Hon ropade.
Hon gjorde verkligen det.
Lillasyster ropade på Lillebror.
Vi hörde hans namn.
Inte jättejättetydligt.
Men tillräckligt.

Ja.
Jag vet att det är dags.
Ungen är 1,5 år och förväntas börja snacka nu.
Det är bara mitt hjärta som inte förväntar sig det.
Att mitt yngsta troll ska börja prata.
Snart cyklar hon också.
Och tappar tänder.
Panik.

Favvoprylen i sommar?
Grillen.
Tveklöst.

Lillasyster har stenkoll på sin snippa.
Var den finns alltså.
Sin rumpa letar hon dock febrilt.
Hur roligt som helst.

När Storasyster var liten var hon galen i bilar.
Lekte inte i dockvrån på Öppna förskolan.
Höll till vid bilhyllan.
Däremot hade hon en dockvagn hon körde med kärlek.
Dockan kläddes av och på. Av och på.

När Storebror blev ett par år beslutade pappan och jag att
han inte skulle få några pistoler. Han fick ärva dockvagnen.
Jag minns hur han tittade ner på dockan i vagnen.
Tog ett stadigt tag om håret på dockan.
Och kastade den över axeln.
Sen körde han rally med vagnen.
Därefter gick han lös på legolådan
- och byggde sig en pistol av tre duplobitar.
Pang bara.

Idag greppade Lillebror en vattenpistol i leklådan
på verandan. Siktade målmedvetet på sin ömma moder
och kläckte ur sig ett “PCHHH PCHHH Nu äj du död.
Nu kan du inte pjata meja.”
Lillasyster var förstås inte sen att hänga på.
Skitungar.

Nu ställer jag mig tre frågor:
1. Leka krig – är det något pojkar gjort i alla tider?
Att neka pistoler hjälper uppenbarligen inte, så vad beror det på?
2. Hur mycket vet man om döden innan man fyllt tre år?
Att man inte kan prata mer var en självklarhet, men sen då?
3. Hur stora växlar ska jag dra på att Lillebror ville få tyst på
sin mor? Borde jag möjligtvis prata mindre?
(Ja. Jag vet. Det är en biologisk-fysisk-psykologisk omöjlighet.
Meniallafall.)

I Stockholm fanns det mycket pollen.
Det kliade i hela huvudet.
Funderade ett tag på att köra upp toalettborsten i näsan.

Trasslar mig ur taxin.
Kliver in i hallen och lyssnar.
Det är tyst. Klockan är strax efter åtta och mina gryn har somnat.
Jag snubblar ur skorna och smygspringer in till Lillebrors rum.
En skrynklig pyjamas med knappar han knäppt alldeles själv.
Det ljusa håret i ett rufs på kudden.
Solvarma kinder som bara måste pussas på.
Tassar vidare in till Lillasyster.
Liten knubbfot tittar fram mellan spjälorna.
Hon ligger halvt på tvären med armen över huvudet.
Jag får stå på tå och luta mig allt jag kan för att nå ner
och lägga en liten puss på hennes kind.
Hon suckar och vrider sig lite i sömnen.

Längtan.
Ljuvliga längtan.

Lillebror kom hem från dagis med kraschade glasögon.
Ena skalmen satt fast med silvertejp.
De är allt bra fiffiga våra fröknar.

Förklarade för Lillebror att vi måste ta dem till
optikern och laga dem. Det gillades inte.
Tills vi plockade fram det gamla paret.
Av märket “Mumin”.
Halleluja.
Svårigheten lär bli att byta tillbaka igen.

Ska iväg med jobbet ett par dagar.
Två dagar utan mina små gryn.
Två kvällar utan gosigaste kramarna
och plaskigaste pussarna.
Hjälp!

Lillebror somnade efter kvällssagan.
Vaknade efter en kvart och trodde att det var morgon.
Knaspotta.

Ikväll åkte Storasyster och Storebror till sin pappa.
Som de alltid gör efter en vecka här.
Om en vecka kommer de tillbaka igen.

Man skulle kunna tro att det blir lättare med tiden.
Att vara ifrån dem.
Det blir det inte.
Inte någonsin.
De fattas.
Varannan vecka.