Veckan har gått.
Jag har funderat klart.

Bloggen stannar nu.
Jag tackar för mig och lämnar plats åt nya tankar.
Det har varit fantastiskt att skriva här, och jag hoppas
att jag hittar nya sätt att forma tankar kring livet.
Kanske kan det bli en bok.
Kanske.
När tiden och livet vill.

Tack alla ni som läst och Tack alla ni som kommenterat.
Jag önskar er kraft och glädje.

Kramar.
Gabriella

Skriver några rader med värme i hjärtat.
Tack för alla fantastiska kommentarer, ni kan aldrig förstå hur mycket de betyder.
Jag kommer att låta bloggen vila den här veckan och fundera klart över 
hur jag känner och vad jag vill.

Kramar tills dess.
Gabriella

Jag har börjat fundera på om bloggen gjort sitt.
Om det räcker nu.
I mer än två år har Grynen härjat här inne.
Det kanske är dags att avrunda.

Så.
Tillbaka.
Möttes i hallen av en skitgrinig Lillebror.
Övervägde att vända.
Det gjorde jag inte.

Märkligt hur luften kan gå ur en när man längtat och längtat
och istället för en glad kramig unge möts av ett monster på 110 cm.
Ibland är det tur att de är så söta när de sover.

Nu, utbildning två dagar.
Två dagar hemifrån.
Borta från familjen.
Pusslande med barnen.
Vissa gånger känns det motigare än andra.

Vi sitter i bilen. Maken och jag med Lillebror och Lillasyster i baksätet.
På väg till roligheter på Technichus.
På vägen passerar vi Östrandsfabriken, och där lukar det sällan hallontårta.
Lillasyster: *sniffar i luften* Jaha? Och vem är det som har fisit nu då?
Lillebror: *snabbt* Inte jag!
*tystnad*
Lillasyster: Men NÅN har i alla fall fisit!

Det är vinter. Kallt. Så även bilen.
Jag öppnar bakdörren och lyfter in Lillasyster i bilbarnstolen
och den lilla pinglan gastar:
- Jaha! Nu blir jag kall om röven också!

Somliga dagar är en utmaning för Lillebror. Från start.
Som om han vaknar på fel sida och inte kommer ur det.
Såna dagar – som idag – kantas av bråk och skrik, smällande
i dörrar och tårar. Det är jobbiga dagar. Även för mamman
och pappan. Känslan av otillräcklighet och frustration varvas
med ilska och förtvivlan.

Otillräcklighet eftersom jag inte kan hjälpa honom komma ur sin ilska.

Frustration över att dagarna går åt till att bråka och skrika.

Ilska för att jag inte kan få honom att lyssna.

Förtvivlan över att vi grälar, för att jag skriker, för att jag blir arg.

Tålamodet prövas till bristningsgränsen och vi är alla lika trötta
innan dessa dagar är över. När ilskan till sist släppt sitt grepp och
han leker med Lillasyster blir det för mycket bus istället. Dagen
slutade med att han, mitt i deras lek, sprang rakt in i en dörr.

Nu ligger den lille ilskpiggen i sin säng. Inte längre arg, men med
en blå bula stor som Närke mitt i pannan.
I morgon är en ny dag.

Fick ett sånt där bokerbjudande i postlådan.
Ett tjusigt kuvert som inbjöd till prenumeration av en ny fantastisk
skönlitterär upplevelse varje månad. Vackra omslag som skulle göra
sig mycket bra på det lilla bordet bredvid sängen. Läsupplevelser som
skulle göra själen lycklig och mana tanken till nya höjder.

Ett sånt kuvert.

När jag eftertänksamt placerade kuvertet (med innehåll) i pappersåtervinningen
kunde jag inte undvika att fundera på när tiden kommer då jag kommer att
hinna, orka, vilja läsa böcker igen. Om tiden kommer. Någon gång.
Sen.
Jag vill gärna tro det.

Hämtar mina minsta praliner på dagis.
Lillebror kommer farande med en liten riven papperslapp med bokstäver på.
Det står “THUOI” med små spretiga blyertsversaler.

Jag: Vad fint du skrivit! Vad står det?
Lillebror: Det står “Man får inte dra ur kontakten.”

Eh?