Nu ska maken installera en skrivare.
Han är ohyggligt teknisk.
(Lägger mig på golvet och skrattar.)
Detta kan bli riktigt underhållande.
Eller möjligen livshotande.

Sjukhusvistelsen syns i ansiktet. På både Lillasyster och mig.
Folk omkring mig tycker att jag är blek.
Favvofröken på dagis konstaterade medlidsamt att
“Mamman ser lite tagen ut.” Rätt. Fast inte lite.
Snarare jättetagen.

Grannen kom in med en flaska brun-utan-sol och
undrade om jag inte ville piffa till mig lite.
Tacksomfan.
Nu ska här smörjas.
Man vill ju inte skrämma livet ur någon.
Fast den bleka färgen är rätt snygg ihop med
de blålila ringarna under ögonen.
Om jag får säga det själv. Alltså.

Lillebror har lärt sig säga sitt namn.
Ja, det är sent. Han är 2,5 år.
Men så fick han uppenbarligen ett lite trixigt namn också.
Nu är han så stolt att han nästan ramlar omkull.

Lillasyster sjunger. Hon älskar det.
Nynnar ofta på någon inte helt identifierbar melodi.
Favoriten är “Lilla snigel”.

När jag mitt i vargtimmen i det lilla, lilla isoleringsrummet
på sjukhuset sakta vyssade Lillasyster mot min axel,
då nynnade jag. “Lilla snigel, akta dig…” Knappt hörbart.
Som en viskning i hennes öra.
Hon sov nästan.
Så lyfte hon sin lilla hand. Pekade med ett pyttelitet pekfinger
och sjöng, så tyst. Så tyst. ”Acka gä… acka gä…”
Då skrattade mitt hjärta.

Lillebror har lärt sig göra kullerbyttor.
Skitsnygga.
Storasyster får se upp på nästa trupptävling.

Det går framåt. Om än sakta.
Lillasyster äter som en fluga och det enda som
går ner är Yoggi yoghurt och risgröt med banan.
Och smörgåsrån med smör. Bara smör.
Rena bantningsdieten om nån frågar mig. Urk.

De små knubb-benen är inte så knubbiga längre.
Snarare taniga små pinnar som påminner mer om fågelben
än de rultstyltor gosingen hade för en vecka sen.
Till på köpet gjorde hon en mindre välavvägd vurpa på
vardagsrumsgolvet på förmiddagen, så för tillfället är
hennes överläpp rundare än hennes lår. Den ungen får
till ena rysliga fläskläppar. Huga.

Lillebror har haft en kris medan vi varit borta.
Han har frågat och undrat, släckt lampan i Lillasysters rum
på kvällen och väntat på att hon ska komma hem och sova där.
Ikväll satt jag med Lillasyster i knäet på pallen i badrummet
för att klippa hennes naglar. Lillebror stod framför och såg
allvarligt på när vi grejade. När så Lillasyster protesterade
och hojtade tog han ett steg fram, lade sina små händer på
hennes armar och sa: “Så. Jag har dig.”

Där låg vi. Mitt i natten.
Med bruset från ventilationssystemet susande omkring oss.
Mörkt och stilla. Lugnt. Tryggt.
Ditt lilla huvud så tungt på mitt bröst.
Jag flyttade försiktigt sonden som trasslat in din lilla hand.
Snusade försiktigt i ditt rufsiga hår.
Din doft flyttade mig ett drygt år tillbaka i tiden.
Då låg vi så här. I mörkret.
Med ventilationssystemet brusande och natten tyst vakande.
Då var du alldeles ny.
Tyngden av din lilla kropp är lite större nu.
Ditt trassliga hår lite längre.
Kärleken exakt densamma.

Tänkte bara skriva några korta rader om dagarna som gått.

Lillasyster blev allt sämre på söndag eftermiddag, och till slut fanns ingen
annan utväg än akuten. Lilla älsklingen vägrade dricka, och vi skrevs in på
barnkliniken där man satte en sond och började ge vätska direkt på kvällen.

Gårdagen var just inget bättre. Till att börja med sov hon mer eller mindre
ett helt dygn. Hon vägrade benhårt att ta emot dryck och sondades under
eftermiddagen och kvällen. Vid midnatt kom allt i retur, och då grät jag tills
jag inte orkade gråta mer. Hon var så ynklig min lilla älskade unge.

Underligt nog har hennes kropp hämtat igen sig ganska bra av sonden,
och idag har hon till och med orkat gå själv och lekt längre stunder.
Vi skrevs ut på eftermiddagen och även om jag fortfarande är orolig så
känns det skönt att vara hemma. Hon äter pyttepyttelite och dricker
ännu mindre, men hela hon ser friskare ut. Nu kan vi bara hoppas att
det fortsätter åt det hållet.

Två dygn i ett isoleringsrum på tio kvadrat. Jag har burit och burit och
burit. Ängslats, gråtit och vakat. Låt det vara över nu.

Nu.
Efter två oändligt långa dygn på Barnkliniken
är vi hemma igen. Lillasyster är blek om nosen
och mamman är helt slut.

Jag skriver mer senare, ville bara tala om att
vi mår någorlunda bra och tacka för alla fina
tankar och hälsningar vi fått från Er.
Som det värmer.

Återkommer.
Kramar, Gabriella och Lillasyster