Köpte stuprörsjeans.
I storlek 86.
Lillasyster knäcker.
Sötaste jeansrumpan norr om Dalälven.

Storasyster har varit hos frisören.
Hon är jättejättefin.
Skröt i tio minuter om hur mycket frissan
hade fått tunna ur. Och tunna ur. Och.
Jaja. Jag hörde.
Det problemet har jag aldrig haft.
Fru Striptrast.
TTT
Tunt – Trassligt – Trist.

Storebror sitter bredvid mig i bilen.
Vi står i en av två filer och bredvid oss står en liten fånig bil,
hysteriskt strajpad med loggan för en lokal pizzeria.
Underligt nog med en tecknad mexicanare på motorhuven.
Storebror: Men herregud. Jag skulle vägra åka runt i en sån bil.
Jag: Han jobbar nog där. Så han har troligtvis inget val.
Storebror: Då skulle jag sluta.

Det bästa med att börja jobba?
Att man längtar halvt ihjäl sig efter barnen.
Glädjen när jag öppnade ytterdörren var så
enormt intensiv att den kunde ha slagit omkull mig.
Kunde inte sluta snusa, krama, klämma och pussa.
Abstinens att njuta av.

Som sagt.
Jag jobbade idag.
Ikväll har jag en huvudvärk som skulle knocka en elefant.
Mina hjärnceller liksom “Men? Vad händer? Vi som sov så gott.”
Det blinkar i pannan.
“Overload“.

Har väl aldrig varit så glad över huvudvärk.

Jobbade idag. Pappan var hemma med Lillasyster och Lillebror.
Det gick ju jättebra.
Lillebror har ett rött märke på kinden. Ramlade ner från sängen.
Dessutom har han torkat blod i näsan. Vurpade på vardagsrumsgolvet.
Lillasyster är hel. Vad jag vet.
Däremot lånade hon O’boypaketet i skafferiet. Och vände det uppochner.
Det ska man inte.

Vad är det nu det heter igen?
Föräldraledighet?
Haha.
Föräldraledig var jag idag mellan 8 och 17.

Vi åkte till tågstationen.
Jag och Lillebror. Bästa L och Lille L.
Vi kramades. De klev på. Vi vinkade.
Tåget rullade sakta. Lika sakta som tårarna
som signalerade saknad på mina kinder.
Vi gick tillbaka till bilen.
Då förstod Lillebror. Lille L har åkt.
Han grät hela vägen hem.
“Jag ha min Hudde. Jag um min Hudde.”
Vi saknar er.
Som vi saknar er.

Lillasyster åkte runt på lära-gå-bilen.
Lillebror bestämde sig för att det var dags att retas.
Ställde sig framför bilen.
Sparkade lite på den.
Böjde sig fram mot Lillasyster och lät “BÖÖÖH”.
Lillasyster tittade på honom under lugg.
Sen klappade hon till så att brillorna flög all världens väg.
Lillebror: Mamma! Mina gla-gla! (glasögon)
Jag kunde inte svara.
Stod med ryggen åt och höll på att skratta ihjäl mig.
Frustade fram ett “Lillasyster! Man FÅR inte slåss!”
Mest för sakens skull.
Liten? Aktare.

Barnen äter lunch.
Lillasyster, Lillebror och Lille L 3,5 år.
Lille L rapar. Ljudligt och glatt.
Bästa L: Men L! Vad säger man när man rapar vid matbordet?
Lille L: Hoppsan Kerstin!

På torsdag ska jag jobba.
Tjuvstart.
Nästa vecka är det allvar.
Tre års mammaliv rullar utför slänten och landar
med ett gung i minnenas kärleksfulla krondike.
Jag bromsar lite lätt med hälarna samtidigt
som jag fnissar förtjust åt pirret i magen.
Mitt vuxna liv. Tid för mig igen.
Balanserandet mellan arbete och familj kommer
ställa oanade krav på tålamod och planering.
Det ska bli spännande.
Arbetsamt. Roligt. Och spännande.