Idag har det gått hett till i kommentarfältet här på bloggen. Men nu får det vara. Detta är ju ingen bråkblogg, och ska inte bli det heller. Men jag gillar att sticka ut hakan emellanåt och provocera lite. Och jag har inget emot att få mothugg. Det är liksom lite kul. Ibland. Men detta är fel ställe för sånt faktiskt. Igår var jag lite obetänksam när jag skrev min decenniesammanfattning och jag får lida lite för det idag. Men sånt är ju livet.
Skit samma.
Vad är det man säger? There’s a time and place for pickup lines. The time is never. You figure out the place.
Senaste postningarna har jag försökt få lite respons här. Kanske genom att vara medvetet provokativ? Nu tänkte jag istället skriva om nåt som känns lite mer angeläget. Nämligen vad som händer med många män(niskor) efter en separation. För det är ju där jag är själv nu. Och det är därför jag vill ta en stund att reflektera över det. Det är i alla fall så här jag fungerar. Om det stämmer på andra vet jag inte.
Först kommer allt det praktiska. Man ska fixa och dona med allt. Finns det hus och lägenhet så ska det säljas. Likaså bilen. Och möblerna. Hela tillvaron blir en enda stor gårdsförsäljning. Jag inbillar mig att många män fokuserar all kraft på administration och projektledning. Plus att man ska försöka hantera känslorna. Finns det barn med i bilden så försöker man även sköta det snyggt. Man ska förklara och låta barnen ställa frågor. Problemet är väl kanske att man är så satans upptagen av att lösa problem att man inte riktigt hinner eller orkar känna efter. Hur man mår själv, och hur folk runt omkring en mår.
Sen kommer man till vägskälet då vägarna verkligen ska delas. Bodelningen. Botten upp, resten i sopen. Och det som händer är att en spelare i laget försvinner. Lite som att förlora en medspelare i beachvolley. Man kan liksom inte både lobba och smasha samtidigt. Och oavsett hur dåligt förhållandet kanske varit så blir det tomt. Enormt tomt. För man har ju delat med sig av sin personlighet till sin partner. Och den delen försvinner liksom för evigt.
Man blir ordentligt tom ska ni veta. Riktigt jävla urholkad och ihålig.
Vad många gör i det läget är att fylla tomrummet med olika saker. Mer eller mindre destruktiva. En del skaffar sig en hobby. Börjar på buggkurs. Bygger en Märklinbana. Börjar träna en kampsport.
Desto fler fyller tomrummet med alkohol. Mat. Tillfälliga partners. TV-spel och fåniga t-shirts. Upplevelser som man saknat från sina singeldagar.
Jag dansar uselt. Saknar taktkänslan. Jag ogillar eldrivna lok i skala 1:200 och är livrädd för slag och sparkar. Ni anar var det här barkar va?
För när man känner sig så där tom och ledsen så vill man inget hellre än att bli sedd. Man vill att NÅGON ska vara där för en och säga att “det här kommer gå bra”. Men de flesta har inte det stödet. Vänner försvinner. Folk undviker att ta sida i en separation och man har ju ingen partner att anförtro sig till heller. Och det är då man blir en klyscha. Vissa kanske söker upp en gammal kärlek. “Den där tjejen eller killen som kom undan”. Sen har man barnen varannan vecka. Och det är så in-i-helvetes-förbannat-satans jobbigt. Men det får man ju inte säga till nån. För då är man en dålig förälder som saknar kärlek för sina barn. Så man stänger in de känslorna. Och man blir trött. Jätte-jätte-jättetrött.
När man sen lämnar ifrån sig barnen så blir det lite som en befrielse. För man är ju inte van vid att ta hand om dem själv. Och så mår man uselt för att man känner så. Vilket så klart omedelbart tas över av en helt bottenlös saknad efter just barnen. Man ringer dem varje dag. Och får ett par ord. Ett “jag älskar dig” från dem. Och då känner man sig ännu mera ensam. Och de där tre orden blir som ett slag i magen. När det egentligen borde kännas precis tvärt om.
Så man går ut på krogen. Match-punkt-kommar kanske lite. Dricker vin med okända människor. Kanske hittar en eller ett par flyktiga sexuella kontakter. Ofta med personer i samma livssituation. Eller folk som är så långt från ens egen situation som det bara är möjligt. För då kan man ju fly bort från det. Vara obekymrad. För det enda man egentligen vill ha är ju bara en kram. Lite kärlek. Värme och omtanke. Bekräftelsebehovet blir större än någonsin.
Många hittar stöd hos sina vänner och sin familj. Själv har jag ett fåtal vänner. Och min familj är försvinnande liten. Jag har inga föräldrar i livet. Förutom den familj som jag inte träffar mer än varannan vecka så har jag knappt nån alls. Inte nån som jag VERKLIGEN kan öppna upp mig för. De få personer som jag verkligen älskar och som står ut med mig som person bor i andra delar av landet. I Växjö, Malmö och i Karlstad. Så man försöker hitta nya vänner. Jag är tveksam till om man kan hitta dom via en blogg, men vissa av er som kommenterar här har jag kommit att bli väldigt fäst vid. Kommit att tycka om, och verkligen bli sanslöst glad över kommentarerna från. Men likväl så är ingen av er en riktig vän, och jag saknar en sån. Kan man skaffa sig nya vänner via en blogg? Jag är tveksam. Inte uppgiven, men försiktigt avvaktande.
Så vad man gör är att bygga upp en fasad. Ett titthål som inte avslöjar precis allt. Och så riktar man den lilla gluggen åt olika håll. Ibland är det ett kalejdoskop fullt av glada färger. Ibland, och inte helt sällan, så är det mera svart.
Så man kanske söker lite närhet. Och reaktionerna på detta blir så klart av skiftande karaktär. Och det är så klart precis som det ska vara.
När jag var ute med en gammal bekant i veckan sa han att det är oerhört svårt att få grepp på mig. Vad jag känner och tycker just nu. Och så klart är det precis så. För jag är själv enormt osäker på mina känslor. Så man väljer att dela med sig av det man är säker på. Och det blir lite yxigt och opolerat. Och det är kanske inte helt rättvisande för hur situationen egentligen är. Men det är vad det är.
Jag vet inte om jag varit lite out of line senaste veckan, kanske är det så. Men det är inte helt lätt det här.
Hoppas ni förstår. För hur mycket man än försöker så är det är inte helt lätt att hitta glädjeämnen när mörkret faller på.
För då vill man bara ha en kram.
Eller en ordentlig käftsmäll.
I princip av vem som helst.
Januari 3rd, 2010 kl. 1:54
Kram
Januari 3rd, 2010 kl. 1:56
Oj, där ser man, var som jag anade när jag kommenterade förut då. Och du får en till varm kram från mig, vi är säkert många som “ser dig” igenom det du skriver/provocerar om. Så även om det ibland är rätt tyst ibland från internethållet, så är vi här. Kram kram!
Januari 3rd, 2010 kl. 2:55
Hm, Jag ska ju dit där du är i livet.. Om en månad sitter jag där i trean med ett strot banrum och ett litet mammarum.
Det är bra för mig att läsa detta du går igenom. Jag har visserligen tänkt det mesta länge och försöker förbereda mig mentalt och så.. Kanske har jag redan kommit längre än du i en del, men jag fortsätter läsa ändå.
Bra att du reflekterar!
Och du skulle givetvis kunna vara lite mer sparsam med dig själv på många sätt, men det måste du ju själv komma på så det har jag inte sagt.
Och att kritisera din decenniekrönika, skulle aldrig, du delar och vi läser. Dina vänner, hoppas jag tar tag i dig när du drar för mycket åt fel håll, då när det händer, inte flera år senare. Och, äntligen fick vi lite historia om dig och I.
Hjälp, jag får skaffa en egen blogg snart (not)Får skylla på att jag är ensam med barnen och har för mycket datatid…
Januari 3rd, 2010 kl. 4:07
Skickar en stor och lång kram
.
Januari 3rd, 2010 kl. 4:37
Är precis där du är nu..Behöver också en kram…eller två..
Stor kram till dej. Och tack för spotify. Börjar få grepp om det nu..*ler*
A
Januari 3rd, 2010 kl. 7:39
Klok man du!
Smygläser din blogg ofta, men är tyvärr dålig på att kommentera :O)
Storstorkram från Värmland kommer här!
Januari 3rd, 2010 kl. 8:46
Kommer en kram här oxå!
Ensamheten är stor, man vet inte vart man ska lägga iväg den nånstans.
För 3 ½ år sen tog min sambo, barnens pappa sitt liv.. Efter de så visste man vilka ens vänner var. De blev inte många kvar… De är synd.. Har fått nya kompisar efter de men ingen man litar på.. Kanske man gör de någon dag.
Januari 3rd, 2010 kl. 9:33
Äh man kan ju inte alltid bara skylla ifrån sig på omständigheterna när man uppfört sig riktigt jäkla illa, och du uppför dig verkligen riktigt jäkla illa på bloggen numera. Så himla trist. Jag brukade verkligen gilla den här bloggen tills det mest handlade om semiprovokativ namedropping och knullstatistik. Det handlar heller inte om moraliserande utan om att det är så ointressant och lågt. Du borde skriva ett inlägg och be de som du kört över, typ Emma, om ursäkt och så kanske börja om från början. Fresh start. Inga undanflykter.
Januari 3rd, 2010 kl. 10:02
Så träffande rätt
Så ont gör det
Så skönt att någon vågar skriva om det
Så svart är det
När man bara vill ha en kram
Kram
Januari 3rd, 2010 kl. 10:51
Hej!
Jag vet precis vad du pratar om. Jag befinner mig i samma situation…fast ändå inte för att min skilsmässa var inget vi kom överens om. Långt därifrån. Min man sedan 13 år hittade en ny under äktenskapet, gick bakom ryggen på oss och slutligen ville skiljas 4/7 -09. Allt det där andra som att sälja hus, flytta ha barn varannan vecka — det följde ju med.
Jag befinner mig i en situation så främmande och har med nödrop tagit mig genom jul/nyår som verkligen påminde mig om hur annorlunda allt är nu.
Men jag ser i alla fall ibland ljuset i tunneln — vilket jag tror mig läsa mellan raderna i din blogg att du också gör. En bamsekram till dig!
Januari 3rd, 2010 kl. 11:39
Bekräftelse söker vi väl alla, mer eller mindre. Jag kan tänka mig att särskilt efter en separation är den driften starkare än någonsin. Inget konstigt med det. Har själv varit där, fast jag har ingen separation att skylla på. Ha det bra! Kram.
Januari 3rd, 2010 kl. 11:59
Lina: Jag tänker inte be nån om ursäkt för någonting. Alls faktiskt. Knullstatistik? Pratar vi om olika bloggar eller? Jag begriper ingenting.
Januari 3rd, 2010 kl. 12:02
Det kommer gå bra!
Och jag tycker om dig.
Januari 3rd, 2010 kl. 12:12
Idag fick jag gåshud…hade jag läst din blogg innan jag gick in på fb hade svaret blivit annorlunda.
Du är klok och modig!
Januari 3rd, 2010 kl. 12:17
Det kommer ju alltid finnas dem som kritiserar oavsett hur bra DU skriver. Det bara är så i livet. Fortsätt skriva som du vill, annars är det ju inte din blogg. De som inte gillar måste ju fan inte läsa. Eller hur?
Januari 3rd, 2010 kl. 12:26
Det här var det starkaste inlägget du har skrivit sedan du började den här bloggen. Tack för att du vågar vara så ärlig. Kramar om
Januari 3rd, 2010 kl. 12:42
Det är ju trots allt för inlägg som dessa man har återkommit till dina bloggar genom åren, trots att du ibland fjantar runt med k-ordet hit och dit.
Januari 3rd, 2010 kl. 13:54
Visst är det skönt att få sätta ord på allt man går igenom.
Jag vet vad du går igenom och jag önskade jag bloggade när jag skilde mig för 10 år sedan. Tyvärr var det inte lika vanligt då. Det skulle nog ha hjälp mycket men samtidig vill man ju inte bli dömd när man går igenom en kris som det är…
Har startat en blogg nu istället 10 år senare efter skilsmässan. Då jag äntligen är mitt nya jag.
Kram till dig!
Januari 3rd, 2010 kl. 13:55
Carl: Tack. Det var verkligen ord som värmde!
Januari 3rd, 2010 kl. 15:00
Jag ser upp till dig, Klaus. Fortsätt kämpa på och ligg med vem fan du vill! (Men gärna med med mig)
Januari 3rd, 2010 kl. 15:54
Riktigt, riktigt bra skrivet! Även om min upplevelse av separation och tiden där efter är helt annorlunda. Jag ville absolut inte bli sedd eller bekräftad, jag ville krypa in under en sten och vara ifred.
Fast vi hade ju olika utgångspunkter, jag är tjej, min dotter var bara ett och ett halvt och jag var på smällen. Och jag har enskild vårdnad.
Jag har också vänner och familj utspridda över landet och ensamheten var det som var mest påtagligt, och faktiskt fortfarande är (fem år senare….)
Om du får kommentarer att du knullar runt för mycket, så har jag fått höra tvärtom..
-”du måste komma ut mer” (vilket ju är ett snyggare sätt att säga att jag behöver knulla mer)
-”du blir en bättre mamma om du tänker mer på dig själv”
Så jag antar att hur man än gör så gör man “fel”
Januari 3rd, 2010 kl. 15:55
Intressant. Och ledsamt.
Jag vräkte ur mig till min fru idag att jag ville skiljas. Fast jag vill nog bara ha en förändring, förbättring. Verkar outsägligt ledsamt att skiljas.
Januari 3rd, 2010 kl. 16:11
Oerhört stark inlägg, verkligen! Som en knytnävsslag rakt i solar plexus. Vill säga att du har kommit att bli viktig du också. Det går faktiskt att läsa mellan raderna även om det är lite provokativt ibland. Jag tar inte illa upp för det alls. Livet efter en separation går verkligen upp och ner. Det går väl inte att missta din kärlek till dina barn på något sätt.
Januari 3rd, 2010 kl. 19:29
På fredag kl.06.00 kan vad som helst hända på min blogg. Faktiskt.
Januari 3rd, 2010 kl. 19:38
Siri: Är det ett hot eller ett löfte?
Januari 3rd, 2010 kl. 20:10
Den som lever får se.
Januari 3rd, 2010 kl. 20:11
Förresten. Jag trillade nästan av stolen. Kan du svara på kommentarer?
Januari 3rd, 2010 kl. 20:49
kram på dej…
& livet det rullar ju på i både med- & motgång !!!!
Så ibland under en kort sekund känns allt så där fantastiskt underbart och ja det är dom stunderna man lever av….
…kämpa på !!!
Januari 3rd, 2010 kl. 23:31
Hej du!
Jag går igenom precis samma sak som du…Förstår vartenda ord, som du skriver. Kan vi inte träffas och kramas?
Kram Jessica
Januari 4th, 2010 kl. 0:19
Du skriver otroligt bra.
Och träffande.
Känner igen mig, mycket.
Och du som är galen….fuck…inte bra för mig
Kram på dig.
Januari 4th, 2010 kl. 0:42
Tänkte väl det. Att det var en gång. Ingen gång.
Januari 4th, 2010 kl. 1:12
Otroligt bra skrivet. Jag hittade hit genom Kaos-Anna som också skriver såå bra och träffande att man liksom bara måste in varje dag och kika. Nu har jag ännu en blogg att följa… kram på dig!
Januari 4th, 2010 kl. 9:34
Jag tycker du skriver aldeles aldeles underbart!
Jag tycker inte att det måste ligga någon motsättning i att vara provokativ och säga knulla eller att ha djupa känslor och relationer, kan man inte få vara båda?
Det är så jävla jävla jobbigt detta med att separera. Tycker att ensamheten sorgligt nog känns värst när jag är med barnen och det blir så uppenbart att man är ensam vuxen att skratta åt alla tokigheter, själv med allt roddande och dygnet-runt-ansvar. Kan undra om inte även en död relation är bättre. Men det ljusnar nog…hoppas jag
Kram
Januari 4th, 2010 kl. 11:02
Spot on!
Så j-a bra skrivet! Bra där!
Januari 4th, 2010 kl. 11:29
Du har så rätt. De är precis så det känns. Tack för att du delade med dig. De är skönt att höra att man inte är ensam om dom här känslorna. Kram
Januari 4th, 2010 kl. 11:40
Suck..ibland blir jag så trött på alla som ska ha så mkt bekräftelse hela tiden, suck it up och deal whit it…vi är ju för sjutton vuxna…inte 3 år gamla…
Januari 4th, 2010 kl. 12:21
Klockrent inlägg!
Januari 4th, 2010 kl. 18:24
Mitt i prick.
Har själv varit i den här varannan vecka-skiten nu sedan 2006.
Det är otroligt ledsamt att skiljas. Även fast det säkert är bäst på sikt ,men huvva vad jag har lidit och gjort mer eller mindre knepiga val…
Bekräftelse verkar vara nyckelordet.
Ta hand om DIG. Annars kommer inget att funka.
Januari 4th, 2010 kl. 19:06
Självklart, kan man få vänner för livet genom sin blogg. Det kanske börjar ganska planlöst. En kommentar där, en annan här som kanske går vidare till mail som sedan blir en fika….
Fördelen är att man väljer själv vem av alla som kan komma att betyda något. Man behöver inte veta varför. Det räcker att bli glad och känna värme för att en viss person för att få den lilla energin som krävs för att orka med vardagen.
Det är saknaden och tomheten som är det allra jobbigaste.
En kram till dig, jag bryr mig inte om ifall du vill ha den. Du får den ändå.
Januari 4th, 2010 kl. 22:43
Kunde inte sagt det bättre själv. Så här, drygt två år senare, så är jag fortfarande inte så värst styv i korken.
Januari 4th, 2010 kl. 23:37
Påfallande många kvinnor som kommenterar. Vi är verkligen suckers på killar som kan konsten att skriva. Men var fan är männen som läser? Smygläser de?
Bra skrivet – så nu måste jag genast läsa resten av det du bloggat om. Så då var kvällen fixad. Tack för det
Januari 6th, 2010 kl. 12:04
Det är så bra skrivet. Det tar tid. Även om man är den som väljer att skilja sig från någon man älskade. Tid och tålamod. Och man får många nya vänner och ett fantastiskt stöd i bloggen.
kram
Januari 7th, 2010 kl. 7:05
[...] om det på ett medvetet provokativt sätt, vilket fått mig att tröttna. I veckans inlägg Lite skärpning vore på sin plats förklarar han vad som hände med honom när han skilde sig. Vad ska man säga? Han är lite [...]
Januari 7th, 2010 kl. 18:05
väldigt bra skrivet.. men vad man än fyller tomrummet med saknar betydelse..
för det man behöver är att prata av sig om allt som händer runt omkring hela tiden för alltid händer och inträffar det något nytt och då behöver man få ut det i ord..
nu är det snart 2år sedan jag gick igenom en väldigt uppslittande sepration och nu mår jag bra och har kunnat lägga den tiden bakom mig och se framåt i livet.. // kram malin
Januari 8th, 2010 kl. 9:35
När jag separerade så fick jag höra att det kommer att ta minst 2 år innan allt faller på plats och det stämde faktiskt. Fast under den tiden försökte jag flera gånger övertala mig själv om att jag faktiskt hade fått ordning på tillvaron, på mina känslor.
Låt allt ta sin tid och fortsätt självreflektera… det är bara nyttigt.
Januari 8th, 2010 kl. 16:39
Hurryville: “Påfallande många kvinnor som kommenterar.”
Påfallande många kvinnor som bländas av lite skitsnack. “Jag är stor i truten, har en röd sportbil, tjänar en massa stålar, umgås med (pseudo)kändisar och kan ragga brudar halva min ålder! Se mig! SE mig!! SE MIG!!!”
Jag antar att rubrikens uppmaning om lite skärpning, inte gäller författaren själv.
Hoppas barnen hade en trevlig jul.