känner du dig fortfarande sugen på att skaffa barn? Slå i så fall till! Barn är ju trots allt anledningen till att någon uppfann Alvedon.

Jag och min blivande exhustru byter över barnen på onsdagar. På onsdag hade jag tänkt gå på Stora Bloggprisets gala på Nalen.

Nu har min blivande exfru tydligen bokat in en affärsresa på onsdag och torsdag.

Vilket innebär att jag inte kommer kunna gå på galan. Helvetes, förbannade, jävla skit! MERDE!

Som jag hade sett fram emot galan. Det är flera som kommer vara där som jag verkligen vill träffa. Och nu sket det sig. Så klart!

Om jag inte hittar en barnvakt vill säga. Vilket är lättare sagt än gjort. Jag har ju precis flyttat och har inga kontakter med grannar eller liknande. Mina föräldrar är ju inte i livet, så det är inget alternativ. Min exfrus föräldrar bor i Blekinge och i Skåne och hennes mamma litar jag inte på för fem ändå, och jag skulle aldrig lämna ungarna ensamma med henne. Hon skulle antagligen bryta ihop på fem minuter.

Någon här som vet nån bra firma man kan hyra barnpassning av? Gärna till ett överkomligt pris. Jag bor i Årsta/Älvsjö.

Alla tips mottages tacksamt!

Förtydligande: Mitt ex frågade för nån vecka sen om det var ok att jag tog barnen ett par dagar extra. Med den ovanligt dåliga koll jag har på min kalender sa jag “JA SÅKLART”, men nu har jag insett mitt misstag.

För ungefär en sekund höll jag på att få ett tokspel och ett vredesutbrott på mina avkommor.

De har vänt upp och ner på hela jävla lägenheten. Det är problemet med att de inte har ett eget rum. Hela lägenheten blir en lekplats.

Men så kom Malcolm och gav mig en kram.

Och plötsligt känns allt OK igen.

Att vara med barnen är lite som att åka emotionell bergochdalbana.

Det kittlar i magen och gör ont i huvudet.

Nu ska vi åka pulka. Det tog en halvtimme för mig att hitta mina skidbyxor idag.

Halva förrådet föll ut över mig. Glas krossades. En tavla gick sönder.

Irritationskänslan växte.

Sen fick jag den där kramen. Och allt blev bra igen.

Jag har köpt en sån där liten behändig toaspray som man sätter på väggen.

För det luktar inte hallon när jag går på toa direkt. Trycker man en gång på den så kommer det en tung puff av citrusdoft.

Imorse låg jag och drog mig i sängen medan Stella gick på toa för att kissa lite.

Malcolm sprang efter henne in på toa. Efter en stund blev det helt tyst. Alla ansvarstagande föräldrar vet att det är nåt lurt på gång om det blir tyst när två busungar befinner sig inom två meter från varandra.

Så jag lyssnade. Och det enda jag hörde var ett rytmiskt Pffffffffftttttttt! Pfffffffffttttttt! Pffffffffttttttt!

Jag kunde inte riktigt koppla vad Pfffffttttttt-ljudet kom ifrån i lägenheten, men insåg snabbt att det kom från toaletten.

Det var då jag kom på det. De stod så klart och tryckte på toadoftsmanicken.

Jag sprang upp och slet upp dörren. Och det var som att gå in i en vägg. Rummet var helt dimmigt av toadoftsspray. Ungarna med stora leenden från ena örat till det andra. Det luktar toadoft i hela lägenheten nu.

För att inte tala om barnen, de doftar som två Wunderbaums. De är marinerade i toadoftsspray.

Vore det konstigt att hänga upp dem i spegeln på bilen?

Jag ringde precis min blivande exfru och sa en sak.

När vi fortfarande levde tillsammans så var det en mening hon sa så ofta sa att jag nästan kräktes på den.

“Jag är så himla trött”, sa hon.

Jag förstår precis vad hon menar nu.

För jag är så himla trött.

Jag också.