Jag har dragit ner alla persienner i min lägenhet så att ingen ska se mig gråta.
A man can be destroyed but not defeated, sa Hemingway.
No man is an Island, sa John Donne.
Båda lika kloka, var och en på sitt sätt. Även om en sköt huvudet av sig med ett jaktgevär och säger saker på sitt kategoriskt maskulina, kärva och introverta men-ställ-dig-upp-och-borsta-av-dig-människa-sätt. Och den andra i meningen att alla människor är beroende av varandra, och att man faktiskt inte klarar av allting på egen hand. För ibland behöver man hjälp.
Men dom är inte lika kloka som ni mina vänner. För herregud, vilken respons det blev på mitt förra inlägg. Jag har aldrig fått så många mail och så långa kommentarer här på bloggen.
Jag vill först klargöra en sak. Jag är inte på väg in i en depression. Jag är en god bit på väg, men långt ifrån där ännu. Jag är inte rädd för psykologer eller psykoterapeuter. Jag gick hos psykolog förra året, med anledning av en ganska traumatisk händelse som satte både psykiska och fysiska spår hos mig. Jag blev misshandlad. Och jag var väl inte helt oskyldig till att jag åkte på smäll heller om man nu ska rannsaka sig själv. Och det ska man ju. Det är inte helt ovanligt att man blir deprimerad efter att ha blivit utsatt för kraftigt våld mot huvudet, och det var precis det som hände.
Detta är något annat. Och jag känner skillnaden.
Jag har inga problem att gå i terapi eller KBT. Jag har gjort det flera gånger, både ensam och tillsammans med min blivande exfru. Hon hade betydligt större problem än jag att hantera det. Och det är inte det att jag inte vet vad problemet är. För det vet jag. Och jag vet vilka verktyg jag har för att ta mig ur det här.
Speciellt uppenbart blir det när jag läser inlägg som detta, skrivet av en läsare som både ger mig en örfil och påminner mig om precis det där jag redan vet.
För jag beter mig precis på det sätt som det så klockrent beskrivs av bloggaren “Truth and fiction“.
För såhär ligger det till. Det finns en sak som skrämmer mig något så obegripligt mycket.
Och det är att bli lämnad ensam. Ensam och övergiven.
Jag har blivit det så många gånger i mitt liv förstår ni. Först av min mor när hon dog. Då var jag tretton år gammal. Och jag låste in mig och slog varenda jävel på käften som försökte närma sig mig.
Sen av min kusin. Som dog. Och om muren jag börjat bygga gick mig till axlarna i och med mammas död så gick den plötligt åttio våningar högt.
Sen min pappa. Sen min mormor. Sen John, en av mina största förebilder enda sedan jag var en liten pojke. Plötsligt stod jag och tittade på tomma stolar på familjehögtiderna. Och “Lille-julafton” som vi firade med honom och hans familj hade varit den enda julhöjdpunkten ända sen mamma dog den där vintern 1988. Och plötsligt fanns inte den heller längre. Jag har inte fattat det förrän nu men det var en väldigt stor sak för mig. Och muren är så jävla hög nu att den går hela vägen upp till månen. Eller till solen. Med dubbla väggar.
För ett och ett halvt år sen förlorade jag min allra bästa vän. Han dog inte men kunde likaväl ha gjort det. Nu jobbar vi på att reparera det, men jag tror att det är irreparabelt. Och det suger. För jag ser min egen skuld i det hela.
Jag har ingen släkt längre, förutom mina barn. Jag har min moster, men hon bor 50 mil från mig. Visst är det lätt att lyfta på luren och ringa. Men det är liksom inte riktigt samma sak.
Dessutom har jag insett att det faktiskt inte finns nån direktlinje till himlen. Och ensamheten gör sig påmind. Precis hela tiden.
Min far blev lämnad av sin far när han var fem. Det präglade honom. Sen den dagen tror jag han gjorde allt han kunde för att fly själv. Han övergav två familjer hals över huvud. Och när mamma dog så fick jag känslan att han redan hade ena foten utanför dörren, men att han var tvungen att dra in den illa kvickt igen. För att ta hand om mig. Vilket har påverkat mig på två sätt. Jag bestämde mig för att bli självständig så fort det bara gick. Och så bestämde jag mig för att jag aldrig kommer att försöka fly, och när jag kommer på mig själv att gå i hans skor så blir jag så enormt jävla rädd, ledsen och besviken på mig själv. När jag är spetsig, elak, och provokativ så gör jag det inte bara för att jag tycker att det är kul. För det tycker jag. Nej, jag gör det lika mycket för att bli sedd. För blir man sedd så kan man ju inte vara ensam. För så länge någon reagerar på det jag gör så är rummet inte tomt.
När jag valde att släppa in min fru i mitt liv så gjorde jag det när jag tänker efter mer för att slippa vara ensam än att jag faktiskt älskade henne. Så fruktansvärt egoistiskt.
När jag blev pappa trodde jag att att jag aldrig mer skulle behöva vara ensam mer.
Och när jag skilde mig insåg jag hur fruktansvärt fel jag hade i det antagandet.
För, i ärlighetens namn är inte bara mina barn jag saknar. För det jag egentligen saknar mest är drömmen om att jag aldrig någonsin mer skulle behöva vara ensam. Ibland känns det som det är jag som är barnet och inte dom.
Hoppas att jag inte kommer göra dem lika stukade som jag är.
Och som den där bloggaren skriver, som jag inte ens känner, men som tydligen känner mig mer än vad jag själv gör. Och precis som hon (det måste vara en hon) skriver så är min lycka inte en börda som någon annan ska behöva bära. Inte mina barn, inte min exfru, och inte av en potentiell ny framtida partner.
För den måste jag hitta till själv. Och jag tror faktiskt att jag vet hur nu.
Jag tror att det– precis som påpekat flera gånger – handlar om att jag ska hitta min egen kärna där i min ensamhet.
Låt oss bara hoppas att kärnan inte är lika hård som den där muren.
Det blir till att plocka ner den där muren sten för sten. Då kommer nog kärnan fram.
Och jag tror att det är precis det hela den här bloggen handlar om.
