Igår fick jag barnen efter en vecka av hor, överdrivet alkoholintag och uppdämda känslor av ensamhet.

Onsdagen var helt underbar som vanligt. Trots att jag borde varit på skitdåligt humör efter att jag knycklat min bil i Hötorgsgaraget, efter att ha betalat över 500 kronor totalt i parkeringsavgift under dagen, och trots att jag försökt slita ut mitt eget öga med en kuddsnibb när jag vände mig om i sängen för att stänga av den brölande väckarklockan så mådde jag fan-ta-mej finemang i går eftermiddag.

Allt detta tråkiga och trista var av mindre vikt. För igår fick jag barnen. Även om den värsta saknaden kvästs en smula i och med att jag träffade dem i måndags – vi äter alltid äter middag tillsammans denna bestämda dag – även kallad spagetti-och-köttfärssåsdagen – så är det en helt fantastisk känsla att ha hämtning och veta att jag ska ha dem nära mig i en hel vecka. Hjärtat expanderar liksom i bröstet på mig under hela dagen. För att explodera så fort jag ser dem när jag kommer innanför dörrarna på dagis.

Igår var ingen skillnad. Malcolm sken upp och kom springande till mig och slängde sig runt mina ben. Sen sa han:

– Pappa, jag har inte saknat dig. För att avsluta genom att ge mig en rungande puss på munnen så fort jag satt mig på knä framför honom.

Väl i bilen så berättade Stella en ganska fantasifull historia om hur de dräpt drakar på dagis under dagen. Tydligen rörde det sig om en grön drake, med stora gula ögon och en hårig tunga.

Hela kvällen var som en smekmånad. Det är det alltid första dagen, till skillnad från sista dagen som kan vara en befrielse då det blir ganska intensivt att vara ensam med barnen i en hel vecka.

Vi tittade på Barbie, åt bananchips och makaroner och köttbullar. Med massor av ketchup. Kvällen avslutades så klart med kvällsbad, sagoläsning och myspys i sängen.

När barnen somnat gjorde jag mig en krämig espresso, satte mig på sängkanten och bara betraktade dem.

Min lilla drakdräpande dotter, och buskillen som vägrar att erkänna att han saknat mig.

Jag stoppade om dem och luktade på deras hår. Pussade dem på pannorna.

Nu har jag dem en vecka, och jag är fast beslutad att göra den till den bästa veckan hittills. Precis som varje vecka när de är hos mig.

Idag började jag på mitt nya jobb som affärsutvecklare/kommunikationskonsult på FindAgent.

Mycket nya intryck som gör att det brinner i huvudet på mig och jag inte riktigt har tid att blogga.

Jag vet inte hur mycket tid jag kommer ha att skriva djuplodande här på bloggen i veckan, men tipset är att kika in sent på kvällen eller tidigt på morgonen.

För till skillnad från på andra arbetsplatser jag haft så tänkte jag försöka undvika att blogga på arbetstid.

I alla fall här.

Med undantag för det här inlägget vill säga.

Jag har lite skrivkramp just nu.

Mycket annat att tänka på, nytt jobb och en massa projekt som måste avslutas innan jag börjar hos min nya arbetsgivare imorgon.

Så idag kommer vara en tyst dag för mig.

Istället låter jag någon annan få ordet.

Varför inte en eller två kvinnor?

Det är ju trots allt internationella Kvinnodagen idag.

Fy fan va rolig hon är.

Eller kanske snarare hennes son.

Jag dör.

Det stod precis en man i kamoflagebyxor och ringde på min dörr.

Jag är lite bakis och har inte lust att öppna i bara kallingarna.

En äldre herre i kammosar kan bara innebära två saker:

1. Jag har glömt att betala hyran.

2. TV-pejlare.

Så jag öppnade inte.

Nu ska jag dra mig i tio minuter till, sen blir det kaffe.

Guten mörgen!

Nu kommer jag inte skriva fler provokationer här på min skilsmässoblogg.

Provokationerna kommer istället fortsätta här!

Jag tror att var sak har sitt forum.

Så nu startar jag upp min gamla blogg Tyskungen igen.

Parallellt med denna alltså. Man kan säga att ni får två för en.

Att vara mänsklig.

Kan det finnas nåt mer provocerande?

Förmodligen inte.

Jag hade precis en mycket intressant diskussion med en läsare på MSN. Hon har en blogg som heter “Truth and Fiction“. Som ni ser har den hamnat i min bloggrulle. För här har vi att göra med en riktigt skarp liten hjärna.

Idag diskuterade vi bloggkommentarer och kritik. Jag har framförallt fått kritik av en läsare här idag. Och vi diskuterade varför den kritiken – av någon konstig anledning – berör mig. För den framförs ju av en person som inte känner mig, som inte träffat mig och inte heller framför åsikterna till mig ansikte mot ansikte.

Jag har extremt tjock hud när det gäller komplimanger. Berörs inte nämnvärt av dem. Kommenterar dem sällan. Blir glad så klart om de verkar vara uppriktiga. Men jag är en väldigt dålig mottagare av dem.

Men när det kommer till kritik så är det precis tvärtom. Då är min hud lövtunn.

Så varför reagerar jag?

Jo jag tror att det beror på att jag kraftigt överdriver vikten av min egen existens. Vissa ser sig själva som en kugge i ett maskineri, de är nöjda och tillfreds med det. De nöjer dig med ganska mediokra upplevelser i livet. Vissa har tur och de går det bra för. De är ofta väldigt nöjda. Och de tycker faktiskt att en finlandskryssning är höjden av lycka. Gör det dem till sämre människor? Självklart inte. Men det skiljer dem från mig. Vi är väldigt annorlunda. Jag grubblar. Väldigt mycket. På livet. Min plats i tillvaron. Jag funderar på relationer. Jag försöker begripa.

Och jag anser att jag är speciell. Att mina sorger och upplevelser är speciella. Att jag står ut från mängden och att jag gör något som inte så många klarar av.

Måhända förhäver jag mig själv.

Jag tycker att det är svårt att hylla mediokrati. Jag är ledsen för det. Jag kan aldrig säga att Melodifestivalen är det bästa som hänt musikvärlden. Jag kan inte tycka att den svenska ”lagom-attityden” är bra. Jag kan inte säga att jag tycker människor utan ambitioner är något att hylla eller se upp till. Jag tycker att det är intressant att föra ett samtal och starta en debatt. Och debatter startas aldrig genom medhåll och att man stryker folk medhårs. Det görs genom att man provocerar. Sticker ut. Bryter mot normen och pekar på konflikter.

Den här bloggen är ett subjektivt forum dit människor kommer för att ta del av mina innersta tankar och känslor. Jag censurerar ingenting. Jag är helt transparent med det jag VILL visa. Ibland är jag kåt. Då säger jag det. Ibland är jag arg. Samma agenda, jag blottar detta. Det är aldrig min mening att såra eller kränka, bara att skapa samtal och debatt. Tydligen retar det upp vissa läsare, och det är ju kanske trist. Det händer ibland att någon meddelar att de inte tänker läsa bloggen mer. Fint, det valet finns ju och ska praktiseras om man inte uppskattar det jag skriver här. Däremot blir min omedelbara magkänsla att jag vill försvara mig, förklara mig. Få personen att förstå mig.

Varför reagerar jag så undrar jag? Varför vill jag så desperat att mina läsare inte ska missförstå mig. Eller tycka om mig? Jag vet inte, och ju mer jag tänker på det ju mer inser jag hur irrelevant det egentligen är. Varför blir jag så berörd av en persons åsikt? En person som inte känner mig? Som jag aldrig träffat? Är det för att jag låtit denne ta ett steg in i mitt liv och öppnat upp mig för honom/henne? Och blir jag ledsen när jag sedan blir avvisad. Antagligen är det så.

Det är ett tveeggat svärd det här. För jag njuter och badar i den uppmärksamhet jag får när jag bloggar. Jag älskar när jag får mothugg. Samtidigt tycker jag att det är djupt obehagligt. Det är som att skita. Det är skönt tills man ser vad man producerat. Och då blir man äcklad och ibland skräckslagen.

För så här är det. Jag respekterar alla mina läsares åsikter. Och rätten att framföra dem. Ibland håller jag inte med, och varför skulle jag? Det händer väldigt sällan att jag tänker: ”Ofan, va fel jag hade!” och helt byter åsikt efter jag fått mothugg i kommentarfältet. Dock har det hänt. Så det förekommer.

Men väldigt, väldigt sällan.

Jag kommer aldrig hylla det mediokra. Det kommer inte att ske. Någonsin. Detta är som ni säkert förstår en brandfackla för att skapa debatt.

Och varför gör jag det då? Jo, för att jag kan. För jag är speciell.

Precis som alla andra.

Ämnen som är känsliga att skriva om eller skoja kring på bloggen:

– Folk som döper sina barn till Kevin och Melissa, bor på vintercamping och tycker att höjden av lycka är att åka finlandsfärja. Och kanske med lite tur få ligga med nån i bandet.

– Internetdejting och underliga individer i den svängen.

– Sex och att alla (nästan) vill ha det. Och att vissa mindre nogräknade tjejer av någon underlig anledning verkar vilja ha det med mig.

– Min exfru. Speciellt när hon gör mig arg.

– De känslor som översköljer mig när jag dricker alkohol.

– Besvikelsen som uppstår när man helt felbedömt folk.

– Att bara kvinnor får kritisera andra kvinnor.

Jaha, vad finns det då kvar att skriva om? Hur man odlar pelagonier kanske?

Det kommer nog bli en jävligt intressant blogg.

Jomensåatte!

Alltså. Dom där fjärilarna jag kände i magen förra veckan.

Det visade sig att det inte alls var några fjärilar utan en massiv släng av diarré.

Trist, men inte helt oväntat!

Skönt att jag inte gjorde ett riktigt stort misstag. Jag ska utveckla detta lite mer snart.