Känner en viss vånda inför det här med farmors begravning.

Hon begravs på måndag.

Jag hade i princip ingen relation till henne alls. Tror vi sågs typ fem gånger i hela mitt liv.

Farmor och mina kusiner kom iofs hit på både mammas och pappas begravningar.

Men jag har verkligen ingen relation till min ryska släkt. Överhuvudtaget.

Plus att resan kostar nästan 5000 kronor.

Jag vet inte, men det känns liksom så jäkla meningslöst.

Att sitta där och låtsas vara ledsen när jag inte känner nåt överhuvudtaget, och dra iväg en halv semesterbudget på det som jag istället kan lägga på mina barn i sommar.

Jag är helt villrådig, tyskarna kommer säkert bli helt upprivna om jag inte kommer.

Men jag har faktiskt inte lust överhuvudtaget.

Jag kan inte säga att jag saknar henne direkt, för hon har ju aldrig varit närvarande i mitt liv.

Det enda bra hon gjort var att berätta för mig om farfar och lite om varfan jag kommer ifrån, istället för pappas uppdiktade hitte-på-historier. Sen dess har vi inte pratat.

Kan man tacka nej till att komma? Kan man det?

Kan man bara skicka en blomma och ett telegram och så får det vara bra med det?

Kanske tända ett ljus för henne i nån kyrka härhemma?

Detta känns för jäkla snårigt.

Kolla in detta.

För det är precis så här det är vad det gäller traditionella medier och dagens snuttiferade rapportering.

Här behövs ingen analys. Kolla på klippet.

För det sammanfattar allt som är fel med så kallade “gammelmedia”.

Så briljant genomfört.

Så snyggt.

Så genialiskt.

Vi väntade länge.

Och du tog din tid.

Sjutton timmar och fjorton minuter för att vara exakt.

Som en god vän som dröjer sig kvar lite för länge trots att festen egentligen är slut. Nio månader som passerade lika flyktigt som en inandning.Du exploderade din väg in i våra liv. Som övergick i ett öronbedövande vrål. Ett glädjeskrik. Jag tappade andan och tror aldrig att jag kommer få tillbaks den igen.

Jag visste att du skulle bli den största uppgiften i hela mitt liv. En gränslös utmaning. Och ändå stod jag handfallen inför osäkerheten, ansvaret, och den obegripliga skyldigheten att alltid finnas där för dig. Att aldrig vika från din sida. Att alltid skydda dig och vara närvarande för dig. Tillgänglig. Till hands.

Du skrek till, och plötsligt vilade du i min famn. Och när du låg där var det som du konsumerade allt syre i rummet. Varje andetag du tog, stal ett från mig. Så mötte din blick min, och fyllde upp det där stora, bottenlösa tomrummet jag burit på så länge.

Alla sår jag samlat på mig under en hel livstid helade du på mindre än en sekund.

Jag såg min fars ögon.

Min mors mun.

Din mors skönhet.

Vi hade fyllt nio månader med förhoppningar, nyfikenhet och oro. Nio månader av förberedelser. Och trots det så var vi fullkomligt skräckslagna när stunden väl var kommen. För du var allt vi hoppats på och mer därtill. Du ställde oss stumma. Handfallna.

Utan ord.

När jag stod där med famnen full av dig blev rollerna inte som jag förväntat mig. För plötsligt var det jag som var barnet, och inte du. Inför dig var jag skallös. Värnlös. Utan skydd. Du avlägsnade allt mitt pansar.

Du var det tyngsta jag någonsin burit, trots att du var fjäderlätt.

Många ljus har blåsts ut för mig. Jag har irrat runt i kylan och i hopplöshetens utmarker. Jag har försökt dölja alla mina öppna sår. Jag har sökt skydd och plåstrat och förbundit. Jag har sipprat sorg runt omkring mig utan hänsyn någon annan.

Men när du kom så slutade jag blöda.

Mina sår slöt sig.

Den där Nobeldagen du föddes började vår gemensamma vandring.

Du lärde mig hur hårt ett hjärta kan slå utan att explodera.

Jag tog ett steg rakt in i solen.

Och alla solar är ju stjärnor.

Så vi döpte dig till det.

Stella.

Jag älskar dig!

Läs flera “första-gången”-inlägg här hos Mymlan!

Barnen och jag hade grimastävling.

Vem vann tycker ni?

Barnen lärde aldrig känna henne.

Inte jag heller.

Idag tvingade den unga modebloggerskan mig att ta henne till fin salong.

Det är viktigt att vara fin i håret sa hon med sin viktigaste röst.

Hela den här grejen skrämmer mig lite.

Hon är ju så.. medveten, på nåt sätt.

Är inte extensions lite överkurs för en fyraåring?

Varje morgon kommer hon in till mig, glider ner i sängen och lägger sig och klappar mig på pannan.

Sen frågar hon om jag är snäll, och om jag vill komma på hennes kalas.

Kalaset har blivit en väldigt central del av Stellas och mina samtal. Men även hennes samtal med Malcolms. Stella fyller år i December.

För om Malcolm varit snäll så ska han få komma på hennes kalas. Men fiskdamm, tårta och the whole Shebang.

Om han är dum så är han inte bjuden.

Då får han tydligen gå på “Sjöhäxans kalas” istället.

Jag undrar vem denna Sjöhäxa är?

Och hur jävla trist det kalaset måste vara, eftersom Stella hotar med det.

Stackars Sjöhäxa!

Update: Tydligen har kalasanordnaren ändrats under morgonen.

Idag var vi på McDonalds och åt kvällsmat. Bredvid oss satt en jäkligt snygg kille.

Han satt och tittade på Malcolm och garvade lite när jag tog den här bilden.

Sen såg jag att han samlade mod och så böjde han sig fram och sa:

– Igår satt jag och min tjej satt och fantiserade om hur vi ville att vår son skulle se ut. Och din grabb ser precis ut som den bild vi målade upp mentalt. Jag är säker på att min tjej skulle säga detsamma. Han är verkligen perfekt! Jättefin.

Jag blev så smickrad att jag inte visste vad jag skulle säga, så jag högg till med ett simpelt “tack”. Inuti däremot exploderade jag av stolthet. Samtidigt som jag oroade mig för att den fotomodellsnygga killen skulle försöka barnnappa min son om jag vände ryggen till.

Alltså, jag visste att mina ungar är brudmagneter, men att de även funkar på skitsnygga och vältränade killar med tredagars skäggstubb och markerade kindben hade jag faktiskt ingen aning om.

Undrar om min exfru är medveten om detta?

Vi säger inget va? Eller hur?

Idag fick Stella välja kläder själv.

Jag måste säga att hon har en utpräglad känsla för färg och form.

Hon har till och med fått till det med den där lilla obligatoriska hunden som alla modebloggare envisas med att bära omkring i väskan.

– Pappa, ta en bild på mig och lägg upp den på datan, sa hon glatt när hon skuttade ut genom dörren.

Nä, den här tjejen har verkligen känsla för feeling.

FAAAAAAN, jag har närt en modebloggare vid min barm. And I never saw it coming.

Igår fick jag barnen efter en vecka av hor, överdrivet alkoholintag och uppdämda känslor av ensamhet.

Onsdagen var helt underbar som vanligt. Trots att jag borde varit på skitdåligt humör efter att jag knycklat min bil i Hötorgsgaraget, efter att ha betalat över 500 kronor totalt i parkeringsavgift under dagen, och trots att jag försökt slita ut mitt eget öga med en kuddsnibb när jag vände mig om i sängen för att stänga av den brölande väckarklockan så mådde jag fan-ta-mej finemang i går eftermiddag.

Allt detta tråkiga och trista var av mindre vikt. För igår fick jag barnen. Även om den värsta saknaden kvästs en smula i och med att jag träffade dem i måndags – vi äter alltid äter middag tillsammans denna bestämda dag – även kallad spagetti-och-köttfärssåsdagen – så är det en helt fantastisk känsla att ha hämtning och veta att jag ska ha dem nära mig i en hel vecka. Hjärtat expanderar liksom i bröstet på mig under hela dagen. För att explodera så fort jag ser dem när jag kommer innanför dörrarna på dagis.

Igår var ingen skillnad. Malcolm sken upp och kom springande till mig och slängde sig runt mina ben. Sen sa han:

– Pappa, jag har inte saknat dig. För att avsluta genom att ge mig en rungande puss på munnen så fort jag satt mig på knä framför honom.

Väl i bilen så berättade Stella en ganska fantasifull historia om hur de dräpt drakar på dagis under dagen. Tydligen rörde det sig om en grön drake, med stora gula ögon och en hårig tunga.

Hela kvällen var som en smekmånad. Det är det alltid första dagen, till skillnad från sista dagen som kan vara en befrielse då det blir ganska intensivt att vara ensam med barnen i en hel vecka.

Vi tittade på Barbie, åt bananchips och makaroner och köttbullar. Med massor av ketchup. Kvällen avslutades så klart med kvällsbad, sagoläsning och myspys i sängen.

När barnen somnat gjorde jag mig en krämig espresso, satte mig på sängkanten och bara betraktade dem.

Min lilla drakdräpande dotter, och buskillen som vägrar att erkänna att han saknat mig.

Jag stoppade om dem och luktade på deras hår. Pussade dem på pannorna.

Nu har jag dem en vecka, och jag är fast beslutad att göra den till den bästa veckan hittills. Precis som varje vecka när de är hos mig.