Jag har dragit ner alla persienner i min lägenhet så att ingen ska se mig gråta.
A man can be destroyed but not defeated, sa Hemingway.
No man is an Island, sa John Donne.
Båda lika kloka, var och en på sitt sätt. Även om en sköt huvudet av sig med ett jaktgevär och säger saker på sitt kategoriskt maskulina, kärva och introverta men-ställ-dig-upp-och-borsta-av-dig-människa-sätt. Och den andra i meningen att alla människor är beroende av varandra, och att man faktiskt inte klarar av allting på egen hand. För ibland behöver man hjälp.
Men dom är inte lika kloka som ni mina vänner. För herregud, vilken respons det blev på mitt förra inlägg. Jag har aldrig fått så många mail och så långa kommentarer här på bloggen.
Jag vill först klargöra en sak. Jag är inte på väg in i en depression. Jag är en god bit på väg, men långt ifrån där ännu. Jag är inte rädd för psykologer eller psykoterapeuter. Jag gick hos psykolog förra året, med anledning av en ganska traumatisk händelse som satte både psykiska och fysiska spår hos mig. Jag blev misshandlad. Och jag var väl inte helt oskyldig till att jag åkte på smäll heller om man nu ska rannsaka sig själv. Och det ska man ju. Det är inte helt ovanligt att man blir deprimerad efter att ha blivit utsatt för kraftigt våld mot huvudet, och det var precis det som hände.
Detta är något annat. Och jag känner skillnaden.
Jag har inga problem att gå i terapi eller KBT. Jag har gjort det flera gånger, både ensam och tillsammans med min blivande exfru. Hon hade betydligt större problem än jag att hantera det. Och det är inte det att jag inte vet vad problemet är. För det vet jag. Och jag vet vilka verktyg jag har för att ta mig ur det här.
Speciellt uppenbart blir det när jag läser inlägg som detta, skrivet av en läsare som både ger mig en örfil och påminner mig om precis det där jag redan vet.
För jag beter mig precis på det sätt som det så klockrent beskrivs av bloggaren “Truth and fiction“.
För såhär ligger det till. Det finns en sak som skrämmer mig något så obegripligt mycket.
Och det är att bli lämnad ensam. Ensam och övergiven.
Jag har blivit det så många gånger i mitt liv förstår ni. Först av min mor när hon dog. Då var jag tretton år gammal. Och jag låste in mig och slog varenda jävel på käften som försökte närma sig mig.
Sen av min kusin. Som dog. Och om muren jag börjat bygga gick mig till axlarna i och med mammas död så gick den plötligt åttio våningar högt.
Sen min pappa. Sen min mormor. Sen John, en av mina största förebilder enda sedan jag var en liten pojke. Plötsligt stod jag och tittade på tomma stolar på familjehögtiderna. Och “Lille-julafton” som vi firade med honom och hans familj hade varit den enda julhöjdpunkten ända sen mamma dog den där vintern 1988. Och plötsligt fanns inte den heller längre. Jag har inte fattat det förrän nu men det var en väldigt stor sak för mig. Och muren är så jävla hög nu att den går hela vägen upp till månen. Eller till solen. Med dubbla väggar.
För ett och ett halvt år sen förlorade jag min allra bästa vän. Han dog inte men kunde likaväl ha gjort det. Nu jobbar vi på att reparera det, men jag tror att det är irreparabelt. Och det suger. För jag ser min egen skuld i det hela.
Jag har ingen släkt längre, förutom mina barn. Jag har min moster, men hon bor 50 mil från mig. Visst är det lätt att lyfta på luren och ringa. Men det är liksom inte riktigt samma sak.
Dessutom har jag insett att det faktiskt inte finns nån direktlinje till himlen. Och ensamheten gör sig påmind. Precis hela tiden.
Min far blev lämnad av sin far när han var fem. Det präglade honom. Sen den dagen tror jag han gjorde allt han kunde för att fly själv. Han övergav två familjer hals över huvud. Och när mamma dog så fick jag känslan att han redan hade ena foten utanför dörren, men att han var tvungen att dra in den illa kvickt igen. För att ta hand om mig. Vilket har påverkat mig på två sätt. Jag bestämde mig för att bli självständig så fort det bara gick. Och så bestämde jag mig för att jag aldrig kommer att försöka fly, och när jag kommer på mig själv att gå i hans skor så blir jag så enormt jävla rädd, ledsen och besviken på mig själv. När jag är spetsig, elak, och provokativ så gör jag det inte bara för att jag tycker att det är kul. För det tycker jag. Nej, jag gör det lika mycket för att bli sedd. För blir man sedd så kan man ju inte vara ensam. För så länge någon reagerar på det jag gör så är rummet inte tomt.
När jag valde att släppa in min fru i mitt liv så gjorde jag det när jag tänker efter mer för att slippa vara ensam än att jag faktiskt älskade henne. Så fruktansvärt egoistiskt.
När jag blev pappa trodde jag att att jag aldrig mer skulle behöva vara ensam mer.
Och när jag skilde mig insåg jag hur fruktansvärt fel jag hade i det antagandet.
För, i ärlighetens namn är inte bara mina barn jag saknar. För det jag egentligen saknar mest är drömmen om att jag aldrig någonsin mer skulle behöva vara ensam. Ibland känns det som det är jag som är barnet och inte dom.
Hoppas att jag inte kommer göra dem lika stukade som jag är.
Och som den där bloggaren skriver, som jag inte ens känner, men som tydligen känner mig mer än vad jag själv gör. Och precis som hon (det måste vara en hon) skriver så är min lycka inte en börda som någon annan ska behöva bära. Inte mina barn, inte min exfru, och inte av en potentiell ny framtida partner.
För den måste jag hitta till själv. Och jag tror faktiskt att jag vet hur nu.
Jag tror att det– precis som påpekat flera gånger – handlar om att jag ska hitta min egen kärna där i min ensamhet.
Låt oss bara hoppas att kärnan inte är lika hård som den där muren.
Det blir till att plocka ner den där muren sten för sten. Då kommer nog kärnan fram.
Och jag tror att det är precis det hela den här bloggen handlar om.
Februari 9th, 2010 kl. 23:38
Wow det där kallar jag för insikt.
Ett allt i allo inlägg. Med så mycket smärta och så mkt värme i allt. Du verkar så klok och jag tror att du har hittat kärnan till hur du ska söka vidare i allt. Ett steg i taget. Du är inte ensam…
Februari 9th, 2010 kl. 23:54
Fint och utlämnande inlägg, Klaus. Jag tror ditt problem är att du inte trivs med dig själv. Om man gör det kan man sitta på en öde ö i 20 år. Ta det inte personligt, jag känner ju inte dig. Men om man trivs med sig själv och älskar den man är klarar man precis vad som helst, och kan faktiskt trivas med ensamhet.
Februari 10th, 2010 kl. 0:01
Stein: Problemet är inte att jag inte trivs med mig själv. Problemet är nog snarare att jag saknat en grej alldeles för länge. Och frågan är väl om det nu faktiskt är så att jag inte trivs med mig själv. Hur fan löser man det?
Februari 10th, 2010 kl. 0:06
jaa du Klaus- Peter!!!
Skriver bra det gör du sen jag började följa dig, har jag läst varje dag
det berör berör mycket så ikväll har jag gråtit, fick ringa en kompis
när du berättade om du skypade med barnen
rann tårarna det gör dem nu å–
det är en omställning att vara två sedan vara ensam….
blogga det har jag å funderat om att göra , meen.. näe..
Februari 10th, 2010 kl. 1:27
Hej, hamnade på din bloggsida och började läsa. Befinner mig själv i en skilsmässa och det känns som en riktigt läskig berg- och dalbana. Ena dagen/stunden är man stark och till sin egen förvåning nästan lite glad för att nästa dag/stund bara sitta och vara ledsen.
Sorg. Det är sorg du går igenom och genom att inte tillåta dig sörja över din mamma och andra i din närhet som gått bort så bygger man murar. Men genom murarna stänger man också av sina känslor, även de glada. Det glada fejset är som att täcka över blåmärken på en slagen kropp. Det gör ont även om det inte syns utanpå. Men duscha och klä dig fint – det hjälper….
Jag genomgår nu min andra skilsmässa och är bara 40 år. Har två fina tonåringar som måste släpa sig igenom detta med sin bonuspappa. Jag säger till dem, till mitt ex och till mig själv: Vi är friska och vi lever. Livet fortsätter att snurra även när vi flyttar . Vi får försöka fokusera på vad vi har och inte vad vi saknar.
Ta en timme i taget och var inte så hård mot dig själv. Låt bli att döva din ångest med alkohol. Varje känsla stannar bara i 15 minuter. Känn dina känslor och känn också när det släpper. För det gör det, timmar blir till dagar som blir till veckor.
Ta hand om dina barn! Det är för mycket med 14 dagar i sträck för det du känner kan jag garantera att de känner. Och de är halva hela tiden för de saknar en av er. 9 dagar hos henne och 5 hos dig kan vara en bra lösning.
Var rädd om dig och försök att fylla tiden med saker som ger dig energi – en bagatellartad komediserie, musik, en vän, en promenad.
Vi kommer igenom det, både du och jag. Jag lovar <3
Februari 10th, 2010 kl. 1:29
Min mamma sa alltid att barnen har man bara till lans och att man ska gora det basta av det medan man har det. Om man tanker pa det fran borjan tycker jag att ensamheten inte ska finnas dar utan man ska tanka pa att barne kommer tillbaka till en om man gor ett super bra jobb nar man “lanar” dem.
Februari 10th, 2010 kl. 2:08
Vilket inlägg säger jag bara. har aldrig sätt någon bloggare skrivit så personligt och djupt innan. jag blev nästan tårögd. ja vet på ett ungefär hur det känns. efter att min farfar, mormor och morfar som alla stod mig nära dött med mellanrum på 11 år så vet jag hur ensamt det blir på släkkalas och högtider från att vara över 20 personer vid sammankomsterna är vi nu bara 6 stycken kvar.alla har försvunnit på ett eller annat sätt. man önskar att allt kunde vara som förut och försöker minnas de där högtiderna när alla var med. när man inser sen att så kommer det aldrig mer att bli så blir man helt förtvivlad och det känns så tungt. men man får vara glad och inte glömma bort det personer som faktiskt finns runt omkring en jag har fortfarande min farmor kvar som jag står allra närast och hoppas att jag kommer få flera år till med henne.
Februari 10th, 2010 kl. 4:37
Klaus: Hur man löser det vet jag inte. Jag tror till att börja med att man måste vara snäll och förlåtande mot sig själv. Det är viktigt. Att sedan försöka se det positiva i tillvaron och inte bara skiten är en annan sak. Här kommer jag med klyscha på klyscha… Men hur blir klyschor klyschor? Terapi och psykologer tror jag inte på. Har ett flertal vänner som sedan år går i “samtal”. De är mer eller mindre i ständig kris.
Februari 10th, 2010 kl. 6:52
Kloka, kloka, ensamma pappan! Du är ju på väg, varje ors du skriver är en sten som du plockar ner, och när du delar dem med oss, blir de svårare att sätta tillbaka, tror cyberspace utplånar dem på nåt vid, spacedust…
Ensam, ja, nån värre känsla kan nog inte finnas, men det finns nån/något för sig därute också, och jag tror det är värt att vänta på, även om väntan kan va både lång och jobbig!
Kramar!
Februari 10th, 2010 kl. 7:19
*kram*
Februari 10th, 2010 kl. 7:36
KRAM!
Februari 10th, 2010 kl. 9:50
Insiktsfullt!!
Du har kommit en bra bit på din resa, känns det som. Men jag vet hur det är – insikterna finns där. Man är bra på att analysera, och i mitt fall är det också en del av problematiken. Att nå bortom det – att realisera, att känna, att våga, att falla, att säga, att öppna upp. Att flytta energin från skallen och tankarna till hjärtat och magen, och ut i alla andra delar av kroppen. Leva det man vet. Men insikt är första steget! Det kommer gå vägen!! Det måste gå! Eller hur? Några andra alternativ finns inte! Stora kramar och vi hörs!!
Februari 10th, 2010 kl. 10:10
[...] bär mina sorger på ryggen (en örfil och en klapp) 10 02 2010 Idag skriver Ensamma Pappan om sorger, om orsak och verkan och om bagaget som gjort honom trasig. Han talar om depressioner [...]
Februari 10th, 2010 kl. 10:33
Jag har en kompis som har precis som du byggt upp en mur hög som fan fast i hennes fall pratar vi om en dörr som låses med hundra lås. Samma sak är det iallafall… Hon har det fruktansvärt jobbigt just nu för att hennes dörr håller på att öppnas. Det hon har hållt instängt där i alla herrans år håller på att komma fram i ljuset. Kanske är det likadant för dig att din mur håller på att rämnas? Att förändra något som har pågått i så många år är en fruktansvärt stor omställning för en människa. En del klarar av det och en del mår så jävla dåligt så dom knappt känner igen sig själva. För vad händer om man öppnar dörren/river muren? Klarar man av att leva med det som varit ens största fasa… som man inte ens har velat tänka på… Tror du fixar det men ta det lugnt och tänk på att allt tar tid. Du kanske måste gråta ett halvår innan du kan skratta! Många kramar till dig iallafall…
Februari 10th, 2010 kl. 10:45
Vi är många som är ensamma. Många som inte har någon att luta sig mot, någon som kan torka tårar eller någon som bara är.
Jag är 25. Bor i en stad där jag ingen känner. Anledningen? Ett “Jobb”, dvs en extraanställning där jag snitter på en 5-6 dagar / månad med jobb.
Jag har tappat många av mina vänner, den som finns kvar jobbar och har sitt liv i sthlm -som ligger 3 timmar från mig.
Jag vaknar om dagarna och undrar varför jag ska ta mig ur sängen. Det finns ändå ingen som behöver mig. Ingen som ringer, ingen som undrar om vi ska göra ngt… ingen som märker om ja stannar där i sängen hela dagen. Likt förbannat kliver jag upp dock, undrar varför hehe =)
Jag går på promenader, söker jobb som besatt och kan TV-tablån utan och innan.
Jag tycker att du ska vara tacksam för dina barn och ditt jobb, de behöver dig. du har en anledning att kliva ur sängen på morgonen – även om det kanske inte alltid känns så.
Nästa ggr du känner dig låg och vill gömma dig i sängen, tänk då på t.ex. mig. Ensam, 25, utan någon i min närhet (ingen släkt kvar, mamma & pappa finns men de bor långt ifrån mig och ´lever sina egan liv´), arbetslös (typ) så har en ekonomi som inte tillåter att jag äter mer än 1 ggr per dag (frukost borträknad då, knäcke är biligt), och att jag garanterat sitter på min fotölj och undrar hur fan ja ska ta mig vidare….
Nej jag har varken barn el. pojkvän – så där finns ingen “morot” för morgnarna heller… =/
Meeeeen….ensam är stark, right??!!
All lycka!
Caroline
Februari 10th, 2010 kl. 11:39
Jag har ju stått utanför och tittat på i ett par år nu och för mig så finns det ett problem som överskuggar allt annat. Ditt enorma bekräftelsebehov. Don’t get me wrong här, för jag förstår verkligen varför med den bakgrund du har.
Men det genomsyrar allt du gör och du blir bara en sämre människa av det. Plus att du måste se igenom många människor du möter för de talar inte sanning. Du har, eller har haft, en vass penna och få önskar hamna i skottlinjen för den. För få personer klarar att käfta tillbaka. Därför ges det komplimanger och ryggdunkningar, sen att de vänder sig om och kräks är en annan sak. Jag vet att det är så. Jag skulle kanske också göra så, för att jag inte orkar med nåt jävla tjafs.
Du besitter en del bra egenskaper, men de framkommer sällan då ditt, som jag sa, bekräftelsebehov gör att du anses vara en besserwisser, för att uttrycka mig diplomtatisk. Det är för mycket prestigetänk, det är för mycket snarstuckenhet, för mycket av en hel del.
Så för mig är det glasklart. Sök bra hjälp och jobba med din stora skräck; att bli övergiven. Du kommer aldrig att ta dig ur det här om du inte inte gör det. För även om du tror att läget är lugnt, livet leker och alla mår bra, så kommer du bli tillbakaslungad med jämna mellanrum. Det behöver man inte ha en psykologutbildning för att förstå.
Och du, du kommer aldrig att bli en så bra förälder som du önskar, om du inte själv mår bra. Du har två jättefina barn som älskar dig överallt annat, du är deras stora starka pappa. Och man får bli arg på barn (apropå nån som inte tyckte man kunde spåra ur för att de inte städade) men det är aldrig fel att tala om för ett barn att man faktiskt inte mår bra. Det viktiga är att tala om att det inte är barnets fel.
För att du ska kunna ge dina barn trygghet så måste du vara trygg själv. Och du har en bra bit kvar till det.
Och du, ingen jävla hammare i huvudet på mig nu va, du kan bättre än så. Och Klaus-Peter, jag utgår endast från alla dina skrivna ord. Alltså så mycket som du själv har utelämnat, så jag säger inte att jag känner dig. Du fattar.
Februari 10th, 2010 kl. 11:57
Du skriver det så vansinnigt bra. Jag har ingen aning om vad du går igenom, jag har mina nära och kära i liv, nästan alla i alla fall, barnen ser jag en stund varje dag. Men jag kan på nåt sätt ändå sätta mig in i det du skriver, för du gör det så fruktansvärt bra. Utlämnande och personligt och det krävs en stark människa för att göra det. Jag kämpar på med de problem jag och min familj står inför just nu och jag känner själv att varje dag har blivit till en kamp för tillfället och det blir så svårt att se allt som är bra just då. Alla har vi våra egna problem, den ena större och den andra mindre men jag tror vi alla känner oss ganska ensamma ibland. Kämpa på, en dag kommer det bli lite ljusare igen, en dag faller en pusselbit på plats och sen den ena efter den andra. Fokusera, du och barnen. Och fortsätt kämpa för erat liv. Jag har som sagt var ingen aning, men du skriver så berörande att jag var tvungen att ta mig tiden att kommentera och berömma dig lite i din misär. Fast jag läser att du inte kan ta till dig
Februari 10th, 2010 kl. 14:23
Mona: Jag svarar på din insiktfulla analys via mail istället. Tycker det passade sig bättre. Och njet, här kommer inga hammarslag. Det känns så.. 2008 på nåt sätt.
Februari 10th, 2010 kl. 18:29
Lycka till med mur-rivandet. Det är helt klart värt det!
För att vara en pessimist i sammanhanget vill jag bara påminna om att det kan ta lite tid.Jag jobbar och jobbar med det hela tiden och det går bra nu. Men det har det inte alltid gjort. Så fort man tar en paus från rivandet känns det som att den börjar växa upp igen. Jag måste påminna mig själv med jämna mellanrum om att muren inte ska upp igen, reflexen att stänga in sin kärna lever ju kvar och poppar upp när livet går neråt.
Men vill man så går det!
Februari 10th, 2010 kl. 19:28
Hej lilla du!!
Du har fått självinsikt……Det är bra!-Kämpa på!
Kram/lilla my
Februari 12th, 2010 kl. 20:21
Brutalt ärlig var det jag tänkte när jag läste ditt inlägg. J-ligt skönt med nån som vågar vara helt brutalt ärlig. Dom flesta människor vågar inte ens vara så raka mot sina nära och du blottar precis vad du tänker och känner för hela Sverige. Bra att nån förespråkar att man inte behöver visa sig så himla perfekt utåt hela tiden.
Cred
Februari 27th, 2010 kl. 19:57
Bra, starkt och stärkande för oss andra i samma sits.
Tack.
/Blogger