Om man river alla murar, kan man bygga nytt då? Eller är det bara en rykande hög som blir kvar?
Jag har ställt mig den där frågan ganska många gånger senaste två månaderna.
Den här bloggen är som ni alla vet väldigt självutlämnande. Fast senaste tiden har den blivit lite mindre självutlämnande. Detta beror på ett par saker.
För jag har fan inte mått helt bra senaste tiden. Då tänker jag främst på mitt känsloliv. Det är inte så att jag gått sönder eller nåt, men jag har känt mig helt under isen.
Jag har haft jättesvårt att hasa mig ur sängen. Det har nästan varit omöjligt faktiskt.
Jag har druckit alldeles för mycket när jag inte haft barnen, vilket gjort att min ångerst bara vuxit sig ännu starkare.
Jag har knappt lämnat lägenheten, trots att jag betalar dyrt för en kontorsplats på Södermalm.
Jag har tittat ut på snökaoset och känt mig lika hopplös som den snöskottande gubben utanför.
Jag har ätit smaklösa luncher från ålderdomshemmet rakt över gatan. Och de tvåhundra metrarna dit har ofta varit det längsta avstånd jag förflyttat mig på hela dan.
Jag har suttit och tittat på en blinkande markör i mitt Wordprogram. Och åter igen har hopplösheten fallit över mig. För jag saknar ord. Jag är tom på meningar.
Men framförallt har jag känt mig nåt fruktansvärt ensam.
När jag väl satt upp roliga mål genom att bestämma mig för att tex gå på bloggalor och annat så har jag varit tvungen att ta på mig den där glada masken.
Fasaden. Muren som jag byggt upp. Som ska vara sådär överjävlig att bestiga för alla runt omkring mig.
För alla känner ju mig som den där bitska, roliga och knasiga och glada killen. Så jag ler som en jävla clown, trots att jag inte känner mig det minsta glad.
När jag fick komplimanger på Stora Bloggpriset från folk som jag verkligen respekterar så kändes det som det kvittade. Uppmaningar att blogga på. Att skriva en bok för att de verkligen ser fram emot den. Uppmaningar att starta upp mitt gamla projekt Tyskungen. Trots alla snälla ord och allt smicker blev inte berörd ett jävla något. För jag har stängt av för all form ingående lycka. För att öppna vidöppet två veckor i månaden. När jag träffar barnen.
Främst beror det på att jag saknar mina barn. Och jag saknar en massa saker hos min exfru, främst allt det där som har med närhet att göra.
Så jag har försökt skaffa mig den där närheten på annat håll. Och det blir ju oftast så jävla risigt. För det finns ingen närhet alls där egentligen. Utan istället en exakt likadan känsla speglad via en annan person. Ofta lika trasig och bottenlöst förtvivlad som jag själv är. Lika rädd för att vara ensam. Så man speglar varandras nedstämdhet. Och här blir ett plus ett så mycket mer. Det blir nästan alltid det när man delar sorg. Men det är inte sorg jag behöver just nu utan nån som lyfter mig.
I förrigår låg jag och grät mig till sömns efter att ha Skypat med barnen. Tårarna ville liksom aldrig ta slut.
Jag saknade dem som de vore döda.
Igår satt jag och grät hela vägen hem i bilen. Jag var tvungen att parkera mitt på Götgatan för att min blick var helt grumlig av tårar.
När jag kom hem tittade jag på mitt kontoutdrag och då fick jag verkligen nåt att gråta över.
Jag måste fan ta mig samman, gud vet hur bara.
Jag behöver en örfil av nån just nu.
Av vem som helst faktiskt.
Vem som helst.
Februari 9th, 2010 kl. 19:31
Örfilar kommer aldrig att vara min stil. Du får en stor Lola-kram och en massa förståelse härifrån istället. Det är mycket nedförsbacke nu, men det bra med det är ju att det bara kan vända uppåt.
Februari 9th, 2010 kl. 19:37
oj nu gråter jag med
för jag läste precis din blogg.
förstår precis vad du går igenom.
Kram från skåneland.
Februari 9th, 2010 kl. 19:38
Önskar jag kunde göra något. Jag följer ju dig för du ligger steget före på samma resa som jag gör nu. Dock vi är så olika, tror din ensamhetskänsla-panik kommer från något tidigare, du vet eller hur. Du behöver grundtrygghet och hur får man det med de erfarenheter du har?
Innerst inne vet du väl att ni gjort rätt som börjar om, eller??
Det är i så fall en start.
Jag har aldrig varit uder isen men för länge sen när jag var i en jobbig period så åt jag Johannesört (hälsokost) det hjälper, men sen tror jag du behöver lite mer kanske av samtalskaraktär (akta dig noga för starkare piller).
Du kanske ska sluta blogga, typ paus, bli lite mer inåt, lite mindre utåt.
Örfil tror jag inte.
Du får snart stoppa mig om du inte vill ha mer råd, jag har en förmåga att lägga näsan i blöt hela tiden.
/ Erika
Februari 9th, 2010 kl. 19:49
Jag slåss ju inte, men det är dags att vakna nu Klaus. Dagarna går och spills bort såhär. Hur lång tid tänker du kasta bort? Du är ju verkligen duktig på det du gör och har många bollar i luften. När gör du saker du gillar? Kopplar av? Då menar jag inte “jobbrelaterade grejer som är ganska skoj”, utan helt meningslösa saker DU gillar. Kanske nåt nytt?
Jag vet dock hur du mår, har själv känt mig sådär..avdomnad. Dagarna har gått och jag har inte fått något gjort. Nu ser det ut som det löser sig på jobbfronten för min del, det var jävlaremig på tiden. Jag bestämmer mig för att vakna NU.
Februari 9th, 2010 kl. 19:52
Allvarligt; jag tycker verkligen att du borde höra av dig till en psykolog – jag gick själv och pratade med en KBT-psykolog under en kort period när jag mådde dåligt. Det behöver inte betyda att man “är sjuk”, har allvarliga problem eller nåt annat; ibland kan det bara vara så jävla skönt att snacka med nån, nån som kan grejer och som faktiskt är utbildad för att hjälpa folk med sånt här. Jag gick bara fyra-fem gånger, så det behöver inte bli så himla dyrt, men jag kan garantera att min deppiga period hade varit längre om jag inte hade gjort det.
Om inte för din egen skull, så borde du göra det för dina barns – de förtjänar en fungerande, glad pappa!
Februari 9th, 2010 kl. 19:55
ingen örfil men jättekramar & en spark därbak.
för det finns INGEN mer än du själv som kan bestämma dej för att det är dax att vakna men alla dom här dagarna som går DET ÄR LIVET !!!
& det kommer att komma både bra & dåliga men börja LEVA och kliv ut ur bubblan, skrämmande visst….
Februari 9th, 2010 kl. 20:01
Du säger själv att din starka sida är att hålla föredrag, så då är det det du ska satsa på. Bli en stjärna där. Jag kan inte uttala mig mig om nivån på dina artiklar, men du vet säkert själv om du är bra eller dålig där. (Skulle tro att du är duktig på teknik.)
Däremot funkar inte bloggeriet alls. Och lägg bokfunderingarna åt sidan, du är inte mogen. Än.
I’m sorry, men du bad om en spark i röven, och som du vet så är jag inte så blygsam av mig.
Februari 9th, 2010 kl. 20:03
Vägrar slåss ens på uppmaning men kramas kan jag.
Cyberbamsekram!
Februari 9th, 2010 kl. 20:04
Kramar har du testat (och mer därtill), det hjälpte inte. Örfil har du inte testat så ok *smack* Där var den, hjälpte den så varsågod om inte så har du testat det också.
Februari 9th, 2010 kl. 20:15
Hej vännen!
Du kan en hel massa saker och du är GRYMT BRA på det du gör. Det har du alltid varit. Bara kör. Bestäm dig NU.
Kasta dig ut i världen och gör det du tycker om, på jobbet och fritiden. Inget annat. Sträck på dig och fyll upp din plats på jorden. Den väntar på dig
STOR KRAM!
Februari 9th, 2010 kl. 20:19
Ja vad gör man?
Livet är hårt! Och inte alltid lätt att hantera!
KBT, googla och kolla om det kan vara något för dig!
Februari 9th, 2010 kl. 20:24
hm sitter här å gråter fan det berörde mig så det du skrev.
men förstår mer än väl..
Februari 9th, 2010 kl. 20:30
Det låter faktiskt som om du verkligen är kliniskt deprimerad och då hjälper varken örfilar, spark i baken eller kramar. Tycker du skall hitta någon att tala med. Vet att i Sverige detta ofta är förknippat med tabu eller misslyckande, men jag bor i USA, där besök hos en terapeft av något slag är relativt vanligt, även för “friska” som bara vill ha någon att tala med. Någon som inte har något personligt med situationen att göra utan är utbildad. De kan ge råd, tekniker för hur man skall hantera sin situation och framförallt lyssna utan att döma. Snälla, ta vara på dig och barnen.
kram
Februari 9th, 2010 kl. 20:42
Jag gav mig själv en stor örfil när jag kände som du och sen ringde jag psykakuten i kommunen och ett år senare så släppte jag min psykolog. Och sen dess känner jag mig mycket ,mycket starkare. Gladare och har accepterat det mesta hos mig. Men ändå, efter sex år som varannanveckamamma har jag tyvärr ibland svårt med längtan. Men det blir bättre. Och ju större barnen blir desto mer flexibla att byta dagar, komma lite extra osv blir de. Så i det stora hela är livet ok.
Februari 9th, 2010 kl. 20:53
[...] är Ensamma Pappan?(en örfil) 9 02 2010 Det är omvälvande att läsa Ensamma Pappan dessa dagar, det växlar mellan skamlös dekadens och bottenlöst självförakt men gemensamt för [...]
Februari 9th, 2010 kl. 20:59
Man kan bygga upp muren hur många gånger som helst bara man bestämmer sig för det. Ibland bygger man själv och ibland behöver man hjälp!
Tack för din fina, ärliga och känslofyllda blogg!! Ta hand om dig, du är bra som du är!
Februari 9th, 2010 kl. 21:10
Jag önskar att du hade skrivit om det. Har själv gått igenom en separation ganska parallellt med din och funderat på om det bara var jag som dippade totalt för du verkade så uppåt och utan några större känslokrascher. (Det finns säkert fler separationsbloggar, men jag har inte letat utan bara råkade hitta din samtidigt som jag själv gick isär).
Jag har bara vanliga råd att ge:
- Skaffa en psykolog/terapeut. Det hjälper. Och om du tror att psykologer bara är för knäppskallar så förtjänar du att må dåligt.
- Skriv. Anonymt om du så vill (ingen hittar dig om du registrerar en blogg på blogger och inte länkar), men se till att få ur dig sakerna.
- Ta en vit månad. Skitjobbigt, men det hjälper väldigt mycket och man får något att vara stolt över när man klarar det.
- Träna. Om du har ett gymkort så utnyttja det. Det blir lättare att komma upp och man mår bättre, även om jag hatar att erkänna det.
- Åk till solen. Om du har råd så hoppa på en sista-minuten-resa. Inte bara för solens skull utan för att få se lite andra väggar och få lite andra perspektiv. Man glömmer lätt att det finns en hel värld därute bortanför det regngråa, mörka Sverige, även om man liksom vet att det borde göra det…
Sen undrar jag förstås om det inte finns någon möjlighet för dig att träffa barnen oftare? Kan du inte få äta middag hos dem en gång i veckan under övergångsperioden? Det måste ju gå att lösa, man måste ju inte må dåligt bara för att.
Lycka till!
Februari 9th, 2010 kl. 21:18
Måste bara få tillägga att beroende på hur du mår så hjälper det inte med en örfil eller spark i baken. Om du verkligen trillat ned i depression (och på det du skriver låter det faktiskt så) så behöver du antagligen lite hjälp för att ta dig upp.
Var inte för stolt, utan be om den hjälpen (dvs skaffa en psykolog/terapeut). Risken är annars att du får en riktig depression och om du en gång har trillat dit kommer du troligtvis alltid leva med en känsla av att ha ett bottenlöst svart hål som du kan halka ned i och vara rädd för att åka dit igen.
Depressioner är inte att leka med. Man skall inte medicinera bort dem i onödan och inte heller älta till förbannelse, men man skall be om hjälp för att ta sig ur dem. Föreställ dig att du sitter på botten av en brunn – stoltheten kanske säger att du inte skall skrika efter hjälp, men dina chanser att få en stege att klättra upp på ökar betydligt om du ropar efter den hjälpen.
Februari 9th, 2010 kl. 21:37
Klaus,
om du inte har varit så självutlämnade tidigare så var du verkligen det i det här inlägget. Du skriver otroligt fint och dina ord berör mig.
Jag som är lyckligt gift kan inte ens föreställa mig vad du går igenom. Det kommer nog ta tid innan du hittar något/någon som kan fylla den tomheten som du känner. Men jag hoppas verkligen att du har någon riktigt nära vän som du kan ringa när det är svårt, någon som bryr sig otroligt mycket om dig och som kan finnas där för dig när du känner dig ensam.
Alla relationer/äktenskap är kanske inte meant to be, men däremot tror jag att föräldrar och barn är det. Det är inte meningen att en pappa ska behöva vara utan sina barn varannan vecka. Det är inte heller meningen att barn ska behöva sakna mamma ena veckan och pappa andra veckan, samt slitas mellan två olika liv. Det var inget ni kunde hjälpa, och jag litar på att du och din exfru har tagit ett riktigt beslut, men det är verkligen inte meningen att föräldrar och barn ska bo isär. Det gör ont i hjärtat när jag läser om din saknad efter dina barn.
Och du, ta det lite försiktigt med alkoholen. Alkohol i samband med nedstämdhet/depression är ingen bra idé. Försök att hålla dig undan helt en period om det går.
Jag hoppas verkligen att du hittar upp snart och att den där nedstämdheten försvinner. Men jag skulle verkligen rekommendera dig att söka professionell hjälp, samt omge dig med människor som bryr sig om dig.
Många, många styrkande kramar till dig!
Februari 9th, 2010 kl. 22:14
Känner igen mig, delvis. Fast jag är ensam i en relation… Om jag örfilar dig, örfilar du mig då??
Skämt å sido – det är tungt ibland. Och vintern hjälper knappast, inte mig i alla fall… Det blir bättre, man måste bara våga ta första steget – det steg som är tyngst. Kram och lycka till!
Februari 9th, 2010 kl. 22:19
Hej!
Du har en gåva som få har, skrivandets gåva! Så skönt att du kan ventilera dig på detta sätt även om jag ändå tror tyvärr att skrivandet endast hjälper för stunden.
Du måste söka hjälp, va inte rädd för det! Har haft en vän som var precis där du är nu och som efter att han gått och samtalat med en psykolog äntligen fick redskapen till hur han skulle göra för att må bättre. Han mår mycket bättre idag och har blivit en helt ny levnadsglad person. Den investeringen han gjorde hos psykologen var den bästa i hans liv, enligt han själv och även mig som vän.
Går du så här och ältar dag efter dag blir din situation värre och värre eftersom du sjunker djupare och djupare. Inte roligt om du också ska behöva oroa dig över din ekonomi. Du har annat att lägga din energi på, barnen!!! Tänk på dem, de vill ha en pappa som orkar engagera sig i dem. Även om du inte tror det så lyser ditt beteende igenom hos dom också. De mår inte bra när pappa inte mår bra. Och, de ska inte behöva oroa sig för dig!
Sök hjälp, du kan inte ta dig ur detta på egen hand!!! Jag tänker på dig och vet att i morgon har du ringt det där viktiga samtalet du måste ringa!!!! Till en PSYKOLOG som kan hjälpa dig.
Snälla, snälla, goa du, ring i morgon. Tänk på dig själv för en gång skull. Investera i dig själv!!!!!!
Kram, Kram från Emma
Februari 9th, 2010 kl. 22:53
Visst, be om hjälp är viktigt. Men för att kunna göra det måste man ha nått botten. Man måste känna att nu räcker det. Och ibland kan man behöva hjälp för att nå den där botten.
Följer din blogg allt som oftast. Har nog läst varenda inlägg. Ler ofta, blir irriterad ibland. Du är en duktig skribent. Men det är inte synd om dig. Visst det är jättesorgligt att du och din fru inte kan leva tillsammans. Jag vet precis hur det är. Varit där, är där själv. Men det är ett val du har gjort. Stå för det då. Dina barn har rätt till både dig och sin mamma. De har rätt till förstående tålmodiga pedagogiska föräldrar. Föräldrar som står för sina val, som inte skäller på sina barn för att de inte städar, när den vuxne inte orkat finnas där under tiden de stökat till. En förälder som beter sig som en vuxen, som en förebild. Barnen går först i en separation, de har inte valt den. Du har. Ni har. Du är skyldig dina barn en godtagbar ekonomisk situation, en god kost, styrka och värme. De är inte skyldig dig nånting. Inte nu. Inte när de är så små.
Jag saknar också närhet, ibland så att det gör ont. Jag kan hata mitt x för vad han gjorde. Och jag kan känna dubbelheten i att sakna honom. Han som känner min kropp, han vars kropp jag känner. Men nu är det så här det är. Och jag är skyldig mina barn att hålla huvudet högt. Och veta att de har det jättebra när de är hos sin far.
Så sparka dig själv i arslet. Ta dig i kragen. Ge dig själv en örfil. Du vet vad du behöver göra.
Massor med fina råd har du redan fått. Kliv ur självcentreringens bubbla. Det är ditt liv. Bara du kan göra nåt åt det som felas.
Februari 9th, 2010 kl. 23:23
Det är lite märkligt. För jag upplevde i stort sett samma sak nu i helgen. Det här inlägget kunde ha varit mitt, och det berörde mig verkligen. Jag blev lätt chockad av att vi upplever saker så pass lika.
Upp och stå. Det här reder sig, även om jag inte vet hur.
Februari 10th, 2010 kl. 8:53
Det är uppenbart att vi är fler män i samma situation och jag känner också igen mig i mycket av det du skriver. Ensamheten, fasaden och uppgivenheten. Ibland helt utan hopp.
Alla vi män i den här situationen skulle kanske mötas. Se att det finns fler i precis samma förjävliga sits kanske får en att känna sig mindre ensam.
Jag inbillar mig det.
//Benu
Februari 10th, 2010 kl. 11:03
… försök med natur istället för alkohol … brukar åtminstone lugna min själ…men ibland lite svårt med den höga tröskeln även dit…
Februari 16th, 2010 kl. 8:28
Jag önskar att jag kunde hjälpa dig. Jag önskar att jag kunde göra något för att du inte skulle känna sådär.
Jag känner igen mig i mycket av det du skriver, främst om ensamheten och orkeslösheten. Ibland har inte heller jag någon lust att ta mig upp på morgonen. Ingen lust eller ork till någonting.
Jag har inga bra tips på hur du ska ta dig samman, hur du ska göra för att inte känna dig ensam eller hur du ska få motivationen till att leva tillbaka. Däremot vill jag försäkra dig om att hur tom och ensam du än känner dig inombords, så är du verkligen aldrig någonsin ensam.
Ta hand om dig. Du är för värdefull för att tappas bort.